tisdag 11 mars 2014

Idag har jag minsann unnat mej å kostat på mej

 

Idag var jag på apoteket för att hämta ut mina Cipralex.
Det är en antidepressiv medicin.
15 mg. 100 stycken.
På eget bevåg sänkte jag dem sent förra sommaren till 0,5 tablett om dagen.
Det funkar någorlunda.
Denna gång hade mitt högkostnadsskydd löpt ut. Det visste jag men jag hade för mej att det var ett hyfsat billigt läkemedel. Jag menar, det borde det vara. Det är en av de absolut vanligaste läkemedlet inom västvärlden. Jag tror bara Omeprazol för magkatarr är större.
Hade räknat med ca 200 spänn max och tänkte att kostar det mindre unnar jag mej en handkräm som de sålde på extrapris.
När farmaceuten sa 1200 kr höll jag på att sätta i halsen.
När "unnade" jag mej en klänning eller ett par skor för 1200 spänn sist lixom.
Nu får jag "ingenting", jag slipper lite ångest i bästa fall.

Men hör ni, det är ju galet?!
Visst har jag fått erfara tidigare att läkemedel kan vara dyra, jag är astmatiker och bara en liten inhalation kostar typ 6-700 spänn. Jag vet att vi har ett fint system jämfört med många andra länder med högkostnadsskydd och så där.
Men ändå.
När man hämtar ut en liten, liten ask med läkemedel som man faktiskt måste ha och det går på över tusenlappen. Det måste ju finnas massor av människor som faktiskt inte har råd att lösa ut den där medicinen?!
Lever man på marginalen så får man ganska mycket mat för de pengarna.
Ny jacka och skor till ungen.
En massa saker som kanske får vara viktigare.
Människor som tvingas gå obehandlade. Bli än mer sjuka, än mindre arbetsföra.
Depression är en sjukdom som obehandlad kan vara dödlig.
Å jag vet så klart att det finns annan viktig medicin för andra allvarliga sjukdomar som också är dyra.
Hälsa är verkligen en klassfråga.

Det var faktiskt så jag funderade på att skita i att hämta ut dem.
Bita ihop.
Men jag vet att det inte är någon bra idé. Att jag balanserar på en gräns, på rätt sida gränsen, men ändå en gräns redan nu.
Att jag är mer lättstressad, irritabel, ljudkänslig än förr.
Att jag har allt mer huvudvärk och andra fysiska symtom.
För att inte tala om denna jävla kvällsångest som allt oftare tränger igenom.
Blir till er oro, en rastlöshet, en ledsenhet, en jäkla hjärtklappning.
Jag fattar inte vad det är med kvällarna?!

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. klassfråga var ordet! Ja sen vad det är med kvällarna det kan man undra. Jobbigt hursomhelst. Skulle önska att ditt jobb var mindre stressigt...

    SvaraRadera
  2. Är klassiskt det där med kvällarna/nätterna. Senast jag gick på antidepressiva så hade jag ändå så mycket ångest att inte stilnocten tog på mig. Så då fick jag slänga i mig en sobril i kombination med insomningstabletten också om kvällarna... och det där med inhalatorn visste jag inte förrän jag fick en utskriven i höstas då jag hade någon skit på lungorna. Fick också en smärre chock och tyckte då synd om de som är tvungna att köpa den då de har astma. Tråkigt att det skall behöva vara så. 600spänn är ju jättemycket pengar. Är ju mat för en en halv månad för en liten familj likt vår.

    Låter för övrigt som om du skulle behöva en ordentlig avkopplande semester. Ladda batterierna ordentligt. Kram

    SvaraRadera
  3. Men vänta nu lite - vi har väl inget klassamhälle!!!??? VA!!!!???? Det är ju bara propaganda!!!!

    Det är verkligen en klassfråga! Usch! Och du - var rädd om dig!

    Kramar

    SvaraRadera
  4. Helt galet! För mig är det morgnarna som är värst, jag vaknar med ett tryck över bröstet ch det tar några timmar innan jag känner att jag kan andas normalt... Jag är glad att jag har råd att "unna" mig min migränmedicin, för jag äter den som godis just nu...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare