Pappornas rättigheter

 

Pappor har, världen över och i alla tider, haft någon slags biroll inom familjen.
Det är runt mammor å barn som navet snurrar.
Pappor har i bästa fall tjänat pengar till familjen, stått för något diffust skydd mot faror, lekt med sina ungar och tagit till basrösten och kanske rottingen när barnen behövts uppfostras.
Om de nu inte dragit och lämnat, skilt sej från sina barn samtidigt som de skilde sej från deras mamma för att starta upp någon annanstans.
I Sverige, ett av världens mest jämställda länder, håller detta nu på att förändras.
Det är fortfarande kvinnor som tar ut majoriteten av de valbara föräldradagarna, det är fortfarande mest kvinnor som vabbar och det där tror jag vi behöver en lagstiftning för att skynda på.
Vi har ändå kommit såpass långt att vid en separation/ skilsmässa mellan föräldrarna så har papporna sina barn oftare än tidigare då varannan helg (eller mer sällan) var vanligast.

Min erfarenhet av pappor å män är att de betydligt oftare än kvinnor smiter från sitt ansvar. Är ointresserade av det.
De kan ifrågasätta faderskapet i onödan, de kan krångla med att betala sitt underhåll och tjafsa om att hjälpa till mer ekonomiskt.
De kan bli förbannade över en graviditet trots att varenda pojkvasker i detta land rimligen borde veta hur man skyddar sej från ofrivilliga sådana.
De kan krångla med att ha sina ungar, inte vara speciellt intresserade.
De kan bete sej olämpligt ihop med sina barn, sätta sej själva först som om de själva vore egoistiska ungar.
Jag har hört, och känner till oändligt med fäder som inte borde få träffa sina barn alls därför att de missbrukar, är våldsamma eller allmänt olämpliga.
Å alla dessa mammor som stångas för att barnen ska få träffa sin pappa.
Eller slippa träffa sin pappa.
De historierna är vardagsmat.

Men jag har väldigt lite funderat på vilka små rättigheter en sund och bra man har kring föräldrarollen om mamman sätter sej emot.
Att världen är ojämlik även där.
Om en man å en kvinna väljer att bli gravida och kvinnan därefter inte vill ha med mannen att göra... då har han inga som helst rättigheter till sitt ofödda barn.
Alldeles hur engagerad han är, alldeles hur mycket han ser fram emot det ofödda barnet så har han noll och inga rättigheter att få följa med till barnmorskan, se ultraljudet eller få någon som helst information.
Detta trots att alla vet, att all samlad forskning visar, hur viktig barnets relation till sin pappa är och trots att alla förstår att början på den livslånga relation mellan pappa-barn börjar just under graviditeten.
Kvinnan har hela makten över något som faktiskt är gemensamt.

Jag känner till en man. En skötsam, snäll, ansvarstagande man som skaffade barn med en kvinna under en relation. En relation som tog slut innan barnet hann födas.
I flera år fick han strida för rätten till sitt barn.
År efter år efter år fick han smulor, beslutade el framtvingade hos mamman, korta besök. Familjerätt som blev tingsrätt.
Nu, många år senare, har det löst sej men efter stort lidande för denna man som faktiskt inte gjort något fel. Man kan bara hoppas att relationen till barnet inte blivit skadat i grunden.

Ett jämställt samhälle tjänar både män och kvinnor på.
Bara för att vi på så gott som alla områden lever under ett patriarkat även i Sverige finns det ingen som tjänar på att pappor tilldelas en biroll i "Projektet Familjen."

Vad tycker du?

Puss/ Asta