På facebook har jag de senaste dagarna fått kommentarer om att jag ser smal ut.
Smal med antydning om "för smal" och oskriven undertext "Nu räcker det."
Jag förstår att människor säger det i all välmening, ibland som en komplimang, men samtidigt så känner jag mej lite skriven på näsan.
Lite att jag "inte förstår" eller har "felaktig kroppsuppfattning."
Att protestera mot det förstärker bara den tesen.
Inledningsvis vill jag å det starkaste betona att jag inte tycker att jag är TJOCK.
Jag vill oxå tydligt säga att jag inte tycker att man har någon som helst skyldighet att vara smal eller att rundare människor är sämre eller fulare än smala.
Själv skulle jag säga att jag är rätt "normalbyggd."
Jag har att brås på på båda mina föräldrars sidor i form av kraftig övervikt, jag har lätt för att öka i vikt (svårare att gå ner det) och jag vill helt enkelt "passa på mej."
Jag vill inte att det brakar iväg i 20-30 kg som jag sedan måste ta tag i.
Jag är 1,62 cm lång och jag väger... nu... 60 kg.
Det innebär att jag enligt BMI ligger i mitten på det normala fältet.
Varken över eller underviktig.
Vad det gäller att mäta midjan klarar jag mej med nöd å näppe från det som räknas som ohälsosamt, alltså ett midjemått över 80 cm. Jag ligger på 78-79 cm.
Jag har en päronkropp. Tunn upptill, ffa i ansikte, hals, armar, byst.
Fylligare ner till över höfter å lår.
Toppar kan jag ibland ha i small el stl 36. I Strumpbyxor drar jag 40-42.
Jag har alltså inte tillstymmelse till att vara underviktig eller "för smal."
Efter 3,5 vecka med 5:2 metoden så har jag gått ner de extra kilona jag dragit på mej under första delen av vintern.
Där är jag nöjd.
Huden är däremot väldigt "lös" och jag är inte i närheten av så fit som jag var i somras när jag sprang.
Vill jag bli fastare i hullet så kan jag alltså inte banta bort något mer, jag får träna.
I min ålder bör man inte vara för mager, då syns rynkor (än) mer och dragen blir hårdare å vassa.
Å jag är inte sååå motiverad, inte sååå fåfäng, det är inte sååå viktigt för mej att jag orkar lägga ner jobbet som krävs för en platt mage å fasta lår.
Jag ÖNSKAR att jag vore det, för visst vore det kul å se lite snygg ut naken men det är som med att kunna prata engelska obehindrat, jag vill gärna men orkar inte betala priset.
Sen är det märkligt... å där är jag med er... att jag är väldigt mycket hårdare mot mej själv.
När magen putar under kläderna, när klänningen eller linnet, inte faller slätt på mej så retar jag mej på det. Oftast har jag inte kläder där det ens syns. De går bort.
Men på andra så stör det mej inte alls, tvärtom kan jag tycka att det ser kvinnligt å feminint ut.
Jag är en väldigt viktmedveten person när det gäller mej själv (eller jag är hård mot mej själv på alla områden) medan jag hos andra inte reflekterar över hur deras kroppar ser ut.
Alltså. Ni kan andas ut. Jag kommer inte få anorexi nästa vecka. :)
Puss/ Asta
Satt och tänkte på det här med kroppsupofattning igår på em. Håller nog med Ld när hon säger att vi är kroppsstörda. Att vi på något sätt har fel uppfattningar om hur det skall vara. Och jag kände lite det så här igår- varför ens kommenterar jag? Visst att man vill höra att man är fin. (Det vill ju alla höra. ) men jag tog det nog på ett personligt plan ditt omnämnande av valken och gjorde om det till mitt problem. Att du efter fyra barn har "mage" att klaga. Jag Ser värre ut utan att ha fått barn. Men det ligger ju hos mig och det får man nog inse när och hur man kommenterar. Men just att Jävla telefon försöker kommentera när jag kommer in til datordjävulen. För just nu kan jag inte se vad jag dkrivit eller radera något
SvaraRadera