Skrev ett inlägg igår kväll där jag funderade över alla som känner oro över Mini och hennes pojkväns tidiga väg in i föräldraskapet. Rätt många förfasas även om det kamoufleras bakom frågor och nyfikenhet.
Min äldsta dotter gjorde allt i rätt ordning och där fanns ingen oro alls från omgivningen.
I mitt inlägg igår jämförde jag mina döttrars förutsättningar, deras oro, syn på uppfostran osv och kom fram till att det kan vara nog så bra att vara ung och oupplyst.
Att inte ha läst en massa studier och hunnit oroa sej för mycket.
Det var i alla fall så jag menade.
När jag läste inlägget imorse... lite piggare... och framför allt när jag läste era kommentarer förstod jag att jag nog inte varit helt tydligt/ inte på ett bra sätt fått fram vad jag menade så jag redigerade den biten av inlägget och tog bort kommentarerna kring det som nu är borttaget.
Men hör ni detta är spännande.
Jag och min stora flicka har väldigt olika syn på föräldraskap.
På uppfostran och förhållningssätt till barnen.
Flera av era borttagna kommentarer gick ut på att jag "kritiserade min äldsta dotters uppfostran" vilket aldrig var mitt syfte. Jag kommenterade skillnaden, diskuterade lite grann varför jag tyckte annorlunda.
Vad är skillnaden med att diskutera barnuppfostran mot att diskutera hunduppfostran? Eller husbygge?
Och varför är det som alltid "mamman" som ska visa extra hänsyn?
DET har jag funderat kring.
När min äldsta dotter diskuterar sitt föräldraskap och tankarna bakom det och jag ifrågasätter el blir förvånad så säger hon lugnt "Men mamma, tiderna och förutsättningarna förändras, det är ingen kritik mot dej, du behöver inte ta åt dej.
Jag tyckte inte du var en dålig mamma men jag vill ge min dotter något annat."
Och jo. Jag håller med. Det är säkert så.
När jag fick barn var det milsvid syn på min inställning till uppfostran jämfört med mina föräldrars. Jag har ett å annat att tycka om mina föräldrars generation syn på barn även om jag inte tycker att ALLT blivit bättre nu.
Jag har många t ankar kring hur barn numera curlas känslomässigt och vad det kommer att göra med deras självkänsla senare.
Men!
Det intressanta är att min dotter och hennes generation är fria att tycka som de gör och uttrycka det för då är det en diskussion.
Tvärtom är det en kritik.
Varför då?!
Varför är samma diskussion åt ena hållet en sund diskussion som jag inte ska ta personligt men omvänt tycker många att jag är elak?
"Hur vågar du kritisera din dotter så?"
Ja kanske för att jag inte menade att kritisera, kanske för att jag mer konstaterade olikheter.
Så. Om jag då ska komma till lilla Ängla mitt första barnbarn.
Ängla som uppfostras annorlunda än vad mina har gjort och förmodligen annorlunda än vad Mini kommer fostra sina.
För att hon har ordentligt vuxna föräldrar. Akademiska föräldrar. Föräldrar vana vid att söka kunskap på internet. Föräldrar som hunnit mogna nog för att oroa sej.
Ängla har även hon dragit vinstlotten i livets tombola.
Ingenting kommer fattas henne.
Inte materiellt och inte kärleksmässigt.
Jag älskar den lilla hönan och även om hon är rädd för mormor idag så kommer jag att vinna över henne.
Hon har, självklart, de bästa föräldrar för just henne.
Å man KAN faktiskt fostra både människor och djur på olika sätt och resultatet blir gott i slutändan i vilket fall.
Puss/ Asta
Du har så rätt - det finns inget direkt rätt och fel - vi gör väl alla så gott vi kan och det som vi tycker är bäst för våra egna barn! Tror båda dina döttrar vet att du stöttar dom hur dom än väljer att fostra sina barn - du har ju lyckats bra med dina egna och kommer vara en fantastisk mormor! Ängla får se till att träffa mormor lite oftare så hon slutar vara rädd! (Fast Tora var livrädd för sin farmor i nästan 6 månader fast dom träffades flera gånger i veckan)
SvaraRaderaJa visst gör man olika, för att man är olika som personer och för att barnen man får är olika. Så länge barnen känner sig sedda i det stora hela så funkar det ju. Dina barn verkar ju må jättebra! Bra frågeställning förresten. Klart att man borde kunna ha en diskussion om barn..uppfostran etc.......men nu tänker jag bara utifrån mig själv och hur det var när jag fick Pyret. Min mamma har mest bara tyckt att det var bra att jag till viss del gjorde annorlunda jämtemot henne. Vi har disk mkt kring min uppväxt, hur hon själv tyckte det var att bli förälder etc. Däremot så hade farmor väldiga synpunkter på att hon inte fick sitta i hennes knä och skrika hysteriskt, min mormor tyckte jag ammade för ofta.....Alltså som nybliven förälder så hjälpte inte det här mig. Det blev bara en stress. Jag kände mig allmänt känslig och det är inte helt lätt att bryta upp från hur man själv blivit fostrad även om man vill det. Man går väl mest på instinkt med och behöver lyssna inåt...ej på utifrån kommande råd och kommentarer. Så första året tror jag att det kan vara fint om man blir uppmuntrad och i övrigt lämnas ifred med kommentar. Som det är nu så har jag inte dom bekymren med att ta ev kritik....dels för att man blir säkrare och man är ju inte i den där "bubblan" som man är i de första åren. Men din dotter kanske resonerar helt annorlunda och att det känns helt okej att ta emot synpunkter, andra tankegångar etc. Det här var beskrivet utifrån mig enbart.
SvaraRaderaså klokt som vanligt!! (obs, kommentaren på föregående inlägg var inte menat som kritik utan bara en reflektion över att jag inte tar diskussionen med mina) apropå böcker så har vi högvis av dom i en salig blandning, för jag älskar böcker, jag brukar även köpa på biblioteket dom säljer ofta för bara några kronor!!!!
SvaraRadera