torsdag 20 mars 2014

Det här med att vara privat i sociala medier.

 

För något år sedan (eller två?) var Apan satt i Granen aktiv med ett forum dit vanliga kvinnor, mammor, kunde skicka in bilder i syftet att visa att kvinnokroppar ser olika ut och är alla vackra på olika sätt.
Nyligen skrev Vimmelmamman om nakenhet inom familjen.
Louise skriver om att äta antidepressiva läkemedel och om att erkänna att man ibland mår psykiskt dåligt.
Själv blottade jag svagheter igår kväll om ångest och rädslor.

Jag har funderat en del kring det där.
Vad som är FÖR personligt. När det blir privat. Om privat är okej.
Det är så klart gränser som varje bloggare får sätta upp själv för sitt skrivande och publicerande. Vi har alla olika gränser, alla olika ämnen som är känsliga.
Vi diskuterade det på jobbet här om dagen. I många sammanhang är det mer privat att fråga vad någon tjänar än hur ofta hen ligger med sin partner.
Vi har lättare för att prata sexbrist än inkomst.
När man som jag, bloggat i massor av år och ofta skriver flera inlägg per dag, händer det att gränserna blir lite flytande. Att de passeras utan att jag egentligen märker det.
Jag läser sällan igenom det jag skrivit. Jag skriver, publicerar och lämnar.
Å ibland blir det fel.
Framför allt kan jag känna så om jag "lämnar ut" någon annan.
Jag... som person... är även IRL tämligen transparent.
Öppen.
Sen har jag så klart mer ljusskygga sidor oxå som är svårare att prata om än annat men framför allt handlar mina gränser inom bloggeriet om relationer.
Det är den där hänsynen. Den som jag själv vill bli visad. Jag skulle inte vilja läsa i någon annans blogg om en konflikt jag är inblandad i.
Samtidigt kan det vara frestande. Inte för att lämna ut utan för att det är just det som skaver som jag har behov att skriva om.

Vad är privat för dej?
Vad har du svårt att prata om?
Vad sätter du för gränser. I en blogg. Eller på facebook. 


För att återknyta till inledningen.
Jag är en öppen personlighet. Samtidigt har jag en hög integritet.
Jag vet inte riktigt hur jag får det att gå ihop.
Jag tror det är öppenheten som märks mest.
Genom att vara öppen med sina svagheter och tillkortakommanden så öppnar andra människor upp. Det ger en ingång till en djupare kontakt.
Jag skulle inte visa mej naken i bloggen ens för ett gott syfte.
Men det har inte med prydhet att göra, mer att varken ungar eller make skulle uppskatta det. Å kanske att det skulle kännas obekvämt inför halvkänningar som kollegor å annat.
Jag har inga som helst problem att prata om att må dåligt psykiskt.
Jag tycker det är märkligt att vi 2014 betonar hur "normalt" det är att behandla en depression.
Ja?!
Vi betonar väl inte hur "normalt" det är att vara homosexuell eller att välja bo i lägenhet.
Den som tror att den är immun mot att må dåligt psykiskt lär bli besviken.
Depression drabbar de flesta någon gång under deras livstid.
Ångest... i varierande skala... känner alla.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Visst märker man som gammal bloggare att gränserna blir suddiga. Jag försöker att inte skriva om någon annan persons ömma sidor eller konflikter de har med mig på ett sätt som gör att de går att identifiera. Annars tror jag att det mesta om mig går att utläsa i bloggen bara man orkar sortera igenom inläggen. Men naken i bloggen skulle jag inte vara. Varför, liksom? Jag föredrar den metoden för jämställdhet i bildmedia att man inte visar nakna kroppar alls.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker mycket om uttrycket: att vara personlig men aldrig privat. Sedan kan jag vara lite osäker på vad det egentligen innebär. Jag är säker på att jag uppfattas som mycket öppen. När man träffar mig ansikte mot ansikte är jag tydlig i det jag sänder ut - det vill säga: blir jag glad av dig märker du det, blir jag provocerad av dig märker du det. Jag kamouflerar inte min åsikt. Men. Jag har för länge sedan slutat vara privat. Många delar talar jag ALDRIG om med någon. För det finns ingen anledning att älta gamla minne/känslor/händelser. Det som var har varit. Punkt. Men frågar mig om något och jag svara så ljuger jag aldrig. Det jag säger menar jag. Men jag säger inte alltid det jag tänker.

    Och jag skulle aldrig visa mig naken på nätet. Jag tycker inte om hur jag ser ut. Och finner det därför totalt ointressant att betrakta andra människors nakna kroppar. *ler*

    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare