lördag 31 maj 2014

Vikt, lopp å komplimanger om arslen

 

Sista inlägget i maj 2014. En dag som gick och som aldrig kommer åter.
Maj är vid sidan om hösten min favoritmånad.
Imorgon är det juni. Juni som i "sommar på riktigt."

Jag jobbade kvällspass igår och dagpass i dag och efter det är jag inte riktigt människa.
De där nattimmarna blir aldrig särskilt långa eller många.
Jag sov middag en timma när jag kom hem. Efter det hade jag tänkt ge mej ut på en löptur men jag kom mej inte riktigt för. Den där latmasken har rätt stor makt över mej.

Oftast när jag ska ut å springa så tar det emot.
Jag kommer på hundra ursäkter och är bättre i världen än vilken tonåring som helst på att säga "Visst... sen!" till mej själv.
Sen blir sällan. När jag väl kommer ut är de gånger jag inte dividerar för mycket med mej själv utan bara klär på mej, sätter i lurarna i öronen och går ut. Utan betänketid.
För några dagar sedan gick jag med i en grupp på facebook som heter Lonesome runner.
Det är en grupp för alla som springer. Varesej du kämpar med 2 km eller med en Maraton.
Åtminstone står det så i gruppens beskrivning.
Men de flesta som springer... eller som skriver där i alla fall... spelar i en helt annan liga än vad jag gör. Springer maratons och andra riktigt hårda lopp.
Men det är en himla peppande snäll grupp. Faktiskt har jag aldrig stött på nåt liknande. 
Min presentation där gillades av typ 200 st och jag fick massor av kommentarer, välkomnande, hejarop. Jag kan varmt rekommendera den för alla som gillar att springa och som vill nörda in lite mer på ämnet.
Jag har blivit lite peppad och faktiskt funderat lite på om jag möjligtvis skulle fixa att springa Göteborgsvarvets 21 km nästa år.
Det låter ju galet långt. Sinnessjukt och ja omöjligt för en tant som aldrig tidigare motionerat men det vore en rejäl utmaning och något att fokusera träningarna på.
Platserna håller tydligen på att ta slut redan (det är i maj) så jag får tänka snabbt och jag känner mej livrädd vid blotta tanken men...
Ahhh, nåt är där å lockar och drar ändå. Denna ständiga drivkraft att duga och att klara av det andra fixar.
Nån av er som sprungit en halv eller helmara?

Jag har varit sjukt onyttig hela helgen.
Ätit pizza både fredag och lördag. Å idag sitter jag å trycker in chips i kakhålet.
Sockerberoende har jag aldrig varit men salt å fett beroendet är inte att leka med.
Det får bli omstart ordentligt nästa vecka. Jobbar förvisso 6 dgr nästa vecka med men måste ändå försöka få lite ordning på ätandet å motionerandet.

På tal om sånt så fick jag en komplimang idag.
En vaktmästare kom gående bakifrån och sa när han kom jämsides...
"Du har gått ner i vikt va?"
Nja, svarade jag för det har jag inte, men jag ser lite slankare ut sen jag började med löpningen igen.
"Det syns på din rumpa" sa han
"Spanar du in den" tänkte jag.
"Jag vet inte för jag väger mej så sällan" ljög jag.
"Ha! Det var det dummaste jag hört. Ni kvinnor har ju koll på varenda gram" sa han.
Jag rodnade nog för det var mitt i prick. Påkommen med fingrarna i syltburken lixom.
Jag HAR koll på varenda gram.
Jag är kass på att ta tag i det men koll har jag.

Puss/


Bloggdalas bokcirkel. Recension av "Kvinnan som gick till sängs ett år" av Sue Townsend



Då så. Då ska maj månads bokrecension skrivas,
Denna gång har vi på uppdrag av Ergo Sum läst  "Kvinnan som gick till sängs ett år" av Sue Townsend. "Engelsk bestseller som lockar till gapskratt" utlovar tidningen Tara på bokens framsida.

Detta är historien om Eva och hennes minst sagt excentriska familj.
Samma dag som tvillingbarnen Brian junior och Brianne flyttar hemifrån för att läsa vid universitetet i Leeds går Eva till sängs.
Från början utan någon särskild plan. Hon behöver vila och tänka alla ofärdiga tankar klart.
Hon vill ta paus från familjemedlemmar som bara tar henne för given.
Och i sängen blir hon kvar.
Evas egna familj är både upprörda och personligt förolämpade över denna galenskap men okända människor börjar snart vallfärdas för att ta del av Eva påstådda visdom.

Jag vet inte hur jag ska ta mej an denna boken riktigt. Vet inte riktigt vad jag tyckte mer än att den var... konstig. I början på ett bra sätt, i slutet allt mer utflippat.
Eva framstår som den enda någolunda normala människan.
Hennes man Brian som är världsberömd och supersmart astronom är fullkomligt oduglig inom allt som inte har med sitt yrke att göra och kan knappt koka en kopp te på egen hand. Han orkar inte ens vara en god älskare åt sitt vänsterprassel Titania som bor i boden i anslutning till huset.
Tvillingarna, Brianne och Brian, har definitivt någon form av neuropsykiatrisk diagnos.
Evas mamma Ruby är dråpligt egocentrisk och ensam och svärmodern Yvonne nog för att göra vilken svärdotter som helst sinnessjuk.
Boken är dråpligt skriven.
Jag skrattade till ett par gånger och log betydligt fler.
Den innehåller en hel del tänkvärdheter och författaren är fyndig och beskriver många saker som jag själv reflekterat över på ett roligt sätt. Samtidigt finns en viss svärta i den.
Ensamma människor som inte når fram till varandra.
Det är en satir och överdrifterna skall vara där, som spootlights på den riktiga världen.

Samtidigt når boken inte fram till mej.
Den är för långdragen, den står och tuggar och den får aldrig till det där antiklimax som den försöker bygga upp.
Alla blir lixom bara... värre. Ja, det är en bra sammanfattning, det blir värre!
Ruby skruttigare, Eva svagare, Brian än mer skitstövel, ungarna än mer egocentriska och utspaceade.

Jag ger ändå boken 3. Den roade för stunden och jag tror faktiskt att jag kommer att tänka på Eva lite nu och då.
Nästa gång är det Elina som väljer boken vi skall läsa samt när den ska recenseras.

Puss/ Asta

fredag 30 maj 2014

Jag försöker igen.

Jag fick en fråga här på bloggen en gång från en bloggsyster som jag besvarade... eller inte lyckades besvara... men jag tänkte att jag skulle misslyckas med att försöka förklara en gång till.
Det tillkommer nya läsare, nytt vatten rinner under broarna osv.
En bloggsyster frågade en gång varför det är just rasism av alla orättvisor som triggar igång mej och som jag skriver spaltmeter om.

Jag har inget bra svar.
Bara att jag är en utpräglad humanist. I att reagera på orättvisor och utanförskap.
Det låter pretansiöst och självförhärligande men jag tror att det är utmärkande drag hos de flesta vänstermänniskor. Det finns borgliga med solidariska förtecken oxå absolut men vänstern och socialdemokratin har en högre tro, sätter ett högre värde på samhället och kollektivet medan högern i större utsträckning handlar om individen och det egna ansvaret/ de egna möjligheterna.
Jag säger inte här å nu att det ena är mer rätt än det andra, det är olika synsätt helt enkelt.
Solidaritet och rött hör ihop.
Humanister är humanister i alla frågor.

Som socialdemokrat (å nu talar jag inte för hela partiet för det är stort och brett) så tror jag inte på klassklyftor. Jag tror det är förödande för ett samhälle. Att det mer skapar ett vi å dom och aldrig mötas de tu än att det skulle vara en drivkraft, en kombinerad motor å piska, till att få det bättre som denna regeringen tror.

Många och stora grupper i samhället har fart illa av de ökade klasskillnaderna.
De arbetslösa och utförsäkrade.
De sjuka som tvingas att arbeta eller gå till socialen.
Barnen till dessa grupper.
Det drabbar de fattiga och det drabbar de utslagna.
Allra hårdast drabbar det dom utan språk eller röst. De som saknar kanaler att föra ut sin desperation.
Därför brinner jag mest för invandrarna, för missbrukarna, för de hemlösa.

Det innebär inte på något sätt att jag står bakom de klyftor och raviner som övriga grupper rasar ner i.
Här är en stor vattendelare mellan röd och blå politik.
De blå kallar a-kassa, sjukförsäkringar, pensioner för bidrag.
Jag som röd kallar det försäkringar. Som vi i förväg betalt in till.
Som vi som samhälle solidariskt bidragit till.
Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Men pensionärer har ofta höga röster. Föreningsliv och parti som företräder dem.
De arbetslösa lika så. Även många av de sjuka.
De orkar/ kan inte jobba men de har sin röst och sina kanaler kvar.

Jag avskyr när vi ställs mot dem.
Särskilt när två utsatta grupper gör det mot varann.
I dagarna har jag i insändare, bloggar, på sociala medier läst om hur sverigedemokrater ynkas.
Hur ingen förstår dem. Dessa sårade själar.
Dessa unga arga fattiga män.
Men den bilder av Sverigedemokraterna stämmer inte längre. Åtminstone inte entydigt.
Det är förvisso fortfarande så att få kvinnor lockas av Sd. Det är få akademiker.
Men det är breda grupper ur Moderaterna och ur LO.
Å let´s face it... de flesta arbetargrupper tjänar mer än många akademiker.
Sverigedemokraternas största fästen är på landsbygden. Där invandrarantalen är förhållandevis låga.
I storstäderna, där problemen med segregationen finns, där är sympatisörerna färre.
Det är inte synd om människor som väljer att vara rasister. Eller egoister.
Vi lever i en tid av gränslös information. I en tid när vi från barnsben lär oss att vara källkritiska.
I att ifrågasätta.
Den som väljer enkla populistiska budskap får göra det men de kan inte förvänta sej gullande och duttande från sin omgivning.

Vi ska bekämpa klassklyftor. Inte varann.
Vi ska bekämpa fattigdom och utanförskap.
Sverige har med rätt insatser råd att värna både pensionärer och flyktingar.
Både sjuka och arbetslösa.
Inte kravlöst, absolut inte. Men med vettiga, riktade insatser och med en anständighet till de försäkringar som människor i förväg investerat i.

Puss/ Asta

torsdag 29 maj 2014

Livet å dess läxor

 

Jag har sagt och konstaterat det förr men livet ger en ständigt nya aha upplevelser i frågan.
Detta med att vara ödmjuk. Detta med att bara för att inte JAG råkat ut för det det så innebär det inte att det inte kan vara så.

När jag hade min första hund Baron som var snäll å relativt lydig så retade jag mej på människor som hade "olydiga" hundar. Hundar som ex gafflade vid möten med annan hund.
Snorkigt tänkte jag att "klarar man inte av en stor hund så ska man ingen ha."
Jag var övertygad om att det var tack vare mina kunskaper och förtjänster... och endast därför... som jag hade en hund som uppförde sej.
Så kom Märta å plockade ner mej på jorden.

Samma sak vad det gällde att skämma bort barn.
Min vän Cissi å jag förfärade oss över bortskämda ungar och deras gränslösa föräldrar.
"Herre gud, de gör ju ungen utvecklingsstörd" sa vi när vi såg 4-5 åringar åka vagn med napp i munnen.
Jag tror Mini var 6 år när hon äntligen blev nappfri.

Jag har alltid trott att "skrikande bebisar" är en myt.
De sk kolikbarnen är oftast äldsta barnet. Den allra första kontakten med föräldralivet.
Jag som själv har haft barn som inte skrikit något nämnvärt  trodde i min enfald att bebisar som skrek hysteriskt berodde på osäkra och villrådiga föräldrar.
Till jag träffade Noah. Som har coola föräldrar och som har lugna, erfarna morföräldrar ständigt till hands men som kan gasta! Herre jösses vad han kan skrika om allt inte är EXAKT som han vill.

Det är annars märkligt det där, vad förståelsen räcker till å vad den inte räcker till.
Nu blir det tvära kast men om vi tar det här med segregation och de problem det leder till.
Jag har fört otaliga diskussioner i mitt liv om VARFÖR kriminaliteten gror i invandrartäta förorter, om varför det sker upplopp å annan skit.
Jag förstår sambanden. Detta att det inte handlar om etnicitet.
Att det handlar om fattigdom. Utanförskap. Felaktiga förebilder i brist på goda. Föräldrar som inte mäktar med pga sina egna helveten. Brist på hopp. Osv.
Men när det kommer till sverigedemokrater har jag bara förakt till övers. Blir hård och nedlåtande i tonen.
Men självklart finns det anledningar där med. Självklart beror det på någonting när empatin och inlevelseförmågan brister, när rädslan för det som är annorlunda styr istället för nyfikenhet.
Självklart finns det anledningar.
Jag vet inte varför jag har lättare för att.... försvara är fel ord, men sätta mej in i... viss problematik framför annan.

Hur som helst. Livet lär oss nya saker hela tiden. Plockar ner oss på jorden.
Det är rätt häftigt eller hur?

Puss/ Asta

tisdag 27 maj 2014

IsaDoras nagelnyheter



Alla som känner mej det minsta eller har läst min blogg ett tag vet att jag är galen i nagellack och lägger obscent mycket tid på mina naglar.
Just nu har de en hyfsad längd, kul även om jag tycker korta välskötta naglar kan vara nog så snyggt.

Idag när jag var på ICA för att handla mjölk så föll jag för frestelsen att pröva IsaDora's nya gelélack som man inte behöver ha någon UV lampa till.
Det är som ett vanligt nagellack som lackas på två lager och därefter ett speciellt gel topplack över.
Jag vet inte...
Det kändes som vilket lack som helst att måla på. Luktade möjligen något fränare.
Enligt reklamen ska det sitta och hålla sej snyggt i upp mot en vecka.
Vi får väl se.
Jag köpte lacket som är på bilden Coral crush. Somrigt och härligt.
Alla lacken var för övrigt jättefina å jag stod länge innan jag valde. Det var framförallt ett i en solig orange färg som oxå lockade men nu blev det alltså detta.
Fint till bruna händer å pålackat ikväll.
Återkommer med recension.


Annars tycker jag att IsaDora's serie sugercrusch är superläckra på sommaren.
I fjol ägde jag både det oranga, röda och det turkosa. I år har jag köpt det lila men alla är hur fina som helst med sin sockriga yta.
Lätt att måla på, supersnyggt på och ett jäkla gissel att få bort med alla miljoner glitterkorn i.


På vintern ( och ibland på sommaren) föredrar jag lite mer dova färger.
Mörkare lila, brunt och grått. Ibland rött som drar åt vinrött.
IsaDora's Muddy water har använts flitigt i flera flaskor.

Vilka är dina favoriter?

Puss/ Asta

måndag 26 maj 2014

Några rader från en etniskt svensk, heterosexuell, kristligt uppfostrad kvinna

 

Följande rader är lånade ur min vän å bloggsyster Ergo Sum's blogg:

Idag är det ingen bra dag. Jag mår inte bra, oron gnager i mig och det känns som om jag sakta kvävs. Vad skall det bli av oss? Av mina barn? Var någonstans kommer vi att vara välkomna? Vart skall vi ta vägen? För en sak är säker: jag kommer inte att stanna kvar här till "den slutgiltiga lösningen". Men fram tills dess kommer jag att arbeta hårt för mitt älskade fosterland Sverige.

Å jag förstår att hon känner så. Hon är vad Sverigedemokraterna skulle kalla "inte någon riktig svensk." Hon är andra generationens invandrare. Hon har (egentligen) mörkt hår, mörka ögon precis som hennes söner. Hon är gift med en "utlänning", med en muslim.
Hon är högljudd, politiskt aktiv och en tydlig antirasist.
Hon har anledning att känna oro.

Jag känner mej oxå orolig. Orolig för mitt land, för Europa, vart alla dessa historielösa människor skall föra oss.
Ändå är jag svensk. Om förnuftet och anständigheten fallerar också här i Sverige så att "De bruna" tar makten kan jag göra en pudel. Jag kan be om syndernas förlåtelse, vara ångerfull över mitt förräderi.
För jag är en sådan som de tycker om. Jag skulle kunna vara en sådan som de tycker om.
En riktig mönstermedborgare.
Trots mitt mörka hår och mitt pigment så är jag svensk sedan så många generationer jag kan överblicka. Kristlig och arisk.
Med ett brett bäcken och fertila ägg så har jag fött och uppfostrat fyra präktiga, blåögda svenska barn vid min barm.
Arbetar och gör rätt för mej. Inga allvarligare sjukdomar. Heterosexuell och gift sedan urminnes tider.
Relativt fast i gamla könsmönster. Håller handen för hjärtat och sjunger med i nationalsången. Blir tårögd på skolavslutningar. Kan många kända gamla psalmer och förstås min Evert Taube. Broderar på lediga stunder. Är lagom intellektuell.

Som sagt, en mönstermedborgare.
Om det då inte vore för mitt politiska engagemang. 
Om det då inte vore för att jag envisas med att ha vänner som är både från Thailand och Balkan.
Om min valda bror inte varit homosexuell.
Om jag bara uppfostrat min äldsta dotter bättre så hon inte gift sej med en muslim.
Om jag bara... För det är ju det. För dem av oss som MINNS sin historia så har aldrig rasister/nazister/ fascister varit särskilt förtjusta i landsförrädare.
Vi är nästan lika illa... på sina sätt kanske värre... än de med fel skallmått, fel religion, fel sexuell läggning. Vi är "normala" och förråder ändå.

Det är upp till kamp nu!

/ Asta

 

söndag 25 maj 2014

Valvakans tankar



Jag skall strax runda av den här valvakan och gör det med splittrade känslor.

Man kan se på de svenska resultaten på flera sätt.
Socialdemokraterna ansågs förra EU valet ha gjort ett dåligt val.
De ligger kvar efter dagens val.
Det har inte gått sämre, men de har heller inte fångat upp några av de vänstervindar som blåser.
Moderaterna gör ett katastrofval.
Feministiskt initiativ kommer in i EU parlamentet med ett mandat.
Miljöpartiet gör ett kanonval och blir andra största parti.
9,8% av rösterna faller på Sverigedemokraterna. Det är två mandat det.
Skämmes ta me fan.
Hur kan man i tider som dessa när Moder jord håller på att dö, med krigshot in på knuten, med massiv arbetslöshet tycka att invandringen är den absolut största och viktigaste frågan?!?!

Sverige känns delat.
Rasisterna plockar röster och gör ett mycket "bra" val.
Å andra sidan växer också de partier som allra tydligast har markerat sitt motstånd mot Sd.
Vänstern, F! och Miljöpartiet.
Båda sidor... rasister och antirasister... mobiliserar.
Att ta diskussionen. Att alltid sätta ner foten. Att aldrig vika.
På arbetsplatser, i klassrum, inom bekantskapskretsen, i sociala medier och på gator å torg är viktigt.
Din röst och ditt motstånd gör skillnad!
Acceptera aldrig ett parti som gör skillnad på vi och dom, acceptera aldrig ett parti som vill stänga våra gränser och som vill dela upp medborgarskap i A och B lag.
Aldrig.
De får inte vara med i gruppkramen av en anledning. Inte för att vi vill vara dumma mot dem utan för att vi aldrig kan tolerera en sådan människosyn.
Så gläds över det.
Jämfört med andra jämförbara EU länder (Danmark, Frankrike, Tyskland, Finland...)håller Sverige rasismen kort och antirasismen högljudd.
Känn stolthet över det!
DET är svenskt.

Vänsterpartiet ökar blygsamt men tappar kvinnliga väljare. En inte allt för vågad gissning är att de gått till Feministiskt initiativ.
LÄR av det Vänsterpartiet. LÄR av det Socialdemokrater.
Väljarna vill diskutera rasism, vill diskutera de hot som reser sej i Europa mot kvinnors frihet, vill diskutera homofobi.
Miljöpartiet har varit oerhört tydliga mot rasismen och för miljön å de prioriteringar som måste till där.
Sånt intresserar väljarna Löfven.
Skuggleken om skattesatser och procentandelar hit och dit gör det inte.
Våga vara mer ideologiska. Väljarna har uppenbarligen belönat de parti som vågat det.

Europa är efter ikväll mer brunt.
Nationalistiska och nazistiska partier har gått framåt.
I Frankrike får Nationalistisk Front 25%!!!
I Grekland ser Gyllene Gryning ut att bli landets tredje största parti.
Människor glömmer fort uppenbarligen. Syndabockar måste utses och enkla svar på svåra frågor ges.
Det är deprimerande och skrämmande på riktigt.

... Nu kavlar vi upp armarna och jobbar vidare.
Sammanhållning är vårt enda alternativ.
God natt!

Puss/ Asta

Summering

 

Imorgon bär det av igen. Till kvava lokaler, bylsiga arbetskläder och en överfull vårdavdelning.
Tillbaka till arbetet igen med andra ord. 10 dagar har jag varit ledig och oj så fort de gick.
Jag kan inte precis säga att jag är sugen.
Men jag känner ändå att jag hunnit vara ledig och att jag fått gjort en hel del semestersaker.

Solat. Spenderat tid med Gotteman. Gosat med Noah.
Grillat. Läst ut Bloggdalaboken. Sovit middagar. Sprungit. Gått långa promenader.
Jag har haft det bra helt enkelt.

Idag har jag varit å röstat tillsammans med den delen av familjen som bor hemma.
Lite högtidligt känns det alltid.
Efter stor vånda, oändligt med timmar framför radion och debatter på nätet, så valde jag att för första gången vara "otrogen" och rösta på Miljöpartiet.
Därför att jag tycker att miljön är viktigare och överordnad alla andra politiska frågor.
Därför att jag tycker att Miljöpartiet har innovativa lösningar och många spännande idéer om hur saker och ting kan lösas istället... istället för hur det alltid har gjorts.
Jag hoppas och tror dock på många röda röster och det var inget lätt beslut på något sätt.
Jag har varit Socialdemokraterna trogna i hela mitt liv och kommer förmodligen att återgå till dem när det blir höst och dags för riksdagsval.
OM inte Löfven fortsätter att flirta för ett regeringssamarbete med mittenpartierna.
Jag är LESS på Alliansen och vill inte ha en regering där Centern eller Folkpartiet ingår.

Nu väntar snart långrunda med Gottepojken och sedan valvaka.

Puss/ Asta

lördag 24 maj 2014

Gör din plikt

 Foto: Tänkvärd graffiti! Fanns på väggen vid Annas parkeringshus i Malmö när jag nyss  passerade huset.

Imorgon är det dags. Imorgon går Europa till val.
Om du inte redan röstat så föreslår jag å det starkaste att du GÖR så du med.
Att rösta är en demokratisk rättighet och skyldighet som människor runt om i världen offrar sina liv för.
Det tar inte lång tid och om du slarvat bort ditt valkort så går det bra att rösta med endast legitimation i din vallokal.

