Det är något särskilt att andas in en annan människa. Eller ett annat djur för den delen.
Kramar, närhet, pussar, sex (inte med djur dock) i all ära men det här med att byta luft GÖR något med oss. Eller med mej i alla fall.
Jag har tänkt på det förr, jag har tänkt på det många gånger.
Det är som om själarna blandas. Eller mer vetenskapligt, förmodligen frigör det en jäkla massa oxytocin.
Jag känner det när jag ligger med Noah på armen. Jag kände samma sak när Gottfrid var liten och sov på armen. Små barn och små valpar luktar förövrigt ganska likt ur munnen. Om inte valpen förlustat sej i kattlådan.
När man ligger där, panna mot panna, med den varma lilla kroppen bredvid sej.
Tätt å nära.
All världens kärlek och hela universums beskyddarinstinkt slår på.
Under ögonlocken rör sej drömmarna, vi ligger nära nära och våra andedräkter blandas med varandra.
Min luft i hans lungor, hans luft i min.
Noah är 2 månader nu. Fortfarande en skrik-bajs-ät-maskin.
Fortfarande så där spädis oskyldig och hjälplös men ändå vill jag tro att pussar, bärande och bytande av andedräkt grundar för framtiden.
Nu vänder han sej mot min röst å ler när han hör den.
Han strålar när jag dyker upp och verkar... tro det eller ej... rätt förtjust i mormor.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare