tisdag 29 april 2014

Ett kvällspass som sjuksköterska i april.

Jag har en student på jobbet. En jätte gullig tjej som nu gör sin sista veckas praktik i termin 6. Hon är alltså färdig sjuksköterska i början av juni och börjar nu bli väldigt "självgående."
Ikväll har hon fått ta det mesta av sjuksköterskejobbet. Dela mediciner, planera och följa upp omvårdnadsåtgärder, delegera till undersköterskan, prata in patienter, dokumentera osv.
Jag har funnits som back up. Sprungit ärenden åt henne, förhört henne om mediciner å annat, hjälpt henne när saker å ting krånglat.
Men fram för allt har jag haft tid med det jag så ofta saknar som sjuksköterska,
att röra mej kring å bland patienterna och att få tid för riktiga samtal.
Alltså samtal när jag inte står upp med ena handen på dörrhandtaget och ögonen lyser "stress."
Jag har kunnat sitta ner. Lyssna. Trösta. Samtala på riktigt.
Och då är yrket fantastiskt!

Jag har pratat sorg med flera patienter. En patient som nyligen mist ett barn.
En annan patient som blivit änkling för ett halvår sedan efter 56 års äktenskap.
Änklingen hörde fragment av samtalet med mannen som mist sitt barn.
Vi hade ett långt å fint samtal.
När jag var klar där bredde änklingen ut sina armar å sa "Nu är det min tid att få prata" och så gjorde vi det.
Och jag fick höra om hans kärlek, hans sorg, hans ensamhet.

Idag har jag haft så många samtal med nöjda patienter.
Inte bara patienter som är nöjda med mej och med min avdelning utan patienter som berättar om hur de blivit omhändertagna i akuta sjukdomar, i sorg, i sin roll som anhöriga.
Jag har fått höra om när kedjor har fungerat och det gjorde mej så varm inombords.
Det är självklart egentligen.
Eller det borde vara självklart.
Men allt för ofta hör man när det inte varit det. Saker som missats, patienter som upplevt sej lämnade, möten som inte blivit respektfulla.
Därför är det så gott att få bekräftat att jo... ibland, rätt ofta, har vi en sjukvård att vara stolt över.
Där ambulanspersonal gör fantastiska insatser, där operationer lyckas, där sörjande blir omhändertagna med samtal å massage.

En kvinna stod privatklädd när jag gick på.
Hon var en patient som jag haft några pass.
När jag kom sken hon upp med hela ansiktet och bredde ut armarna i en kram när hon sa: "Åhhh vad roligt att du kom nu, vad roligt att jag fick säga "hej då" till dej innan jag skulle åka hem."
Sånt värmer i hjärtat!
Sånt gör yrket värt allt!

Puss/ Asta

måndag 28 april 2014

Missnöje inom vården.

Vi pratade om det på jobbet idag. Detta med anhöriga. Missnöjda anhöriga.
Fortfarande är de allra flesta anhöriga nöjda med oss. Ännu får vi lovord och hembakta kakor som tack för god vård av deras mamma/ pappa eller vilken relation de nu har till våra patienter.
Men allt oftare, nästan dagligen numera, får vi hantera de som är allt annat än sugna på att bjuda på fika.

Jag vet inte vad det beror på riktigt.
När jag för tolv år sedan var nyfärdig sjuksköterska minns jag inte alls detta frekventa missnöje. Då fick vi väldigt ofta små eller stora bidrag till kaffekassan.
Inte för att det egentligen ska behövas, vi får ju lön, men det var ändå ett kvitto på att de var nöjda.
Nu förekommer det nästan inte.
Samma sak med ilskan.
Då nästan aldrig. Nu... väldigt ofta.
Kanske beror det till viss del på ett generationsskifte. Att den generationen vi nu ser är mer vana vid att ställa krav och har mindre respekt för sjukvårdspersonal.
Kanske beror det ännu mer på besparingar som genomförs och att mycket faktiskt ÄR sämre.
Men det känns som om det är nåt mer. Större skillnad.

När anhöriga, eller för all del patienterna, blir missnöjda så är det sjuksköterskan som står i skottgluggen.
De vill "tala med den ansvariga" och därmed klarar sej undersköterskorna ofta.
Läkarna har de fortfarande en annan respekt för, de är dessutom inte på avdelningen när de inte rondar och om de tar sej tid för samtal är den ofta utmätt och fastslagen.
"Kl 15:00, en kvart."
Kvar är sjuksköterskan och hon ska bannemej stå till svars för allt från den basala omvårdnaden till medicinsk behandling till politiska beslut.
Jag har full förståelse för att man som anhörig vill vara delaktig i vad som görs och inte görs.
Förståelse för oro och för frågor. Jag förstår ifrågasättande.

Det som jag har mindre förståelse för alla dessa orimliga krav... och tro mej, de ställs hela tiden.
De kräver specialbehandlingar. Just deras anhörig ska ha alla möjliga förmåner.
De ska träffa specialister, de ska ha läkarsamtal... NU... även om de precis haft det.
De ska ligga på särskilda rum, de ska inte dela rum med just den de delar med, de ska inte vårdas av just den de vårdas av.
De ska bli som 26 igen. Gå, stå, hoppa och sjunga.
De ska inte ta hänsyn till hygienrutiner och andra patientsäkerhetsaspekter.

Det händer allt oftare att vi sjuksköterskor får utstå personliga förolämpningar och rena utskällningar. Höra att vi är fula/ feta/ korkade/ lata/ inkompetenta/ elaka.
Själv var jag allt detta här om arbetspasset bara för att jag isolerade en sal så som rutinerna för minskad smittspridning säger att jag är ålagd å trots att jag hela tiden var vänligheten själv.
Det händer med regelbundenhet att vi blir hotade med repressalier som anmälningar och tidningsuthängningar och det har hänt många av oss att vi blivit inspelade och/ eller filmade.
Att bli inspelad mitt i en diskussion är oerhört kränkande kan jag berätta för er som aldrig varit med om det.
DÄR någonstans är det inte längre okej tycker jag alldeles oavsett vad man anser om rutiner, läkare som inte uppfyller krav, taskig mat eller otillfredsställande rumskamrater.
Och DET känns inte som om man kan skylla på besparingar.

Puss/ Asta

söndag 27 april 2014

Ber om ursäkt för gröten.

 

Det sägs att nyblivna mammor har gröt i huvudet.
Och här å nu kan jag meddela att det samma gäller även mormödrar.
Alltså kan jag inte strikt stå till svars för mina tillkortakommanden.
De är biologiska. Eller psykologiska.

Idag skulle jag varit på kurs. "Första hjälpen för hund."
Jag hade verkligen sett fram emot det och dessutom betalat.
Men jag glömde bort.
Kom på det alldeles för sent.

Samma sak hände med boken som skulle recenseras idag i Bloggdala.
"Fördjupade studier i katastroffysik"
Jag har glömt datumet och jag har (gulp) inte läst mer än något kapitel.
Jag har inte ro och inte koncentration nu.
Till och med min senaste bok av Jonathan Tropper ligger outläst, bara påbörjad.
Jag tycker att det är grymt respektlöst mot bokcirkeln och framför allt mot Freja som valt boken... men likväl är det så.
Jag kan bara säga "förlåt". Det är inte tiden, mer koncentrationen som brustit.

Vem är nästa kvinna att välja?
Någon som känner sej manad?

Puss/ Asta

Med regelbundenhet

 

En gång per år... 

Firar julafton.
Lovar en massa strunt som jag aldrig håller på Nyårsafton.
Har sex.
Vattnar kaktusen på övervåningen.

En gång varje månad...

Läser åtminstone en ny bok
Färgar håret
Tänker att jag ska sluta med insomningstabletter
Noppar ögonbryn
Har allvarliga tankar på att skilja mej (alt. låta mörda min make.)
Ser ett par skor som jag desperat vill köpa. Lyckas stå emot ibland.
Tänker att jag ska bli en bättre människa (på ett el annat sätt.)

En gång varje vecka...

Rakar mej här å där
Springer en runda eller två
Shoppar något onödigt
Äter pizza
Dammsuger
Väger mej
Svär över vikten
Kommer i konflikt med någon
Känner ångest
Känner lycka
Målar naglar
Klipper hundklor
Skriver dagbok
Tror att jag lider av någon farlig sjukdom
Får rapporter om att min bror gjort något dumt... igen.

Varje dag... 

Klurar över mitt liv och på framtiden.
Funderar ut 5 saker att känna tacksamhet över.
Spelar Maxi-Yatzy med Mini.
Går ut med Gotteman.
Ger Gottfrid 100 pussar.
Pussar på Noah
Byter ett par blöjor
Duschar/ tvättar av mej
Sminkar mej
Bloggar
Snusar för mycket
Plockar i å ur diskmaskinen
Facebookar
Tänker att jag ska lägga mej i rimlig tid
Lägger mej i orimlig tid
Skickar mellan 2 och 10 sms
Skriver i min almanacka
Spelar wordfeud och Taipei

Nu vet ni.
Det går bra att kopiera inlägget om ni vill sätta upp det på er arbetsplats, på kylskåpet eller att ha å läsa om kvällarna innan ni somnar. Feel free.

Puss/ Asta



Pepp el putt

 

Jag har fundera på det här med att så sina värderingar.
I många bloggar har jag läst funderingar och ställningstagande till att skriva om saker som vikt, kost, motion och yta.
En del tar ställning mot dessa ämnen för att inte ytterligare späda på utseendehetsen som råder mot kvinnor och yngre tjejer.
Jag har verkligen tänkt efter å känt i magen vad jag själv står i frågan.

Till å med en kärring som jag på 45 år påverkas av idealen.
Jag noterar vänner och bekanta, IRL och på facebook, som legat på gymmet och under dieter hela vintern och som nu är i form på ett sätt jag bara kan drömma om.
Jag noterar de som ökat ytterligare i omfång sedan jag såg dem lättklädda sist.
Vi påverkas alla.
Men jag tror inte att allt för många unga tjejer med fokus på en överperfekt kropp läser min blogg med regelbundenhet.
Mina... relativt få... inlägg om viktkontroll eller löpning är till för att peppa mej själv och för att motivera andra i samma situation.
Vi som alla är ägare till en liten latmask men som vill/ strävar efter att bli sundare.
De är till för att vara som en träningskompis och en morot till att du som läsare själv ska vilja börja springa och inte till för att ge någon komplex.
Sååå bra å långt å regelbundet springer jag verkligen inte.