Det finns ett parti för alla. Det finns en ideologi som ligger nära hur du ser på människan och samhället. Oavsett om du är positivt eller negativt inställd till EU.
Kom inte och säg att "Jag är inte intresserad av politik" för det är inte sant.
Jag tror dej inte!
Jag tror inte på att du är likgiltig inför ditt eget och andras liv. ÄR du verkligen det bör du söka närmaste psykakut.
Jag tror inte du struntar i huruvida du ska ha något jobb eller inte. Om du ska kunna bli sparkad för att chefen vaknat på fel sida eller ej. Jag tror inte du struntar i om det finns vård att söka om du blir sjuk, vilken typ av skola dina barn har rätt till.
Jag tror inte att det är "skit samma" för dej om luften inte går att andas och haven inte går att bada i.
Osv osv.
ALLT är politik.

I Sverige så väl som i övriga Europa rustar främlingsfientligheten och rasismen upp.
Judehatet sprider sej åter igen, romer sparkas på av sina egna länder, muslimer är allmänt villebråd att förolämpa och skylla all världens skit på.
Vi ser det i samtliga nordiska länder, vi ser det i England, i Frankrike och i Schweiz.
I andra länder som Grekland, Tyskland och Ungern växer riktiga nazistparti fram.
Inte ens en mansålder efter Andra världskriget ser vi åter nazister ta plats i parlament.
ANVÄND DIN RÖST.
GÖR MOTSTÅND.
GÅ Å RÖSTA IMORGON!

Var inte en av dem som kommer tvingas se dina barn eller barnbarn i ögonen och säga "Jag visste, men jag gjorde ingenting. Jag orkade inte ens masa mej iväg och rösta i EU valet."

Puss/ Asta

fredag 23 maj 2014

Ruinerad men glad



Ny ljuvlig dag.
Jag har precis kommit in efter en kvällsrunda med Gottemannen. Det är fortfarande över 20° varmt ute och luften är tung utav doften från gräs och syren.
Helt fantastiskt.

Hela dagen har solen strålat på oss. Jag har städat av här på nedervåningen, handlat mat och ruinerat mej på blommor å den här hunden som jag inte kan avgöra om den är bedårande eller smaklös.
Förmodligen det senare men jag gillade den å hade spenderarbyxorna på.

Om man ser på i vilken takt jag haft ihjäl växter genom åren så är det ett smärre under att jag har lyckats hålla liv i fyra ungar, 4 hundar, X antal katter och femtielva hamstrar.
Det är väl nåt med klorofyllet å jag som krockar.
Fast grejen är att det känns som att jag har det i mej. Det är bara det att jag aldrig har lärt mej.
Jag avskyr att rensa ogräs och min trädgård är inte ens en trädgård, det är bara en massa gräs och kirskol. De är mej överlägsen. Jag vet inte hur man gör...
Men jag älskar att plantera, att köra fingrarna i sval jord och omsorgsfullt sätta ner plantorna till rätta.
Det finns nåt ursprungligt i att plantera.
Lite som att baka, det är samma feeling att köra ner fingrarna i rumsvarmt degspad.
Vad det lockar hos mej har jag ingen koll på.
Men jag vet att jag skulle vilja bli bättre, att jag vill lära mej.
Ge mej ditt bästa tips. Tala till mej som om jag är 6 år och inte så värst smart.
Basic nivå alltså.

Hur som helst köpte jag pelargonier i olika rosa färger. Jag köpte dahlior i orange.
Margeriter, smultron, lavendel, lobelia, nån annan grön hängväxt med lite grå blad och en stor planta med röda stora blommor.
Samtliga verkar trivas bäst i solen. Å på min altan är det nästan bara skugga.
Jag lär väl ha haft ihjäl dem allihop innan nästa vecka är slut.

Idag fyller min Gotteman år.
Två år och stora killen.
Han har blivit allt jag önskat och mer där till.
Älskar dej lilleman.

Puss/ Asta

Men detta är ju HELT otroligt...

 

Kolla in den här kommentaren...

Nu kanske jag raserar din upplevelse men...jag kände igen dig ;) först gjorde jag inte det men efter att ha sneglat i smyg så jo visst är det Asta!!! Du ser lite annorlunda ut i verkligheten! Har funderat på om jag hade erbjudit mig att betala även om du hade varit en "riktig främling" (du fattar vad jag menar) men jag kommer inte fram till något. Vill ju gärna tro att jag sagt så till vem som men är inte så säker, men du ger på något sätt ett så varmt och ärligt intryck så det kändes självklart att erbjuda dig hjälp :) kram Emma (o Hedda)

Det är ju HON! Det är ju DU! Tjejen från ICA.
Helt otroligt. Helt galet hur liten världen är!
Jag läste kommentaren, satt stum och bara stirrade på den i säkert en minut efteråt och sedan började jag skratta.
Vilken märklig slump. Å så galet kul att du läste och gav dej till känna här.

Här får du en ros. Och en kram. Och ett tack igen.
Åhhh vad jag är glad!

Puss/ Asta

onsdag 21 maj 2014

Astas hemliga bullingrediens.


Pia, eller Kakaobönan som andra kanske känner henne frågade efter den hemliga ingrediensen i mina bullar.
Det är ju väl känt inom bloggvärlden... och i den riktiga världen också för övrigt... att Asta, som verkligen inte är nån hejare i köket och i synnerhet inte när det kommer till bakning gör magiska bullar.
Bullar i världsklass. Eller nja, bullar världen faktiskt varken skådat eller smakat innan.
Å det lustiga är att jag... som alltså knappt kan fixa en enkel sockerkaka... kommit på det helt SJÄLV.

Jag har fått förfrågan mååååånga gånger hur jag får till dem.
Jag har aldrig svarat.
Det är faktiskt bara barnen som känner till det, ja å maken med och det är verkligen en miss i planeringen.
Barnen får självfallet inte berätta det för sina respektive. De måste vakta över hemligheten med sina liv. Jag menar, en skilsmässa händer så lätt och vips vet man inte vad bitterhet å hämndlystnad kan göra med lusten att skvallra hos de små ex svärsönerna.
Det vore ju hemskt tråkigt om jag skulle behöva mörda dem.
Tråkigt för mej oxå. Det är så hemskt svårt att komma undan med familjerelaterade mord nu för tiden och jag skulle ogärna vilja tillbringa säg mellan 14 år och livstid på Hinseberg medan GW Persson på bästa sändningstid sitter å redogör för detaljerna i mitt... uppstädande.

Så nej kära söta Pia, hur mycket jag än tycker om dej så kan jag tyvärr inte berätta.
Inte ens för gammal bloggvänskap skull.
Då vore det ju inte hemligt längre, eller hur?

Puss/ Asta

Sommarens planer å förhoppningar samt en vårta vi kan kalla Greta

Jag tänkte göra Åsas sommarlista men när jag inte kom på några roliga eller orginella svar på de första tre frågorna gav jag upp och bestämde mej för att skriva en egen sammanfattning om vad jag hoppas att sommaren skall vara för mej.

I år blir det ingen utlandsresa och förmodligen blir sommaren inte heller lika social som förra året heller. Jag har just nu åtminstone inte samma behov av det.
Jag tror att min hjärna blivit lite småförvirrad av att ha ett barnbarn under samma tak och att jag drabbats av någon slags mammadvala light.
Jag är liksom fullt nöjd med att boa in mej här hemma.
Kanske spelar bristen på alkohol oxå in, för NEJ det är inte lika roligt att partaja nykter, det är i synnerhet inte roligt att partaja med höggradigt berusade människor nykter.
Tyvärr.
Det kan ju också ha med åldern att göra. Tanttecknen står som spön i backen numera.

Så vad ska jag göra då? Bortsett från att hålla mej hemma, vara nykter och försöka undvika liggsår?
Här är min plan... 

 

Äta obscent mycket jordgubbar.

Kvällsbada med Gottfrid (om vattentemperaturen överstiger 20°c och natten kvalar in som tropisk.)

Springa regelbundet.

Sola mina tuttar (å övriga kroppen med) på min insynsskyddade tomt. Självklart med solfaktor på mej eftersom jag numera uppnått en ålder som kräver både måttfullhet å förnuft.

Svansa runt på stan å var helst folk kan se (å beundra mej) i mina vrålsnygga haremsbyxor.

Gå på Änglas dop.

Hålla dop för Noah.

Lära mej sova utan Zopiklon. (Ja jag VET att jag skrivit det på de senaste 4 årens sommarlistor, ni behöver inte mosa in det i nyllet på mej. En flicka måste få drömma.)

Baka kanelbullar och unna mej fika så som tanter gör. På förmiddagen. Med saft i blommig kanna.

Tvinga männen i familjen att grilla så ofta jag kan.

Förhoppningsvis köra bil utan körförbud.

Bryta mot lagen å ha min hund lös på noggrant utvalda platser.

Ligga i gräset och lösa Suduko med Noah bredvid mej.

Läsa minst 2 böcker per månad. Ja jag har större ambitioner men när det ska summeras räcker det om jag misslyckats med Zopiklonen.

Ständigt ha perfekt manikyrerade naglar.

Plocka blommor (bli allergisk och kasta ut dem igen.)

Dela glass med Gottfrid på stan. Kanske samkör jag det med uppvisningen av haremsbyxorna.

Fortsätta utforska alkoholfria cidersorter.

Umgås med mina barn.

Umgås med mina vänner.

Kanske ligga med min man på studsmattan.

Det där sista är en ambition inte ett löfte.

Kanske, kanske, kanske gå på Winnerbäck.

Gå på minst en hundutställning och minst en marknad.

Förhoppningsvis äntligen bli så där härligt kreativ och börja plantera en massa eller måla om gamla grejer å ha mej. Har aldrig gjort det förr men sånt där kanske slår till i 45 års åldern?

Noggrant undvika Weels and wings när de kommer till stan.

Skriva ilskna politiska blogginlägg.

Sova middag så ofta jag kan.

Vad tror ni om den listan?

Puss/ Asta

Ps. Så här brun är jag nu på taxöronen. (Ja, det är en tantvårta ni ser där i klyftan. Den förtjänar nästan ett eget inlägg. För nåt år sedan försökte jag nämligen strypa den genom att vira tråd väääldigt hårt om dess "hals". Verkar läskigt men brukar vara effektivt. De "kvävs" och trillar av. Jag har gjort det förr... även om jag inte direkt skulle rekommendera det.
Men inte denna jäkeln. O no, den vägrade att dö. Levde helt utan syre och blev till å med större.
Till slut började den kladda och vara och lukta illa.
Så den får vara kvar. På lånad tid. Tills jag finner en doktor tjusig nog att skära bort den.
Så länge kallar jag den för Greta. Säg Hej till Greta gott folk.)

 



Kan jag hjälpa dej på nåt vis?

 

Efter att ha lapat sol någon timma så slet jag mej från min bekvämlighet för att åka in till ICA och handla lök. Jag hade tänkt slänga ihop en kalops idag och det är svårt att få till utan just lök.
Väl i affären kom jag så klart på en massa smått å gott som alltid tenderar att ta slut på nolltid hos oss. Mjölk, bröd, grisöron, ägg, kaffe, ost... ja, ni vet.
Jag kände av solandet och bristen på frukost i magen på ICA. Var lite småmatt där jag stod i kassan och väntade på min tur.
Å när jag äntligen skulle betala så var betalkortet inte där.
Mini hade lånat det dagen innan och inte lagt tillbaka det igen.
Jag svor halvhögt en ramsa för mej själv och fick be om ursäkt för kassörskan.
I kön bredvid mej står en småbarnsmamma. När hon hör mina kvävda svordomar säger hon
"Har du inga pengar?"
Jag förklarar omständigheterna och hon säger... som den självklaraste saken i världen... "Men du, jag kan betala så länge, det är inga problem."
Jag blev helt paff. Avböjde och kände att jag blev helt tårögd för det var så himla rart.
Så omtänksamt och så tillitsfullt.
Hon kunde ju bara fortsatt koncentrera sej på sitt och inte brytt sej.
Men hon brydde sej. Om en främmande människa och det är banne mej helt otroligt.
Jag tackade henne där å då men jag önskar att jag visste vem hon var så jag åtminstone kunde sätta in en ros i tidningen. Jag hoppas karma finner henne.

