måndag 31 mars 2014

Demokrati/dikatur

Fråga ställd på P4 med Lotta Bromé facebook: 
 
"En gymnasiechef i Nässjö har väckt uppmärksamhet då han sagt att Svenskarnas parti, som har en nynzaistisk och nationalistisk ideologi är lika välkomna till skolan för att presentera sina idéer som andra partier som ställer upp i stadens fullmäktige. Gymnasiechefen tolkar lagen alldeles rätt - alla har rätt att föra fram sitt budskap, säger Skolverket. Vad tycker du, ska nazister få tala till våra skolbarn?"

Vad tycker du?

Jag får upp en annan fråga i huvudet. Skulle denna diskussion ens ha kunnat förekomma, frågan om vi skall släppa in ett nazistiskt parti i en gymnasieskola, innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och normaliseringsprocessen började mala ner svenska hjärnor?
Jag tror inte det.
Men till frågan som ställdes och som väldigt många bland kommentarerna svarat "ja" till med hänvisning till att vi lever i en demokrati. Med hänvisning till att om inte nazister får komma in i en gymnasieskola och framföra sitt budskap så lever vi i en diktatur.

En gymnasieskola är en smältdeg av unga i samhället.
Det är ungdomar. Fortfarande under uppfostran av vuxenvärlden.
Det är förmodligen människor med olika etnicitet och bakgrund. Olika religioner och sexuella läggningar.
En gymnasiechef borde i första hand värna dom. Det är för deras skull han är där.
Ungdomarna och deras utbildning och fostran är hans uppdrag.

Svenskarnas parti är inte vilket parti som helst.
Det är ett nazistiskt parti som vill använda demokratiska värderingar för att nå sina ickedemokratiska syften.
Det är ett parti som öppet gör skillnad på vi och dom.
Deras blotta existens är ett hot mot allt vad mångfald och vi som försvarar mångfald står för.
Självklart skall inte ett parti som föraktar demokratiska värden inte inkluderas i demokratiska sammanhang. Det får väl finnas någon måtta på hur blåögda vi är?!
Yttrandefriheten är viktig men så är även rätten att inte bli kränkt för att du inte är blond, blåögd, kristen och heterosexuell.

Jag tycker gymnasiechefen ska söka sej ett nytt jobb. Söka ett arbete han passar för.
Vad tycker du?

Puss/ Asta

söndag 30 mars 2014

Dricker du för mycket?



En sådan här lathund har vi på jobbet. Som ett instrument när vi talar alkohol med patienterna. Det måste finnas någon slags måttstock och inte bara ett subjektivt tyckande. "Mycket" för dej är kanske "lite" för mej eller tvärtom.
Annars tycker jag den här typen av tabeller är lite farliga.
Hur stor risken är för att hamna i ett riskbruk eller ett missbruk handlar om bra mycket fler faktorer än antal centiliter som du dricker per vecka.
Vad du har för gener. Varför du dricker. Hur du mår när du dricker. Efter du druckit.
Om du ofta blir berusad. Dricker när du inte tänkt eller mer än du planerat. Hur du mår om du avstår. Hur viktigt det är för dej att dricka. Om du gör saker på fyllan du inte skulle gjort annars. Osv.
Visste ni att kvinnor generellt sätt blir beroende av alkohol på halva tiden jämfört med en man? Att en kvinnas lever och hjärna tar skada av alkohol mycket fortare än mäns organ påverkas?
Alkoholismen ökar i samhället. Fortfarande är det fler män än kvinnor som har problem med alkohol men kvinnor i min ålder är den snabbast växande gruppen av nya alkoholister.
Offer för bag-in-boxen. Offer för det nya sydländska sättet att umgås.

I min yrkesroll är jag ganska bekväm med att prata om alkoholens risker.
Tillsammans med en patient kan jag vara både medkännande men också rak.
Jag kan lirka med en patient som jag tror "underdriver" sitt drickande.
Ibland. För det ÄR svåra samtal. Åtminstone när människan inte själv vill kännas vid det.

Jag har, som de flesta av er antar jag, människor i min omgivning som jag kan känna oro i varierande skala för då det gäller alkohol. Människor som riskdricker på olika vis utan att själva vara medvetna om det eller erkänna det ens för sej själva.
Kanske handlar det om att de alltid blir odrägligt packade när de dricker?
Kanske ändras deras personlighet och de blir arga, bittra, ledsna eller svartsjuka?
Plötsligt ska det gråtas (eller grälas) på varenda fest.
Kanske verkar alkoholen bara vara lite FÖR viktig för dem?
Då är det så lätt att "släta över."
Låtsas som om det var en engångsgrej.
Hålla med lite skockande om att visst fan är det gott med en öl efter jobbet eller ett glas vin innan läggdags. "Det måste man väl för fan kunna unna sej, det gör de ju söder över."
Att "dricka lite" är ju så härligt. Avslappnat, kontinentalt. Ja till och med belevat.
Ett glas schysst rödvin. Som gifter sej så härligt till steken.

Det ÄR jättesvårt att närma sej någon man känner och tycker om men som kanske är utanför den absolut närmaste kretsen och säga att "jag tycker du verkar ha problem med alkoholen, hur mår du egentligen."
Det är jättesvårt för risken är så stor att människan i fråga blir arg/ ledsen och hur som helst inte vill kännas vid det.
Men vi kanske måste våga!
Våga vara så där präktiga och tråkiga. Våga att lägga oss i.
För hur snällt är det att se på medan en människa stormar med huvudet före rakt in i en katastrof?

Puss/ Asta

Varför är det märkligt att inte dricka alkohol?

 

Jag har tagit vita veckor förut. Med regelbundenhet skulle jag nästan vilja säga.
Någon gång om året. Tre veckor eller tre månader.
Nu har jag på nytt bestämt mej för att leva utan alkohol under en tid.
Begränsad eller för gott, vi får se.

Men det ÄR något som är provocerande med att som vuxen helt välja bort alkohol i sitt liv, även om det bara handlar om en viss tid. Man måste lixom ha en JÄVLIGT god anledning.
Människor blir uppriktigt förundrade. Att vara gravid eller att vara alkoholist tycks vara de enda rimliga förklaringarna.
Med häpnad frågar folk "varför?"
Å jag får nästan lust att svara "för att jag konverterat till Islam."
Människor nöjer sej i regel inte med att fråga.
Nej, de ska ifrågasätta. Argumentera emot.
Säga saker som att "det var det dummaste de hört." (Fast då kan de inte ha hört så mycket, jag hör dummare saker varenda dag.

När jag skrev med uppriktig undran kring det här senast som jag hade en vit period på bloggen om "Vad är så provocerande med att inte dricka alkohol" så fick jag svar nästan bara av dem som själva valt att avstå. Trevligt förvisso, men jag är lite nyfiken på er andra.
Majoriteten av vuxna människor i Sverige dricker ju alkohol ibland, varför provocerar det när någon väljer att låta bli?

Jag har, som de flesta av mina trogna läsare vet, kraftig heriditet (ärftlighet) för missbruk.
Många, däribland min make, säger sej inte "tro" på att en ökad benägenhet till missbruk kan finnas i generna.
Det är som att säga att man inte "tror" på att jorden är rund.
Det är vetenskapligt belagt att precis som hjärt-kärlsjukdom, allergier, vissa cancersjukdomar mm kan vara genetiskt betingat så kan även missbruk vara det.
Man vet exakt var i DNA kedjan denna svaghet sitter.
Därtill kommer sociala arv och uppfostran.
Många läkare som sysslar med beroendefrågor och missbruk menar att med en kraftfull heriditet, missbruk på nära håll på båda sidorna, så bör man inte dricka alls.
Själv har jag valt att hantera alkohol med respekt och med en ständig medvetenhet.
Det är en anledning till att jag nu tar en vit period.

Jag kan även känna att alkoholen tar mer än vad den ger.
Visst är det skitmysigt med ett par glas rödvin framför tv'n på fredag och lördagskvällar. Å kanske ett glas eller två en vanlig tisdag för att förgylla vardagen.
Men alkohol triggar också stress. Är ett stimuli. Och som stresskänslig person bör man kanske se upp med den typen av stimulantia.
Efteråt blir man bakfull. Även ett par glas vin sänker orken och energin dagen därefter. Vilken i sin tur kan späda på en begynnande ångest.

Nej, jag kände helt enkelt att det var dags.
Inte för att jag är i behov av AA utan för att jag inte vill bli det i framtiden.
För att jag vill använda min energi till bättre saker. För att jag vill möta mina känslor så vaket som möjligt.
För att jag är VÄRD att vara nykter helt enkelt.

Nu har jag inte druckit en dropp på en vecka och det känns strålande.
Jag ser fram emot en vit sommar.

Frågor på det? :) Jag svarar gärna. Tycker att det här är en enormt viktig debatt.
Handen på hjärtat så blir det kanske lite mycket ibland. Å vi har vänner där vi kanske oroar oss? Där det inte längre känns bara härligt och kontinentalt utan där vi kanske undrar hur hen mår.