För alla vet ju det där ändå.
Att det ÄR bra att röra på sej regelbundet. Att det inte ÄR bra med allt för mycket övervikt. Jag pratar nu inte om size zero eller att vara modellsmal.
Alla vet att unnar man sej pizza eller bakverk flera gånger i veckan då får det konsekvenser.
Plus å minus. Inkomster å utgifter.
Vi kan välja att strunta i övervikt och dålig kondis eller vi kan välja en hälsosam livsstil. Det gör vi som vi vill, men väljer... det gör vi.
Jag tycker det finns något tokigt i att vi i vår iver att inte späda på kroppskomplex  och osunda ideal bagatelliserar problemen med övervikt å alla följdsjukdomar som följer i dess spår.
Själv vill jag... visserligen se bra ut men... framförallt vill jag vara frisk!
Jag vill ha energi, kondition och styrka.
Jag vill orka med att vara en aktiv å busig mormor till mina barnbarn.
Jag har tänkt att leva länge än.

Jag kommer att fortsätta skriva inlägg då å då om min träning och om kost.
Berätta om när jag kämpat mej igenom milen och när det går veckor som jag inte kommer ut en enda gång för att motivationen dalar.
Inte i syfte att trycka till någon. I syfte att peppa.
Jag menar, kan Asta så...

Puss/ Asta

lördag 26 april 2014

Jag gillar inte att du röstar på Moderaterna...

... men med varje fiber i min kropp försvarar jag din rätt att göra det.
Att rösta höger, vänster eller mitt emellan beror på vilket samhälle du vill ha, vilka värderingar du äger, vad ditt hjärta och ditt förnuft säger åt dej.
Själv tror jag inte på det här samhället som Alliansen byggt under snart 8 år, jag vill se en förändring och en rejäl vridning för rättvisa, solidaritet och miljön.
Lika fullt respekterar jag om du inte tycker likt.
Vi kan ha ordväxlingar, argumentationer, debattera det hela fram å tillbaka precis så som det anstår en demokrati.
Men jag kommer aldrig, aldrig, aldrig respektera eller acceptera att rasistiska och nazistiska partier går till val i Sverige.

Svenskarnas parti har redan fått tillstånd att hålla tal på torget under Almedalsveckans sju dagar. En kommunpolitiker, partifärg har jag glömt,  på Gotland fick frågan vad hon ansåg om att ett rasistiskt och nazistiskt parti utan vidare fick tillstånd för detta och hon svarade att hon såg det som en självklarhet i ett demokratiskt land att yttrandefriheten respekterades även för dem med åsikter som hon inte höll med om.

Men alltså, hur jävla flat får man lov att vara?!
Vi har fantastiska grundlagar i det här landet och dem ska vi vara rädda om.
Men yttrandefrihetslagen innebär inte att man får lov att säga vad man vill.
Den borde i vart fall inte göra det!
Svenskarnas parti är en förolämpning och en hotbild för varje invandrare, muslim, homosexuell, landsförrädare (såna som jag) med sin blotta uppenbarelse.
Även om de inte skulle säga ett ord under sitt tal.
Vi vet alla vad de tycker om sådana som oss.
Vi vet alla vad de önskar oss för öde.
De är ett pack, en skam för vårt land och de har ingenting med demokrati att göra.
Almedalsveckan handlar om allt som de inte står för.

På tal om nazisterna. Som verkar bli allt mer synliga och allt mindre tabu för var vecka som går...
Har ni märkt av normaliseringsprocessen?
Har ni märkt av hur fokus hamnar på råbusarna och hur Sverigedemokraterna med sin mer köksbordsrasismbetonade politik framstår som cafe latte och ingenting att orda om?
DET är i sej mer farligt än vad Svenskarnas Parti någonsin kommer att bli.
Sp kommer aldrig samla någon större makt.
De har enstaka mandat, skulle kunna komma att skrapa ihop något enstaka till, men inte nog för att kunna påverka någonting.
Så många riktiga nutcase finns inte i Sverige.
Svenskarnas partis medlemmar må vara farliga för de som enligt dem avviker vilket är illa nog men aldrig bli något parlamentariskt hot.
De är en förolämpning för alla oss som tror på människors lika värde.
Men även om det finns olika grader i helvetet så är hett varmt nog och vi får aldrig vänja oss vid Sverigedemokraternas politik å retorik

Indignerad som Rut i Änglagård säger jag:
Nazister hör inte hemma på våra gator. Rasister hör inte hemma i vår riksdag.

Puss/Asta

onsdag 23 april 2014

Kärlek som gör ont

 

En lång stund satt jag med Noah nu ikväll.
Med nyfärgat hår å utan avskavt nagellack. Jag tänker att i den här situationen, här å nu, är mina mjuka valkar bara ett plus. Skönt att vila i.
Nej, jag ska inte tramsa bort det här jag nu ska skriva. Det jag känner är allt utom trams.

Jag håller honom i min famn. Detta 4 dagar gamla knyte och jag iakttar honom noga och fascinerat.
Spädbarn har den effekten generellt på flertalet människor. Den att man kan sitta å glo på dem i timmar utan att tröttna.
Och detta är ju inte vilken liten spädis som helst. Detta är Noah. Mitt andra barnbarn.
Som jag har följt och längtat efter sedan hans mamma och jag exalterade stod i köket och avläste stickan och upprepade i mun på varann "Jo men det ÄR två sträck, det ÄR två sträck."

Det är som om jag genomgår någon slags mammafeeling light.
Jag har alltid varit en väldigt gråtig, ängslig och känslosam spädbarnsmamma.
Inte så orolig över prickar, magknip å sånt där. Mer... existentiellt.
Så där att världen plötsligt blir så stor, så stor.
Att farorna är så många och att jag vill skydda knytet mot allt som kan göra ont och som är farligt.
Som nybliven mamma har jag haft ett annat hormonpåslag än vad jag har nu så därför blir det aningens mildare.
Men ändå.
Jag ser på hans slutna ögonlock där ögonen rör sej in under. Ser hur drömmarna jagar igenom alldeles färska synapser.
Han ler. Han rynkar ögonbrynen och ser högst bekymrad ut. Han tar på sej "snart- skriker- jag- allt- vad- jag- kan- minen". Hans anletsdrag slätas ut.
Allt vill jag ge honom. Stjärnorna om han bad mej.
Allt vill jag visa honom.
Allt vill jag skydda honom från.
Allt vill jag uppleva tillsammans med honom.
Det är glädje. Det är stolthet. Det är rädsla på gränsen till skräck.
Det är väl... framförallt... kärlek.
En kärlek så stor att mina ord inte räcker till.

Å så har jag min andra prins.
Som jag såklart älskar precis lika högt idag som jag gjorde förra veckan.
Gottfrid är så duktig. Så vänlig, så nyfiken och så försiktig.
När Noah gråter blir han orolig och liksom jagar på oss människor att "göra något."
Samtidigt SER han låg ut.
Lägger sej för sej själv. Inte vid mina fötter som han brukar.
Han har en sorgsen blick... Men ja, jooo han är mastiff och de kan se på gränsen till suicidabla utan att vara det.
Jag försöker vara som vanligt med honom. Gossa å pussa. Gå promenader då ingen annan får följa med. Klippa klor, ansa och ha gosestund.
Men ändå, han ser låg ut trots allt jag gör.
Mitt dåliga samvete sliter i mej med långa, hårda klor.
Kan jag göra mer? Bättre?
Eller förmänskligar jag honom å ger honom känslor han kanske inte har?
Jag vill ju att båda mina killar ska vara glada å må bra.
Jag tokälskar ju dom båda

Hur har ni gjort när en bäbis kommer ny in i flocken?

Puss/ Asta

tisdag 22 april 2014

Jag tror jag kräks på mej själv eller Hoppsan, nu trampade jag visst utanför ramen igen.

 
Bildbevis. 

Är ni trötta på att läsa om alla lyckade människor?
Känner ni att alla andra fixar sina mål men att ni bara faller tillbaka i gamla mönster?
Är ni less på det perfekta, det vackra, det lyckliga?
Vill ni läsa om någonting annat? Läsa om någon som får er att känna "men jag är nog inte så karaktärslös trots allt"?
VARMT VÄLKOMNA till min blogg! 


De senaste veckorna har jag verkligen slagit något slags personligt rekord i konsten att stjälpa mina egna mål.
Det började lite försiktigt med att "hoppa över en vecka med 5:2."
Det passade lixom inte, jag fann ingen bra dag att vara svältande, irriterad och svimfärdig på.
Å vips så hade jag plötsligt hoppat över ytterligare en vecka.
För att inte tala om vad som hänt med min godis och läsk konsumtion sedan jag slutade dricka alkohol.
Jag menar NÅT måste man ju få unna sej?!
Det kan inte vara fattigt å spartanskt hela tiden?!
Tydligen inte ens en dag...

Idag var jag inne en sväng på Lindex "när jag ändå var i stan."
Jag gör så. Jämt.
Inne i stan av någon anledning = jag hinner med Lindex oxå.
Nu kanske ni tänker... "Lindex? Är det så hett?"
Självklart inte. Men jag bor i en liten stad.
En stad med 57 pizzerior och ungefär lika många frisörer.
Och så Lindex.
I alla fall, nog ordat om småstadsutbudet. Jag var där och när jag ändå var där tänkte jag att jag ville prova en jumpsuit för att se hur jag såg ut i en sådan.
Det var en svart elegant sak med slinkigt tyg och djuuup u-ringning.
Vill ni ha den korta versionen?
Här är den... Jag såg inte klok ut.

Å bortsett från att konstatera det hann jag konstatera en hel del annat med när jag ändå stod i bara underkläder i provrummet.
Att jag är lönnfet. Å att det har blivit värre sista veckorna.
Jag känner många människor som är... ja, fylligare än vad jag är.
Men de BÄR det bättre.
Jag är inte stor. Jag drar stl 38. Ibland till och med stl 36.
Absolut inte stor.
Men... lös i huden. Mjuka valkar. Som vibrerar när jag rör mej.
Valkar över knät. Enorma mängder stora lösa fettceller på insidan av låren.
Gropar. Krater på rumpan.
Jag kunde oxå konstatera att jag är väldigt blek.
Å att jag hade en grå utväxt i håret på åtminstone 2 centimeter.
Och... skavt nagellack.
Ja, ska jag vara RIKTIGT uppriktig så har jag sällan skådat nåt så fult.

Så här sitter jag nu med hårfärg i huvudet.
Å removar nagellacket.
Å suckar över att jag misslyckats med ÄNNU en grej.
Det där med att "vara min egna bästa kompis."
Hade det varit DU som provat den där jumpsuiten (och sett ut som jag i den) så hade jag nog bara konstaterat att "Nej, den satt inte bra på dej" och inte mer än så.
Men med mej själv blir konstaterandet något annat.
Ett fan-att-du-inte-duger-till-att-hålla-ett-enda-jävla-mål-en-enda-gång-utbrott.
Suck ja.

Annars är livet väl bra.
Om det inte varit för att nu ska jag jobba halvt ihjäl mej de närmaste två å en halv veckan framåt.
Men!
Alla är friska. Noah är underbar.
UNDERBAR!

Puss/ Asta

måndag 21 april 2014

Gottfrid har ordet

 

Gläfs på er!