Känner mej inspirerad! Jag vill oxå göra något snällt.
Ibland gör jag snälla saker... jo, det GÖR jag faktiskt... men jag ska börja tänka på det mer målmedvetet att hjälpa till, berömma, finnas till hands.
NU är alltså ett utmärkt tillfälle att be mej om en tjänst :)
Har tyvärr inte obegränsat med pengar men annars så... Shout. Kan jag så hjälper jag dej.

Halva semestern har gått. Det går för fort!!!
Vädret är lite smålurigt. Fint till å från.
Det var strålande solsken och varmt i förmiddags men nu ligger molnen kompakt över staden och temperaturen har sjunkit. Vilket passar mej bra, huden har fått lagom dos med strålning, jag tillräckligt med D-vitamin och hunden kan nu få en långrunda han mäktar med.
Under tiden får kalopsen stå å koka.

Min mormor gjorde alltid kalops. Hon var inget bra på det.
Jag är inte heller strålande bra på kalops. Det är faktiskt inte särskilt gott...
Men jag försöker ju att vi ska äta mindre med fläskkött i den här familjen och idag hade jag tid med långkok så...

Puss/ Asta

tisdag 20 maj 2014

Säg hej till Karl-Otto



Säg "Hej" till Karl-Otto Hultström.
Men jag känner inte Karl-Otto Hultström tänker kanske du?

Nej, men då ska jag berätta.
Karl-Otto Hultström är 73 år gammal. Tidigare Moderat där han skämde ut sej med rasistiska å homofoba uttalanden och bytte därefter parti till... ta daaa... Sverigedemokraterna i Botkyrka.

Herr Hultström är känd för diverse grovt rasistiska uttalanden som att "araber är råa, primetiva halvmänniskor." Han anser att araber har en förfärlig kvinnosyn.

Hur är det med Hultströms egna kvinnosyn kan man undra?
Hyvens svensk och kristligt uppfostrad som han är, uppvuxen på det gamla folkhemmens tid.
Tja, han tillbringar semestern i Thailand där han rekommenderar andra att köpa sej en flicka samt informerar om vad det kostar. Mot att köpa unga flickor har han inga moraliska betänkligheter mot.
Samma Hultström lägger ut bilder då å då på sin blogg på en mycket ung och ofta avklädd tjej.
Läs mer här.

Så... Hej Karl-Otto Hultström.
Jag är säker på att Sverigedemokraterna är stolta över att ha dej som medarbetare.
Du är ett gubbslem och jag önskar dej en eländig ålderdom på nåt risigt boende för dementa där ignoranta undersköterskor struntar i om du skitit på dej!
Karma you know

Puss/ Asta

Jag kan bara det här livet

 

Jag har varit mamma i 27 år. I nästan tre decennier har det varit min absolut viktigaste roll i livet.
Från den där ruggiga januaridagen när jag fick upp min första dotter på bröstet, kladdig och med tillplattad näsa å oändligt med hår. Känslan av att bli hel, känslan av att ha väntat hela livet. 

I många, många år var vi en stor familj. Fyra knoddar, ofta med vänner hemma.
En stor hund och en man som var hemma långhelger och annars jobbade borta.
Det kräver rutiner och tålamod vilket jag oxå hade oändligt av... ibland. :)
Under massor av år kretsade livet kring rutiner.
Mat som skulle lagas, ungarna som skulle badas, läxor som skulle läsas.
Sagor som skulle upplevas, äventyr som skulle förverkligas, bråk som skulle stävjas.
Jag har stekt tusentals och åter tusentals av pannkakor, plåstrat knän, kammat hårömt hår i mitt liv som navigator eller packleader av den här familjen.
Ibland... bland kall mat, falskkruppade nätter och kivande syskon längtade jag efter att de skulle bli stora.
Ibland men inte särskilt ofta för jag anade nog att detta var mitt livs stora huvudroll.

Nu är barnen stora. Alla fyra. Vuxna underbart kloka och vackra människor.
Allihopa med olika bild av de där åren som jag precis beskrivit.
Tre av dem bor i egna hem. En har jag kvar. En som genom fästman och en liten son gett mej två till och för det är jag tacksam.
Min make säger ofta, halvt på skoj halvt på allvar "När ska de flytta egentligen?"
Han längtar efter det nya livet, han har alltid längtat mer efter det.
"Var tid har sin charm" säger han "Nu vill jag ha frihet. Resa. Ha gott om pengar. Kunna vara spontan."
Jag känner inte så. Jag bävar.

Det låter kanske tragiskt.
Som om jag lever mitt liv genom barnen och allena genom dem.
Det stämmer bara delvis.
Jag skulle aldrig hindra dem, aldrig försöka hålla dem kvar.
Aldrig snärja eller binda.
Jag är så klart stolt över deras självständighet, det är målet för en förälder.
Men, under så många år har hemmet fyllts med liv.
Med röster, skratt, gräl, samtal och kiv. Mina barn och andras, Flick och pojkvänner.
I köket har det slamrats. Spelats kort, kokats te, bakats.
Så många samtal har vi fört kring bordet där.
Tystnaden gör mej obekväm. Alla tomma rum känns ödsliga.
Jag suktar inte efter friheten. Jag vet inte vad jag skall göra med den.

I 27 år har jag varit mamma. I nästan tre decennier har det varit min viktigaste roll i livet.

Puss/ Asta

måndag 19 maj 2014

En sådan kärlek



Kände att jag ville bjuda på den här bilden, den fick i alla fall mej att le stort.

Det regnar ute. Eller nej, det vräker ner vatten från himlen.
Och så åskar det. Åskan har redan slagit ner i vårt hus två gånger så jag tänker, vad är sannolikheten för en tredje?
Jag älskar sånt här väder. Innekurarväder. Åtminstone när man har långa hundrundan avklarad och det har jag.
Å så får det inte bli för många på raken.
Men nån enstaka. När man med gott samvete kan mysa ner sej med en bok eller hänga vid bloggen.

Jag gick en strandrunda med Gottfrid tidigare. Delar av stranden är avstängd nu för korna.
Nåväl, det blir en bra runda ändå.
Solen sken och Gottfrid badade massor. Han badar året om men det är verkligen skillnad på vinter- och sommarbad. På vintern plaskar han mest runt en snabbis. Nu njuter han!
Simmar runt.
Vi var vid en stenbrygga där det är ganska djupt direkt och där han lixom får hoppa i.
Han har alltid tyckt att det är lite läskigt men idag fick han kläm på det.
Han blev precis som en unge som kommit över skräcken att hoppa från poolkanten.
Gjorde det om å om igen.
Hoppade i, simmade en runda, gick upp.
Hoppade i, simmade en runda, gick upp.
Hoppade i... Ja säkert 10 gånger på raken.
Så söt.
Å jag blir lycklig ända in i själen av att se honom njuta av livet så.

Vi träffade en äldre man som jag mött många gånger.
Gammal å skruttig med en lika gammal å skruttig hund.
Båda två hade ont i lederna.
Men vilken kärlek mellan husse och hund! Magisk att se. Hur de liksom synkade sina rörelser och var ett.
Mannen berättade om deras liv tillsammans.
Hur de på förmiddagarna tog en promenad ner till laxbryggan.
Sen gick de hem och fikade. På eftermiddagarna brukade de ta bilen till havet där vi nu möttes.
Hunden fick bada och blev kastad boll till.
"Och sen brukar vi komma tillbaka hit på kvällen och se solnedgången innan vi åker hem och sover."
"Ja, hon sover förstås med mej i sängen"
la han till.
Tänk vilken kärlek och vilken vänskap de ger oss hundarna.
Jag blev helt rörd och tänkte att så hoppas jag att min ålderdom oxå får lov att se ut.

Puss/ Asta

Hur är en väldigt sexuell person?

 

Lurigt väder ute idag.
Skulle gått ut med Gotteman men plötsligt kändes det för varmt (för honom) så de nypåtagna kläderna åkte av igen å jag la mej och solade nån halvtimma.
Nu är det tjocka moln igen så jag kanske vågar mej ut på en runda med honom i alla fall.

Idag är det ju måndag och jag skulle ta tag i löpningen igen.
Skit nog fick jag tillbaka luftrörsbesvären i natt å hostade som en tok.
Det blev inte mycket till sömn innan jag framåt tretiden gjorde taberas på Cocillanan.

Jag är lite semesterrastlös.
Ni vet, jag vet inte bäst hur jag ska kunna njuta maimalt. Ta bäst vara på tiden.
Så jag går här som en osalig ande. Hänger lite vid datorn, läser några sidor ur boken, plockar med disken, funderar på promenad, funderar på stan, stjäl en Noahpuss...
Varken hackat eller malet.

Jag tänker lite på jobbfesten vi hade.
En tämligen överförfriskad kollega frågade mej mitt i en diskussion om äktenskap och relationer om jag och min make har mycket sex.
Jag blev lite perplex. Det är inte en av de kollegor jag står närmast och som jag normalt pratar med sådant om. Frågan kändes oxå en smula "ofin" eftersom vi satt så många.
Men jag är inte den som är den utan svarade som det var, att nej det har vi inte.
Då säger hon: "Vad konstigt, jag har alltid tänkt på dej som en så sexuell person. Som om du har jätte mycket sex."
Jag tror att jag blev en smula förvånad och inte riktigt fann mej men jag har funderat på det där efteråt i framför allt två frågeställningar.
1.) Hur är/ agerar/ ser en person ut som är "väldigt sexuell"?
Vad hos mej utstrålar detta? Är det en komplimang eller en förolämpning?
2.) Varför går man å funderar över sånt om kollegor som man inte står särskilt nära?
Hur mycket sex de har. Hennes uttalande skvallrade ju om att det var inte där å då hennes fråga kom upp utan hon hade alltid tänkt på mej som en väldigt sexuell person.
Vad tänker ni kring det?

Annars är jag som sagt väldigt öppen. Jag och min Mini talade om det idag.
Hon uttryckte precis det jag brukar känna, att många tror att hon är så öppen och berättar allt om sej själv men att det hon berättar egentligen är sådant som hon skulle kunna säga till en främling på bussen som verkade trevlig och att hon egentligen är väldigt privat.

Ett lite spretigt inlägg men ni får gärna tycka till.

Puss/ Asta

söndag 18 maj 2014

Söndagens lista

 

1. Bok som du läser just nu?
Bloggdalas "Kvinnan som klev till sängs ett år."

2. Senaste låt du nynnade på?
"Utan dina andetag" med Kent

3. Hur är du klädd just nu?
Grå Singoallatopp och svarta shorts

4. Märklig egenskap du besitter?
Jag kan (och gör det med) komma på låtar på i princip alla ord.
Om någon säger nåt enstaka ord el kort mening börjar jag ofta sjunga en sång med det ordet/ den frasen.

5. Vad står det i det senaste sms'et du fick?
"Grattis på födelsedagen, ha en bra dag. Roger" Från min morbror. På fel dag, precis som förra året... men rart ändå.

6. Denna dagens tre bästa?
Långrundan med Gotte. Mysstund med Noah. Sovmorgon.

7. På måndag, då ska jag banne mej...
Försöka komma igång med löpningen igen.

8. Vad åt du till middag idag?
Lasagne med sallad

9. Vad får du flest komplimanger för?
Min yrkesroll tror jag. Rätt ofta min klädstil. Sällan mina tuttar :)

10. Tre laster du inte vill sluta med?
Fisherman's friend, snus, behovet av frisk luft och promenader.

Puss/ Asta

Gillar du de mördade bävrarna?


