Maken-Asta 1-1

Nu alla barn blir det barnförbjudet så nu får ni gå å hänga på en annan blogg en stund.

Jag var så nöjd med mej själv tidigare idag efter en diskussion med maken.
Eller ja. Diskussion å diskussion.
Maken tycker att jag "släpper till för lite/ sällan" och han anser därför att han har rätten att "ta för sej."
Innan ni slänger er på telefonerna för att ringa polisen eller kvinnojouren så menar jag inte som nån fullbordad våldtäkt.
Mer att han under kramar tar mej på tuttarna eller klämmer mej mellan benen och när jag protesterar säger han typ "A men jag får ju aldrig. Hade jag inte tagit dej på tuttarna nu mot din vilja så hade jag inte fått nån tutte alls." 

Så. Idag kom jag på det "pedagogiska greppet" att få en oerhörd lust att köra in mitt finger i hans öra. Det gillade han så klart inte.
Men jag vidhöll min rätt. "Ska jag vänta till du ber mej köra in fingret i örat får jag vänta förgäves."
Var gång som han tog mej på tutten eller mellan benen så körde jag fingret i örat på maken.

Jag kan säga att han la ner rätt fort. Svärandes men han la ner.
1-0 till Asta

Så var vi på hundkurs.
Till saken hör att bilnyckel är trasig och kostar en förmögenhet att skaffa ny så den är tejpad att hålla ihop med silvertejp. Har varit så länge att jag glömt hur det var att ha den hel.
Vi körde till grannstaden där hundkursen är och under färden lossnade klumpdelen från nyckeln och jag slängde den bland övrigt skräp. Själva nyckeln gick utmärkt att ta ut ur tändningen ändå.

Vi hade vår kurs. Varken Gottfrid eller jag hade vår mest lysande dag kan tilläggas.
Vissa kursdagar är jag nästan manisk av glädje, stolthet och pepp.
Idag ( eller ikväll) var inte en sån gång.
Vi sätter oss i bilen, jag vrider om nyckeln... och bilfan startar inte.
Bilen har en historia av att få batteritorsk just på hundkursdagar av nån anledning.

Tre fruntimmer står där i kylan och mörkret.
Jag ringer maken men vi beslutar oss för försöka med elkablar själva.
En av damerna har startkablar.
Jag kopplar plus mot plus och minus mot minus som jag sett maken göra.
Jag gör det trots att jag är rädd och under hurtiga utrop som "kvinnor kan."
Men kvinnor kunde inte.
Bilen gör inte antydan till att vilja starta. Alls.
Jag får åter ringa maken som får ge sej iväg och köra för att undsätta oss.
Mina änglar till kurssystrar åker hem. Jag å Mini fryser. Gottfrid blir orolig över att ingenting händer.
Så kommer maken. Å vill själv göra ett försök att starta bilen.
Jag räcker honom nyckeln.

"Varför får kvinnor ha körkort. Varför? Jag frågar mej om och om igen, varför får kvinnor körkort" utbrister maken.
Det visade sej att den lilla silvertejpade "plupp" visst behövdes. Behövdes hållas nära nyckeln.
Så fort maken sa det kom jag ju ihåg det.
Självklart!
Ja men så klart!
Pluppen som jag kastat bland skräpet letades upp och bilen startade.

En timma senare åkte vi äntligen hem. Hemma halv elva!
0-1 Asta- maken.
Sammantaget 1-1 alltså över dagens bataljer.

Puss/ Asta

Ps. Jag måste ge min make creed. Han må vara lat och mycket annat men han kommer alltid å räddar mej när det behövs och han blev inte ens grinig.
Det hade jag blivit.