Vi har fått en skitunge i huset!
En lillebror var jag lovad men nu känner jag mej snuvad.
Det här är ingen "lillebror." Han har inga tänder, inte ens några stycken som Märta hade. Nej det är noll tänder. Noll, zero, zipp.
Å ingen svans. Inte ens en liten stump.
En enda valp klämde hon ut min storasyster och så blev det en sån oduglig.
Trots att han varit här sedan igår har vi inte lekt en enda gång.
Jag får inte ens ligga på honom?!
Ett jäkla dalt om ni frågar mej.

Det värsta är att han stjäl stjärnglansen.
Det är JAG som är prins i det här huset!
Det kan man verkligen inte tro. Nej, det ska daltas å bäras å tittas på den här lilla ungen hela tiden.
Idag kom min andra storasyster på besök och jag misstänker (utan att veta helt säkert förvisso) att hon inte kom för att titta på mej!

Mamma försöker lura mej. Låtsas att hon inte bryr sej om den lille tandlöse så mycket.
Varje gång jag kommer in i rummet så säger hon:
"Nej men HEEEJ Gottfrid, kommer du? Åhh så roligt, kom till mamma."
Det falska stycket.
Jag märker nog när jag inte får odelad uppmärksamhet.
Så jag vänder på mej. Demonstrativt långsamt. Går åt motsatt håll med sänkt huvud.
Jag tänker att någongång ska väl hennes svekfulla hjärta vakna så hon hystar ut ungen.

Tidigare idag var mamma och jag ute på en egen långrunda.
Tro det eller ej men ungen fick faktiskt inte följa med.
Jag tänkte att jag skulle lära henne en läxa men det blev faktiskt två.
Dumma människor måste man vara övertydlig med. Det har mamma själv sagt vid tidigare tillfällen när hon pratar om Jimmie Åkesson. Eller om Fredrik Reinfeldts väljare.
Eller ja, män generellt.
I alla fall.
Först jagade jag efter ett rådjur. Mot en trafikerad väg.
Jo jo. Där kunde hon stå å gapa.
Senare under promenaden började jag halta på höger bakben.
Först lite grann för att smörja hennes oro och när jag väl fångat hennes uppmärksamhet så haltade jag så jag knappt kunde gå. Å la till ett hjärtskärande pipande på det.
Mamma blev hemskt ängslig (ha!) och fick ringa efter skjuts hem.
Väl hemma glömde jag av det hela och slutade halta.
Men jag fick henne i alla fall att koncentrera sej på det som är viktigt.
Fokusera! som hon själv brukar säga.

Jag vill ha en riktig lillebror.
En som man kan leka med. Slänga runt i nackskinnet och brotta ner.
Jaga runt med på tomten. Konkurrera om grisöron med.
En som jag kan vakta ihop med.
Ni kan aldrig föreställa er hur lite skräckinjagande den här gossen är.
Skrämmer inte ens bort en centerpartist.
Allt denna lilla ungen kan är att stjäla stjärnglans som inte är hans.
Å att bajsa.
Bajsa är han bra på. Det får jag medge.
Gott luktar det med.
Men tro inte att jag får vara delaktig i den glädjen.
O nej.
Familj, gemenskap, flock. Sådana ord existerar inte när det kommer till att byta blöja på den lilla.
Bha!

Ni kanske vill se hur ful han är, så förstår ni själva...
Varsego.
(Medger dock att han har lovande kindhäng och början till underbett. Det KAN ta sej)

Puss i skrevet/ Gotteman.

lördag 19 april 2014

Nämen, är det påsk? Nu?



Det slog mej precis att det var påskafton.
Jag hade en stund, mitt i lyckoruset, glömt bort det.

Här är en helt vanlig kväll. En fantastisk, helt vanlig kväll.
Mitt i en jobbhelg.
Maken har varit hos äldsta dottern hela dagen å ihop med svärsonen snickrat staket, han lär inte vara hemma än på nån timma.
Jag umgicks med min hund efter att jag kom hem från jobb och bb, städade huset och gick slutligen en runda utmed havet.
Magiskt å spegelblankt.
Jag har inte orkat laga käk till mej själv.
Istället har jag smockat i mej nästan en hel påse chips och flera glas med must.
Är det påskafton så är det.

Vi har det ganska bra jag å Gotteman.
Lite tomt men oxå lite skönt med ensamtid.
Tycker JAG alltså.
Gottfrid uppskattar inte alls att halva flocken är borta och allra mest saknar han Mini.
Han vandrar rastlöst mellan mej och ytterdörren.
Väntar.
Då å då går han för säkerhet skull upp och kollar i hennes rum så hon inte är där.
Så hon inte obemärkt har smugit sej förbi oss.

Påsk har aldrig varit någon stor dag för mej.
Har minne av EN rolig påsk när vi hela familjen å barnen var små var i Fjugesta och hälsade på en ännu större familj som dessutom hade en kull med valpar.
Det var trångt, intensivt och jätteroligt.
Men annars...
Inga tråkiga minnen heller.
Lite ägg, lite sill, en del fyllor, huttrande kvällar kring nån brasa.
I takt med att barnen blivit stora har jag påskpyntat allt mindre.
I år har jag inte ens nåt ris framme. Bara gula tulpaner.
Finare. Å inte alls lika meckigt som när fjädrarna ska ut och riset slängas.

Fast nu kommer det bli annorlunda.
Nu har vi ju för alltid en liten påskkille som skall firas å fylla år.
Vem kommer han att bli?
Det finns så mycket jag vill visa honom. Honom å Ängla.

Hur är påsk för er? Gör ni nåt mysigt ikväll?
Hur som helst hoppas jag att ni har det BRA och att ni fortsätter att ha det.

Puss/ Asta

Jag är så förälskad!




Det är svårt att tänka på något annat när man är så här förälskad.
Så här uppfylld av en annan människa.
Att en så liten å alldeles ny liten kille kan framkalla så mycket kärlek.
En sådan längtan.
Det är svårt att greppa faktiskt.



Än så länge är den lilla familjen kvar på BB.
Det är nog gott.
Dottern är fortfarande trött. Orkar inte ens kliva ur sovlinnet.
Vågar inte bajsa. Går som en anka.
En hel del av er vet hur det är eller minns det vagt.

Foto

Men jag har förstås tittat till dem idag med.
Hållit och snusat på den lilla prinsen.
När jag åkte hem luktade mina händer fortfarande av bäbis.
Så liten.
Så förunderligt stort.
Han gnydde lite när jag höll honom framför mej och inte intill mej.
Jag pussade på hans mun och han sög tag i min underläpp och började snutta.
Det frisläpptes ett eller annat moln oxytociner där kan jag säga.
Kärleksband som knöts.

Livet ÄR underbart!

Puss/ Asta


l

fredag 18 april 2014

3475 gram och värd sin vikt i guld.

... Ja men han är så fin!
Han är så fin, han är så fin, han är så fin, han är så fin, han är såååå fin.
Jag tror inte jag blir så mycket mer verbal en kväll som denna.
Den 18:e april 2014. När livet för evigt förändrades.
En dörr av kärlek som öppnats och som aldrig mer kommer att stängas.
Så ofantligt, ogreppbart, famlande stort. Så överväldigande, mirakulöst, gudomligt att det mynnar ut i enkla ord som "Han är så fin."

13:16 föddes han.
En å en halv timma senare såg jag honom.
Trötta, lyckliga men mest lättade föräldrar.
Deras liv kommer aldrig mer bli som förr. Hur mycket det förändrats förstår de inte ännu.

Jag var vägen om dem å sa god natt när jag slutade.
Min dotters omsorg och blick på sin son etsade sej fast i mej.
Som om jag, när jag såg det utifrån, förstod föräldraskapets storhet.
Å jag tänkte på mamma när jag åkte hem.
På mamma och på hur hon aldrig släppt min bror trots all sorg han orsakat henne.
Trots att hon förstört sitt liv i envisa, outtröttliga försök att rädda hans.
Hur skulle min dotter kunna släppa taget, neka, säga "gå" till den här kärleken någonsin. Vad han än skulle föra i hennes väg.
Hur skulle jag kunna det om mina barn?
Det går inte.
Åtminstone inte för en mamma.
Kärleken ÄR störst.
Störst av allt är kärleken.
Den till sitt barn.

Men att vara mormor är inte heller dumt.
Å inte går man och blir blasé för att man upplevt det förut. För att det är andra gången.
Änglas födsel var mirakulös. Denna gossen lika mycket.

Jag är trött. Spiknykter, men en kväll som denna får ni förlåta att jag blir en smula sentimental. Högtravande. Inga ord stora nog...

... Så jag rundar av som jag började.
Han är så fin, han är så fin, han är så fin, han är så fin, han är såååå fin.

Puss/ Asta

Nu. Det är nu. Från och med nu.

 

Igår kväll satt jag å Mini som vanligt och drack te.
Vi pratade om "den lille" i hennes mage och om att han varit så lugn de sista dagarna.
Dagen innan hade Mini varit på förlossningen för ett extra ultraljud och idag skulle hon åka upp igen om han fortsatte lata sej.

Hon har varit så trött på att vara gravid och oformlig sista tiden.
Ökat flera kilo vätska i vikt sista veckan. Inte kunnat sova mer än någon timma i taget, haft ont överallt, inte haft ork.
"Jag vill att han ska komma nuuuu!" sa hon.
"Du kommer att gå över, ställ in dej på det" svarade jag.
Man kan aldrig veta. Men förstföderskor går ju ofta över tiden.
Så hade jag oxå planerat när jag la mitt schema för den här tiden.
Jag jobbar som FAN nu i april för att vara ledig mer i maj.

På skoj pratade vi... och googlade tips som kan sätta igång en förlossning.
Jag berättade om att en del på min tid drack ricinolja. Att jag prövat "färdknäppen" utan resultat.
Halv ett gick jag å la mej.
Ett började värkarna.
Med jämna mellanrum i natt väckte hon mej för att rapportera.
Vid sextiden åkte de in till förlossningen.
Senaste rapporten fick jag klockan åtta när hon var öppen 4 cm och väntade på ryggbedövning.

Min lilla flicka.
Jag kan inte förklara hur märkligt det känns.
Hon har alltid... och kommer alltid vara... min "lilla."
Nu genomgår hon det största fysiska arbete en människa kan göra.
Å jag är här!
Måste förbereda mej för nåt så banalt och... onödigt som att arbeta HELA helgen.
Jag borde självklart vara där.
Så känns det.

Å lillkillen.
Han var inte alls slö.
Han förberedde sej för sitt livs stora debut.
Att födas.
Jag föreställer mej att födas är lite som att dö.
Att lämna en tillvaro som man känner till för en helt annan.
Att ensam gå genom ångest och smärta varesej man vill eller inte för att komma ut på andra sidan.

Snart är han här.
Jag längtar efter att få se dem.
Den nya mamman. Den nya pappan.
Å kanske allra mest, den nya världsmedborgaren.
Mitt nya barnbarn.

