Vi kvinnor blir kvar i baksätet o det är inte bara männens fel

 

En av de bloggarna jag följer är Vimmelmamman. Hon blev som mest följd, peppad och omskriven under tiden som hon var sjuk i cancer. Jag började dock följa henne efter den resan. Hon jobbar på Se & Hör. Har en vansinnigt tjusig man och en söt son.
Hennes blogg är en härlig blandning av allvar, glamour och vardag.
Här om dagen skrev hon ett blogginlägg med bilder som beskrev morgonen och dess ritualer hemma hos dem... och kommentarerna lät inte vänta på sej.
Lotta duschade nämligen inte!!! Hon vaskade bara av sej hör å häpna!
Det var sååå ohygieniskt för i även en renbäddad säng fanns hudavlagringar och jag vet inte vad. Nej usch för detta sunk som möjligen... bara möjligen... hörde till vår föräldrageneration.
Vuxna människor som på allvar blir så till sej att de måste beordra en annan vuxen människa att morgonduscha.
Dessutom la Lotta ut en bild på sina ben när hon satt å kissade. Man såg lite knän.
Det var väldigt vulgärt. Någon kunde inte låta bli att påpeka att det var mer bar hud nu sedan hon gått ner i vikt och någon annan "bekymrade" sej över att Lotta sprutade in så mkt botox å skit att hon började se riktigt plastig ut.

På facebook har både Apan satt i granen och Lady Dahmer publicerat en länk om att vara tjock och hur stigmatiserande det är då alla ska komma med "goda råd" och annat.
Fullt av medhållande kommentarer. Men när en tjej, väldigt respektfullt, betonar att det kan vara tufft att vara mager oxå. Att alltid bli tilltalad "Ät nu flicka lilla", få frågor om ätstörningar, få höra att riktiga kvinnor har kurvor osv då nöjer sej inte "tjockmobben" med att negligera utan då skall hon förminskas, få höra att det är inget riktigt problem å nu är hon som "vita kränkta män som alltid ska påpeka att det kan vara synd om män... oxå."

Alltså ärligt talat. Inget Feministiskt initiativ i världen kan rädda oss så länge kvinnor är så där mot varandra.
Det är bara några få exempel men jag möter liknande fenomen i princip varje dag på min arbetsplats och ute i sociala medier.

Varför kan vi inte glädja oss åt varandras?
Åt varandras framgångar. Om någon, som Lotta, lyckas gå ner i vikt, får ett bra jobb, väljer sin egen väg.
När jag började springa tex fick jag en massa "välmenta" kommentarer om att det var bättre att gå, att jag skulle akta mej, höll jag på att bli träningsmanisk osv.
I stället för bara "fan, vad bra du är."
Varför måste alla vara på ett sätt? Även inom feminismen är det så.
Det är inte fint att vara på det ena eller andra sättet.
Vi kvinnor kommer alltid åka i baksätet så länge vi sticker varann i ryggen för att vi avviker inom gruppen. Så länge all möjlig framgång bemöts med kritik.

Puss/ Asta