Att skriva en blogg. Å att tillfreställa en läsarkrets.

 

Det här med att skriva en blogg 365 dagar om året dag in å dag ut är svårt.
Å ena sidan är det min blogg. Min plats. Jag som bestämmer.
Å andra sidan uppskattar jag er läsare, utan er vore den ingenting, då kunde jag lika gärna lägga ner och skriva pappersdagbok.
En blogg jag läst i många år har stängt ner kommenterarfunktionen. En hel del bloggare gör ju så. Av olika anledningar.
Alla gör som de vill men för min del är tvåvägskommunikationen... allt.
Det skulle kännas meningslöst att blogga utan den.
Jag blir självklart glad för stöttande, kärleksfulla och uppmuntrande kommentarer.
Men jag uppskattar de andra med. Om inte annat brukar arga kommentarer inspirera till nya inlägg.

En bra blogg skall enligt mej vara varierad. Jag har läst oändligt många bloggar genom åren som varit givande... i början men som jag så småningom tröttnat på eftersom det avhandlar samma ämne eller har samma ton i inlägg efter inlägg efter inlägg.
Jag vill att min blogg skall vara precis så där varierad och härlig.
Att alla ska få sitt.
De som är politiker och samhällsintresserade, de som gillar hundar, de som vill ha klädtips. En blogg för dem som vill skratta, de som vill bli rörda eller arga...
Det sista har jag förstått att flera jag känner (å förmodligen sådana som jag inte känner) tröttnat på att läsa min blogg.
De tycker att det är väldigt mycket politik, alldeles för mycket Sverigedemokraterna eller andra allvarliga ämnen och för lite av det där kåserande, humoristiska som kanske kännetecknade min blogg förut.
Jag respekterar det. Å eftersom ni läsare är viktiga för mej vill jag respondera på det med.
Men hur gärna jag än vill skriva "om annat" så måste jag lixom följa tanken där den är.
Och just nu ÄR det väldigt mycket politik.

Jag ÄR inte heller en särskilt glättig människa.
Jag är förvisso ganska rolig brukar det sägas och jag går igång på ytligheter som kläder och skor men jag är MER djup. Jag är mer antirasist än sminktjej även om båda ryms inom mej.
Kanske kommer kåserierna tillbaka. Jag vet inte. Jag vet inte vilket mood som fyller mej imorgon.
Det kanske får vara så här just nu. Att inläggen handlar mycket om politik, om löpning, om mitt nya nyktra liv (... ja, jag hör själv hur otroligt patypinglig jag låter) men det är valår och jag är tant å då får det vara så.
Med en tants självklara pondus säger jag det nu!
"Så får det vara! Flabba får ni vänta med. Åtminstone här."

För att tråka till det ytterligare kan jag berätta att när jag inte tjatar hål i öronen på er om Sd så broderar jag. Julbroderier till råga på allt. Hela kvällarna. Å dricker te.
Eller så läser jag. Å lägger mej tidigt om kvällarna. På spikmattan med händerna ovanpå täcket. Och jag mår BRA.
Så det så!

Puss/ Asta