Var med oss i era tankar.

Puss/ Asta

onsdag 16 april 2014

Min inre hamster

 
OBS! Inte min garderob. 


Försökte mej på en garderobsrensning här om dagen.
Min garderob är nämligen full. Full som i knökad till bristningsgränsen.
Å då har jag en hel stor svart sopsäck med sommarklänningar som varit nedpackade över vintern.
Hur har ni tänkt att jag ska få plats med dom? Va?!

Garderobsrensningen gick som ni förstår av min bitska ton ovan "så där."
En pikétröja som jag övertagit av någon av ungarna som de hade i typ högstadiet.
Två från början trista vita linnen med hög ringning som inte visar den allra minsta bystklyfta.
Ett par jeans som Mini fick slita ur händerna på mej å lägga i "slänghögen."
De var ett par Lee. Som jag ärvt av någon. JÄTTE fina jeans.
Om man har platt mage och är några storlekar mindre än mej vill säga.
De är sjukt låga och supertajta så allt löst skinn föses upp å lägger sej som ett däck över linningen.
Inte så klädsamt. Inte smickrande för självbilden någonstans.
Men om det inte vore för det så... jätte fina.

Efter att Lee jeansen åkt lossnade det i alla fall lite. Åtminstone på byxfronten.
Ett par byxor i grövre tyg och gubbmodell åkte. De var noppiga.
Två par cigarettmodell tror jag de kallas... svarta... ena paret använda en gång.
Ingen aning om varför jag köpt en sån modell? Två gånger dessutom?
Jag ser inte klok ut i sådana byxor.

Ja men det var väl det. Det plus några strumpbyxor som det var hål i.
Då kanske det inte räknas?
Jag har fortfarande en massa kläder... alldeles för mycket kläder... som det inte är något fel på men som jag ändå inte använder.
Varför kan jag då inte slänga/ ge bort dom?
Ingen aning.
Det är något stenåldersbeteende som skvalpar runt i min ryggmärgsvätska förmodligen.

Hur har ni det med er inre hamster?

Puss/ Asta

måndag 14 april 2014

Jag känner igen dej

 

Ibland önskar jag att jag hade en hemlig blogg, en som ingen kände till.
Då skulle jag kunna skriva om sådant jag inte kan nu, jag skulle kunna berätta om hur många gånger i mitt liv som jag gått vilse i känslomässiga snår, hur jag sett förälskelse/ kärlek/ passioner/ vänskaper i dess klaraste ljus. Något jag trott på med hela min uppenbarelse men som vid närmare granskning visat sej vara en hägring.
Ett ihåligt luftslott.
Det finns så mycket jag skulle vilja berätta men som inte går. Av hänsyn till min egen integritet eller till andras.
Det är som om det finns misstag jag älskat att göra. Lärdomar som aldrig fått fäste.
Nitar, skapade av mej själv eller andra, som jag gått på om å om å om igen.

Och så äntligen... av någon anledning... kan jag se så mycket klarare.
Nej, jag ropar inte hejsan ännu, jag känner inte att jag är över ån.
Men det är ändå som att den där omöjliga läxan att lära äntligen är lärd.
Som om jag kommit till någon form av insikt, framför allt om mej själv.

Jag vet inte varför jag lärt den just nu?
Ingenting har hänt.
Vardagen tuffar på.
Men inom mej har jag äntligen förstått. Förstått och förlåtit mej själv.
Något har landat.
Kanske beror det på åldern?
Mer troligt beror det på att jag äntligen ÄR den där bästa kompisen till mej själv.
Jag kan älska mej själv. Då är det inte lika förtvivlat, desperat viktigt att andra gör det.

Läs Winnerbäcks ord. Ta dej den tiden. Den är djupt mänsklig. Den har nåt att lära oss alla. Jag känner igen mej själv och jag känner igen i princip varenda människa som står mej nära i dessa rader. Jag känner igen DEJ.
God natt.

Puss/ Asta

Susanne du brände alla skepp
Tills ingen orkade vara din vän
Blåste ut varenda ljus
Och tänkte nu och aldrig sen
Du ville bort du ville ut
Aldrig sen aldrig förut
Du skulle bränna allt ditt krut
Men Susanne snart är det slut
Då får du börja om igen
 

Och Magnus du visste vart du skulle
Men du visste inte hur
Du ville inte bli som farsan
Med diplom och professur
Nu sitter män som din far
Och doserar din mentala kur
Du tappade din tråd
Jag har inga goda råd
Jag ber till gudarna om nåd
Det kan vara jag som står på tur
 

Och vita mössor flög i luften
'95 då våren kom
Och Jonas stod på skolgården och sa
"Jag blir aldrig som dom"
Dom kan söka sina svar
I dom böcker som dom har
I dom pengar som dom spar
Men sen när fruarna drar
Då får dom ändå börja om
 

Och Karin ville ägna sig åt omsyn
I nåt volontär förband
Men hon sjönk själv ner i djupet
Och såg andra ro i land
Karin inget gick itu
Livet pågår här och nu
Så ta dig samman, kära du
Världen väntar på din hand
 

Och Anders går och drömmer
Går i väntans tider nu
Han går och väntar på att lyckan
Väller in med kärleken
Anders bli vad du vill bli
Det här är självbedrägeri
Ingen annan gör dig fri
Inte nu och inte sen
 

Och Linnea liksom sa
"Sida vid sida ska vi gå"
Om du vill mig nånting
Så satt jag tyst och hörde på
Men det var du som sa till mig
Att jag ändå aldrig skulle förstå
Säg aldrig så igen
Det gör ont i mig än
Jag ville verkligen vara din vän
Det var du som lät mig gå


Å det här med integration

Även om jag förklarat vad jag menar med begreppet integration så tar jag det ännu en gång så att jag är säker på att vi talar om samma sak i inlägget som här följer.

Med integration menar jag att alla människor ska få möjligheten att ingå i en helhet.
Vi skall följa samma lagar och regler i samhället självklart men utöver det ska vi får vara individer som tillsammans bildar ett pussel.
Alla människor ska välkomnas in i utbildning, arbete och yrkesliv.
I den bästa av världar smälter vi samman och berikas av varandras olikheter, lär av varandra och plockar godbitarna ur det multikulturella samhället.
Av de människor som kommer hit för att söka skydd och ett nytt hemland måste vi kunna kräva en vilja att tillhöra.
Av oss som nytt land måste de kunna kräva en vilja att få tillhöra.
Och allt detta är, som vi vet, av hundratals olika anledningar inte lika enkelt och självklart som det kan låta.

Det fokuseras väldigt mycket i media och i debatten vilka fel invandrarna gör.
Att de inte vill lära sej språket. Hur svårt vissa grupper har att komma in på arbetsmarknaden. Vilken kvinnosyn/ patriarkal syn vissa grupper besitter.
Att de vill bo tillsammans. Osv osv.
Det pratas väldigt lite om politikernas bristande förmåga och ännu mindre om vanliga svenskars bristande förmåga till att skapa en grogrund för integration.
Att välkomna invandrare till våra arbetsplatser, våra bostadsområden, vårt middagsbord och vår umgängeskrets.
Det fokuseras mer på språksvårigheter än på vad vi skulle kunna berikas av.
Men min upplevelse är att svenskar är precis lika ovilliga till integration som vi anklagar invandrare att vara!

Jag har inga lösningar på detta.
Bortsett från att lagstifta så kommuner med få invandrare får ta fler, lagstifta för att inte diskriminera inom yrkeslivet som är de "enkla områdena."
Mycket måste ske av och inom oss själva. Av nyfikenhet. Av vilja till att förändra.
För tänk vad mycket vi faktiskt har att lära av varandra!
Hur mycket mer spännande liv vi kunde få.
Det behövs brobryggande. Problemet med sådana projekt är att det bara är de redan intresserade som attraheras av sånt. Alldeles för få. Men det är en början.
Vi svenskar måste börja. Av två anledningar har vi huvudansvaret.
Ett. Vi är de "privilegierade"  här. Två. Det är betydligt lättare att vilja ta del av nya kulturer när man är trygg inom sin egen. När den egna kulturen inte är hotad.

Sen. Nåt helt annat. Svårare att prata om och formulera på rätt sätt men som jag tänkt på många gånger när vi talar om invandringspolitik.
Jag är till fullo med på att vi ska arbeta för allt detta jag skrivit om ovan och att vi inte ska ha a- och b lag i Sverige.
MEN!
Det finns grader i helvetet.
Även om livet i en svensk segregerad förort och i en tillvaro initialt utan arbete inte är önskvärt så är det långt bättre än att befinna sej i ett brinnande krig.
Vi kan liksom inte vänta. Flyktingarna kan inte vänta till vi löst problemet.
De behöver akut hjälp här å nu.
Nästa månad är det kanske för sent.

Puss/ Asta

söndag 13 april 2014

Det var det här med perception

 

Det där med perception är spännande grejer.
Jag minns hur min psykologilärare förklarade begreppet på Komvux så att det fastnade ordentligt.
Hon sa: "Tänk när man är förälskad, så där jätte sprudlande dunder nykär, och man kommer in i ett rum fullt av folk men man ser BARA henne/ honom. Det är perception."
Det finns ju tristare exempel med. När jag tog körkort såg jag bara trafikskyltar.
När jag läste till sjuksköterska kollade jag in människors vener var jag än var.
Å nu, när jag tagit ett medvetet beslut om att inte dricka alkohol så ser jag hur mycket folk dricker! Vad det pratas, skrivs, fotas kring alkohol och att "unna sej ett glas vin" i tid och otid.

Nej, jag ska verkligen försöka att inte bli en sådan där supertorr nykterist som förmanar alla andra som inte tagit samma beslut som jag själv men det är ändå fascinerande.
Hur ögonen liksom ändrar fokus.
Jag vill inte bli förmanande och ni får inte se det så.
Det är mer att jag... jag vet inte, är så uppfylld av beslutet och hur mycket det redan gett mej.

Jag är så jäkla mycket piggare. Så mycket mer stabil och jämn i mitt psyke.
Jag har inte alls lika mycket ont i huvudet. Förr hade jag det jämt (alltså inte av  baksmälla utan av uttömda resurser) nu nästan aldrig.
Jag har fått så mycket mer tid!
Tid som jag förut planerade till återhämtning och trötthet efter att ha sippat tre-fyra glas vin en fredagskväll vid bloggen eller drinkar, öl å likörer på parmiddagar.
Nu ligger nästa dag glittrandes, väntandes och redo.
Det är fantastiskt!

Ja, jag ska erkänna att jag saknar ett glas vin ibland.
Det gör jag.
Det finns stunder... framför allt belöningsstunder... när Coca Cola helt enkelt inte är samma sak.
Min man tycker att jag kan göra undantag.
"Om- vi- går- på- restaurang- undantag". "Om-vi-ska-bort-på-middag-undantag."
Men för mej funkar inte det.
Inte för att jag är alkoholist utan för att jag är väldigt antingen eller.
Om jag bryter den här överenskommelsen med mej själv då kommer inte jag finna någon anledning till att avstå en kall go bärs när vi premiärgrillar.
Eller ett glas gott rött vin när vi lagar till något extra.
Å vips kommer jag dricka igen.

