Just nu

 

Just nu känner jag ett sånt där sällsamt ögonblick av att vara välsignad.
Som att stå mitt i stormens öga, med så många hot och orosmoment runt omkring mej, och ändå känna den där totala stillheten.
Av att vara trygg här och nu.
Av att det som verkligen är viktigt är lugnt just nu.
Av att allt är som det ska. Här, i min lilla egocentriska bubbla.

Jag har gråtit över Märta idag.
Känt hur orden "aldrig" och "alltid" blivit övermäktiga för en stund.
Aldrig mer träffas.
Alltid vara utan henne.
Hon som var min själsfrände.
Den bästa vän jag haft under 100 tals liv.

Men så...
Så kommer han.
Min vackra prins. Min godmodiga, fina, snälla pojk.
Med sin ständigt vaggande svans och all sin tillit.
Han är mej sänd. Av Gud eller Karma för att vi hör ihop.
Å jag är så tacksam över honom.

Jag har städat.
Lyssnat på en massa musik där varje låt betyder nåt, där varje textrad framkallar minnen och känslor. Lyckliga, bubblande, vemodiga, sorgliga, starka, peppande.
Winnerbäcks lyckliga Strimmor, Joni Mitchells vemodiga Both side now, sorgelåten kring Märta Utan dina andetag, förhoppningsfulla och vackra Fix you
Jag har tittat på min vackra Mini med en mage som snart ser ut att explodera.
Saknat mina tre andra. Saknat i förvissning om att de har det bra.

Maken fixar med sitt. Jag pratar med er.
De andra är ute. Jag har precis hällt upp ett glas vin.
Utanför är det vår.

Just nu är livet snällt.

Puss/ Asta