EU valet närmar sej.
Det känns stort och viktigt även om det inte är som riksdagsvalet.
Jag har alltid röstat i EU och riksdagsval.
Det är min demokratiska rättighet och skyldighet, jag är politiskt intresserad och jag är uppfostrad till att tycka att det är viktigt.
Jag har hittills aldrig förtidsröstat. Jag tycker det är högtidligt att gå till vallokalen på valdagen i samlad trupp med familjen, lite stort så där. Varje gång.

Har ni sett årets valfilmer och valaffischer?
Jag har sett de flesta. Inte Moderaternas och inte Miljöpartiet men de andra.
Nu är jag kanske lite färgad men jag tycker sossarnas är klart bäst.
Tydlig. Å jag älskar Olof Palmes tal i bakgrunden.

Sverigedemokraternas valfilmer är ju helt obegripligt dåliga.
Hur har de tänkt där?
Att det är barn som ska rösta?
Eller att "våra väljare är idioter och måste behandlas därefter"?
Mördade bävrar...
Ja, herre gud.

Valpropaganda ska vara snärtig, originell men den ska framförallt föra fram ett budskap.
Helst ett budskap som inte enbart handlar om enstaka valfrågor utan om en samlad ideologi.
Den ska även vara retoriskt snygg.
Fi har lyckats med sin reklam tycker jag.
Folkpartiet... not so much.
Såg en affisch här om dagen...
"Sverige behöver EU."
(Tja, det kan jag hålla med om.)
"Mot brott." stod det under.
Precis så... med punkt sist. 
Nja, den kändes så där.

Vad tycker du om de olika partiernas valfilmer och affischer?
Påverkar de dej alls?

Puss/ Asta

lördag 17 maj 2014

Homogami

 

I tredje avsnittet av Svt's spännande realityserie om när Greta och Staffan söker kärleken med hjälp av vetenskapen i Kärlekskoden talade de idag om homogami.
Studier från olika håll i världen visar tyvärr att den gamla klyschan "lika barn leka bäst" stämmer.
Lyckliga par visade sej ofta vara av liknande sort, detta gällande områden som ålder, intressen, utbildningsnivå, bakgrund och politiska värderingar.

Hur är det med dej? Hur viktigt är sådana faktorer för dej? Eller rättare sagt, hur viktigt tror du att sådana aspekter är för hur du väljer partner, vad du attraheras av och hur stora chanser er relation kommer att ha på lång sikt?
Jag tror, precis som det sas i programmet, att vi inte alltid är medvetna om hur vi väljer och varför.

Jag tror det har en del med ålder att göra. Så är det nog för mej i alla fall.
Som äldre, om jag idag skulle letat ny partner, skulle de faktorerna absolut spela in.
Inkomst och yrke känns som mindre betydelsefulla än intressen och politiska värderingar.
Jag skulle aldrig välja, eller ens bli intresserad av en man, som låg för långt bort ifrån mej själv vad det gäller det.

Att ha stark familjekänsla. Tycka om djur och i synnerhet hundar då.
Att kunna föra sej, vara hyfsat allmänbildad, intresserad av sin omvärld och socialt kompetent.
Humor. Trygghet. Att vara en självständig och självgående individ som vill dela mitt men som oxå har egna intressen.
Å så måste han ha ett socialt patos så klart. Vara röd eller åtminstone dra mot mitten.
"Givande diskussioner" skulle då passionen falnat tillsammans med mej bli infekterade gräl om han var mörkblå moderat med den typen av värderingar och syn på individen och kollektivet som det för med sej.
Sverigedemokrat är förstås uteslutet.
Allt sådant här är efter ett första intryck väldigt mycket viktigare för attraktionen än glittrande ögon eller snygg bröstmuskelatur.

Jag tror inte att jag är särskilt ensam om att känna så.
När jag iakttar par i min omgivning som lyckats hålla en stark och lång kärleksrelation så spelar sådana här faktorer in. 
Vad tror du?
Bekräftar dina relationserfarenheter mina tankar (som faktiskt oxå är vetenskapliga) eller har du motsatta?

Puss/ Asta

fredag 16 maj 2014

Kom å gick

 

Så har jag fyllt 45.
Dagen kom och gick.
Jag tycker det är rätt skönt att den är över, den har varit jättebra, men det är något lätt ansträngt med födelsedagar. Lite christmas light ångest.
Alla tillkortakommanden, alla relationers solkighet blir lite extra klara.
Ingen dag på året är jag så beroende av kärlek. Av att bli visad kärlek,

Jag har haft mina döttrar här alla tre. Sonen jobbar och kunde inte komma ifrån.
Äldsta flickan och lilla Ängla sover över.
Solen har strålat och vi har grillat.
Å presenter har jag fått.
Oväntade och fina.

Första födelsedagspresenten fick jag av mej själv.
Mina haremsbyxor kom på posten.
Av maken fick jag en ny dator.
En ny dator!!!
Min gamla sjöng verkligen på sista versen.
Av barnen fick jag nåt helt otroligt.
Biljetter till Göteborgs operan i december när jag ska gå och se på Kristina från Duvemåla.
Jag visste inte ens att den skulle komma tillbaka!
När jag öppnade den presenten så kom tårarna.
Jag fick hejda dem, för bland tårar av tacksamhet och glädje välde även sorg fram.
Hade jag tillåtit mej att börja hade jag börjat storböla.
Det hade kanske varit en smula underligt på ett födelsedagskalas.

I natt ska jag ha nattjänsten med Noah för första gången.
Hans mamma är helt slut.
Det är inte utan att jag är lite ängslig över en sömnlös natt själv.
Jag kommer ju inte precis kunna hänga här och snicksnacka med er.
Det blir till att traska. Å vagga. Å vysha.

Vi hörs imorgon babes.

Puss/ Asta

Vår lille kravmaskin

 

Gud visste vad han gjorde när han skapade bäbisar så söta.
Naturen visste vad de gjorde när den band ihop oss med Oxytociner.
Han är en riktig liten kravmaskin den här lille mannen!
Hans försiktiga nyfödda lilla grymtande har bytts ut mot ett ilsket gapande, ett tjut omöjligt att ignorera. Från noll-hundra på en hundradels sekund.
Arg är han mest hela tiden när han är vaken och han är oerhört petig med EXAKT hur han vill bli buren, i vilken vinkel han ska ligga, hur den som bär ska röra sej, nynna, klappa. Stillhet straffar sej alltid.

Han har ju ont i magen så klart den lilla knodden.
Å så tror jag inte riktigt han vet vad han ska göra av sej själv när han är vaken.
Hans mamma har inte fått sova någonting i natt så sedan två timmar tillbaka är han mitt ansvar.
Å han håller mej sysselsatt. Så sysselsatt att jag inte ens kunnat duka av frukosten.
Men nu äntligen sover han den lilla raringen.

Jag kan inte minnas att mina barn skrek så. Men kanske är det minnet som sviktar lite på tant.
Min äldsta skrek rätt mycket men med henne var allt så turbulent, vi bodde hos mormor & morfar, maken fick inte vara där på nätterna, mormor och jag var ständigt i konfrontation så det var... nervöst runt omkring oss.
Denna lilla har bara harmoni, ständigt villiga armar som bär å alltid någon som har tålamod.
Jag märker stor skillnad på mej själv mot när jag var småbarnsmamma.
Kärleken är (minst) lika stor. Men jag blir inte alls lika stressad och emotionellt upprörd av att han gråter. Om det inte är jag som har vakten så kan jag till och med stänga av ljudet.
Jag har oxå ett annat tålamod att vänta ut skriket än vad jag ser att mina döttrar har.
Jag fortsätter vagga-buffa-nynna och slutligen ger han med sej.

Mormors lilla gaphals.

Puss/ Asta











torsdag 15 maj 2014

En varm kropp och tårar som inte vill ut

 

Hans kropp, hans doft, hans värme betyder så mycket för mej.
För min balans, mitt välmående, för att hålla mej på rätt sida dårskapet.
Extra tydligt blir det när jag är väldigt ledsen, vilket jag var igår kväll och i natt.
När det kryper i mej, när tårarna jag så väl behöver vägrar komma och därför stockar sej inom mej och ger en kvävande instängd känsla. När alla ljud stör mej och lixom puttar mej mot branten... till och med Noahs gråt, hans mammas mjuka mumlande, mina egna tarmars ljud.
Då ligger han intill mej. Stor, stark, trygg och med en kärlek till mej som är större än allt.
Jag har sagt det förr, han är gudasänd min Gottfrid.

Jag kan inte gråta längre.
Jag vet inte vad det beror på. Jag... jag är en gråtande person.
Någon som normalt, och alltid, gråtit av sorg, glädje, ilska, trötthet.
Nu gråter jag inte längre.
Det är som med sömnen. Jag som i hela mitt liv sovit bra, som sovit mej igenom brandlarm, låssmeder som öppnar dörrar, telefoner och tjo flöjt.
Jag som sovit på bussar, i klassrum, på bibliotek.
En dag för 4-5 år sedan så kunde jag plötsligt inte somna mer.
Å det kan jag fortfarande inte utan hjälp.
Lika dant är det med tårarna. Jag grät sista gången i vintras, under ett gräl med kollegor... sen aldrig mer.
Trots att det ibland känns som om jag ska sprängas.
Ett tryck i bröstet, över luftstrupen, i ögonhålorna... men inga tårar, ingen förlösning kommer.
Jag äter förvisso antidepressiva, det kan göra en människa "avstängd."
Men jag har ätit dem i åratal och jag äter lägre dos än tidigare så det beror inte på det.
När jag slutade dricka gjorde jag det delvis för att komma närmare mina känslor, för att inte rygga inför eller stänga av känslor jag behövde känna.
Kompassen/ hjärtats röst eller vad man nu vill kalla det.
Men det blev tvärt om.
Som om jag är kallare, distanserad från mej själv.
Har ni någonsin hört talas om något sånt?
En gråtande person som slutar kunna gråta?

Idag mår jag bättre. Känslorna är undanlagda. Nedpackade någonstans.
Jag har så mycket undanpackade känslor att jag borde öppna ett känsloloppis.
Kom å köp! 2 ton ilska. Rea rea! Ta så mycket sorg du vill!
Jag ska ta en lång stärkande promenad med min bästa polare.
Som tack för hans värme i natt. Som tack för att hjälper mej att inte bli galen.

Puss/ Asta

onsdag 14 maj 2014

Ett pass kvar...

 

... Ett pass kvar att göra. Idag 14-22. Sen är det semester... hela 11 dagar och det ska bli fantastiskt. Det är en mindre pretentiös ledighet än huvudsemestern.
Ni vet, på huvudsemestern... då ska det NJUTAS!
På huvudsemestern... det är då hela årets förväntningar skall slå in.

Ett helt år har vi ju väntat. Å ett helt år är det kvar till nästa gång.
Tre, fyra eller fem veckor ska packas av ett enda långt solsken-grilla-ha älskog var å varannan kväll-umgås med vänner-reda ut äktenskapet-bo på stranden-dricka litervis å åter litervis med rosé- stå ut med svärmor-hälsa på sjuka farmor-ha kvalitetstid med barnen- läsa böcker-resa-se-uppleva-andas-skimra.
Det är inte så konstigt.
Vi är upptagna, uppbokade vi nordbor.
Det är heltidsjobb å kurser å träning å ungar som har läxor å aktiviteter å allsköns moster.
Solen lyser på oss 2 månader om året... om vi har tur.
Ett helt år av umgänge, avkoppling och romantik skall trängas in på de där sommarveckorna när vi är lediga.
Vi ska ÄNTLIGEN få bli den vi vill vara hela den långa vintern men inte mäktar med.
Den skojiga mamman, den roliga väninnan, den kåta hustrun.
Inte konstigt att det sällan blir som man tänkt sej...
Inte konstigt att barnen blir alldeles jävla odrägliga av allt socker och alla uppfuckade rutiner.
Inte konstigt att äktenskapet som krisat och kärvat ett helt år slår alldeles bakut när det plötsligt förväntas bete sej som de där första två skimrande veckorna då man träffades.
Å ändå så beter vi oss alla som om semestern är det underbaraste som finns.
Vi längtar.
Å när vi kommer tillbaka till våra arbeten suckar vi falskt men lyckligt å säger att det varit ljuvligt.

