torsdag 26 juni 2014

En ny roll.

 

Ja det ska handla om min löpning. Inlägg som dessa får förmodligen en del att bläddra vidare, någon enstaka inspireras och tänker att "Hon?! Kan hon?! Jag då kan fane mej jag oxå" men de allra flesta läser nog vidare, med skämskudden i ständigt grepp. 

Jag är en ambivalent löpare. Förmodligen för att jag är så ny på det.
Jag har ännu inte hittat någon bra metod.
Jag ihärdar i att hela tiden utmana mej själv. Utmaningarna kan handla om tid, längd, antal veckodagar, sammanlagd löptid per vecka, lopp jag tänker springa.
Å jag misslyckas hela tiden.
Förmodligen av två anledningar...
1.) Man... eller åtminstone jag... kan inte bli bättre/ snabbare varje pass.
Jag vill för mycket, för fort.
2.) Jag har ingen... och har aldrig haft... nån riktig vinnarskalle. Åtminstone inte när det kommer till sport. Sällskapsspel är en annan sak.

Mina mål å ambitioner blir tvärtom som sänken. Nåt jag inte når upp till/ orkar med och så får jag justera målen ungefär lika ofta som jag skapar nya.
Jag gick med i en grupp på facebook... Lonesome runner. En av de mest peppade grupper jag någonsin varit medlem i. Gruppen är för alla som springer, varesej det är en kilometer eller ultralopp som är 10 mil typ.
Fast de allra allra flesta är av en annan sort... nej, en annan art... än vad jag är.
De springer halvmaror och maror och tränar lika långa distanser och det är "tjohooo" och "vad härligt med 30 km runda i motljus" å "hurra, jag sprang milen på 40 minuter blankt" i parti å minut.
Jag peppades av det de första dagarna. Nu känner jag mej som världens looser som tycker det är apjobbigt att springa 5 km... på 35 minuter.

Samtidigt måste man väl ha någon form av mål med sin träning?
Varför skulle man annars utsätta sej för det?
Mitt senaste mål, som jag kom på idag, är att "bara komma ut", avverka ungefär (eller ja, på millimetern faktiskt) 21 km (en halvmara) i veckan. Nöta på med det, förbjuda mej själv att sätta upp nya mål tills det blivit en vana å känna okej eller ännu hellre så där Lonsome runneraktigt toppen.
Skita i tider, skita i distanser... bara se till att när veckan är slut är 21 km avklarade.
Det borde jag väl kunna fixa?!

Sen jag började springa har jag fått ett annat förhållande till musik. Eller mer korrekt, till min springmusik.
Min springmusik och min ordinarie musiksmak har ganska lite att göra med varann.
Min springmusik måste gå i en peppig fart. Hur fin Kent's Utan dina andetag än är så hjälper den inte upp adrenalinet.
Den måste ha rätt takt. Helst med tydlig bas och rejäla trumslag.
Allra helst ha en text som liksom drar igång min fighting spirit.
Som Born to Run, Eye of the tiger, Kom ihåg mej då (den funkar i och för sej i alla sammanhang.)
Working 9 too 5 är en bra springlåt. Slå mej hårt i ansiktet en annan. För att inte tala om ABBA's gamla slagdänga The winner takes it all.

Ja, det vill säga så mycket av musiken jag hinner att höra medan kriget mellan mitt snälla jag och mitt taskigt kritiserande jag bråkar i mitt huvud.
- Fan vad trött jag är.
- Nej, det är jag inte alls. Jag är stark, start, stark.
- Men det här är ju sjukt tråkigt och jobbigt
- Icke. Det är lätt som en plätt
- Varför?
- För att jag vill bli stark. Snabb. Frisk. Snygg.
- Å gud vad det går långsamt
- Neeej! Nej, det går inte långsamt, du GÖR ju det här. Massor av människor orkar inte springa
- Nej, nu ligger vi i. Tänk vad skönt att ha det gjort. Miljoner av lockoendorfiner och skrytfaktorn på facebook. Den du... blir inte samma sak om du skrev "Nej, men idag solade jag mej en stund." 


Hur går det för er andra hobbymotionärer?
Klipper ni Maran i höst eller?
Å vad lyssnar ni på för musik?

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Det är du och jag Asta. Du och jag. Jag kunde skriva det här. Men ibland så måste man ta fram det berömda pannbenet. Och bara köra. När min hjärna börjar med sin konversation då säger jag högt till mig själv. Bara kör kärring. Bara trampa. Och fortsätter så tills hjärnan börjar köra det spåret med. Kör ibland med musik men oftast bara min andning och världens ljud. Det räcker för mig. Kram och kör på.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare