Jag tänkte först döpa inlägget till "Hund bortskänkes, foder ingår" men även om jag fortfarande är AAAARG så inser jag att det i huvudsak (nej helt å håller då rå) är mitt fel.
Jag har jobbat hela dagen. Gått upp kl 05:00. Ni som känner mej vet att jag så dags skulle kunna sälja av nån av ungarna för att få ett par timmars sömn till.
Kört till jobbet. I snöslask storm!
Jobbat hela dagen.
Fastat hela dagen.
Gottfrid har haft sällskap av Mini med pojkvän, fått långpromenad i stan, badat i Ätran, tittat på grisar och änder så det har inte gått nån nöd på honom.
Men han är ju ändå mammig. Sökte hela tiden min uppmärksamhet, pockade på att vi skulle hitta på nåt så jag tog på mej ytterkläderna, vantar, mössa och så gick vi ut.
Gottfrid är jätteduktig lös.
Mycket mer lyhörd än i koppel... meeen, något mer flyktig och koncentrerad på annat när det är mörkt.
Hur som helst, vi gick vanliga kvällsrundan. Han var lös... som vanligt.
Då å då när han pinnade iväg lite långt eller inte höll koll på mej sjönk jag in i mörkret... bakom en häck, gömd bakom en stam, ner i gräset.
Å han sökte upp mej. Blev mer kontaktsökande.
Plötsligt när jag på en öde skolgård gömt mej bakom en häck hör jag honom skälla.
Jag rusar dit. Han har skällt på en rökande tjej... 15-16 år nånstans.
Det är egentligen ingen fara (med henne), Gotte har slutat skälla, viftar på svansen och hon klappar honom.
Jag kommer fram, ber tuuuuusen gånger om ursäkt, frågar om hon blev rädd vilket hon förnekar. Å hinner inte koppla hund
Denna gången har han 25 meter bort fått syn på en kvinna, två barn och en hund.
Han rusar mot dom. Jag ropar "stanna" som en galning. Han hinner fram men backar undan å väntar in mej.
Kvinnan lät på håll lugn, barnen pratade och skrattade, jag hörde henne säga "Nu går vi" och hann inte be om ursäkt.
Jag läxade istället upp min hund, kopplade honom och ångade rasande hemåt.
Han skulle gå strikt. Fick inte lukta. Inte flänga ut i kopplet. "Gå fint."
Vi går så en bit. 100 meter kanske. Jag känner att jag kan inte vara orättvis och långsint.
Berömmer. Klappar om. Tar av mej vantarna för att gräva fram godis och medan jag fipplar med det får han syn på en kanin... och sliter sej!!!
Vid det här laget är jag rasande som matadoren i Ferdinand.
Efter några minuter ser jag honom komma tillbaka. Inte bråttom alls.
Lommandes. Luktandes.
Jag rusar fram, glömmer mina pedagogiska, mjuka metoder.
Tar honom i kinderna och "ruskar honom." (Lugn, det är inte lätt att ruska 55 kg muskler.)
Skäller och visar att jag är allmänt skitsur.
Tror ni han bryr sej?
Tror ni han bryr sej nåt alls?
Är spak det allra minsta?
En gnutta ångerfull?
Inte!!!
Han fortsätter att dra i kopplet, söka med nosen efter vilt och koncentrera sej på allt... ALLT... utom mej.
Så jävla onödig promenad. Inte mycket till kvalitetstid där.
Men visst, jag vet. Innan någon säger nåt så VET jag att det är och var mitt fel.
Att inget av de tre incidenterna han hann hitta på under 15 minuter inte borde ha hänt. Fått hända.
Hundägare. Strikt ansvar. Jag vet!!!
Å blir arg på både honom och mej själv.
Händer sånt här någonsin andra hundägare eller är det verkligen bara jag?
Puss/ Asta
Var inte så hård mot dig själv. Ja det hade kunnat hända mig och vem som helst. Läste på framsidan av skks medlemstidning. Skäll inte på hunden stod det. Försent tänkte jag och läste inte den med det dåliga samvetet gnagande... Snape drog ju efter älg häromsistens. Och har nu fått en förkärlek till detta djur... men jag chansar och tränar inkall och skäller och är arg när det misslyckas (alltså när han drar i väg) kram i morgon är en annan dag
SvaraRaderaSkönt ändå med dagens händelse att ingen blev arg eller rädd. Annars skulle det säkert känts värre, nu kan du nog skratta åt den här dagen snart istället :)
SvaraRaderaJag provade med att bli arg på honom när han inte lyssnade, men numera biter jag ihop. Nu om det krisar (när jag är osäker på att kommandot "vänta" kommer fungera) så ropar jag "Maaaat" superglatt för att bryta det han har bestämt sig för att göra. Har jag mat eller godis i fickan så slänger jag det långt som attan, helst så att det hamnar framför honom. Det i kombination med skvallerträning. Så med mig med sig så sticker han inte (ta i trä), men sambon har inte samma taktik, och kan få en rusandes döv hund om han inte passar sig. Tråkigt då han kunde vara lös jämnt innan våren för 2år sedan, då stack han nämligen på något vilt för första gången, och så fick en börja om från början med träningen, och har inte kommit så långt som jag hade velat. Går dock att ha honom lös rätt ofta ändå, men en får vara lite extra vaksam på hur han beter sig.
Älskade goa Arne, kunde var 5:e månad hitta på saker som ung som både husse och matte tyckte var jobbiga, som när han slog följe med en orienterare och husse fick skamset hämta honom vid klubbhuset, en lycklig 8 månaders Arne tyckte han funnit en ny vän ;). När matte var sjuk, pulsade tungt med feber med en glad hund i djupsnön så fick han span på en hare som ätit rester från hästens hö, full fart efter haren, matte stånkandes och flåsandes efter...ut på vägen, matte livrädd och skrek för full hals S T A N N A......som tur är sprang den rädda haren snabbt ifrån min klumpiga unghund...så en glad, underbart söt Arne travade glatt tillbaka till en matta som ångade av svett, rädsla och ilska..Inez...kära, goa Inez ♥ har aldrig ens tänkt tanken att svika matte och husse, hon är följsamheten själv ♥ Kanske ett typiskt "tikdrag" jag har ingen aning då hon är den första tiken jag haft bland alla hanhundar ;) kram
SvaraRadera