Maria frågade om sjuksköterskeyrket.

 

Maria frågade: Jag funderar ju på att läsa till ssk och du som sitter på en massa erfarenhet och gått utbildningen - när kände du under utbildningens gång att det här var din grej? Vilket ämne inom sjukvården brinner du mest för och kände du det redan när du läste till ssk? Vad var det svåraste du bemött som ssk? - både som elev och som ssk i yrket. ( givetvis utan att bryta patient sekretess, men om du utgår från dig själv) Vad är din styrka som ssk?

Bred fråga och jag ska försöka ge ett brett svar. Har andra läsare som efterfrågat inlägg om mitt yrke tidigare.
När jag började läsa Sjuksköterskeprogrammet efter att ha tragglat igenom grundvux och komvux gjorde jag det i syfte att bli barnmorska. Jag ville då helst inte jobba en enda dag i onödan ( ett år som syrra innan du får söka vidare.)
Men jag kom att tycka om mitt yrke som medicinsköterska och blev kvar.

Sjuksköterskeutbildningen är en av de bättre utbildningarna som finns om man vill arbeta med människor på något sätt för den är så bred och så oändligt många möjligheter. Via erfarenhet och/ eller vidareutbildning kan man arbeta med allt från graviditeter till åldringsvård. Allt från psykiskt sjuka till akuta medicinska omhändertaganden. Det kan vara allt från en lugn vårdcentral till en akutvårdsavdelning med liv och död.
Alla som tycker om att arbeta med människor kan finna sin plats.

Om jag skulle gå vidare inom yrket så skulle jag utbilda mej till barnmorska, till distriktssköterska eller inom psykiatrin och då förmodligen missbruksvården.
Gemensamt för dessa till synes spridda områden är att de bygger mycket på personliga relationer. De bygger alla på förtroende mellan sjuksköterska och patient, på att lära känna och på samtal.
Det är där jag är som bäst inom mitt yrke, i mötet, att använda mej av att förmedla förtroende och ge känslan av att lyssna och förstå.
Att jobba på IVA, akuten, ambulansen är inte min grej. Jag skulle alltid undra hur det gick sedan och känna en frustration i det.

Nu mera efter snart 12 år i yrket har jag ju såklart även hunnit samla på mej en del erfarenhet och det som kallas den kliniska blicken.
Nu kan jag tycka att det är lite kul när det hettar till och det sker nåt akut.
"Kul" är så klart fel ord men det är en speciell känsla när det handlar om liv och död och patienten klarar sej. Adrenalinkick.

Det svåraste jag mött som sjuksköterska?
Jag vet inte. Det är på olika nivåer.
Patienter som man lär känna under många år och fäster sej vid lite extra som går bort.
Patienter som kommer in med vad som först bedöms som något banalt, en lunginflammation eller liknande, men som visar sej ha spridd cancer.
Att ringa till anhöriga å berätta att en patient plötsligt gått bort är aldrig roligt. Alltid svårt.
Att känna sin begränsning och inte kunna påverka eller hjälpa en ensam människa är inte heller lätt.
Anhöriga som är missnöjda el arga el förtvivlade och som man inte når fram till.
Hade ju en sådan incident för nåt år sedan när jag och en kollega blev filmade och hotade och det var inte så himla kul.
Dels för incidenten i sej men även för att jag inte nådde fram till dem och för att jag tillät mej bli förbannad.
Över lag så upplever jag att både patienter och anhöriga blir allt mer missnöjda.
Inte så att de är det "jämt" men jag får lägga mer tid på sådana samtal nu jämfört med i början av min karriär, vilket så klart beror delvis på besparingarna och delvis på ett generationsskifte. Gårdagens gamlingar var ett mer tåligt släkte. Dagens gamlingar ( och ffa deras anhöriga) läser på på internet och tror sedan att de kan mer än läkaren.
Den dagliga stressen är en annan svår sak.
Känslan av att gå hem och inte vara 100 % säker på att man inte missat något viktigt eller med vetskapen om att en patient som kanske fått ett tungt besked om svår sjukdom inte fått prata. Att jag bara hunnit säga "God middag" och "Här är dina mediciner" till honom.

Jag känner dagligen på mitt arbete att jag gör nytta och skillnad.
Men ibland... inte allt för ofta men då och då... kan man känna att man förändrar för en annan människa i grunden. Att våra samtal och de trådar jag därefter drar i blir startskottet på ett nytt å bättre liv för patienten.
Sådana tillfällen spar jag i mitt yrkeshjärta som små diamanter.
DÅ är yrket verkligen fantastiskt! Värt allt.

Slutligen vill jag råda dej att göra högskoleprovet så många gånger du kan.
Resultatet förbättras ofta för var gång och första gången var lite av en chock för mej och för många andra. Det är tufft mentalt att skriva ett prov i 5 timmar å vara allert hela tiden, där du vet att resultatet påverkar huruvida du kommer in på utbildningen eller inte.
Lycka till!

Puss/ Asta