2014 är ett nyktert år.
Ett år för eftertanke, kraftsamling och att se klart på känslor, relationer och mej själv.
Det känns verkligen inte som något jag försakar. Som någon prövning.
Det känns som en gåva jag vill ge mej själv!

Ingen här på bloggen har ifrågasatt det.
Jag tycker det är märkligt för i "det riktiga livet, där jag bor" där tycker många att det är märkligt. Provocerande rent av. Å tråkigt. Inte i första hand för mej utan för dem.
Jag får nog omvärdera det där med att jag är en charmerande, rolig å intressant person. Jag är en charmerande, rolig och intressant person... när jag är lite berusad.
Det var ju fan med.

Att man skulle bli tant innan sanningen gick upp för en.

Puss/ Asta

Har någon varit dum mot dej på jobbet?



Min make nämns inte så ofta på bloggen. Ändå är han... eller va i alla fall en gång... känd ända bort i Finland för sin oförmåga att lyckas shoppa med sej något fint hem från sin första Las Vegas resa.
Han... iväg släppt till Syndens näste... för att spela poker.
Jag hemma. Inväntade hippa unika högklackade skor eller exklusiva jeans.
Ungarna trånandes efter Converse i balla färger.
Vi fick "en hög med saker", han hade inte tänkt ut något till var å en av oss utan vi fick fritt välja så att säga.
Välja bland fula t-shirts i stl extra large, kepsar och oformliga jeansskjortor.
Jag kan säga så mycket att det blev inte huggsexa precis.

Min make.
Idag framkallade han min irritation med sin blotta uppenbarelse.
Han gör det när jag är trött. Då krockar våra personligheter å jag orkar inte överbrygga dem.
När han står mitt i köket medan vi andra väntar på att kaffet ska bli klart.
Äter av bullarna vi ska ha till fikat på stående fot.
Knökar in en hel bulle i taget å kan inte riktigt stänga munnen när han mal runt dem.
Avbryter oss andra genom att prata om helt andra saker med en otroligt högljudd stämma.
Ja, han har vaxproppar. Å nej, han respekterar inte att andra redan talar.
Han står där. Mitt på golvet. Med en hel bulle i munnen och nästa förberedd i handen.
Med en t-shirt som bara täcker halva magen.
Jag säger nåt spydigt. Vad har jag glömt men jag kan vara oerhört giftig.
Svärsonen skruvar obekvämt på sej. Sonen suckar och masserar ansiktet.
Mannen flinar mot mej och frågar "Om nån varit dum på jobbet?!"
Det är hans standardsvar mot förolämpningar när barnen hör.
Hör inte barnen så brukar han konstatera att jag får för lite ***piiiip*** (ja, ni vet, jag ska inte behöva bli vulgär här på söndagskvällen.)

Å ena sidan kan jag verkligen... jag menar VERKLIGEN... reta mej på den karln.
På hans oborstade, egocentriska, högljudda person.
Han är mannen som har Homer Simpson och Al Bundy som sina stora idoler.
Å andra sidan kan jag imponeras. Han gör sej inte till den mannen.
Inte för nån och i synnerhet inte för mej.
Jag som fortfarande efter 25 års äktenskap inte kan bajsa med öppen dörr å som alltid håller efter mej både här å där kan avundas det där.
Att bara vara.
Att skita i hur andra tar det.

Är era män lika dana?

Puss/ Asta

lördag 12 april 2014

Att skriva en blogg. Å att tillfreställa en läsarkrets.

 

Det här med att skriva en blogg 365 dagar om året dag in å dag ut är svårt.
Å ena sidan är det min blogg. Min plats. Jag som bestämmer.
Å andra sidan uppskattar jag er läsare, utan er vore den ingenting, då kunde jag lika gärna lägga ner och skriva pappersdagbok.
En blogg jag läst i många år har stängt ner kommenterarfunktionen. En hel del bloggare gör ju så. Av olika anledningar.
Alla gör som de vill men för min del är tvåvägskommunikationen... allt.
Det skulle kännas meningslöst att blogga utan den.
Jag blir självklart glad för stöttande, kärleksfulla och uppmuntrande kommentarer.
Men jag uppskattar de andra med. Om inte annat brukar arga kommentarer inspirera till nya inlägg.

En bra blogg skall enligt mej vara varierad. Jag har läst oändligt många bloggar genom åren som varit givande... i början men som jag så småningom tröttnat på eftersom det avhandlar samma ämne eller har samma ton i inlägg efter inlägg efter inlägg.
Jag vill att min blogg skall vara precis så där varierad och härlig.
Att alla ska få sitt.
De som är politiker och samhällsintresserade, de som gillar hundar, de som vill ha klädtips. En blogg för dem som vill skratta, de som vill bli rörda eller arga...
Det sista har jag förstått att flera jag känner (å förmodligen sådana som jag inte känner) tröttnat på att läsa min blogg.
De tycker att det är väldigt mycket politik, alldeles för mycket Sverigedemokraterna eller andra allvarliga ämnen och för lite av det där kåserande, humoristiska som kanske kännetecknade min blogg förut.
Jag respekterar det. Å eftersom ni läsare är viktiga för mej vill jag respondera på det med.
Men hur gärna jag än vill skriva "om annat" så måste jag lixom följa tanken där den är.
Och just nu ÄR det väldigt mycket politik.

Jag ÄR inte heller en särskilt glättig människa.
Jag är förvisso ganska rolig brukar det sägas och jag går igång på ytligheter som kläder och skor men jag är MER djup. Jag är mer antirasist än sminktjej även om båda ryms inom mej.
Kanske kommer kåserierna tillbaka. Jag vet inte. Jag vet inte vilket mood som fyller mej imorgon.
Det kanske får vara så här just nu. Att inläggen handlar mycket om politik, om löpning, om mitt nya nyktra liv (... ja, jag hör själv hur otroligt patypinglig jag låter) men det är valår och jag är tant å då får det vara så.
Med en tants självklara pondus säger jag det nu!
"Så får det vara! Flabba får ni vänta med. Åtminstone här."

För att tråka till det ytterligare kan jag berätta att när jag inte tjatar hål i öronen på er om Sd så broderar jag. Julbroderier till råga på allt. Hela kvällarna. Å dricker te.
Eller så läser jag. Å lägger mej tidigt om kvällarna. På spikmattan med händerna ovanpå täcket. Och jag mår BRA.
Så det så!

Puss/ Asta

Nej, jag respekterar inte alla.

Facebook är verkligen en fantastisk plats att vistas på om man har lust att bli lite irriterad. Twitter likaså.
Många av mina inlägg uppstår som frukter av ilskan som föds där.
Det finns verkligen måååånga människor där hissen inte går ända upp, det ska gudarna veta.

Här om dagen kommenterade jag en facebooksväns status.
Hennes vän uttalade sej, för hundrade gången i ordningen, rasistiskt och eftersom jag vet att min facebookvän tar kraftigt avstånd från rasism och vid åtminstone ett tillfälle bett sina vänner med rasistiska åsikter att att ta bort henne som vän så frågade jag henne hur det kom sej att hon hade sånt tålamod med den här tomten.
Självklart kunde inte denna rasisitsnubbe låta bli att svara mej.
Han visste minsann vem jag var, vi hade flera gemensamma vänner på facebook och han lät dem vara vän med mej utan att ifrågasätta. Jag var så vidrigt politiskt korrekt och sådan hade jag varit ända sedan vi gick på komvux ihop.
Jag har noll å inget minne av honom så jag måste åtminstone ha gjort större intryck än vad han mäktade med.
Men nu, nu såg man minsann min människosyn. Att det visst var skillnad på folk å folk. Att alla inte var lika mkt värda.
Jag har fått den reaktionen tidigare när jag tjafsat med sverigedemokrater på alla möjliga forum, att jag minsann inte respekterar dem och att jag gör skillnad på folk å folk.

Ehhh?!
Jag har aldrig någonsin sagt att jag älskar alla människor i hela världen lika mycket.
Inte någonstans.
Jag är inte ens en så ädel människa att jag respekterar alla människor lika mycket.
Inte någonstans har jag påstått det.
Tvärt om. Jag ihärdar i att jag ogillar dumma människor.
Skillnaden mellan dem och mej är att jag ogillar alla dumma människor.
Danskar, finnar, svenskar, syrianer, greker, irakier and so on.
För mej har dumhet... eller den jag känner respekt för... ingenting med etnicitet att göra.
Dumma människor (dum som i elak, inskränkt, oempatisk, tänker inte från motpartens sida, älskar svart-vita sanningar, okritiskt förhållningssätt) finns överallt.

Förövrigt är det nazister ute å slåss på Stockholms gator igen. Läste det precis på Aftonbladet.
Vi kan aldrig tala om det här för mycket.

Puss/ Asta

torsdag 10 april 2014

Det ska inte behövas men det gör ju det ändå.

Som ni vet läser jag regelbundet Lady Dahmers blogg och även om jag inte alltid delar hennes åsikter så inspirerar hon mej.
Eller vi kan säga så här, jag delar ofta hennes poäng, men i min värld är livet inte så svart-vit utan har fler nyanser.
Idag så skriver hon om det här med att "fostra döttrar till att inte våldtas."
Läs här.

Självfallet har hon rätt och självklart vore det så i den bästa av världar.
Så att kvinnor kunde klä sej, berusa sej, hångla upp, följa med en karl hem utan att behöva fundera på att bli våldtagen.
Pojkar och män behöver lära sej att sex har man efter samtycke och en kvinna som ångrar sej, säger nej eller är för berusad för att kunna samtycka skall lämnas ifred.
Respekteras.
Men vi vet ju samtidigt att det inte ser ut så. Vi vet att allt för många flickor/kvinnor BLIR våldtagna i berusat tillstånd. Det är inte hennes fel... ALDRIG... men det hjälper ju inte så himla mycket efteråt.
Precis som en av de som kommenterar (och blir nersnackad) säger så är det lika trist att dö på ett övergångsställe vid grön gubbe även om man har rätt.
Vidare hävdas det att män minsann inte behöver tänka på hur mycket de dricker eller var de befinner sej.

