Jag håller det på armlängds avstånd.

Jag borde vara van. Härdad. Blasé.
Å hur hemskt det än låter så är jag faktiskt det.
Eller kanske inte ändå. Men jag håller det på armlängds avstånd.
Ser men ser ändå inte.
Känner men känner inte.
Bara längst där inne finns det. Bränns det.
Katastrofen.

Sen jag var 18 och min bror 15 har han varit missbrukare.
Ungefär fem år senare bröt jag större delen av kontakten med honom.
Eller med hans missbruk. Det han valde framför mej. Framför oss alla.
Mamma har ensam kämpat för honom i alla år.
Krigat med polisen, socialen, sjukvården, behandlingshem och med min bror.
I nästan 30 år. Tänk er!
Kriget har egentligen inte lett till något annat än att hon blivit sjuk själv.
Av missbruk och annat.
Å min bror är sjukare än någonsin.

För ett tag sedan var han full å galen.
Attackerade två poliser. Hugg den ena i huvudet med en sax. Ett ytligt sår bara tack o lov.
Han dömdes i tingsrätten till 1 års fängelse.
Tydligen behövdes det inte ens göras någon rättspsykiatrisk undersökning.
Trots att han har Aspergers. Trots att han just nu bor på ett hem och varken får hantera pengar eller mediciner själv. Trots att han åkt in och ut inom psykiatrin sedan han var 15 år.
Domen är överklagad till hovrätten.
Jag tänker att bättre vittnen än 2 poliser kan man väl knappt önska.
Bättre bevis än en sax på plats med polisens blod och min brors fingeravtryck kan man inte heller önska.

Ett år i fängelse är ingen lek.
I synnerhet inte för den som är en psykisk spillra och en grav missbrukare.
Mamma oroar sej att han skall sätta sej i skuld i fängelset.
Det låter inte helt osannolikt.
Jag oroar mej än mer för framtiden.
Efter fängelsestraffet finns inte behandlingshemmets plats kvar längre.
Lägenheten han lyckats behålla tidigare med hjälp av mammas ständiga ekonomiska insatser är uppsagd.
Han lär aldrig få någon lägenhet igen.

Han kommer att komma ut ur fängelset i än sämre skick än han är i nu.
Hur det nu är möjligt.
Han kommer vara en hemlös missbrukare som spelat ut alla sina kort.
Å mamma kommer ta hem honom.
Trots att hon vet hur det blir.
Hur han kommer supa till och tända på. Hur han kommer bli rasande, slå henne, kanske en dag ha ihjäl henne. Eller få henne vräkt.
För vad ska hon göra?!!
Jag säger till mamma "Du kan inte ta hem honom. Du fattar väl att du inte kan ta hem honom."
Men vad skulle jag själv gjort?
Låtit mitt barn sova i trappuppgångar?
Knappast.
Ens barn är ALLTID ens barn.
"Mamma, soc får lösa detta" säger jag.
"Hur många hemlösa narkomaner på gatan tror du det finns" svarar mamma.
Jo jag vet. Jag vet att jag argumenterar mot bättre vetande.

Jag ser den annalkande katastrofen ihop med den pågående.
Jag kan ingenting göra. Absolut ingenting.
Mer än att undra. Vem av dem som stryker med först?
Vem av dem som först blir den andres undergång.
Faller en faller båda.
Det kommer ligga på mej att samla ihop skärvorna.
Faller de faller kanske oxå jag.

Jag håller det på armlängds avstånd. En liten stund till.

Puss/ Asta