Puss/ Asta

Hej, hej. Detta är Astas blogg.

 

Jag har gått med i två nya grupper på facebook. "Sprid din blogg på facebook" och "Bloggare 30 år och uppåt" och tänkte att en liten presentation om vem jag är kanske kan vara på sin plats ifall någon ny kikar in.

Namn:
Asta Pastasson

Ålder:
Blir 45 i år. Född i oxens tecken.

Familj:
Make sedan urminnes tider.
Äldsta dottern, Dotter nr II, Sonen, Mini.
Äldsta dottern har gett mej ett barnbarn som är 9 månader. Mini väntar barn om en månad.
Min prins Gottfrid. En Dogue de Bordeaux på 22 månader.

Yrke:
Sjuksköterska.

Bor:
I en liten stad på västkusten.
Född i Göteborg

Laster:
Miljoner ting varav snus och Fisherman Friend

Passioner: 
Hundar. Politik. Skor. Klänningar. Läsa skönlitteratur. Skriva.

Hatobjekt:
Sverigedemokrater. Elitism.

Vill bli bättre på:
Att vara snäll mot mej själv, springa, prata engelska, höra av mej till människor jag tycker om, välja mina strider.

Vill bli sämre på:
Stressa upp mej/ nojja upp mej för allting, äta 300 g chips på 12 minuter blankt.

Drömmer om:
Att öppna hunddagis/ hundpensionat, att skriva den stora romanen.

Udda saker med mej:
Jag funderar på (och byter ibland ut) låtar jag vill ha på min begravning, jag är sjukt rädd för krig och har varit sedan jag var liten, jag tycker om att brodera och det brukar förvåna de flesta.

Blogghistorik:
Började min bloggkarriär på Amelia för många år sedan. Varit på Bloggspot i ett par år. Bloggar varje dag, ofta flera inlägg per dag. Försöker hålla bloggen varierad och inte fastna för länge på ett spår.
Jag har världens bästa läsare av någon anledning så joina gärna den skaran.
Ett vinnande gäng helt enkelt.

Bloggar om:
Allt det jag skrivit om ovan.
Relationer, politik, samhällsfrågor, orättvisor.
Kläder, smink, skor.
Böcker. Boktips.
Barnen, hunden.
Mitt yrke, stressen, korkade arbetsgivare.
Kärlek och förakt.

Varmt välkomna hit. Kika gärna runt.

Puss/ Asta 

Tror du på affirmationer?

 

Tror du på affirmationer?
Affirmation är att upprepa fraser för sig själv till det blir en sanning och en del av ditt undermedvetna tänk. Tex  "Jag Asta är en väldigt lycklig människa" eller "Jag älskar att springa, jag är lätt och snabb och jag kommer inom ett år kunna springa ett maraton." 
I senaste boken Bloggdala läste "Svinhugg"  använde huvudpersonerna Mirjam och Helvor negativa affirmationer och tog på så vis livet av tre karlar som behandlat Mirjam illa.

Jag vet inte...
Jo jag tror absolut mycket på tankens kraft. Negativa affirmationer använder sej de flesta kvinnor av mycket mer än vad de tror och vad som är hälsosamt för oss.
"Usch vad jag är tjock" eller "Nej, det kan jag inte" eller "Ingen tycker om mej."
Genom att upprepa positiva fraser och genom att leta efter tacksamheten, styrkan, skönheten inom oss medvetet och ständigt upprepande tror jag att vi kommer långt.
Genom att bli medvetna om allt negativt vi tänker och inte bara låta det passera kommer vi oxå en bit.
För jag tror att vi kvinnor, generellt sätt, betydligt oftare än män talar om för oss själva att vi brister. Tanken far genom huvudet på en hundradels sekund och präglar vår självbild.

En gång när jag var ung tonåring var jag ute till sjöss med ett gäng och fiskade.
Jag var sjösjuk å uttråkad och ville hem. Det ville inte de andra.
Då tänkte jag "Hoppas att de sticker sej på en fjärsing" och knappt hann jag tänka tanken innan det hände och vi fick åka tillbaka.
Men sedan dess har det inte fungerat :)
Jag har försökt ett gäng gånger att påverka människor eller händelser.
Jag har till och med varit så arg på maken när vi bråkat så jag tänkt "Hoppas han kör ihjäl sej" (huva hemska tanke) men det har han ändå inte gjort. Inte en enda gång som tur är.

Affirmationer fungerar nog bara som en slags mental träning för sej själv.
Det är inget hokuspokus.

Puss/ Asta.

Bloggdalas bokcirkel recenserar "Svinhugg" av Marianne Cederwall.



Månadens bok läser vi på uppdrag av vår ärade medlem Ulrika.
Marianne Cederwalls debutroman "Svinhugg."
Jag vet inte vilken genre jag ska placera månadens roman inom.
Jag hade innan jag började läsa föreställningen om en kriminalroman med komiska inslag men jag vet inte... i en kriminalroman får man väl inte reda på både vad som ska ske, varför och hur i det allra första kapitlet?
Boken utlovas på omslaget vara "varm och rolig", "gå direkt in i hjärtat", "gripande och spännande", "oväntad."

Romanen handlar om två vitt skilda kvinnor i medelåldern som är bästa vänner.
Det är den finlemmade och vackra Mirjam som är läkare och den är den manhaftiga och burdusa Hervor- spådam och häxa.
Två väninnor som efter flera år i Norrland i Hervors hembyggd nu kommit hem till Mirjams födelseplats Gotland med ett alldeles särskilt syfte... hämnd.
Hämnd på tre direktörer som grovt bedragit Mirjam flera år tidigare.
Det blir en dramatisk sommar i byn Kajpe Kviar.

Jag tänker mycket på min pappa när jag läser boken eftersom han bodde många år på Gotland. Det är gott om beskrivningar av den gotländska naturen å platser och vissa repliker är på gotländsk dialekt. Jag undrar om han skulle känna igen sej?
Språket är väldigt enkelt men ändå behagligt att följa.
Karaktärerna känns helt osannolika och särskilt tillsammans.
Deras sätt att tänka och handla känns inte speciellt trovärdigt... alls.
Men jag tänker att så måste kanske inte alla romaner vara?
Detta blir lite som en saga för vuxna. Den är nästan en smula buskisbetonad emellanåt.

Jag tyckte inte den var särskilt "rolig." Den "gick inte in i hjärtat" på mej och den var absolut inte "oväntad." Om man inte räknar med prologen som var något oväntad men på det stora hela gjorde boken sämre. Kändes onödig och lite desperat om att få läsare att bli överraskad.
Ändå tycker jag inte illa om romanen.
Den var lättläst och småmysig.
Ingen stor litteratur alls och ingenting som dröjer sej kvar någon längre stund eller som lämnar ämnen jag känner att jag måste få diskutera mer.
Men ändå... lite behaglig om man vill läsa något lättläst.
Bra för att den är vad den är och inte gör anspråk på att vara nåt mer.
Kanske kommer jag i framtiden att läsa ytterligare någon eller några böcker om Mirjam och Helvor på stranden eller i altansoffan nån ljummen sommarkväll.

Betyg: Klen 3:a.

Nästa bok och tid för recension väljer Freja.

Puss/ Asta

fredag 28 mars 2014

Supervalåret 2014. Vilket parti som helst.

 

Vilket parti som helst?
Jo men tjena. Hur många inlägg har jag skrivit på detta tema nu?
Ingen aning men då ska ni ändå veta att det finns mååååånga gånger som jag faktiskt avstått att skriva inlägg om Sverigedemokraterna och deras lakejer.

Vilket parti som helst.
Vi har hört Jimmie och hans gossar säga det så många gånger.
"Rötägg finns inom alla parti." Jo men tjena... igen.
Det finns inget etablerat parti som kommer i närheten av Sverigedemokraterna när det kommer till uttalad rasism, underförstådd rasism, hot av oliktänkande osv.

Nu senast är det den heroiska läkaren för en geriatrikavdelning på Norrlands universitetssjukhus som en tid sedan hindrade Sverigedemokraterna från att komma in på hans avdelning då han ansåg att det hindrade patientsäkerheten.
Både personal och patienter var upprörda över det ovälkomna besöket.
Jimmie Åkesson med partikamrater fick lära sej att demokrati fungerar åt två håll.
Lika mycket som Sd anser att svenskarna har rätt att rösta in ett rasistiskt parti i riksdagen lika mycket har människor rätt att inte behöva lyssna eller ta del av.