Jag är mamma till fyra.
Tre döttrar och en son.
Olika förpliktelser gällande uppfostran delvis.
Jag har försökt fostra mina döttrar till starka kvinnor och försökt visa dem på kvinnlig styrka, kvinnligt mod och förmåga att stå upp för sej själv.
Men jag har oxå förmanat dem.
Att tänka sej för, att inte följa med främlingar hem, inte sätta sej i en främmande bil, inte bli för fulla, hålla ihop, inte lämna någon eftersläntrande.
Inte för att det borde behövas utan för att jag är rädd om dem.
Jag har försökt att fostra min son till en empatisk och verbal kille.
Uppmuntrat alla hans sidor, även de mjuka. Talat mycket om att respektera sina medmänniskor.
Jag är oerhört stolt över den man min son vuxit upp till.
Men även honom har jag förmanat.
För vi vet, statistiken säger, att den som oftast råkar ut för personrån å misshandel är fulla, ensamma, yngre män strax efter krogarna stängt.
Inte för att det ska behövas utan för att jag är rädd om honom.
Att tänka sej för, gå där det är upplyst, inte bli för berusad, hålla ihop, inte lämna någon eftersläntrare.

Principer och värdegrunder är beundransvärda å viktiga.
Ändå, världen ser inte ut som vi vill och jag måste som mamma förbereda mina barn på det.
Eller? Hur tänker du? Hur har du gjort/ planerar att göra?
Berätta.

Puss/ Asta

Inte någon fucking carpe diem människa men...

 

Livet fortsätter att vara snällt. Eller jag ska kanske ta åt mej lite cred här, JAG fortsätter att göra bra val som jag mår väl av.
Sen vet vi ju alla som hängt med ett tag att ibland räcker inte det, ibland är livet blodpudding å ösregn i alla fall, men just nu och just här fortsätter livet att kännas så... bra.

Här om dagen... en av alla de otaligt vädermässigt gråa som varit ett par veckor... kändes livet lite tyngre. Inte mer än så, just bara lite trist och lite deppigt.
Jag var ute med Gottemannen och precis när jag gick på en bro utan räcke över en liten å med halvmeter högt vatten och en stor sten på vägen ner så slant jag till.
Inte farligt alls, men tillräckligt för att förlora fotfästet och att hamna precis vid branten.
Och jag hann tänka hur lätt det vore att ha sluntit en liten bit till, ramlat, slagit i huvudet i stenen och drunknat. Å ingen skulle veta var jag var.
Det var som en liten näsknäpp, en liten påminnelse om att varje dag faktiskt är värdefull, även de gråa som består av plikter, och att vi aldrig säkert kan veta att det inte är den sista.
Jag är ingen fucking-carpe-diem-människa men lite åt det hållet kändes det.
Jag ska ta vara på det här!

Idag har följande bra saker drabbat mej...

Jag sprang 9,5 km. Det gick relativt lätt och jag hade kunnat springa längre, men jag var hemma och jag kände inte att jag hade något att bevisa.

Jag tog en underbar promenad med Gotteman på en halvmil. Vi kastade pinnar på stranden. Han badade. Jag såg på. Han rullade sej i sanden. Jag nöjde mej med att vara betraktare även där.

Jag har haft träningsvärken from hell i häcken. Nu ikväll fick jag ta mej en Ibumetin.
Det kanske inte kan räknas in som positivt att ha ont men det har ändå gjort nytta tänker jag.

Jag fick en så himla fin kommentar till förrförra inlägget. Ni är alla underbara, jag blir glad för era kommentarer jämt, men ibland är det nåt alldeles extra.

Jag har som ni förstår varit ledig. En av få lediga dagar de närmaste veckorna.

Jag lagade en god och enkel middag med färdiggrillad kyckling, mango chutney och grädde. Efteråt unnade jag mej mörk mintchoklad och starkt kaffe.

Minis bäbis har sparkat mot min hand. Så där så man känner hela foten.
Det är nära nu. Han är klar. Alldeles strax redo för livet.

Hur mår ni?

Puss/ Asta

Supervalåret. Ja här kommer att tjatas om politik och om Sd

 

Jag lyfter ibland kommentarer från er läsare till egna inlägg.
Ofta är det då (lite orättvist) kritiker som svaras ordentligt.
I mitt senaste inlägg fick jag den här kommentaren...
"Fy fan vilken skön text att läsa! Du är ta mig fan bäst, civilkurage och ett jävlar anamma, att personer som du finns gör att mitt hopp fortsätter flamma."
Jag måste säga att jag blev så HIMLA glad!
Ibland kan till och med jag tycka att jag tuggar på för mycket om Sverigedemokraterna och rasismen och jag kan förstå att det finns läsare som tycker det blir tjatigt men sådana här ord.
Jag blir tacksam, rörd och ogenerat stolt! Stort stort tack Karolina.

Det ÄR mycket Sverigedemokraterna nu i min blogg. Det kommer att fortsätta vara det.
Det och övrigt politikerprat.
Det är ju valår mina vänner... supervalåret till å med.
För en politikernörd som mej är det som ett OS år för många av er sportintresserade.

På min facebooksida får jag upp mycket reklam/ länkar som delats via vänner som kommer att rösta på Feministiskt initiativ.
Jag sympatiserar självklart med den feministiska kampen och jag beundrar och har alltid beundrat Gudrun Schyman utan att någonsin varit vänsterpartist.
Hon är rak, tydlig, retoriskt skicklig, ber aldrig om ursäkt för sej själv, tar plats men är ändå ödmjuk. Hon är kort sagt en av de skickligaste talare och politiker vi har i det här landet.
För egen del känner jag ändå att Feministiskt initiativ inte är något för mej.
Jag vill ha större bredd. Jag vill ha erfarenhet och politiskt ledarskap.
Jag tycker det finns andra frågor som är lika behjärtansvärda.
Och jag har tänkt... jag har tänkt att många av de Fi sympatisörer som jag känner, som är för ett solidariskt, rättvist och starkt samhälle där alla får plats, slänger bort sin röst på Feministiskt initiativ.
Att det är ett för viktigt val. Kampen mellan blocken. Kampen mellan Alliansen och de Röd-gröna. Mellan att fortsätta som nu och låta egoismen och kapitalismen styra allt på bekostnad av människorna som bor här.
Men så idag tänkte jag om.
Inte så att jag kommer att rösta på Fi i valet.
Men jag tänkte om därför att demokrati handlar om drömmar.
Fria val handlar om drömmar.
Det är inte troligt att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen.
Men det är heller inte särskilt troligt att Sverigedemokraterna åker ur.
Å det drömmer och kämpar jag ju för!

Demokrati är lika lite som en viktnedgång något som man kan konstatera sej ha och luta sej tillbaka med. Demokrati och demokratiska värden är något som ständigt måste bevakas och försvaras.
När tomtarna inom Sd tjoar om att "Vänsterfolk (= alla till vänster om dem själva) inte respekterar demokratin" för att brandmän lämnar lokalen inför deras besök, rektorer låter sina ungdomar protestera med banderoller, läkare hindrar dem från att komma in på avdelningen osv så har de inte förstått begreppet demokrati.
Demokratin tog dessvärre Sverigedemokraterna in i riksdagen.
Men demokratin ger oss medborgare oxå rätt till att demonstrera, protestera, negligera rasistiska budskap.
Demokrati fungerar åt båda hållen dessvärre Jimmie.

Håll drömmen om en riksdag utan rasistiska parti levande.

Puss/ Asta

Jimmie Åkesson besöker Sverige. Del 238.

 Sjukhuspersonalen fick inte bära antirasistisk pin

Hej! Jag heter Asta. Jag är Legitimerad Sjuksköterska.
Jag är ålagd enligt lagen ge den bästa och mest rättvisa vård jag förmår oavsett vem du som patient är.
I min yrkesroll skall jag bedriva god och säker omvårdnad. Även till rasister, nazister, pedofiler, hustrumisshandlare, våldtäktsmän och annat löst folk.
Ingenstans i lagen står det däremot att jag måste vara ett åsiktslöst mähä som inte får tycka/ känna någonting privat.
Jag är ganska övertygad om att så väl kända rasister/ nazister som våra ansvariga landstingspolitiker i egenskap av patient skulle ha på känn att jag inte delar deras åsikter eller att de inte är mina favoritpersoner i världen alldeles oavsett vilken klanderfri vård de erhåller.

I tidningarna har vi kunnat läsa om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas "resa genom Sverige" där de besöker statliga arbetsplatser, den ena mer ovillig än den andra till "gästernas" besök.
Jag tror denna hävdade till sin rätt att komma in på sjukhus, brandstationer, polisstationer eller vad det må vara trots personalens protester är ett ordentligt strategiskt misstag av Sd där "vanliga människor" som tidigare tigit still nu upprörs... men det är en annan fråga. Ett mindre problem för min del.
När Sverigedemokraterna skulle besöka ett Skånskt sjukhus tryckte personalen upp pinsdär det stod "Vårdpersonal mot rasism."
Dessa fick de inte bära!
Det hävdades att det var patientosäkert utifrån hygienrutiner och att personal inte skulle vara "anslagstavlor utifrån sina personliga åsikter" och det hävdades även att "patienter med rasistiska åsikter skall känna att de får samma vård som alla andra."

Ehhh.
Vi har burit pins förut. Ivrigt uppmanade av fackförbund och arbetsgivare om kravet/ rätten till att kunna ta ut vår rast. Vi bär namnskyltar. Broscher från den skola vi gått på. Pennfack.
Det är tydligen inget problem ur hygiensynpunkt?!

Enligt ICN's etiska koder för Sjuksköterskor åligger det mig bla att...
-Uppvisa professionella värden så som respektfullhet, lyhördhet, medkänsla, trovärdighet och integritet.
-Verka för en jämlik och social rättvisa i fördelning av resurser och tillgångar inom sjukvård.
vård
- Omvårdnad skall ges respektfullt, oberoende av ålder, hudfärg, tro, kulturell eller etnisk bakgrund, funktionsnedsättning eller sjukdom, kön, sexuell läggning, nationalitet, politiska åsikter eller social ställning.


Detta gäller alltså mitt yrkesutövande.
Det innebär inte att jag måste vara åsiktsfri.
Som jag ser det innebär det att det inte bara är min rättighet, det är också min skyldighet, att reagera mot ett parti som Sverige demokraterna (inte Sd patienter!!!) som i sitt partiprogram gör skillnad på människor. Ett parti som protesterar mot mina etiska koder genom att försöka ex begränsa vården för utlandsfödda och asylsökande.
Som menar att etniska svenskar skall ha alla möjliga sorters förtur, även inom vården.

Jag har en skyldighet att värna alla människors lika värde.
Det innebär även gentemot de patientgrupper som faktiskt känner sej kränkta av att det kommer sverigedemokratiska gäster. En skyldighet gentemot mina kollegor som kommer från andra länder.

Hej! Jag heter Asta. Jag är Legitimerad Sjuksköterska.
Jag är en person bakom min yrkesroll.
Den är varken undfallande eller ryggradslös.
Mycket kan landstinget kräva av mej men aldrig det.

Puss/ Asta






måndag 7 april 2014

En speciell lunch

Idag har jag haft en mycket speciell lunchdejt.
Jag har lunchat med en tjej som jag en gång känt, gärna vill lära känna, men inte känner just nu.
Å ändå så kändes det så... som att vi faktiskt känner varann.