Men denna semestern är nåt annat.
Inte alls samma krav. Allt är bonus.
Prioriteringarna ligger på att "bara vara" och på att spendera tid med mina två prinsar.
(Jag ska även hinna fylla år, gå på jobbfest, ha parmiddag, springa ett par rundor, läsa och en massa andra förhoppningar, men det ÄR inte på samma vis.)

Ett pass kvar.

Puss/ Asta

tisdag 13 maj 2014

Att vända ryggen åt

 

Idag har min lilla stad haft storfrämmande minsann. Självaste Jimmie Åkesson gästade oss i sin iver efter röster till EU valet där han allra helst vill stänga dörrarna från Europa in till oss.
Jag deltog i en tyst demonstration där vi vände ryggen mot Åkesson... eller ja, egentligen vände ryggen mot rasismen och blickade mot mångfalden.
Jag blev varm i hjärtat över min många människor, i min lilla stad, som ändå tagit sej tiden att stå där en måndag förmiddag i solidaritetens namn.
Polisen var väl nitiska i sitt säkerhetsarbete och lät inte oss motdemonstranter stå framför Sverigedemokraterna utan på andra sidan vägen vilket tog bort en hel del av effekten.
Men vi stod där. Med våra ryggar vända mot det budskap som Åkesson och hans parti förmedlar och som på något sätt blev än mer skrämmande, än mer absurt hemma på de egna gatorna.

Sverigedemokraterna pratar verkligen på ett annat sätt än övriga partier.
Hur stor skillnaden än är mellan Vänstern och Moderaterna så ser de samma problem men tror på vitt skilda lösningar.
Sverigedemokraterna har en helt egen syn på... allt.
Ett öppet Europa innebär för dem att vi... vi svenskar... enkelt ska kunna resa och uppleva saker. Det är när andra kommer hit vi måste sätta käppar i hjulen.
De ser på fattiga tiggare som EU medborgare som utnyttjar vår godhet och blåögdhet för att komma hit och via organiserad brottslighet tjäna stora pengar.
De har talespersoner för partiet som talar om att flyktingar måste avlusas.

Jag kan känna en viss tudelning inom mej för det här med att vända ryggen åt.
Att dela upp... vi mot dom... är ju precis det jag så högljutt kritiserar hos Sd.
Ryggarna är en fredlig men ändå tydlig signal om att "ni är inte välkomna här."
Å andra sidan...
Jag och alla andra som försökt diskutera och resonera kring Sd's helt orimliga politik och människosyn har inte precis bemötts med någon vidsynthet och något inkännande.
För givetvis är samtal och en vädjan till förnuft första, andra och sjuttielfte alternativet.
Det GÅR inte att bemöta Sverigedemokraterna på rätt sätt.
Dialog blir fel. Debatt lika så. Tystnad och nonchalans med.
De verkar vinna på allt.
Stå starka även när deras frontfigur väsande under en krognatt de själva filmar säger "Skit i den lilla horan" och "Du är inte svensk, du hör inte hemma här, det här är vårt land och vänta du bara till efter valet"
Allt har gynnat dem.

Men faktiskt. Faktiskt tror jag att det har vänt nu.
Engagemanget och ilskan hos vanligt folk sprider sej.
Den svenska mannen/ kvinnan sätter ner foten nu.
"Nog med dumheter!"
Sd faller i opinionsmätning efter opinionsmätning.
De klamrar sej säkert fast detta valet men de tappar och inom nästa val igen så har människor alldeles ledsnat, tröttnat och övergivit precis som det var med den gode Bert och hans adelsman till bisittare.

Verkligheten har bara inte hunnit ifatt dem ännu.

Puss/ Asta 

söndag 11 maj 2014

Mål å planer för kommande vecka

 

Jobba av måndag, tisdag, onsdag så smärtfritt som möjligt.

Be till gudarna och ta till allsköns häxkonst för att framkalla solsken.

Gå sista ronden med förkylningen och förhoppningsvis vinna på knock out.

Skaffa mej lite bränna på min arma lekamen.

Förhoppningvis springa en runda.

Plocka andra buketten liljekonvaljer.

Ha tre av fyra barn hemma på middag på fredag. Förhoppningsvis då även lilla Ängla.

En middag som jag inte tänker laga själv.

Spegla mej och titta på mitt vackra halsband.

Skriva ett gång bländande mästerverk här på bloggen.

Vända ryggen mot Jimmie Åkesson.

Känna mej lite snygg (å om det kräver höga klackar, röda läppar, snygga solglajjor, push up bh så må det ske.)

Läsa slut Bloggdalaboken.

Påbörja min nästa bok av Maj-Gull Axelsson.

Äta minst en glass i solen. (Nogger, Nogger har jag älskat sedan jag var barn och tröttnar aldrig.)

Äta obscent mycket choklad.

Kanske hålla parmiddag på lördag om jag orkar å har råd.

Skriva åtminstone ett brev.

Dricka... ja, förmodligen bortåt 35 muggar kaffe.

Höra mer om det exxxtremt spännande skvallret om en kollega på mitt sjukhus.
Ett skvaller som inte precis lämnade mej med hakan hängande och ett förvånat Näähää?! 

Nån pizza slinker nog ner.

Se på lite VM hockey.

Fortsätta ignorera nyheterna om att Putin gör sitt bästa för att sätta eld på värden.
(Mina nerver, mina franska nerver klarar inte sånt just nu...)

Spendera så mycket tid jag kan i bäbisbubblan.

Städa upp här hemma (det är verkligen för jävla sunkigt.)

Försöka att inte shoppa nåt mer (möjligen en tubtopp) utan vänta på mina megasnygga byxor som är påväg (å som nödgar en tubtop.)

Dricka lättöl och känna mej glassigt unnande (fast smartare än de flesta andra.)

Tagga ner på min otrevlighet på facebook mot vänners vänner.

Gå minst 5 mil

Sova med min prins varje natt.

Påtal om sova. Minska ner min insomningstablett ytterligare ett snäpp.

Spela Maxi-Yatzy någonstans mellan 30 å 40 ggr

Pussa bebis 1000 ggr.

Byta 5-6 blöjor.

Schyssta mål va?!
Så då... Kööööööör vi!

Puss/ Asta

Jag fick det första...

 

Idag hände det. Idag har det faktiskt hänt flera gånger.
Noah log mot sin mormor.
Jag fick det allra första leendet :)
(Gissa på en skala hur stolt jag är?!)

Först log han i morse. Utvilad och nymatad.
Andra leendet, det där man kan vara alldeles, alldeles säker att det inte är magknip eller tillfälligheter, kom i kväll. Nykräkt och upptagen i min famn, efter att ha fått av sej sina nerspydda kläder så kom det igen.
Helt strålande, stort å tandalöst med glittrande ögon till.
Vackra, vackra, vackra unge.

Min mamma har varit här idag. För att se det nya barnbarnsbarnet och för att gratta mej i förskott. Fick ett jättefint halsband av mamma. Alldeles för dyrt, alldeles för fint.
Hon är fin mamma. Har inte så mycket men är generös med det hon har.
Hon tycker att hon lagt och lägger så mycket på min bror genom åren att hon vill "kompensera" mej. Vilket så klart inte behövs. Men är fint tänkt.

Annars är jag trött idag.
Mer än en veckas sjuka börjar ta ut sin rätt. Jag är mycket bättre men hostar fortfarande mycket på nätterna och sömnen blir störd.
Ska försöka komma i säng i tid ikväll. I går var klockan närmare halv tre innan jag somnade.
Imorgon är det jobb igen. Men jag ska inte gnälla. Tre arbetspass och sen tio dagars semester.
DÅ hoppas jag vara frisk OCH gärna ha lite tur med vädret. Maj har inte särskilt mycket att stoltsera med hittills.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Vänners vänner, förakt och kärlek

 

Igen hamnade jag i diskussion med en facebooksväns vän.
Rasism och allmän dumhet i vanlig ordning triggade igång mej.

Jag är lite dubbel för det där med att "ställa till tjafs" hos vänners vänner.
Å ena sidan är det en smula respektlöst. Det är ändå en vän min vän valt att ha.
Å andra sidan så var den här människan respektlös i sin åsikt, och det måste väl få bemötas?
Ja man kan se olika på det där.

Själv sorterar jag hårt bland mina facebookvänner precis som jag gör bland vänner i den riktiga världen.
Jag ser ingen anledning att tolerera rasism, kvinnoförnedring, homofobi eller vad det nu kan gälla på någon av ställena.
När det kommer till sådana grundläggande karaktärsfrågor så handlar det aldrig för mej om att "man måste få tycka olika", "alla har rätt till sin åsikt", "jag kan inte bestämma över folk."
Ehhh nej, men jag kan definitivt bestämma vad å vilka som är okej i mitt liv.
Dessutom, skulle jag inte ta ställning i dessa frågor, inte klart markera min ståndpunkt... hur känner då mina vänner som hamnar innanför dessa föraktets cirklar?
Där till döms man lätt av sitt sällskap. "Var å en skäms för sej själv" stämmer tyvärr inte. Om dumheter får florera i min närhet finns det risk för att jag ses som en i gänget. Även om det inte är så.

Jag var idag inne och kikade runt på en del vänner till vänners sidor på facebook.
Det är skrämmande mina vänner hur mycket samlad dumhet det finns.
Min första reaktion när jag hamnar mitt i grupper som "Rör för fan inte min negerboll", "Sverige till svenskarna", "Kränker den svenska fanan dej ska jag gärna hjälpa dej att packa" osv osv.
Min första reaktion när jag läste konversationer som "Jag uppskattar din kamp mot förljugenheten", "Tillsammans ska vi rädda Sverige", "Sharialagar är snart införda" osv.
Jag blir arg!
Men sen... sen förundrad. Lever vi i samma land?
Hur kommer det sej att man ser så mycket hot överallt?
I småstäder?
Ja jag erkänner att jag tänker inavel, brist på skolning, kärlekslösa föräldrar å en hel del annat som jag inte riktigt kan avgöra om det är fördomar eller sanning men ändå...
Hur blir man en sådan rädd liten varelse?
Hur kan rimligen storstädernas förorter eller en homosexuell mediakändis eller en högröstad feminist långt borta vara så skrämmande?
Jag försöker inte vara fyndig nu, jag undrar. Undrar på riktigt.

Hur som helst, idag vann kärleken i Europa. I natt är Conchita Europas drottning.
En bra låt... jo vars. Någolunda pipa... absolut. Men framför allt var det en politisk röst Europa slungade ut. En röst om kärlek, tolerans och att vi inte behöver vara stöpta inom samma snäva mönster för att duga.
Det var en röst mot högervindar som blåst, mot Rysslands hantering av homosexuella, mot nazister som vunnit mark.
Tack Europa!

Puss/ Asta

lördag 10 maj 2014

Tänk om de ändå kunde vara ärliga nån gång. Typ så här...

- Tänker du verkligen rösta på Sverigedemokraterna

- Japp

- Men bryr du dej inte om alla människors lika värde?

