Nu. Det är nu. Från och med nu.

 

Igår kväll satt jag å Mini som vanligt och drack te.
Vi pratade om "den lille" i hennes mage och om att han varit så lugn de sista dagarna.
Dagen innan hade Mini varit på förlossningen för ett extra ultraljud och idag skulle hon åka upp igen om han fortsatte lata sej.

Hon har varit så trött på att vara gravid och oformlig sista tiden.
Ökat flera kilo vätska i vikt sista veckan. Inte kunnat sova mer än någon timma i taget, haft ont överallt, inte haft ork.
"Jag vill att han ska komma nuuuu!" sa hon.
"Du kommer att gå över, ställ in dej på det" svarade jag.
Man kan aldrig veta. Men förstföderskor går ju ofta över tiden.
Så hade jag oxå planerat när jag la mitt schema för den här tiden.
Jag jobbar som FAN nu i april för att vara ledig mer i maj.

På skoj pratade vi... och googlade tips som kan sätta igång en förlossning.
Jag berättade om att en del på min tid drack ricinolja. Att jag prövat "färdknäppen" utan resultat.
Halv ett gick jag å la mej.
Ett började värkarna.
Med jämna mellanrum i natt väckte hon mej för att rapportera.
Vid sextiden åkte de in till förlossningen.
Senaste rapporten fick jag klockan åtta när hon var öppen 4 cm och väntade på ryggbedövning.

Min lilla flicka.
Jag kan inte förklara hur märkligt det känns.
Hon har alltid... och kommer alltid vara... min "lilla."
Nu genomgår hon det största fysiska arbete en människa kan göra.
Å jag är här!
Måste förbereda mej för nåt så banalt och... onödigt som att arbeta HELA helgen.
Jag borde självklart vara där.
Så känns det.

Å lillkillen.
Han var inte alls slö.
Han förberedde sej för sitt livs stora debut.
Att födas.
Jag föreställer mej att födas är lite som att dö.
Att lämna en tillvaro som man känner till för en helt annan.
Att ensam gå genom ångest och smärta varesej man vill eller inte för att komma ut på andra sidan.

Snart är han här.
Jag längtar efter att få se dem.
Den nya mamman. Den nya pappan.
Å kanske allra mest, den nya världsmedborgaren.
Mitt nya barnbarn.

Var med oss i era tankar.

Puss/ Asta