Hon var vän till min äldsta dotter när de var små.
Jag har kort på de små lintottarna. Det skiljer egentligen bara dryga året på dem, men eftersom den här tjejen är född i november och min dotter i januari så blir det två år.
Hennes familj, hon har många syskon, har bott här i mitt område i många år.
Jag har sett dem växa upp, vet deras namn, lite om deras bakgrund osv.
Hon känner till min familj, mina barn och deras uppväxt.
Så det blir lite som att återse en släkting. Eller en gammal kär vän.
Våra garn är sammanflätade.
Ändå känner vi inte varandra. Nu. Men har kanske lättare att komma ifatt.

Hur som helst är jag väldigt glad över den här tjejen och över vår nyfunna kontakt.
Vissa människor känner man direkt att man vill ha i sitt liv.
Jag har alltid vurmat lite för henne. Alltid tyckt att hon är fin.
Och hon har vuxit upp till en sådan klok, ödmjuk och fin människa.
Sårbar men stark.
Så lätt att tycka om.
Jag hoppas att detta inte stannar vid en trevlig lunch utan att vi faktiskt fortsätter att ses och undersöka potentialen.
Jag känner igen mej själv mycket i henne, även om jag inte alls var så där klok när jag var lika ung som henne.

Imorgon är det jobb igen.
Har tre rätt tunga jobbveckor framför mej med många pass och mycket blandning av kväll-dag vilket sliter allra mest på mej.
Jag antar att jag får göra som jag brukar, inte titta för mycket framåt utan beta av dag för dag.
Tunga jobbveckor och mindre än tre veckor till Mini är planerad.
Så hörs vi inte så mycket framåt vet ni var jag är.

Puss/ Asta

söndag 6 april 2014

Hälsa, åldrande och en smula förvärvad klokhet



När jag var kring 20-30 och hade gått upp något kilo eller två för mycket löste jag det med spridda dagar av kaffe å cigaretter. Underskott av kalorier. Dämpande av hunger. Fixat och klart.
Nu när jag fyller 45 i år är det inte lika enkelt.
Dels svarar inte min kropp på samma sätt, kilona sitter hårdare och dels blir det här med hälsa allt viktigare.
Ett ohälsosamt beteende tynger ner på ett helt annat sätt nu.

Kanske är det även en slags förvärvad klokhet och en medvetenhet om livets förgänglighet.
När jag som knappa 12 åringen började röka och det stod på paketen att "Rökning i kombination med p-piller kunde leda till proppar" så tänkte jag på fullt allvar (jo, jag lovar!) att "det är väl skit samma om man dör när man är 30 eller 80... gammal som gammal lixom."
Det där har jag fått lite andra perspektiv på med åren :)

En kväll med ett halvt paket cigaretter och/ eller tre-fyra glas vin sänker min ork för flera dagar framåt nu. Att festa två dagar på raken känns som om man gör med livet som insats.
Så väl fysiskt som psykiskt sänks min ork och motståndskraft.
Att "ta hand om sej" blir allt viktigare.

Jag skall inte sticka under stol med att jag... ibland... är en smula fåfäng.
Att jag vaktar på kilona inte bara av hälsoskäl utan även för att jag vill se bra ut.
Jag har ingen önskan om att se ut som om jag vore tjugofem men jag vill liksom vara mitt bästa jag. Jag blir mer bekväm av det. Öppnare. Soligare mot min omgivning om jag känner mej fin.
Å jag orkar inte bråka med mej själv om att jag känner så. Om att det behovet finns även om det kanske är en smula löjligt eller fåfängt.
Däremot tar jag striden med mej själv hundratals gånger om dagen som tanken ilsnabbt far genom synapserna "oj, vad slappt det ser ut där", "nämen, gäddhäng?!", "gropar av fett över knät" osv osv.
Jag noterar tanken och tänker strängt tillbaka "fast mina ben orkar springa jättelångt", "där inne har fyra härliga människor utvecklats och bott och skänkt mej den största av meningar", "jag är frisk. Frisk!"
För jag försöker verkligen, allt vad jag kan, att vara min egen bästa kompis och jag BLIR bättre. Långsamt.
Det viktigaste är ändå att min kropp skall vara stark, frisk och kunna möta svårigheter.

Jag jobbar hårt på mina nya, sundare vanor.
Ett liv där jag bytt ut cigaretter och alkohol mot ruset av att ha orkat med ett löppass som jag bestämt mej för.
Jag försöker lägga mej i tid och försöker att inte sova till långt fram på dagen.
Jag försöker lägga mer tid på min familj å reflektion och mindre på att hänga vid datorn och invänta bekräftelse på facebook eller bloggen.
Försöker äta lite sundare och inte godis lika ofta.
För att hälsa är viktigt.
Jag vill må bra NU och jag vill gärna leva och må bra om 30 år med.
Jag vill se mina barnbarn bli vuxna. Följa dem genom skolgång, förälskelser och familjeskapande.

... Sen gör det inte ont om häcken ser snygg ut i bikini ;)

Puss/ Asta

lördag 5 april 2014

Blåbärspaj



Testade en ny sorts blåbärspaj som var väldigt enkel att göra med få ingredienser men som blev populär här idag.

Här är Mormor Astas tips.

250 g färska eller frusna blåbär som hälls i en smörad pajform.
Strö 2 msk strösocker över och 2 msk potatismjöl över.

Rör ihop en deg av
3 dl mjöl
1,5 dl socker
1 tsk bakpulver
160 g smält smör.

Täck blåbären med degen.
Grädda i 200 grader ca 25 minuter till skalet är gyllenbrunt.

Servera ljummen med glass eller som vi, med vaniljvisp.

Puss/ Asta

Trött men nöjd



Idag hade vi babyshower för Mini. 20 dagar kvar till beräknad förlossning.
Vi fick lite manfall men hennes båda systrar och två polarinnor kom och förgyllde hennes dag med goa samtal å fina presenter.
Jag hade gjort tacos och blåbärspaj med vaniljsås... som alltid alldeles för mycket men hellre det än att något tar slut.
Så vi åt, fikade och öppnade presenter.
Lilla Ängla var oxå med och firade sin moster och sin väntade kusin.
Idag var hon lite mer relaxad och vågade sitta i mormors knä en stund.
En riktig tjejdag.

Gotteman fick förstås hänga med oss.
Svärsonen åkte hem till sina föräldrar och maken drog till Göteborg för att gå på kasino. Jag var en snäll fru och muttrade bara lite grann om bortslösade pengar.
Det händer ju att jag drar fram kreditkortet även om det inte är alldeles nödvändigt.

Halland har inte visat sej till sin fördel vädermässigt idag.
Solen som skämt bort oss i någon vecka nu försvann och det har regnat småspik hela dagen.
Följde stora dottern till bussen och var helt stelfrusen om händerna efteråt.
Å hon det stackarn missade anslutningsbussen och fick springa till tåget några kilometer. Med skrikande unge.
Usch.

Tillslut kom hon i alla fall med tåget. Jag fick röjt undan disken och lugnet har lägrat sej över Astas hus.
Det blir tidig sänggång känner jag.
Trött men nöjd.

Puss/ Asta

fredag 4 april 2014

Bemötande inom vården.

 

Jag och några kollegor nördade ner oss i frågan vad som är "God vård" på facebook.
Vad kännetecknar egentligen det? Vad ska till för att en vårdsituation och ett bemötande ska bli bra?

Vi var ganska överens om att kompetens, trygghet och empati är viktiga ledord, men vad lägger vi i sådana värdebegrepp?
Även om grundbehoven på något vis är det samma så lägger vi olika värderingar i orden, fyller dem med olika mening. 
Vad känns viktigt för dej?
Om du tänker efter och försöker bena ut. När blev ett vårdmöte bra för dej och när blev det inte så bra?

Jag har ingen jätteerfarenhet av vården sett ur ett patientperspektiv men självklart har jag träffat både bra och dåliga doktorer/ sjuksköterskor/ undersköterskor/ tandläkare/ barnmorskor/ kuratorer osv.
Om jag skall sammanfatta de bra mötena så rankar jag den ömsesidiga tilliten väldigt högt.
Att jag känner mej trodd och lyssnad till. Att det jag säger tas på allvar.
Att jag känner att den som vårdar mej dessutom vet vad hen håller på med.
Att jag tror på hens kompetens. Att jag får förklarat vad som händer.

Som sjuksköterska ligger min styrka i att jag läser av människor väldigt fort och att jag har hög inlevelseförmåga och empati.
Jag har lätt för att prata om sånt som är svårt, mod att lyssna och jag läser rätt snabbt mellan raderna.
När jag handskas med människor som mår dåligt psykiskt el/och som har missbrukarbakgrund så tror jag att mina personliga erfarenheter blir till en styrka.
Jag räds inte sånt. Jag talar det språket. Å det märker patienter, utan att man behöver orda så mycket om det.
Jag är inte särskilt tekniskt skicklig, jag kan knappt några rutiner eller PM i huvudet, jag får ständigt å jämt be om hjälp när det kommer till olika program i datorerna.
Journalsystem, läkemedelsystem, kontakt med kommunen system osv osv.
Jag är inte världsbäst på akuta situationer och inte den som först rusar fram om det inte är så att jag faktiskt råkar vara den med mest erfarenhet.
Jag är inte typen som skulle älga ur bilen vid en olycka och agera räddningsledare till ambulanspersonal kom på plats.
Alla är vi bra och dåliga på något och min "storhet" ligger som sagt i bemötande.

Precis som vi sjukvårdspersonal är olika är patienterna det.
Om våra patienter fått välja ut sin "favoritpersonal" är jag ganska säker på att det blivit spridda skurar.
En del vill bli omhuldade, ha fysisk kontakt, få en kram, bli nerbäddade.
De vill höra att allt kommer bli bra och få tala fritt ur hjärtat.
De famlar efter min hand. Gråter mot min axel.
Andra behöver sitt utrymme. Vill bli bemötta som sin person.
De vill ha fakta och raka rör.

Flertalet av mina kollegor är jätteduktiga på sitt sätt.
Men om jag själv varit patient så finns det på min avdelning två, helt olika sjuksköterskor, som jag hade föredragit.
Den ena är kunnig, alltid professionell, arbetar alltid med samma lugn oavsett om det är en överbeläggning eller ett hjärtstopp.
Den andra är väldigt varm, väldigt omtänksam och ser hela människan.
Hur lugnt det än är så har hon alltid nåt att pyssla med patienterna kring.
Två helt olika sjuksköterskor. Men båda skulle fått mej att känna mej trygg som patient.
På helt olika sätt signalerar de trygghet och kompetens.

Det här är viktiga frågor att tänka på. Framför allt för oss som arbetar inom vården.
I synnerhet nu i hårdare/ stressigare tider.

Vad tänker du? Vad är viktigt för dej i mötet med vården?
Hur önskar du bli bemött av din sjuksköterska?
Delge mej gärna!