- Nopp

- Tycker du inte synd om människor som flyr för sina liv?

- Nopp

- Men de homosexuella då?

- Nopp

- Fast nog tycker du väl om kvinnor och vill att vi alla ska få leva jämställt?

- Nopp

- Men för fan, dina fackliga rättigheter då?

- Nopp

- Då så, rösta på Sd då.

Att fira 45 års dagen

 

Jag fyller 45 år inom en snar framtid. Om ingenting oväntat inträffar. Om min tid i den stora boken inte är skriven.
Flera gånger de senaste veckorna har jag fått reaktionen "Va?! Ska du inte fira din födelsedag?! Men du fyller ju 45 ju!"
Detta av människor som aldrig varit särskilt noggranna med födelsedagar innan.
Är det nåt magiskt med 45?
Det är ju inte ens någon slags "halvlek" för medelsnittsåldern för en kvinna i Sverige är 86 år... eller 84? Jag minns inte riktigt, hur som helst har jag redan påbörjat andra halvlek.

Det är inte det att jag inte vill fira.
Inte alls. Jag tycker det är en ynnest att få bli äldre. Min vän Lena hann inte bli 35 år.
Tänk alla somrar, vintrar, ligg, barnbarn och fantastiska middagar jag har fått njuta av bara tills nu som inte hon fick.
Å jag är inte den blygsamma typen. Hon som vill stå i skuggan och som säger "Men inte ska väl lilla jag..."
Nej, tvärt om. Jag älskar att vara i centrum. Jag älskar presenter och gärna tal.
Fram för fler tal till människor vi älskar om varför vi gör det.

Jag har bara inte planerat nåt.
Jag trodde inte min omgivning var så sugen. Å det kommer ju bli kalas ändå i sommar med lilla Ängla som skall namngivas och Noah som skall döpas.
Jag ids inte städa och fixa och laga mat och baka efterrätter för att jag fyller år.
Om ANDRA vill fixa å överraska så vore det jättetrevligt och jag är absolut på men själv... näää.

Fast barnen. "Men vi barn är väl inget jobb?!" sa sonen förnärmat.
"Att ha middag med oss barn skulle du väl kunna ha."
Jo visst, det är klart jag skulle.
Jätte gärna faktiskt.
Om de vill alltså. Om de vill fira sin gamla mamma. Eller bara komma hit å ses, käka en bit å hänga med varandra så vore det väldigt roligt.
Fast så tittar de i sina almanackor och får inte ihop det ändå.
Den ena helgen kan den men inte den andra å tvärtom.
Å plötsligt blev hon som inte tänkt på kalas kalaslös.
Så... snopet.

Puss/ Asta

fredag 9 maj 2014

Asta recenserar Briska alkoholfri cider



Japp då har jag testat dem.
Briskas alkoholfria cider. Som jag hört så mycket gott om. Som jag haft så höga förväntningar kring.
Å resultatet...

Smakar som vilken alkoholfri cider/ läskedryck som helst. Absolut inte äcklig men på intet sätt vuxen, förfinad eller speciell heller.
Socker, kolsyra och smakämnen.

Betyg: 2

Puss/ Asta

Kan ett par byxor göra en människa evigt lycklig?

Peacock Pants- Electric Blue

OM... om det är möjligt... vilket jag håller för högst sannolikt just i detta ögonblick så är jag säker på att det är just dessa byxorna vi snackar om.
Ser vansinnigt vackra och bekväma ut.
Jag ser mej själv glida fram gyllenbrun med dessa underverk på mej och ett vitt linne, högklackade sandaletter och håret lite rufsigt men härligt uppsatt.
Å alla som ser mej kommer att tänka vilken gammal övervintrad hippiekärring Oj, så härligt chic hon ser ut.
Vill ni oxå vara lika vackra å härliga har ni länken här.

Det finns människor som har svårt för att unna sej själva saker.
Jag undrar hur det känns?
Själv har jag snarare problem med det motsatta. Jag har lite för lätt för att övertala mej själv om att jag är värd ditten å datten.
Jag kan vara värd ditten å datten flera gånger om för samma sak.
"Ja men jag är ju sjuk."
"Ja men jag fick ju löneförhöjning."
"Ja men jag har ju slutat dricka."
"Ja men jag fyller ju år."

And so on. Faktiskt... även om jag vill understryka att jag fortfarande inte känner mej redo för några Anonyma Shoppoholicermöten... så tror jag att det har med min beroendepersonlighet att göra.
Lätt för att ge efter för frestelser och att gå i gång på snabba njutningar.
Min make hade säkert föredragit att jag valt sex å inte shopping som drog.
Å andra sidan med den frenesin jag shoppar hade det kunnat bli slitigt för en medelålders man med begynnande prostataförstoring.

När jag skall köpa julklappar eller presenter till folk hittar jag alltid saker som jag själv vill ha istället. Jag har aldrig varit typen som tycker det är roligare att handla till barnen eller till hemmet än till mej själv.
Fast det innebär ju inte att det inte är lustfyllt att även shoppa till andra.
Barnbarnen tex.
Eller mjölk. Jag tycker ta me fan att det är skoj att handla mat på ICA.

Jag är illa där ann.

Puss/ Asta

torsdag 8 maj 2014

Kära dagbok (å alla ni andra)

 

Kära dagbok!

I natt vaknade jag 21 gånger av hosta. Vi två tillfällen gick jag upp å tog mej ett par rejäla klunkar Cocillana-Etyfin som gått ut. Här mäts inte upp några milliliter. Här höftar vi.
Jag måste säga att jag tycker Cocillana smakar betydligt godare än de flesta likörer.
Kanske blir det någonting att sitta och hutta på framför Landet runt när jag blir äldre om jag fortfarande är restriktiv med alkoholen.
Fast det är inte planen.
Planen är rödvin och feta cigarrer på altanen så fort jag fyllt 75 år.
Rökverken alltså. Rödvinet plockas säkert in i livet tidigare.

Jag klev upp vid 10 tiden.
Drack två stora muggar fairtraidad Zoega med mjölk ihop med en näve piller.
De flesta för allergin och så ett litet stämningshöjande.
Det hör medelåldern till. Även om man råkar ha fertila ägg.
Tabletthögen till trots kände jag ändå att det fanns utrymme för lite frukost och jag tog mej två rostade smörgåsar. Ljust bröd, ja det är knappt så man vågar säg det.
Å det gör jag ju inte heller. Jag skriver det. Och bakom ett tangentbord är det lättare att vara kavat.
På smörgåsarna skar jag mej tjocka skivor av ädelost och så lite pepparsalami ovanpå det.
En frukost som hette duga vill jag säga.

Mini och jag passade på att ta en promenad när det var uppehållsväder med våra småprinsar. Gottfrid tyckte att det gick olidligt långsamt.
Jag plockade upp bajset och slängde i soptunna avsedd för detta ändamål som en lydig samhällsmedborgare och efteråt plockade jag årets första bukett med liljekonvaljer.
Gottfrid tog sej ett dopp i skogens samtliga 5 träsk. Det ena mer illaluktande än de andra.
Han blev helt lerig och det smetade han av på mina snygga svarta jeans så de inte alls kändes lika snygga längre.
Eftersom han inte bara är min prins och min hund utan även min sängkamrat fick han finna sej i att bli inputtad i duschen när vi kom hem för en ordentlig dustning med Grumme såpa.
Det var ändå på tiden. I går plockade jag årets första fästing så pälsen behövde impregneras.

Jag tog mej en middagslur med prins Noah på bröstet och prins Gottfrid liggande över benen. Det blev svettigt, det blev det. Jag har ju... som nämnts tidigare fertila ägg och befinner mej långt från klimakteriets våndor med vallningar och elände.
Undertiden lagade svärsonen mat. Någon slags järpar med ris.

Kvällen har ägnats åt samtal och tärningsspel.
Det har druckits varma drycker i form av både te och kaffe och nästan en hel chokladkaka med 70% kakaohalt och flingor av mint har passerat mina läppar.
Jag har även klippt Gottfrids klor och tittat igenom slemhinnor och öron som en god krokodillmamma.

Nu ska jag försöka göra tidig kväll här snart.
Det vill säga. Inhalera alla mina turbuhaler och diskusar. Ta en redig klunk av hostmeducinen. Borsta tänder. Lägga in en fräsch prilla. Spela lite wordfeud och läsa några kapitel på boken.


Sov gott.

Puss/ Asta

Mamma

 

Min mamma och jag fick en trög start.
Jag vet inte varför eller när det började, bara att det var så.
Mina minnen av mamma å mej när jag var barn handlar främst om att hon var arg på mej.
Blickar tvärs över matbordet hemma hos mormor å morfar som sa att jag gått för långt. Ett hotfullt tecken när hon bet hårt på en nagel som en signal att "vänta bara du till vi kommer hem."
Jag minns att jag ofta fick stryk. Inte hårt som i skadligt, mer som i kränkande och ledsamt. Ett hårt tag om armen, ett ryck i håret längst bak i nacken, en omild knuff.
Jag minns att hon sa ord som "Dej har jag fått för mina synders skull å fy fan vad jag måste ha gjort mycket ont" eller "Tänk om du kunde vara lite, bara lite grann som din bror."
Hon kunde oxå gnälla, prata högt för sej själv. Säga saker som "Gode gud, jag står inte ut med henne."
Det började fel mellan mamma och mej.

Det där är bearbetat nu. Min mamma har fått stå till svars för det där om och om igen.
Hon har fått förklara så gott hon kunnat och hon har fått vara ledsen.
På vissa sätt är hon väldigt mycket min mamma, på andra sätt inte alls.
Hon är ingen jag vänder mej till i kris å nöd. Men jag vänder mej å andra sidan inte till någon annan heller.
När vi talar om "förr" exkluderar hon fortfarande ofta mej. Som om jag inte var med.
Hon kan säga saker som "När Jim lämnade oss och jag blev ensam med Jonas."
Inte med er. Med Jonas.
Ändå vet jag att min mamma älskar mej. Att hon utifrån sina resurser försöker kompensera mej.
Hon är själv den mest förlåtande, minst ältande människa jag känner.
Det beundrar jag hos mamma.
Hon har gjort så gott hon kunnat. Jag älskar henne.

Bortsett från att det gick snett mellan mamma och mej så kan jag känna en sådan beundran för mamma när vi var små.
Vid 24 års ålder stod hon inför en skilsmässa. Ensam med två småbarn.
Hade aldrig jobbat. Aldrig klarat sej själv.
Hon skaffade sej ett jobb.
Arbetade hela dagarna. Skötte hem och oss. Pluggade på kvällarna.
Flera kvällar i veckan var hon på kurs och jag fick sitta barnvakt åt lillebror.
Utöver det skulle hon hinna vara ung. Träffa vänner, få sej ett ligg då å då, gå ut och dansa.
Det var girlpower i sin renaste form, fjärran de lyxproblem många har idag.

Puss/ Asta

onsdag 7 maj 2014

Allt ska jag ge denna lilla man

 Foto: Sveriges största Facebooksida inom personlig utveckling - om konsten att lyfta sig själv och andra.

Det är ett sant privilegium detta att få ha ett barnbarn så nära inpå i sitt liv.
Få förunnat, once in a lifetime.
Att varje dag få sitta å fånstirra på honom och se på hans minspel å grimaser, höra på hans små knorrande, längta efter det där första medvetna leendet.
Det går ju så fort, allt det där lilla som man måste vara närvarande för att uppfatta.
Hur nacken blir stadigare för var dag, blicken blir fastare och mer fokuserad hela tiden.
Varje dag får jag blicka in i dom ögonen. Varje dag får jag knyta band som är helt unika för honom å mej.