Alltihop hade kunnat vara en liten söt solskenshistoria där mod och beslutsamhet vinner över intolerans men istället har vi idag kunnat ta del av att läkaren nu är mordhotad. Såpass allvarliga hot att han varken kan vistas på sitt arbete eller i sitt hem.
Föreställ er att tvingas leva i den rädslan. I den vanmakten.
Föreställ er att något annat parti... vilket som helst, vi kan ta det parti jag tycker sämst om  bland "sjuklövern", Kristdemokraterna, att de skulle orsaka samma scenario?!
Det går inte, eller hur?
"Men, men, men..." tänker nu upprörda Sverigedemokratsympatisörer.
"Det är inte partiledningen som hotat läkaren."
Nej det är det kanske inte. Även om vi inte ska/ kan vara alldeles säkra på det med tanke på vilka virrpannor det sitter i den ledningen. Det är det kanske inte som sagt...
Men varken Socialdemokratiska, Moderaternas, Kristdemokraternas, Miljöpartiets, Centerns, Folkpartiets, Vänsterns väljare skulle NÅGONSIN agera så.
Å kring Sd's väljare händer det gång, på gång, på gång.

Vilket parti som helst.
Jo, men tjena.

För en rasistfri riksdag 2014!
TÄNK för fan den där söndan i september.

Puss/ Asta

torsdag 27 mars 2014

13 elitistiska punkter

 

Snubblade på facbook över en artikel "vad som utmärker mentalt starka personer" och känner en helig vrede inom mej när jag läser den.
Gå gärna in och läs först här. Det är 13 punkter vad som utmärker dessa "fantastiska" människor så det går fort att läsa.

Den "mentalt starka människan" (stönar tyst för mej själv å tänker en stund på nazityskland) undviker bland annat att tycka synd om sej själva, ge bort sin makt, rädas förändringar, söka andrra människors godkännande osv.

Självklart är vi alla skyldiga oss själva att försöka göra det bästa av våra liv.
Att vara vårt bästa jag. Att spela huvudrollen i våra liv.
Självklart mår ingen människa bra av att älta, fastna i skuld, skylla ifrån sej eller vad det nu må vara.
Men vår personlighet är i hög grad redan bestämd när vi föds. Den slipas åt olika håll i vår uppfostran och till en liten del kan vi via terapi och reflektion förändra vårt beteendemönster.
I de tvillingstudier som genomförts med hjälp av enäggstvillingar som växer upp under vitt skilda uppfostran och miljö visas att personligheten i mångt och mycket kvarstår.
Förmåga att känna förnöjsamhet och lycka är i väldigt hög grad genetisk.
Men den som skriver eller förespråkar såna här sanningar är elitistiska och det är något av det värsta jag vet.
Det är som att klanka på någon med diabetes eller epilepsi.

Våra gener och hur vi växer upp.
Alltså väldigt liten anledning att slå sej för bröstet över sin starka mentalitet.
Det stavas i första hand TUR.
För övrigt, vad ÄR att vara mentalt stark?
Det är ju ett minst lika flummigt begrepp som intelligens.
Är det att oprövad ha gått genom livet med så få själsliga blessyrer som möjligt?
Är det den som har full koll på sin kropp, sin deklaration, sitt kök och sin karriär eller är det den som fått slita med sitt liv? Som är vingklippt men vid liv.
Är alla människor. per automatik då om man får tro artikeln, som lever i en kass relation eller som hamnat i missbruk eller som har ett taskigt jobb eller som känner oro om kvällen när det blir tyst eller... ja, ni fattar. Är alla de mentalt svaga?

Nej, detta är inget försvarstal trots en del inlägg sista tiden om att "må dåligt", trots att jag inte lever upp till hälften av de tretton punkterna så känner jag mej inte ett dugg "mentalt svag", tvärt om.

Det är samma sak som att säga att vi alla har samma förutsättningar.
Att allt handlar om "att tänka rätt."
Men självfallet är det inte så!
Det är "född med en silversked i mun" resonemang.
Elitism.

Bha.

Puss/ Asta

Kan man kräva mer av vissa yrkesgrupper än andra

 

På tal om mitt inlägg några snäpp ner där jag skrev om hur ett gäng kollegor var hånfulla i sin ton om en tiggare så har jag funderat lite.
Är det så att man ska kunna kräva "mer" av vissa yrkesgrupper än av andra?
Vad tycker ni?

Min man säger ofta att "Du måste vara världens sämsta sjuksköterska!"
Vad han grundar det på?
Tja, att jag har ganska lågt intresse av att dutta med honom någon längre stund när han enligt sej själv är "livshotande sjuk" i någon magkatarr eller förkylning.
Jag orkar en stund men det brukar ganska fort gå över.
"Har du temp?" frågar jag kanske.
"Temp! Feber är allt som räknas. Det finns de som är DÖENDE i cancer utan att ha temp."
Jo jo. Men om man hävdar influensa så kanske något mer än snorkråkor måste inkluderas.

Men bortsett från vad min make än säger så tycker jag nog själv att jag HAR en hel del personliga egenskaper som även en bra sjuksköterska behöver ha.
Empati, förmåga att lyssna, våga möta å vara närvarande i svåra samtal, att inte rädas sorg eller död.
Och det har jag jämt. Eller ja, så gott som. Även jag har fördomar, även jag säger/ tänker taskiga saker om folk i onödan, men mestadels.
Jag har en förmåga att leva mej in i människors svårigheter och jag står upp för en schysst människosyn även efter att jag har dragit flexkortet ut. Varesej jag är innanför eller utanför sjukhusets väggar.

Jag blir dödligt irriterad på människor som jobbar med saker som de inte passar för.
Servitriser eller affärsbiträden som är nonchalanta. Människor på ex Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen som är ointresserade av att hjälpa till.
Kockar som lagar kasst käk. Poliser som struntar i buset.
Arbetar man med människor på ett eller annat sätt så bör man ha intresse för människor.
Kocken kan inte vara ointresserad av mat.
Sjukvårdspersonal kan inte vara oempatiska.
Poliser måste även till vardags ha lite mer känsla än vad man kan kräva av andra för rätt och fel.
Lärare kan inte tycka illa om barn.
Och så vidare.

Förhoppningsvis är det så att det är personligheten och fallenheten som gör att en människa intresserar sej för ett visst yrke.
Jag har tänkt på det där när jag jämfört läkare och sjuksköterskor som grupp.
Jag tror att de allra allra flesta som läser till sjuksköterskor gör det av intresse för människor och kanske av viljan att hjälpa.
Vi är medvetna om att lönen är oförskämt låg och även om utbildningen innebär många valmöjligheter till vitt skilda arbetsuppgifter så är chansen till "karriär" i betydelsen av att tjäna pengar, stiga i graderna ganska små.
Läkare däremot (jag känner många empatiska fina människor här med) är mer en akademisk status.
Jag är inte säker på att majoriteten av de som börjar läsa medicin är så intresserade av människor utan mer att det är en viss status, relativt välbetalt, stora chanser till att få forska el göra karriär på annat vis.

Vad tänker ni?
Har vissa yrkesgrupper högre krav på sej också privat?

Puss/ Asta

Hujedamej

Tråkväder. Tråkdag.
Hade planerat att gå upp i tid idag och gå ut och springa.
Planer slår i mitt liv inte alltid in.
Jag har fortfarande inte ens tagit mej för att gå ut med hunden.
När jag väl gör det så blir det inte i de nya sandaletterna.
Det regnar, är grått och känns som... november.
Hujedamej.

Hujedamej.
Idag är det sista direkt avgörande kvartsfinalen mellan Frölunda och Linköping.
Vi som kom 2:a i grundserien. Linköping kom 9:a. Klasskillnad alltså men vi har alltid haft svårt för just Linköping.
Jag har en oroväckande känsla att våra unga, duktiga men orutinerade spelare inte pallar trycket. Att favoritskapet och en mäktig hemmaarena blir för mycket för dem.
Jag har en känsla av att det går åt helsike.
Men å andra sidan är jag inte speciellt synsk.

Ledig dag och jag skulle verkligen behöva städa.
Städa eller ringa till Guinness rekordbok och be dem komma hit å dokumentera världens skitigaste golv och jordens största dammbävrar.
Å förr all del. Städa känns roligare än regnpromenad och att bevittna förlust i hockey.
Men jag tror dessvärre att jag måste göra allt ihop.
Hujedamej.

Puss/ Asta

onsdag 26 mars 2014

Min arbetsplats är inte alltid humanismens högborg.

Utanför mitt lilla sjukhus har vi fått en ny företeelse att tala om.
En tiggare som sökt sej från innerstan och istället sitter ovanför trappan från den stora parkeringen.

En kväll, när jag var osedvanligt trött och slut i mina grå celler och på rasten satt fokuserad i min telefon istället för i samtalet med kollegor talades det om den här tiggaren.
Jag kan förstå att man kan tycka olika om tiggeri. Eller nej, det kan jag egentligen inte men jag kan ändå respektera sakliga argument mot tiggeri.
Men nu var det inte sakligt.
Det var hånfullt och sarkastiskt.
Det var skämtande och underförstått att han satt där för lura oss. Tjäna pengar istället för att arbeta. Till skillnad från oss då. Som ju sliter hårt.
Telefon hade han tydligen. Råd att prata i den med.
Jojo.
De som inte deltog i samtalet skrattade med lite.

Jag sa... ingenting.
Jag stirrade stint ner i min telefon och försökte stänga ute rösterna.
Jag är inte ett dugg rädd för den typen av diskussioner. Men jag orkade inte ta diskussionen. Jag orkade inte ens göra ett statement och resa mej upp och gå.
För det skäms jag. Nu å då. Men jag orkar inte. Inte alltid och varje gång.

Detta är kollegor jag tycker om. Mycket till och med.
Någon eller några av dem läser kanske min blogg.
"Hej på er."
Men det hindrar inte att jag blev arg.
För... man kan ha olika politiska ståndpunkter.
Jag tar väl inte ut svängarna för mycket om jag säger att att rent generellt är vänstern och sossarna mer för skyddsnät och att ta hand om de svaga medan högern står för individens frihet och egna ansvar?
Men därifrån till att håna människor som kommer från andra länder och som sitter stilla i timmar i denna förbannade råa kyla som råder på västkusten för småpengar.
Bara sitter där. Med sänkt huvud och bedjande blick.
Jag har sagt det förr, jag skulle hellre ha prostituerat mej än att tigga allmosor av främmande människor.
Jag tycker det är så lågt att ge sej på så utsatta människor.

Att dessutom arbeta inom vård och med människor.
Där vi har ett uppdrag att stå för alla människors lika värde.
Där vi inte ska, inte får lov, att göra skillnad på människor utefter kön, ålder, sexuell läggning, tro, ekonomi eller vad det än handlar om.
Vi... vi om några... borde verkligen hålla oss för goda för att vara sarkastiska mot människor i uppenbar nöd.

Puss/ Asta

Är det bra eller inte?

 

"Nej, jag har ingen åldersnoja men..."
Jag hör mej själv säga det lika ofta som rasister inleder sina rasistiska argument.
"Jag är inte rasist men..." 

Jag har ingen åldersnoja.
Men... Jag kan konstatera att jag allt oftare tänker på, noterar och pratar om ålderstecken.
Ständiga bekymmersfåror i pannan, snipiga drag kring munnen, otroligt slapp hy runt ögonen på morgnarna, diverse kråksparkar kring ögonen, hängskinn(?!) på magen, betydligt mindre elasticitet i huden än bara för några år sedan. 
Så gott som helt gråhårig, en massa pigmentfläckar, lättare för att gå upp i vikt (och svårare att gå ner), lite småprotester i leder då jag suttit still, värk i axlar och ryggslut.
Jag blir lättare bakfull. Det tar längre tid för mej att hämta mej efter en sen kväll. Jag är jävligt mycket mer bekväm.
Jag skiftar mellan glasögon av/ glasögon på i värsta GW Perssonstil.
Och så vidare.
Det är klart att jag noterar det.
Så ingen åldersnoja men...


En annan sak jag noterat och flera andra påpekat är att jag ständigt har projekt med att "göra om mej själv."
Jag ska äta nyttigare och sen dricka mindre och senare stuva om bland mina mediciner och sen börja springa och sluta äta kött... eller åtminstone inte fläsk.
Jag ska börja med ECO och fairtrade. Jag ska shoppa mindre, skänka mer.
Börja skriva dagbok, hänga mindre vid nätet, rensa bland mina relationer, säga ifrån, bli snällare...
Ja, trogna läsare känner säkert igen.
Ständiga renoveringar (eller misslyckade saneringar) av "Projekt Asta."
Är det bra?
Eller är det dåligt?
Jag tänker att det måste väl vara bra att försöka, försöka vara sitt bästa jag?
Ta hand om sej, leva sunt. Tänka mer medvetet etiskt.
Eller är det dåligt att inte acceptera sej själv som man är?
Är det rent av så att jag då skulle kunna lägga tid och kraft på viktigare saker?


Jag vet faktiskt inte.
Varken om om jag åldersnojar eller konstaterar.
Varken om mitt "göra om mej" är bra eller skadligt.
Vad tänker ni?
Om mej och om er själva?


Puss/ Asta

Hys hopp om din inre skofetischist

 

Idag var jag hos världens finaste frisör. Senast jag klippte mej var i... oktober!!! när jag precis var hemkommen från Cypern. (Märkligt, Cypern känns som år å dar sen.)
Jag tog bara lite på topparna.
Kanske mot bättre vetande fortsätter jag att spara ut det. Vill se hur det känns långt.
I alla fall. Min frisör berättade att hon inte är speciellt förtjust i att köpa skor.
Hon är yngre än vad jag är och jag sa "ge det lite tid."
Jag tror jag var en helt vanlig skokonsument till för fem-sex år sedan kanske.
Sen hände nåt.
"Nåt" var kärleken till skor. Å till att äga många.

Tidigare idag var jag hos en läkare i grannstaden och då "passade jag så klart på" att titta in på Din Sko.
Hittade de här raringarna från Marco Tozzi som ihop med ett par sandaletter med lagom klack fick följa med hem.

Jo det blev lite dyrt. Särskilt eftersom jag var i bokhandeln och kom ut med kort och två pocketböcker oxå... och att jag hade frissanbesöket senare... men jag får helt enkelt vara värd det!
Jag skulle ju bli min egen bästa kompis ju, och en polare som köper presenter helt utan anledning en vanlig onsdag är väl schysst?! :)

Hittade och provade en jeansjacka på Gina Tricot (I stl 38 för 499 kr hint hint om några snälla barn vill lägga ihop till födelsedagspresent) men nej... jag kunde riktigt känna mannens stränga blick på mej så den hängdes tillbaka även om den var väldigt väldigt fin.

Vad blir kontentan av detta inlägget då?
Ja inte en aning.
Köp fler skor. Eller nåt.

Puss/ Asta


måndag 24 mars 2014

Kan vi inte snacka lite om det här med att "må dåligt."

Jag fick en hel del kommentarer på inlägget nedan om att "må dåligt."
Ett inlägg som först kändes som om jag varit lite väl öppen och privat och som jag funderade på att ta bort men som jag nu i efterhand är glad att jag lät stå kvar för det blev viktiga tankar å diskussioner på ämnet.
Från botten av mitt hjärta (hur klyshigt det än låter) vill jag tacka för all er omtanke!!!

Det här med utmattningsdepression. Eller utmattningssyndrom som det oxå kallas är en diagnos som används lite slarvigt.
Kanske för att det låter lite flottare än en helt vanlig depression?
En depression är väl sånt som svaga människor får. Utmattningssyndrom däremot, oj vad det visar på att man varit duktig och ambitiös.
Lite så...
Kanske är det också så att vi inte riktigt vet vad det är vi känner och varför vi mår som vi mår, bara ATT vi gör det. Att vi mår dåligt.

För min del var det så när jag blev sjukskriven för dryga året sen i första vändan, och även nu, att jobbet bara är en del i varför jag mår dåligt. I varför livet blivit övermäktigt.
Jag ser samma sak med många av mina kollegor och jag talade mycket med detta med min förra läkare, en mycket klok erfaren man.
Det är den samlade stressen, den överväldigande tröttheten, att aldrig riktigt få vila varken hemma eller på jobbet.
Och när det då blir för mycket och hjärnan signalerar kaos så är jobbet det som är lättast att sjukskriva sej ifrån.

Då. I januari 2013 när jag sökte hjälp först, då livet brakade efter att Märta dog och den sista kraften jag hade tröt så gjordes det diverse tester på mej.
Bortsett från fysiska undersökningar och labprover fick jag genomgå en mängd test där jag skattades utefter olika skalor.
Det framkom då att jag hade låga poäng för depression, men skyhöga poäng för ångest.
Jag valde själv att läkemedelsbehandla den ångesten och serotonintillskottet i form av Cipralex håller mej verkligen under armarna nu.
Jag har även i många perioder i livet gått i olika former av terapi och har säkert användning för de redskapen här å nu.

För mej... jag vill betona det, att jag bara talar om mej nu... så tror jag inte att sjukskrivning är receptet för mina tilltagande stressymtom.
Jag hoppas åtminstone inte det.
Även om det var skönt med den tid jag fick som sjukskriven förra året så var det jobbigt med en pressad ekonomi, ständig kontakt med försäkringskassan och vägen tillbaka var skittuff!
Jag grinade bara jag klev in på min arbetsplats i början. Hjärtat dunkade som besatt.
Det tog lång tid att komma in i jobbet igen och att återvinna självförtroende.
Så nej. Helst vill jag inte vandra den vägen igen.

En "Anonym" skrev en kommentar som var rätt tuff.
Att jag borde byta jobb istället för att gå och gnälla.
Anonym har sina poänger. Inte hela vägen, men delvis.
För jag arbetar på en arbetsplats som gör sin personal sjuk!
Unga (well well, de finns de som är yngre än mej å jag är inte lastgammal) erfarna, duktiga människor som samtliga har stressymtom. Många som medicinerar. Många som uppvisar en mängd symtom på att inte må bra.
En person kan vara skör å bräcklig. Men när majoriteten av en arbetsstab är trött å stressad så är nåt galet.
Två problem finns för mej här.
Ett. Jag älskar mina kollegor och gillar akutsjukvården. Jag trivs egentligen på mitt jobb om bara vilkoren var drägligare.
Två. Jag mår tillräckligt dåligt för att bli en smula handlingsförlamad.
Jag orkar inte riktigt söka en massa tjänster, uppvisa mitt starka, positiva jag.
Pröva nya saker, lära mej sånt jag inte kan, vara bland människor jag inte känner.
Jag orkar inte!!!
Det är ett normalt tecken på utmattning. Eller depression. Eller ren jävla köksbordsångest. Eller vad man nu väljer att kalla det jag känner.  

