Ett svårt ämne att ta i.

Som så många gånger förr lyssnade jag på P1 på vägen hem.
Ett inslag handlade om personrånen som sker mellan ungdomar i framför allt våra storstäder.
En sympatisk vältalig kille som kallades "Martin" på 17 år intervjuades.
Martin hade blivit utsatt för två rån och tre rånförsök. Det första när han var en liten tanig kille på 12 år.
Även hans kompisar hade varit utsatta för samma sak. Det var vanligt förekommande.
Han återkom till det flera gånger. Detta att "Det är hårt att vara ung kille i Stockholm." Han beskrev att han aldrig helt kunde slappna av utomhus.

Rånen satte djupa spår i Martin och han beskrev att samma sak hänt hans vänner.
En del blev rädda för att gå ut. Andra undvek vissa platser där de här "grabbarna" ofta hängde, alltså förövarna.
Men han beskrev även känslor kring mansbilden.
Sa att hans flickvän och att hans tjejkompisar ofta klagade att de hade så mycket krav på sej om utseende, vikt, hur de skulle vara. Men Martin beskrev oxå krav.
Kring att stå upp. Att hellre ta stryk än att lämna ifrån sej sina grejer för annars tappade han sin självrespekt. "Vem är jag om nån bara kan komma fram å be mej lämna ifrån mej min jacka eller min mobiltelefon?!" 

Martin var från ett av Stockholms välmående områden.
Rånarna, 3-4-5 åt gången hade samtliga gånger varit killar med utländsk härkomst.
Det gällde även Martins vänner. De var svenska, förövarna var utlänningar.
Och självklart drog Martin och hans polare slutsatser utefter vad de varit... och är... med om.
Martin hade, efter första rånet och som riktigt ung, attraherats av främlingsfientliga grupperingar.
Men senare hade han fått hjälp av en man från socialförvaltningen.
En "tuff kille" med mycket muskler och ett eget förflutet i -80 och -90 talens skinnheadsrörelser.
De hade samtalat, 100 tals gånger, om orsak å verkan. Om maktlöshet, manlighet och det hade hjälpt Martin. Han såg mer nyanserat på problemet idag.
Han insåg att det finns "bra invandrare" och "dåliga" och att det är så med svenskar oxå.
Samtidigt kan ingen ta ifrån honom och hans vänner deras erfarenheter.

Enligt Brottsförebyggande rådet har personrånen minskat.
Förra året var det ca 3500 fall och det var en minskning med 13%.
Men siffrorna är inte helt entydiga, det finns en överhängande risk att det här med rån mot ungdomar av andra ungdomar börjar "normaliseras" och att det precis som Martin var inne på "är nåt man får räkna med som ung kille" och att det därför polisanmäls i allt lägre grad.
Andra orsaker till att det inte anmäls kan vara att brottsling-offer går i samma skola/ bor i samma område/ känner varann och att offret bara är rädd för ytterligare repressalier.
Nu får BRÅ inte längre kartlägga etnicitet på brottslingar. Men när man senaste fick det, innan den nya lagen trädde i kraft, visades en ganska tydlig överrepresentation på att personrån begicks av de med utländsk etnicitet eller bakgrund.
BRÅ, polisen, socialtjänsten var väldigt eniga att självklart beror inte kriminaliteten på någon etnicitet utan snarare att de flesta personrån begås av människor från socioekonomiskt svaga områden.
Fattiga ungdomar med hårda bakgrunder helt enkelt.
Lätt för oss som står utanför att ta in och begripa utan någon djupare analys.
Men för Martin och för Martins kompisar. För alla dessa ungdomar i storstäderna som undviker vissa områden, vissa platser, vissa tider, som inte går själva osv därför att deras erfarenhet säger dem att invandrare då rånar dem... ja, men det tror fan att främlingsfientlighet till sist gror i det.

Det här är ett problem. Ungdomarna ser det. Sverigedemokraterna ser det. Jag förstår det.
Frågan är vad man ska göra åt det?!
Segregationen av utsatta områden måste brytas NU.
I den frodas droger, kriminalitetromantik, antihjältar sida vid sida med arbetslöshet, utanförskap och ickefungerande vuxna.
Det här är större och svårare än att en unge har en mobil/märkesjacka och den andra har det inte. Visst har pengar med det att göra men även ett klassförakt.
En vilja att "sätta dit bratsen", en felaktig syn på vad respekt är.
Det är två världar som bara möts i konfrontation.
Eller möjligen att nån förälder gör ett städ/ byggjobb i de fina kvarteren.
Aldrig av nyfikenhet. Aldrig av vänskap.
DET går inte att lagstifta kring.
Där krävs det en attitydförändring hos oss alla.
Å ett mod att se å diskutera.

Vad tänker du? Spontant.

Puss/ Asta