Det är så mycket jag vill ge honom. Så mycket jag vill lära honom. Så mycket jag vill han ska bli.
Å med "ska bli" menar jag så klart inte vad han ska arbeta med, vem han skall älska, vad han ska tro på... med "bli" menar jag alla värderingar jag vill han ska få med sej.
Trygghet, kärlek, skratt, ord, sagor, förmåga till empati, varsamhet med djur, en trygghet att våga vara den han är, generositet, kramar, famnar, skratt, gråt å krabbfiske.
Han är inte min son men jag vill att han ska ha mjuka kläder och låta håret växa.
Jag vill att han ska se mjuk och snäll ut och behandlas så.
Pojkar med superhjältar på kläderna bemöts som "tuffa killen" och sånt vill jag han ska få slippa.

Han är så vacker. Så bländande perfekt. Ett mirakel. Ett under. En ynnest.
Vi ska sjunga om trollemor, vi ska hoppa från kanten på det djupa i en pool i medelhavet, jag ska lära honom simma och cykla precis som min morfar gjorde med mej.
Vi ska mata djuren i parken, åka karusell på Liseberg, leta äventyr i skogen.
Vi ska äta glass till middag, baka bullar, läsa högt ur en Astrid Lindgren bok så många kapitel han vill.
Vi ska köpa en hamster, vi ska klappa kattungar, vi ska ingående studera myrstackar.
Allt vill jag ge honom, allt ska han få.
Hela världen ska bli hans.
Jag älskar honom. Till månen å tillbaka igen.

Puss/ Asta

Ska vi kika på mitt mörka jag.

Ska vi kika en stund på mina negativa egenskaper?
Jag hoppas ni har tid för det kan ta en stund. Men jag kör den snabba versionen och inget analyserande...

... Jag vill bli älskad av alla. I brist på det beundrad. Eller åtminstone omtyckt.

... Jag är allt för känslig för när människor blir arga/ besvikna på mej. Även om det är människor som jag inte känner/ bryr mej om.

... Jag vill att andra ska tycka att jag är snygg. Eller åtminstone inte ful.

... Komplimanger inbringar mej orimligt stor glädje.

... Jag har, mitt i medelåldern, fortfarande komplex för en hel del skavanker.

... Jag blir ibland en smula överlägsen och elitistisk.

... Jag har svårt för att respektera argument som jag finner korkade.

... Överlag föraktar jag dumhet.

... Ibland tvättar jag inte händerna när jag varit å kissat

... Jag är ganska lat

... Jag struntar ofta i att göra viktiga men tråkiga saker.

... Glömmer bort tandläkartider å annat.

... Ibland använder jag min mans tandborste

... Jag har precis haft ihjäl en krukväxt som jag fick för mindre än en vecka sen. Inte med mening men ändå. 

... Ibland funderar jag på att förgifta min man

... Jag kan vara väldigt elak när jag blir sårad. Sikta mot strupen.

... Det finns människor jag borde tycka om som jag inte tycker om ett skit

... Jag har gått å blivit badkruka på äldre dar.

... Jag är... om inte karaktärslös... så väldigt nära.

... Jag behöver snabba bekräftelser och tröttnar på sånt som tar tid.

... Jag har ibland dåligt tålamod

... Jag har fuskat i spel

... Till å med mot mina barn

... Jag har brustit i alla mina viktigaste roller.

... Inte minst som vän kan jag uppfattas som frånvarande.

... Jag har ljugit

... Jag har bedragit

... Jag har skadeglatt flinat åt folk jag inte gillar som gör bort sej.

... Ibland deltar jag i skitsnack om andra på jobbet

... Ibland gör jag inte mitt yttersta för en patient.

... Jag smyger ibland med godis för att slippa dela med familjen

... Som liten var jag osäker och en mobbare.

... Jag har fördomar som alla andra

... Jag har knasig kroppsuppfattning och ser mej själv som tjockare än vad jag är.

... Jag har höga krav på min omgivning men ännu mer på mej själv. 

... Jag kan vara fåfäng

... Jag kan vara orättvis

... Jag lägger snusprillan bredvid mej på sängbordet.

... Jag tycker om att flirta

... Jag handlar mer än vad jag behöver.

... Det berättar jag inte för min man.

... Jag ger ofta min make orimligt stor skuld över saker å ting.

... Jag favoriserar min hund framför de flesta människor.

... Ibland blir jag snipigt besviken på ungarna för att de inte prioriterar mej tillräckligt högt.

... Jag älskar pizza och chips allt för innerligt.

... Jag älskar presenter och blir i hemlighet besviken när jag får sådana jag inte tycker om.

... Jag tänker rätt mycket elaka tankar om människor.

... Oändliga av mina promenader har jag spenderat med att i huvudet skälla ut andra.

... Jag är inte den som jobbar med feber "för mina kollegors skull."

... Min första hund bet jag i nosen en gång så han fick ett ärr.

... Jag har utlovat lojalitet som jag inte har hållit.

... Jag fiser när ingen hör.

... Petar i näsan när ingen ser. 

... Jag struntar i om jag tar sista toapappret på jobbet ibland.

... Jag har stulit en å annan penna

... En å annan panodil med

... Men jag talar fan inte om för människor att jag tycker de är tjocka och att det är hälsovådligt. Kan människor bara sluta att ge mej egenskaper jag inte har?!
Jag har nog med de jag har!

Puss/ Asta

Konflikter slår porr med häslängder

 

Intressant men någonstans lite nedslående att se vad tjafs med en bloggigant gör med besöksantalen på bloggen.
Ingenting verkar vara mer effektivt för att öka intressen kring sin blogg än konfrontation och konflikt.
Varför är det så egentligen?
Vad är det som lockar?
Jag är nog likadan dessvärre.
Det är mer effektivt än välskrivna angelägna texter, lockar fler läsare än alla bloggrupper jag prövat på facebook, engagerar mer än hur många kommentarer jag än skriver på andra bloggar. Är rätt säker på att om jag så la ut nakenbilder på mej själv krälandes runt i värsta Miley Cyrus stil inte skulle vara hälften så spännande.
Å vissa bygger hela sin framgångsrika bloggkarriär, i inlägg efter inlägg, på konfrontation.
Mmmm.
Själv ids jag inte faktiskt. Jag vet inte vilket virke man måste vara byggd av men för mej är alla konfrontationer en smula nedbrytande och jag vill välja mina strider.
Ska bli bättre på det.

Något annat som är nedbrytande och rätt deprimerande är dag 5 eller nåt sånt med denna jävla bronkit. Dessa sönderhostade nätter.
Kände mej på bättringsvägen igår. Idag är det sämre igen.
Jag blir uttråkad och uppjagad.
Har jobbat som en gnu sista veckorna för denna lite längre sammanhållna ledigheten och så orkar jag ingenting. Å ute regnar det så jag kan inte ens sola ansiktet medan jag inte orkar något.
Det var lixom inte så här det var tänkt.
Inte därför jag jobbade så jäkla intensivt.
Jag skulle ju umgås med Noah, passa honom någon natt så föräldrarna fick sova, sola, springa, umgås med folk.
Citerar en Disneyfigur "Ingen förstår hur dååååligt jag mår, ingen förstår min orooooo." Vem sa det? Den som först svarar rätt vinner en puss till påsk. Å inget fusk (googlande), då kommer karma att bita dej i rumpan när du minst anar.

Puss/ Asta

tisdag 6 maj 2014

Passade på att slinka in på Lindex...

 

Med risk för att låta riktigt ytlig så vände jag den här dagen med lite shopping.
Jag tvingade in min illaluktande lekamen in i duschen. Å sedan smorde jag in min nariga näsa och satte på mej lite mascara.
Jag såg inte ett dugg piffig ut men mina medmänniskor behövde åtminstone inte missta mej för att vara avliden.

Skulle in ett snabbt ärende till La Stada för att köpa Bloggdalas bokcirkelbok "Kvinnan som gick till sängs i ett år" och ni känner ju mej... då "passade jag på" att slinka in på Lindex också.
Hade 20% på damkläder och tidigare på nätet fått syn på en svart klänning som jag var lite nyfiken på. Den fanns även i orange och hade jag haft lite färg så hade jag nog provat den med men nä... nu blev det den svarta.
Den satt som en smäck å fick följa med hem för det fashionabla priset av 159 riksdaler.
Som hittat.
"Den lilla svarta" kan man aldrig få för många av. Av någon anledning finns den inte kvar på hemsidan längre så jag kan inte visa den.
Väldigt söt, smickrande modell (nåt kilo ner skadar dock inte om jag tappar för lite tajt satt den över höfterna å stl större säckade över bysten) med smala axelband.

Jag sprang även in på Ur & Penn. Fyndade ett par örhängen för en tjuga och en svart hårklämma då min gamla gått sönder oxå för en tjuga.
Billigt och bra... om jag inte plötsligt fått för mej att min handled behövde en ny lila klocka.
Well. Jag var värd det efter förkylningen from hell, hostsöndrade nätter, barnbarnskarantän och bloggtjafs.
Det där med att må bättre av lite shopping kan låta väldigt lättköpt och ytligt.
Men å andra sidan så shoppar jag aldrig i några fina kvarter så det kunde varit värre.

Nu väntar sockerkaka, kaffe och myspysläsning av nya boken.
Hoppas att ni har det bra denna ruggiga tisdag.

Puss/ Asta

En "fan oxå" lista

Det regnar.

Hunden måste ut. Å det regnar.

Jag mår nååågot bättre i luftrören men det går långsamt. Å jag är sjukt trött.

Jag känner mej missförstådd. Jag tycker inte om att bli missförstådd.
Avsky mej gärna för saker jag tycker men inte för sådant jag inte tycker.

Jag känner ett diffust dåligt samvete. Alltid detta dåliga samvete.
Som kvinnor verkar ha massor av å män inte kan stava till.

Jag missar vårruset.

Det regnar.

Jag har sytt fel på mitt broderi. På flera ställen. Å en del trådar har tagit slut.
Känner för att ge upp det men det kan jag väl inte efter så många timmars arbete?!

Jag är uttråkad. Uttråkad och trött.

Livsavgörande beslut pockar på svar i mitt inre. Jag har bett mitt inre hålla käft men det lyssnar inte.

Det regnar.

Med anledning av sjukdom har jag inte fått klämma på mitt barnbarn på flera dagar.

Hans morfar får gosa obegränsat.

Jag känner mej ful å sliten.

Jag har fått svamp på insidan av läppen av alla steroidinhalationer.

Jag smakar fan i munnen hur mkt jag än borstar tänder.

Det måste lagas middag. I dag oxå.

Det regnar.

Äsch, jag går å lägger mej.

Puss/ Asta 


Inställt vårrus

 

Idag skulle jag ha sprungit vårruset för första gången.
Inbetalat och klart.
Istället sitter jag här å hostar.

Nåväl.
Jag kom i alla fall igång med att springa igen. Det hade jag nog inte gjort om jag inte haft moroten att klara halvmilen inom en viss tid. Jag får se det som så att pengarna åtminstone fixade det.
Ute regnar det.
Tycker synd om mina kollegor som får springa (går väl an) i regn men oxå picknicka i skitvädret vilket är mindre kul.
Det har ju varit fint vårväder så länge å så just nu.

Ännu mer synd tycker jag om mej själv.
Är sjukt less på detta hostande, snorande och trötta nu.
Det är fjärde dagen som jag inte får pilla på Världens sötaste Noah.
Jag försöker till å med att inte vistas i samma rum som honom för att minimera risken för att smitta hans små luftrör.
Plågsamt.

Istället för vårrus får det bli kortisonrus.
I hopp om att luftrören ska hämta sej snabbare.
Men lycka till kära kollegor och andra med ert rus idag!
Spring för mej oxå.

Puss/ Asta