tisdag 20 maj 2014

Jag kan bara det här livet

 

Jag har varit mamma i 27 år. I nästan tre decennier har det varit min absolut viktigaste roll i livet.
Från den där ruggiga januaridagen när jag fick upp min första dotter på bröstet, kladdig och med tillplattad näsa å oändligt med hår. Känslan av att bli hel, känslan av att ha väntat hela livet. 

I många, många år var vi en stor familj. Fyra knoddar, ofta med vänner hemma.
En stor hund och en man som var hemma långhelger och annars jobbade borta.
Det kräver rutiner och tålamod vilket jag oxå hade oändligt av... ibland. :)
Under massor av år kretsade livet kring rutiner.
Mat som skulle lagas, ungarna som skulle badas, läxor som skulle läsas.
Sagor som skulle upplevas, äventyr som skulle förverkligas, bråk som skulle stävjas.
Jag har stekt tusentals och åter tusentals av pannkakor, plåstrat knän, kammat hårömt hår i mitt liv som navigator eller packleader av den här familjen.
Ibland... bland kall mat, falskkruppade nätter och kivande syskon längtade jag efter att de skulle bli stora.
Ibland men inte särskilt ofta för jag anade nog att detta var mitt livs stora huvudroll.

Nu är barnen stora. Alla fyra. Vuxna underbart kloka och vackra människor.
Allihopa med olika bild av de där åren som jag precis beskrivit.
Tre av dem bor i egna hem. En har jag kvar. En som genom fästman och en liten son gett mej två till och för det är jag tacksam.
Min make säger ofta, halvt på skoj halvt på allvar "När ska de flytta egentligen?"
Han längtar efter det nya livet, han har alltid längtat mer efter det.
"Var tid har sin charm" säger han "Nu vill jag ha frihet. Resa. Ha gott om pengar. Kunna vara spontan."
Jag känner inte så. Jag bävar.

Det låter kanske tragiskt.
Som om jag lever mitt liv genom barnen och allena genom dem.
Det stämmer bara delvis.
Jag skulle aldrig hindra dem, aldrig försöka hålla dem kvar.
Aldrig snärja eller binda.
Jag är så klart stolt över deras självständighet, det är målet för en förälder.
Men, under så många år har hemmet fyllts med liv.
Med röster, skratt, gräl, samtal och kiv. Mina barn och andras, Flick och pojkvänner.
I köket har det slamrats. Spelats kort, kokats te, bakats.
Så många samtal har vi fört kring bordet där.
Tystnaden gör mej obekväm. Alla tomma rum känns ödsliga.
Jag suktar inte efter friheten. Jag vet inte vad jag skall göra med den.

I 27 år har jag varit mamma. I nästan tre decennier har det varit min viktigaste roll i livet.

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Ja, jag vet inte riktigt hur jag sjäv ställer mig till min roll som mamma - om jag är A eller J? Du har skrivit en vacker text och jag önskar så att jag kände igen mig helt i den, men jag har nog alltid sett mitt moderskap som en kort tid till låns bara. Mina egna föräldrar och även min svärföräldrar hade nämligen mycket närmare kontakt med sin egna kärnfamilj än den kärnfamilj man var född i, dvs, den egna maken/makan med barn blev mycket viktigare än föräldrar och syskon. Kanske är det därför jag liksom bara går och väntar på att någon annan skall bli viktigare i mina barns liv än jag. Att de skall få en egen familj att älska. Och då ÄR faktiskt jag i andra hand. Lite så tror jag att jag funderar. Så jag är evigt tacksam för denna tid med mina vackra, kloka pojkar, men jag "förstår" att det inte alltid kommer att vara så, och därför så sörjer jag inte heller det. För jag är jag. Med eller utan mina pojkar.

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare