Provocerad

 

Jag blir så fruktansvärt provocerad av det här inlägget och kanske än mer på en kommentar till inlägget skrivet av "Mad."
Jag blir överlag irriterad på det som på allra minsta sätt romantiserar "hemmafrus idealet" och menar att det inte har med feminism att göra.
"Att man kan välja att vara hemma med sina barn och bli försörjd av sin man om det är ett fritt val. För det 'passar inte alla kvinnor' att arbeta."
Väljer man att leva ett liv där kvinnan står för hushållsarbete och barnuppfostran och mannen för att dra in cashen och ett liv där man som kvinna alltid är beroende av att bli tilldelad pengar av någon annan så gör man. Väljer alltså.
Men det kan aldrig kallas feminism!
Å i de strukturerna så kommer vi kvinnor aldrig tilldelas halva makten å skaka av oss manliga strukturer som formar vårt samhälle.

När jag uppfostrades på -70 talet så talade ingen jag kände med mej om feminism.
Inte heller funderade jag särskilt mycket över begrepp som feminism och genus när mina barn var små.
Däremot formades jag uppvuxen i en matriarkalisk värld.
Mina föräldrar skilde sej när jag var 6 år och även om jag har vissa minnen från tiden när pappa bodde hemma så är den större delen av min uppväxt formad av ett liv med en ensamstående mamma.
En ensamstående mamma och mina morföräldrar.
Mormor som var den stora matriarken i min familj. Den som styrde hela släkten med hjälp av järnhand, skuldbeläggande och oändlig kärlek.
Den som alla samlades kring och som ingen på allvar vågade opponera sej emot.
Morfar fanns visserligen. Men dels var han en för den tiden jämställd man som städade, lagade mat å bakade och dels var han en toffelhjälte som minst av oss allihopa våga väcka mormors missnöje genom att ha någon som helst egen åsikt.
På gott och ont kvinnor.
Kvinnor som på många sätt utmålade sej själva som svaga och offer men som i handling stod för styrka. Som arbetade, betalade räkningar, såg till att barnen var klädda och rena, tog strider och konflikter.

Nu är både mormor och morfar borta och min mamma inte särskilt frisk el stark.
Nu har jag på nåt sätt axlat mormors roll som den samlande och lite dominanta martriarken.
Förhoppningsvis styr jag min familj med något mer kärlek och förnuft och något mindre skuld än mormor, men likheterna finns där lika fullt.
Precis som jag utan medveten kunskap fostrat starka döttrar.

Samhället och makten kan aldrig erövras i beroendeställning.
En kvinna beroende av sin makes pengar kommer alltid att vara i underläge och få anpassa sej efter det.
Rätten till arbete och till ett arbetsliv vi faktiskt orkar med heltid och hela livet är basalt. Likväl som att föräldradagar och kvoteringar behöver påskyndas av politiska beslut.

Mjuka världen, traditionellt kvinnliga, så som omsorg om barnen och familjen behöver erövras av männen.
Det är inte vi kvinnor som ska anpassa oss till ett arbetsliv och till en karriär som kräver 12-14 timmars arbetsdag, det är männen och arbetslivet som behöver anpassa sej efter oss.
För allas vår skull.

Puss/ Asta