Igen. Tack för allt ni skrev.
Ni är världens bästa.

Puss/ Asta

söndag 23 mars 2014

Ältande du kanske inte vill läsa

Jag är i valet och kvalet att skriva mitt inlägg.
Ni verkar inte så där himla förtjusta i mina "djupingrader" och jag försöker hålla det inom mej i ett trotsigt uppsåt att "syns de inte, finns de inte."
Mitt väldigt utlämnande inlägg om mej och min familj "På armlängds avstånd" fick rätt få läsare och bara trogna, fina Ergo sum som ville kommentera.
Ytan gillade ni bättre. Betydligt fler besök på det inlägget.
Samtidigt är ju bloggen inte BARA för er. Jag skriver i den som en slags bokföring av mitt liv med.
Idag är ingen bra dag och jag vet inte hur jag ska ta den vidare.

Jag var sjukskriven i fredags för hosta, skav i halsen och feber... sa jag.
Sanningen var en annan. Och jag ska självklart vara uppriktig med det inför min chef när jag ser henne här näst.
Helgen har varit ledig och jag har varit fullt inställd på att jobba på måndag.
Men nu vet jag inte...
Karensen har jag redan betalt och jag mår... jag mår verkligen inte bra.
På onsdag ska jag äntligen träffa en läkare kring det här.
Borde jag vara ledig fram till dess? Eller borde jag kasta mej in i det, in i hetluften så fort det bara går. Och HUR dåligt mår jag och HUR mycket är det latmasken som nafsar i mej?

Jag vet inte.
Jag vet bara att jag levt på en väldigt tunn tråd balanserade mellan att fixa det och att gå sönder. *I veckan som gick införde vi ett nytt datorsystem som går ut på att signera läkemedel och kroppsfunktioner i datorn i stället för på papper.
Systemet i sej lämnar en del att önska, eller så utnyttjar jag det inte maximalt, och våra laptopar är seeeega som om de badadt i sirap med socker i.
Jag är varken bättre eller sämre än nån annan på den här skiten (som laggar och hänger sej och loggar ut och som ska klickas på till förbannelse.
"Skit i det där med datorn" säger mannen. "Det är ingen som kan fullt ut."
Nä nä. Men det handlar egentligen inte om det.
Det handlar om den här tunna tunna linans jag försöker klamra mej fast vid, att vara på rätt sida av normal.
Den här datorn och allt det här nya är mer än vad jag klarar av.
Jag som "på gränsen" klarat av att jobba. All tid, osäkerhet och frustration det nya skapar hos mej blir för mycket,
Puttar av mej från lindansen. Gör mej rädd för mitt eget jobb. Får stressen att ryka ut genom ringa öron.
Jo det är så. På riktigt. Just nu övermäktigt. Just nu den där droppen som får det att rinna över.
Jag orkar inte vara ung, nyfiken och entusiastisk. Jag får ont i huvudet, börjar hyperventilera för jag har inge sparad ork, ingen undangömd nyfikenhet,

Jobb imorgon ger mej ångest. Ångest på riktigt. Å jag vill bara fly.
Så alternativen: Tala om för chefen vilken patetisk liten lort jag är som ger henne mer personalproblem och ta de här dagarna till vila.
Eller spotta i nävarna och gå till jobbet. Företagsläkaren lär ju ändå inte säga något revolutionerande på onsdag. Går jag ser jag kanske att jag kan, att det funkar. Går jag inte skapar det mej fler orosmoment i att komma ihåg det nästa gång, och i att kollegor tycker jag är dum i huvudet

Få ta natten på mej att bestämma mej.  

Puss/ Asta

Filmrecension: Tommy

 

En vecka före jul landar Estelle Svensson på Arlanda tillsammans med sin dotter.
Ett år tidigare flydde de hals över huvud med Estelles man Tommy efter att Tommy deltagit i ett av de största rån som begåtts i svensk historia.
Estelle söker upp sin makes kumpaner. Tommy vill ha sin andel nu.
Men ryktet går om att Tommy är död.
Estelles eget krig har börjat. Ett krig där ingen egentligen är lojal mot någon annan än sej själv.
Tommy är berättelsen om Stockholms gangstervärld.
Tommy är berättelsen om kvinnan bakom mannen bakom rubrikerna.


Tunga roller har bland annat Moa Gammel som Estelle. Lycke Li som hennes naiva lillasyster. Ola Rapace som Tommys forna kumpan Bobby och Johan Rabeus som maffiakung över Stockholm.

Jag hörde regissören Tarik Saleh hos Lotta Bromé för någon vecka sedan när han berättade om filmen.
Tarik som känner många höjdare i Stockholms undre värld därför att de är hans barndomsvänner. De umgås fortfarande till och från och det där hade jag gärna hört mer om, men Bromé snuddade bara vid ämnet och koncentrerade sej på filmen.
Tarik sa i alla fall att hans vänner börjat med snatteri och bussträck, fortsatt med personrån och kassaskåpssprängningar, övergått till narkotikahandel och ägde nu flera flotta krogar i stan och styrde stora delar av dess nöjesliv.
Tarik Saleh ville inte göra ännu en uppfostrande film som säger att brott lönar sej inte, när det så uppenbart gör det för många av hans vänner.
Men han ville visa vad det kostade och vilka risker det finns med det livet.
Vidare konstaterade han att det aldrig gjorts några bra filmer om kvinnorna i det här livet, tjejer som många gånger är födda rakt in i kriminalitet.
DEM ville han skildra och det gör han via Estelle som synat hela den undre världen och gör vad hon kan för att rädda sej själv och sin dotter, han skildrar den med den den naivare och fortfarande romantiserande systern.

Jag tyckte om filmen. Jag tycker att den var stark och spännande.
Och jag tyckte mycket om att det var kvinnorna som bar filmen och att de andra mer eller mindre blev statister.
Men den tuggade på och stod still en stund i slutet och någon fantastisk upplevelse blev den aldrig.

Godkänd. Varken mer eller mindre.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand. "Än klappar hjärtan" av Helena Von Zweigbergk

 

Jag har precis, och på kort tid, slukat Helena Von Zweigbergks "Än klappar hjärtan."

Tre systrar, tre öden, en sommar. Så inleds baksidetexten på boken.
Tre olika kvinnor, med olika livsöden, sammanflätade i sin familj och i sina syskonroller.
Kapitelvis får vi följa dem. Den ordentliga, strikta, utåt sätt lyckade storasystern Astid.  Den ifrågasättande och sturska Sandra som både ser upp till och föraktar sin storasysters alla kloka val och samlade yta. Och så minstingen, den exentriska Lena som alltid tagit ut svängarna mer och större än systrarna.

Astrid står inför studenten av sin äldsta son. Sonen som hon fick med sitt livs kärlek och som svek henne så att hon aldrig blev sej riktigt lik igen. Nu är sonens pappa tillbaka och orosvågor planteras i Astrids så perfekta liv.
Sandra och hennes man står vid en ruin. En ruin som innefattar deras kärlek, deras ekonomi och hela deras gemensamma existens.
Lena, med sin hemliga kärlek i USA, får ett cancerbesked som inte kan vara sant.
Inte dör man väl om man är ung, framgångsrik och älskad?

Karaktärerna är kanske en smula plattityder. 
Samtidigt kan nog alla syskon åtminstone delvis känna igen sej i rollerna vi tilldelas och växer upp med inom en familj.
Karaktärerna överraskar mej inte direkt men jag tycker om dem, allihopa, jag förstår dem även om ingen av dem är jag och även om de alla har nåt av mej i sej.
Helena Von Zweigbergk (varför måste människan ha ett sånt pretentiöst, svårstavat efternamn?!) stora styrka är att finna drama i det lilla. I de vardagliga nära relationerna. Med de små penseldragens teknik. En suck. En krökt nacke. Ett telefonsamtal som ignoreras. Hon gör det som vanligt bra.

Jag läser lite med andan i halsen. Jag gråter mej igenom sista halvan.
Gråter för karaktärerna och gråter för mej själv.
Det är en bok som berör mej och som väcker och förstärker sådant som jag själv tänker på, oroar mej över, arbetar med.
Mina döttrar och deras roller. Vad som är ett fullgott liv. Vad som är kärlek och vad som är "gott nog." Att som mamma inte räcka till. Att känna irritation inför dem man älskar högst. Att inte älska sin man som man borde. Att inte själv bli älskad så som man förtjänar.

Det är en stark bok. Jag gillar Zweigbergk sen tidigare men detta är en av hennes bättre.
Kanske den bästa.
Betyget blir:5

Puss/ Asta


lördag 22 mars 2014

Ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig som hon.