Puss/ Asta

Ska vi förbjuda kamphundar?

 

Små saker kan få en att tvivla på det stora.
Ni vet när man typ ser en film eller läser en bok som känns trovärdig och så tassas det plötsligt in på ett ämne som du kan mycket om och DÄR stämmer det inte.
Då faller resten lite med. Eller hur? Visst är det inte bara jag som känner så?

Så... precis så... kan jag känna med politiker i våra grannländer som beslutat om "kamphundsförbud" och politiker här som diskuterar samma sak.
Det blir så uppenbart att den/de ministrarna inte kan någonting om hundar, vilket är helt okej för man kan inte kunna allt. Men plockas det då inte in kunskaper från expertis?
Nej! Inte vad det gäller kamphundsdebatten. Svenska kennelklubben och övriga giganter inom hundvärlden förespråkar inte något förbud eller att vissa hundraser per automatik är farligare än andra.
Så... hur är det då med övriga politiken? Inom områden jag inte begriper så noga.
Fattas viktiga beslut på lika lösa grunder där?
Förmodligen.
Åtminstone ibland.
Vi ser det tex i rovdjursfrågan i allmänhet och varg i synnerhet.

Anledningen att jag skriver om detta (nu igen) är att Karlavagnen skall handla om kamphundar å hundrädsla ikväll.
Tyvärr kommer jag inte orka lyssna. Jag kommer bli alldeles för irriterad.
Jag lyssnar egentligen aldrig på fredagar eftersom jag inte klarar av programledaren då... Peter Wahlbeck.

Benämningen "kamphund" används ibland om hundraser med en historia att användas till hundslagsmål. Raser som bullterrier, amstaff, staffordshire bullterrier.
I andra sammanhang används det inkluderande om vissa vaktiga raser så som herdehundar och olika former av molosser.
Ibland slinker även brukshundar som rottweiler och dobermann med.
Med "kamphund" kan även menas "hund som är tränad till hundslagsmål."
Det sistnämnda är såklart helt förkastligt, djurplågeri och olagligt.

Oavsett vilka raser vi talar om när vi säger "kamphundar" så finns det inte några farliga hundraser.
Det finns hundar med extremt mycket skärpa och vakt inom sej och som till sin karaktär enl rasstandarden skall vara reserverade mot främlingar.
Å det är väl trevligt?
Att inte alla våra 3-400 godkända raser är precis lika dana, att de har olika lynne, utseende och användningsområde. Passar olika ändamål och olika typer av människor.
En hundras med extremt hög skärpa och vaktinstinkt skall kanske inte bo i ett radhusområde där det springer barn härs å tvärs. Den gör sej inte bäst där.
Den kanske inte ska ägas av vem som helst.
En sådan hund hör hemma på en gård med hundvana människor omkring där den kan vakta sina ägor.
DIT hör dock inte amstaff och bullterrier som hör till de raserna som får mest skit.
Det är generellt sätt inga vaktiga hundar. Förr i världen användes de till hundslagsmål vilket innebär att de har en lägre tröskel till att bli hundaggressiva, det smäller fortare men har å andra sidan än väldigt hög tröskel till att bita människor eftersom de under sin kamphundstid skulle kunna hanteras med mycket adrenalin i kroppen.
Ingen hundras är en barnhund, alla hundar å barn måste lära sej att respektera varandra men raser av denna typen är MER lämpade till att vara med barn då de har denna höga tröskel, är smärttåliga och lugna.
Jag har ALDRIG träffat en arg amstaff, bullterrier el staffordshire bullterrier.
Det är upp i knät och pussas i hela ansiktet för hela slanten.

En hund blir i hög grad vad man gör den till.
Hundar med tuffa utseenden attraherar ofta stora män med små pittar som behöver en pondusförstärkare.
Det kan vara en amstaff. Hade amstaffen utrotats från jordens yta är det troligare att de skulle välja en rottweiler än en långhårig tax. Eller så har de någon annan form av vapen.
Men hundraser kan inte förbjudas för att det finns kriminella människor.
Kriminella människor skall istället förbjudas att ha hundar.
Åtminstone om man är kriminell på det viset. Är det en snattare eller en skattesmitare spelar det kanske mindre roll. Möjligen.

"Gangsterhundarna" är ett problem i sej. Blandrasavel av människor som vill tjäna snabba pengar.
Seriösa uppfödare som älskar sina djur och som lagt ner både kunskap och pengar och tid i att få fram en sund kull säljer inte till vem som helst.

Summa summarum. Till min fråga i rubriken. Ska vi förbjuda kamphundar?
Självklart! Förbjud organiserade och oorganiserade hundslagsmål!
I övrigt, Läs på kära politiker innan ni fattar beslut om sådant ni inte kan någonting om.

Puss/ Asta

Ett ambivalent inlägg om att ta plats och om vikten att klä sej snyggt.

 

Jag lyssnade på Camilla Thulin (modeskapare, författare och kostymör)  igår som var Lotta Bromés gäst i P4.
Hon är en färgstark donna må jag säga! Å stilig.
Jag kunde inte riktigt bestämma mej för om jag gillar henne och hennes budskap.

Nu senast har hon kommit ut med en bok för hur kvinnor kan klä sej bättre på jobbet.
Min första känsla är att såga budskapet.
Lön, rätten till heltid, rätten till en arbetsplats där en kvinna orkar arbeta heltid ett helt yrkesliv är viktiga frågor.
Hur hon ser ut? Not so much.

Men Thulin säger en del som är intressant och som det ligger mycket i.
Hon säger att "mannen" har status i vårt samhälle. "Den unga kvinnan" har status i form av sin ungdom.
"Den medelålders kvinnan" har ingen status.
Och det är sant. Samhället är ett patriarkat och vansinnigt åldersfixerat i synnerhet för kvinnor.
Thulin vill uppvärdera "den vuxna kvinnan." Hon vill ge henne självförtroende och makt.
Hur man ser ut och hur man klär sej signalerar något inte helt betydelselöst till omgivningen.
Hon säger att hon personligen skiter i hur folk ser ut och klär sej men att den som är välklädd och välvårdad vinner en hel del pondus helt gratis. Signalerar ett budskap och ett krav om att bli tagen på allvar.

Och den tanken kan jag sympatisera med klänningsälskare som jag är.
Jag har oxå tänkt på det där. Att vuxna kvinnor antingen klär ut sej till män i kostym, platta skor, skjorta för att signalera pondus eller att vi klär oss som tonåringar för att försöka återskapa något av den där ungdomen vi förlorat.
Överlag kan jag känna att när vi talar jämställdhet och feminism så handlar... eller uppfattar många som om det handlar om... att efterlikna män.
Att dricka som män, knulla runt som män, arbeta 16 timmar per dygn som män.
Jag vill nå jämställdhet med mjuka värden. Män kan lika gärna ta efter oss kvinnor.
Vi har långt högre erfarenhet av att rodda runt en mängd olika roller i våra liv.
Kvinnans, moderns, karriärens, väninnans, hustruns osv.

Sen "tar hon mycket plats" Camilla Thulin och det kan jag både gilla och ogilla.
Igen. Många feministröster klagar över att kvinnor som tar stor plats får skit medan det för män är naturligt. Fast egentligen så finns det väl inget positivt i att tycka sej ha rätten att höras mest... hela tiden och det kanske är männen som borde ändra sej en smula?
Ja jag vet inte. Jag gillar att hon "ryter i" att det inte finns något fult eller värdesänkande med att "bli tant." Att tant är något starkt och respektingivande.
Att ung= snygg och äldre= fulare är nonsens.
Vi som samhälle måste börja uppskatta och uppgradera erfarenhet.
Fast jag fnissade lite åt Thulin när hon strängt sade att hon vägrar vara "du" med barn.
"Jag är inte du med barn, jag är tant Camilla" röt hon i.
"Men om ett barn säger du då" undrade Bromé.
"Då svarar jag "Förlåt?!"
Ingen av mina barn hade förstått det där när de var små och jag är ganska säker på att väldigt många andra 50 åriga kvinnor blivit minst lika förolämpade av att bli kallad tant som du.

Jag tänker att det är lite härligt med människor som sticker ut lite grann.
Ibland kan jag bli lite irriterad på det och då tänka att jag får akta mej förbannat noga för att inte acklimatiseras av småstadsfasoner. Ni vet... i mina lilla stad måste alla vara så förbannat mainstream och ve den som vågar gå utanför normen.
Som nyinflyttad fr Göteborg för massor av år sedan var jag helt chockad över bristen på acceptans och denna stävan efter att inordna sej.
Nu får jag själv vakta på sådana tendenser. Å det GÖR jag.

Vad tänker du?
Om kvinnlighet på jobbet? Om uppgradering av "tanten"? Om människor som tar plats och om Camilla Thulin?

Puss/ Asta


torsdag 3 april 2014

Vad blir denna sommaren för dej?



Ännu en solig dag. Ännu en arbetsdag. Jag har börjat längta efter semestern.
Denna sommaren känns mer oviss än på länge. Svårare att planera. Svårare att veta vad den för med sej eller hur den ska bli.

Det jag vet är att...
... jag har semester 3 veckor i juli
... det blir ingen resa i år
... men jag kommer hinna få två nya barnbarn.
Å det är väl mest där ovissheten ligger. I vad det kommer att innebära.
Underbart men ovisst.

Förra sommaren var fantastisk vädermässigt.
Ja på många andra sätt med. Jag hann så mycket på min semester.
Så många "roligheter."
Minns uteserveringar, stand up kvällen med Cissi, hundutställningen vi var på.
Fest med kollegorna, grillkvällar med vänner, otaliga härliga rundor med Gottfrid.
Student, löparrundor, böcker jag läste. Cypernresan.

Jag har på känn att med en liten bäbis i huset denna sommaren blir det lite mindre av det sociala. Även om det inte är min bäbis så kommer vi nog alla att påverkas och vara tröttare. Det behöver vara lite lugnare hemma.
Å det känns helt okej. Ja som en ynnest att få dela detta.
Jag tror det blir en väldigt speciell sommar.

Vad jag hoppas och tror på är en harmonisk sommar.
En sommar utan alkohol. En sommar där jag håller i min löpning.
En tid till att fortsätta vara min egna bästa kompis å göra smarta val för mitt välbefinnande.
En sommar med bad och god mat och massor av läsning i skuggan eller inomhus om regnet smattrar mot rutorna. En sommar med ännu mer miljöträning av Gottfrid.
Långa härliga rundor tillsammans med honom.

Winnerbäck kommer till grannbyn.
Badjävlar kör stand up ännu en sommar.
Jag funderar på att ställa ut Gottfrid eller åtminstone få honom utställd.
Men där jag förra sommaren önskade mej mer av sociala aktiviteter önskar jag mej denna sommaren mer av lugn.
Av att mysa hemma. Snusa bebisar i nacken.

Har du börjat fundera på sommaren? Vad har du för planer å förhoppningar?

Puss/ Asta