 

På tal om yta.
För några år sedan var jag å min make hemma hos ett par vänner som vi tyvärr träffar allt för sällan.
De har två barn och den yngsta, en flicka, var kanske 3-4 år.
Barnens mamma är väldigt androgyn. En riktig pojkflicka.
Hon är smal och kantig i kroppen. Har en kortklipp praktisk frisyr. Använder aldrig smink och bär nästan jämt jeans och en enkel t-shirt.

När vi kom dit var jag lite uppiffad som till alla middagsbjudningar vi går på och vi satte oss en stund i gräset med en öl.
Flickan kom fram och studerade mej intresserat.
"Vad är det?" frågade  hon och tog min hand.
"Det är en ring" svarade jag.
"Åhhh" sa hon andaktsfullt.

"Vad är det?" frågade hon och petade på mina målade naglar naglar.
"Det är nagellack."
"Åhhh." 

Hon fortsatte med mina högklackade skor. Mitt halsband. Min klänning.
Ett hårspänne.
Alla svar utlöste samma beundran.
Samma "åhhhh" med ett tonfall som verkligen... jag menar VERKLIGEN... avslöjade hur fint hon tyckte det var.

Tillslut tittade hon ner i min u-ringning och grabbade tag i mitt ena bröst.
"Vad är det?"
"Mitt bröst" svarade jag.
"Åhhhhh." 

Jag skrattade lite generat. De andra betydligt mer roat. Men ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig och så fin som hon. :)

Puss/ Asta

Yta, bryr du dej?

 

Jag minns en gång på stranden. Ungarna var små och vi hade packat matsäck för en heldag vid havet. Barnen sprang ner till vattnet och jag sjunk ner i en solstol, satte mej till rätta och fällde ner blicken.
Var sin hårbuske uppenbarade sej på varsin sida av bikinigrenen.
Lurv i ljumskarna!
Jag knep snabbt ihop benen igen.

På den tiden var jag inte särskilt noga med ansningen. Det var armhålorna som hölls efter resten lämnade en hel del att önska. Om man nu tycker sånt är viktigt.
Idag är risken obefintlig att jag skulle överraskas av en oväntade buskar.
På sin höjd lite fult stubb.

Förr var jag väldigt noga med mina naglar. Hade alltid långa, perfekt lackade klor.
De masserades och smordes och filades enligt alla konstens regler.
Men så plötsligt för 3-4 år sen gick de från att vara av utmärkt till usel kvalité och det hjälpte inte ett dugg att jag duttade med dom.
Nu är de oftast väldigt långt från perfekta.
Men avskavt nagellack är nåt av det fulaste jag vet, liksom naglar av väldigt olika längd.
Ungefär lika skitfult som den grå utväxt jag får i hårbotten var 3:e vecka.

Förr solade jag solarium regelbundet varje vecka under vinterhalvåren, var alltid brun och fräsch. Nu gör jag det aldrig. Jag accepterar att vara likblek så här års.
Förr tvättade jag håret var annan dag, nu är det var fjärde- var femte dag.
Duschar alternativt vaskar av mej gör jag varje dag och jag sminkar mej alltid på jobbdagar.
Men jag kan åka in till stan i mjukisbyxor, hundkängor, håret i en tofs och med gårdagens smink.

Mina fötter är mitt stora sorgebarn.
Fruktansvärda. Torra, fula hälar med sprickor och skorv på. Naglar som jag bryter av hela tiden så de är obefintliga.
Ibland filar jag och smörjer. Nån vecka. Sen tröttnar jag.
Ungefär som med tandtråd.
Eller att tvätta av sminket inför natten.

Det är märkligt, ingen ny rynka kan undkomma mina granskande blickar i spegeln.
Jag noterar dem. Accepterar dem. För att jag inte har nåt annat val. Men jag ser!
Ögonbrynen däremot kan jag fullständigt glömma bort.
Tills jag en dag inspekterar en selfie och ögonbryn är allt som får plats på bilden.
Jag är grymt kass på att noppa ögonbryn.

Vad är du noga med vad det gäller skönhetsvård och vad är dina sorgebarn?

Puss/ Asta

Just nu

 

Just nu känner jag ett sånt där sällsamt ögonblick av att vara välsignad.
Som att stå mitt i stormens öga, med så många hot och orosmoment runt omkring mej, och ändå känna den där totala stillheten.
Av att vara trygg här och nu.
Av att det som verkligen är viktigt är lugnt just nu.
Av att allt är som det ska. Här, i min lilla egocentriska bubbla.

Jag har gråtit över Märta idag.
Känt hur orden "aldrig" och "alltid" blivit övermäktiga för en stund.
Aldrig mer träffas.
Alltid vara utan henne.
Hon som var min själsfrände.
Den bästa vän jag haft under 100 tals liv.

Men så...
Så kommer han.
Min vackra prins. Min godmodiga, fina, snälla pojk.
Med sin ständigt vaggande svans och all sin tillit.
Han är mej sänd. Av Gud eller Karma för att vi hör ihop.
Å jag är så tacksam över honom.

Jag har städat.
Lyssnat på en massa musik där varje låt betyder nåt, där varje textrad framkallar minnen och känslor. Lyckliga, bubblande, vemodiga, sorgliga, starka, peppande.
Winnerbäcks lyckliga Strimmor, Joni Mitchells vemodiga Both side now, sorgelåten kring Märta Utan dina andetag, förhoppningsfulla och vackra Fix you
Jag har tittat på min vackra Mini med en mage som snart ser ut att explodera.
Saknat mina tre andra. Saknat i förvissning om att de har det bra.

Maken fixar med sitt. Jag pratar med er.
De andra är ute. Jag har precis hällt upp ett glas vin.
Utanför är det vår.

Just nu är livet snällt.

Puss/ Asta

Jag håller det på armlängds avstånd.

Jag borde vara van. Härdad. Blasé.
Å hur hemskt det än låter så är jag faktiskt det.
Eller kanske inte ändå. Men jag håller det på armlängds avstånd.
Ser men ser ändå inte.
Känner men känner inte.
Bara längst där inne finns det. Bränns det.
Katastrofen.

Sen jag var 18 och min bror 15 har han varit missbrukare.
Ungefär fem år senare bröt jag större delen av kontakten med honom.
Eller med hans missbruk. Det han valde framför mej. Framför oss alla.
Mamma har ensam kämpat för honom i alla år.
Krigat med polisen, socialen, sjukvården, behandlingshem och med min bror.
I nästan 30 år. Tänk er!
Kriget har egentligen inte lett till något annat än att hon blivit sjuk själv.
Av missbruk och annat.
Å min bror är sjukare än någonsin.

För ett tag sedan var han full å galen.
Attackerade två poliser. Hugg den ena i huvudet med en sax. Ett ytligt sår bara tack o lov.
Han dömdes i tingsrätten till 1 års fängelse.
Tydligen behövdes det inte ens göras någon rättspsykiatrisk undersökning.
Trots att han har Aspergers. Trots att han just nu bor på ett hem och varken får hantera pengar eller mediciner själv. Trots att han åkt in och ut inom psykiatrin sedan han var 15 år.
Domen är överklagad till hovrätten.
Jag tänker att bättre vittnen än 2 poliser kan man väl knappt önska.
Bättre bevis än en sax på plats med polisens blod och min brors fingeravtryck kan man inte heller önska.

Ett år i fängelse är ingen lek.
I synnerhet inte för den som är en psykisk spillra och en grav missbrukare.
Mamma oroar sej att han skall sätta sej i skuld i fängelset.
Det låter inte helt osannolikt.
Jag oroar mej än mer för framtiden.
Efter fängelsestraffet finns inte behandlingshemmets plats kvar längre.
Lägenheten han lyckats behålla tidigare med hjälp av mammas ständiga ekonomiska insatser är uppsagd.
Han lär aldrig få någon lägenhet igen.

Han kommer att komma ut ur fängelset i än sämre skick än han är i nu.
Hur det nu är möjligt.
Han kommer vara en hemlös missbrukare som spelat ut alla sina kort.
Å mamma kommer ta hem honom.
Trots att hon vet hur det blir.
Hur han kommer supa till och tända på. Hur han kommer bli rasande, slå henne, kanske en dag ha ihjäl henne. Eller få henne vräkt.
För vad ska hon göra?!!
Jag säger till mamma "Du kan inte ta hem honom. Du fattar väl att du inte kan ta hem honom."
Men vad skulle jag själv gjort?
Låtit mitt barn sova i trappuppgångar?
Knappast.
Ens barn är ALLTID ens barn.
"Mamma, soc får lösa detta" säger jag.
"Hur många hemlösa narkomaner på gatan tror du det finns" svarar mamma.
Jo jag vet. Jag vet att jag argumenterar mot bättre vetande.

Jag ser den annalkande katastrofen ihop med den pågående.
Jag kan ingenting göra. Absolut ingenting.
Mer än att undra. Vem av dem som stryker med först?
Vem av dem som först blir den andres undergång.
Faller en faller båda.
Det kommer ligga på mej att samla ihop skärvorna.
Faller de faller kanske oxå jag.

Jag håller det på armlängds avstånd. En liten stund till.

Puss/ Asta


fredag 21 mars 2014

Vit kränkt man tycker till...

"Nu blir jag lite förvånad över hur du generaliserar och drar alla över en kant. Inte den A jag känner igen. Det är väl bäst att säga direkt att jag överlag håller med dig med några få undantag. Tycker inte om att du säger män rätt upp och ned. Dels är det långt ifrån alla som beter sig på detta sätt oavsett om det gäller våldtäkt eller sexköp. Dessutom finns det även kvinnor som både våldtar och köper sex. Hade du skrivit folk eller personer istället för att könsbestämma dem så hade jag hållt med dig i princip hela vägen. Det som jag kan fundera pågår vad en prostituerad är för något. En som går på gatan? Jobbar på bordell? Arbetstagaren som ligger med chefen för att få bättre förmåner eller bättre position på företaget? Något att fundera på! För övrigt är våldtäkter vidrigt och det borde vara strängare straff på det... Till sist, låt mig ha mitt kön ifred och döm mig som person!"

Hoppsan hejsan.
Här kom en arg kommentar. Från någon som dessutom inte anonym.
Tack så mycket!
Jag gillar det! (Även om jag känner mej en smula klappad på huvudet ovanifrån över kommentaren "Inte den A jag känner igen.")
Jag gillar när människor tycker olika och säger ifrån.
Men jag håller inte med dej.

Vi benar upp kommentaren bit för bit då den innehåller mycket som är intressant men som handlar om olika saker.

1.) Självklart våldtar inte alla män. Det tror jag inte att jag skrev någonstans heller?
Även jag vet, av smärtsamma privata upplevelser, att även kvinnor begår övergrepp och våldtäkter.
Det händer, det är en stor privat tragedi så klart varje gång, men det är inget samhällsproblem. Det är inget strukturellt problem att kvinnor begår sexbrott eller ens brott över lag.
Män står för en överväldigande majoritet av alla sex och våldsbrott.
På senaste tiden har en mängd uppmärksammade friande domar kommit i våldtäktsärenden som SÄGER något om vår samtid. Om synen på män, synen på kvinnor.
Detta faktum VERKAR uppröra fler kvinnor än män.
Fler artiklar, blogginlägg skrivs av upprörda/ oroade kvinnor. Fler arga kvinnor syns i tvsofforna och i debattprogram kring detta.
Män verkar sitta nöjda med att "dom" beter sej inte så.

2.) Självklart köper inte alla män sex. Å ja, det finns säkert en å annan kvinna som köpt sex.
Men igen! Den överväldigande delen av alla sexköpare är män.
DET är ett samhällsproblem att kvinnor utnyttjas och säljs som vår tids slavar.
Även här hör åtminstone jag sällan upprörda, arga, "nej-nu-jävlar-får-det-vara-slut-med-detta röster" från manshåll.

3.) Vad prostitution är för något.
Ja du, här blottar du en tanke som jag inte blir förtjust över. Precis en sådan tanke som ofta ligger kvinnor till last när de anmäler sexualbrott.
Prostitution innebär att köpa en annan människas kropp och sexuella tjänster för pengar! Det är en affärsuppgörelse mellan två ojämlika parter.
Det handlar om en människosyn. Att hiva upp plånboken för att få tillgång till någons kropp.
Att likställa det med "ligga med chefen för att få en bättre tjänst" eller att "hänga med en karl hem som stått för notan hela kvällen... eller faktiskt INTE göra det" är något annat.
Människor har sex av fler anledningar än pur kärlek eller bultande passion.
Det går ändå inte att likställa med att KÖPA en annan människas kropp!

Jag har inte dömt dej som person. Jag har inte dömt någon man som person.
Jag har talat om strukturella samhälleliga problem!
Jag har talat om min erfarenhet, som inte bara är min, av att goda, snälla, intelligenta, jämställda män allt för sällan tar debatten utan överlåter det på kvinnor.
I stället för att gå i försvar kanske den typen av män borde ta en funderare på vad det innebär att vara ung tjej/ kvinna i ett samhälle där kvinnor säljs för pengar och där bara enstaka procent av alla våldtäkter leder till fällande domar men alltid till en granskning av tjejen/kvinnans sexvanor/ berusning/ klädsel osv.

Puss/ Asta


Lille Skutt är den modigaste av alla.

Här om dagen skrev jag om att jag var lik Lille Skutt. Om att jag är, och i hela mitt liv, har varit rädd för så mycket.

Men vem är egentligen den modigaste av alla ibland Bamse och hans vänner?
Bamse... som äter dunderhonung och då vet att han blir starkast i världen?
Skalman... som har precis allt han behöver i sitt skal för vilket ändamål det än må vara?
Eller Lille Skutt... den darrande kaninen som vet om att han är liten å sårbar och skiträdd men som ändå följer med på alla äventyr?

Mod ser olika ut.
Jag är en väldigt rädd liten människa. Men jag är också en väldigt modig människa.
Känslig är inte det samma som skör. Skör är inte det samma som oförmögen.
En släkting sa till mej för många år sedan "Du nojar upp dej och oroar dej för ALLT men sedan fixar du alltid upp det ändå." Och så är det. Jag möter min fruktan, jag utmanar mej själv och jag klarar av nästan allt som jag ger mej fan på (frustrerande nog lär jag mej ingenting av det till nästa prövning.)

Mod precis som rädslor eller vad som är självutlämnande och inte varierar från människa till människa.
I mina ögon är att åka färja så otäckt att jag aldrig skulle göra det.
Å andra sidan har jag inget problem med att prata inför en större grupp människor.
Jag är svinrädd för krig men egentligen inte särskilt rädd för döden.
I många andras värld skulle det kanske vara tvärtom.

Jag tror att många av våra mest känsliga punkter är mentala brännmärken från barndomen.
Jag upplever exempelvis ångest av att bli avvisad. Om det gäller min kropp, min själ, min kärlek, min vänskap, min expertis spelar inte så stor roll.
Detta att inte duga. Att inte bli uppskattad. Inte kämpad för.
Jag vet inte vad det beror på.
Jag ÄR ju en människa som redan har kärlek, vänskap, åtrå och kompetensförväntningar på mej.
Massor.
Jag vet att jag är uppskattad å älskad.
Ändå.
Att bli avvisad väcker något väldigt svart inom mej.
Förmodligen för att jag varit med om avvisande som verkligen betytt något.
Där det i mina ögon handlat om liv å död.
Existensberättigande.
Omvänt har jag själv väldigt svårt för att avvisa människor.
Även om det nåt vägs ände. Även om det tar mer än det ger.
Jag har väldigt svårt att ge upp om någon som fortfarande betyder något för mej.
Trots att det kanske inte... eller säkert inte... är samma sak för den personen som ett avvisande vore för mej.
Jag har gjort det ytterst få gånger i mitt liv. Å därför ofta burit känslan av att vara den som blir lämnad.
Det är märkligt hur svårt det är att läka barndomens brännmärken till fullo.

Men ärr är inte det samma som stukad.
Ärr är tecken på att man levt.
Ärr är något man får lära sej hantera, låta smärta, men försöka använda till något bra.
Att vara offer ligger inte för mej. Alls.

Puss/ Asta

Mina fem mest populära inlägg på Blogspot.

 

Läser en härlig blogg med fina bilder om hundar, barn och vardagsliv.
Therese har en hundkille som heter Tolstoj och den hundrasen hade jag innan jag blev Dogue de Bordeauxbiten.
Hon skrev i alla fall ett inlägg där hon listade sina tre mest populära inlägg och jag blev lite nyfiken på det samma. Vilka som var mina FEM mest populära inlägg sedan jag började på denna portalen.
Det är följande inlägg...

Tre sjuksköterskeskors röster
Ett inlägg där jag och två av mina kollegor beskriver vår vardag inom yrket och den frustration vi upplever över att inte kunna erbjuda den vård och omvårdnad vi är utbildade och känner passion för att utföra.
Det är även ett inlägg där det beskrivs hur man som sjuksköterska tillslut mår i en sådan arbetssituation.

Öppet brev till Mikaela Waltersson (M)
Ännu ett jobbrelaterat inlägg. Waltersson är ansvarig politiker för Hallands sjukvård och i förlängningen min högsta chef.
Ursinniga rader som lästes av många.

Öppet svar till Nima Gholam Ali Pour
En Sverigedemokrat med iranska rötter som på sin blogg skrev ett inlägg om varför Sd lockade, och var ett bra parti, även för dem med utländsk härkomst.
Det var framförallt "tack vare" detta inlägg som Sverigedemokrater och annat rasistiskt pack hittade min blogg.

För alltid
Inlägget jag skrev samma dag som Märta dog.
Det ångar av sorg och jag började gråta... igen... när jag nu läste det på nytt.
Känslor som är på riktigt berör uppenbarligen.

Militanta feminister och sånna i läppstift
Ett inlägg om feminism och elitism.
Att vi skall acceptera varandra så som vi är.
Inte ett inlägg som ligger mej själv lika varmt om hjärtat som de övriga.

En salig blandning alltså.
Inlägg, åtminstone de fyra första, som jag är riktigt stolt över.

Vilket inlägg har du tyckt bäst om å önskar du dej något särskilt inlägg?

Puss/ Asta

Vad är det för fel på män?

 

Jag har följt nyheten om hur män ännu en gång frias av domstol i ett våldtäktsmål.
Denna gång rörande en prostituerad kvinna. Med skador efter bland annat rep då hon varit bunden. Där rätten höll med om att kvinnan var mer trovärdig än männen...
Men...
En hora kan tydligen inte våldtas.

Jag har funderat över synen på prostituerade och på horeri som yrke och hur inställningen till detta verkar skilja sej ganska radikalt mellan män och kvinnor.
Nej, jag säger inte att alla män är för fri prostitution och alla kvinnor är emot men det är extremt sällan... om någonsin... jag hört en kvinna tala sej varm för "människors rätt att äga sina kroppar" (i syfte att få sälja dem), "köpuppgörelser" och "moralpanik."
Jag hör ofta i debattprogram MÄN tala sej varma för hur många härliga, fria, hela kvinnor de träffat som älskar att sälja sin kropp till främmande män. Betydligt mer sällan uttalar sej de där kvinnorna.

Män i alla åldrar och från alla samhällsklasser köper sex.
Tar sej rätten att köpa en annan människa.
Med bultande skrev och förhoppningsvis ett uns oro tar de sej den rätten.
Utan att veta ett skit om vem kvinnan är. Vilka hennes motiv är. Vad hon varit med om. Hur frivilligt det är.
De skiter i det för de ska precis få en avsugning eller sätta på analt.
Något frun därhemma kanske inte är så sugen på när det vankas bullibumpasex.
Inte en enda man har sedan lagen infördes dömts till fängelse för sexköp.
Det är med andra ord relativt riskfritt.

Män i alla åldrar och från alla samhällsklasser som sagt.
Men även män som förnekar att de skulle kunna köpa sex verkar över lag sällan särskilt brydda över att det förekommer.
De kan argumentera för torskarnas "rätt."
Det är minsann inte lätt att vara handikappad el blyg el ful el stressad el inte få nåt hemma eller vad fan det nu månde vara.
"Båda är ju med på det, ska en sida kriminaliseras borde väl båda göra det."
Ehhh nej.
En är offer i det här och en är skurk.
En tar sej rätten att köpa en annan människa och en gör vad hon (eller nån annan) anser vad hon måste.
Och även de män som inte argumenterar för sexköp rycker likgiltigt på axlarna.
Det där angår inte dom.
Att människor säljs angår inte dom.
Jag finner det oerhört!

I mina ögon är sexköp ett övergrepp. Alltid.
Jag skulle kunnat förlåta min man en otrohetsaffär, jag skulle absolut kunnat förstå.
Vid ett sexköp hade han åkt ut med huvudet före.
Det är en milsvid skillnad.

Vad är det som gör att män och kvinnor har så olika kvinnosyn?
Varför reagerar inte män? Eller i alla fall väldigt få män.
När blir de såna? Fostras de så? Av sina fäder? Av tafatta mödrar? I en kompiskultur?
Samma fenomen ser vi med kvinnor som blir misshandlade och mördade.
Det är alltid arga feminister som ryter i tv sofforna.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta

torsdag 20 mars 2014

Det här med att vara privat i sociala medier.

 

För något år sedan (eller två?) var Apan satt i Granen aktiv med ett forum dit vanliga kvinnor, mammor, kunde skicka in bilder i syftet att visa att kvinnokroppar ser olika ut och är alla vackra på olika sätt.
Nyligen skrev Vimmelmamman om nakenhet inom familjen.
Louise skriver om att äta antidepressiva läkemedel och om att erkänna att man ibland mår psykiskt dåligt.
Själv blottade jag svagheter igår kväll om ångest och rädslor.

Jag har funderat en del kring det där.
Vad som är FÖR personligt. När det blir privat. Om privat är okej.
Det är så klart gränser som varje bloggare får sätta upp själv för sitt skrivande och publicerande. Vi har alla olika gränser, alla olika ämnen som är känsliga.
Vi diskuterade det på jobbet här om dagen. I många sammanhang är det mer privat att fråga vad någon tjänar än hur ofta hen ligger med sin partner.
Vi har lättare för att prata sexbrist än inkomst.
När man som jag, bloggat i massor av år och ofta skriver flera inlägg per dag, händer det att gränserna blir lite flytande. Att de passeras utan att jag egentligen märker det.
Jag läser sällan igenom det jag skrivit. Jag skriver, publicerar och lämnar.
Å ibland blir det fel.
Framför allt kan jag känna så om jag "lämnar ut" någon annan.
Jag... som person... är även IRL tämligen transparent.
Öppen.
Sen har jag så klart mer ljusskygga sidor oxå som är svårare att prata om än annat men framför allt handlar mina gränser inom bloggeriet om relationer.
Det är den där hänsynen. Den som jag själv vill bli visad. Jag skulle inte vilja läsa i någon annans blogg om en konflikt jag är inblandad i.
Samtidigt kan det vara frestande. Inte för att lämna ut utan för att det är just det som skaver som jag har behov att skriva om.

Vad är privat för dej?
Vad har du svårt att prata om?
Vad sätter du för gränser. I en blogg. Eller på facebook. 


För att återknyta till inledningen.
Jag är en öppen personlighet. Samtidigt har jag en hög integritet.
Jag vet inte riktigt hur jag får det att gå ihop.
Jag tror det är öppenheten som märks mest.
Genom att vara öppen med sina svagheter och tillkortakommanden så öppnar andra människor upp. Det ger en ingång till en djupare kontakt.
Jag skulle inte visa mej naken i bloggen ens för ett gott syfte.
Men det har inte med prydhet att göra, mer att varken ungar eller make skulle uppskatta det. Å kanske att det skulle kännas obekvämt inför halvkänningar som kollegor å annat.
Jag har inga som helst problem att prata om att må dåligt psykiskt.
Jag tycker det är märkligt att vi 2014 betonar hur "normalt" det är att behandla en depression.
Ja?!
Vi betonar väl inte hur "normalt" det är att vara homosexuell eller att välja bo i lägenhet.
Den som tror att den är immun mot att må dåligt psykiskt lär bli besviken.
Depression drabbar de flesta någon gång under deras livstid.
Ångest... i varierande skala... känner alla.

Puss/ Asta

onsdag 19 mars 2014

Lille Skutt funderingar

 

Jag är en orolig själ. Har alltid varit.
Likt "Lille Skutt" har jag i hela mitt liv varit rädd i varierande skala för allt i från "de tuffa killarna" som väntade på mej ibland när jag gick hem från skolan för att mula en snöboll i ansiktet på mej och tala om hur fuuul jag var" till händelser.
Som liten: Brand. Tjuvar. Att mamma skulle gå ut på natten. Krig.
Som större: Att bli knarkare. Våldtäkter. Killen skulle göra slut. Krig.
Som stor: Missfall. Förlossningen. Plötslig spädbarnsdöd. Krig.
Som nu: Svår sjukdom. Att något ska hända barnen. Krig.
Å mycket annat. Men alltid ängslig.

Jag har alltid, eller så länge jag kan komma ihåg, haft rädslan att jag ska straffas för mitt nojande. Min oro. Mitt inre ältande.
Vem jag ska straffas av är oklart.
Gud?
Ödet?
Karma?
En rädsla över att jag som klagar å gnäller å våndas en dag verkligen ska få anledning att vara rädd.
Så att jag straffas!
Så jag får tänka "varför slösade jag bort livet på att oroa mej för skitsaker" den där dagen jag får besked om en dödlig sjukdom eller polisen står med allvarliga miner utanför min dörr för att nån nära gått bort.


Egentligen så vet jag ju om att jag oroar mej och, åtminstone inför mej själv, gnäller för småsaker.
Stress på jobbet. Äktenskapliga problem. Tjorv i relationer. Att Gottfrid inte verkar kry.Världsliga ting.

Idag höll maken på och gnällde om den förlorade hockeymatchen mot Linköping.
Han gnällde om fackligt strul. Om orättvisor på arbetsplatser.
Och allt jag kunde tänka på var att det var skitsaker.
Putin och väst spänner musklerna mot varandra.
Likheterna med hur världen såg ut och hur förspelet förflöt innan Andra världskriget är stora.
Å krig har ju som sagt alltid, alltid varit något jag varit rädd för även om det aldrig sett så allvarligt ut som just nu vad det gäller risken för ett storkrig.
Jag är fruktansvärt rädd för det.

Å mitt i rädslan finns den andra rädslan. Den som säger att jag oroar mej för saker som inte har hänt, som kanske inte kommer att hända istället för att vara tacksam över det jag har.
Otacksamhet-karma-straff.
Det är en sån kväll.

Puss/ Asta