Tar en liten paus i att svara på frågor. Vad många ni var som ville vara med å vilka bra frågor ni kom på! Ni är bara bäst!
Jag känner mej lite ledsen idag och som alltid värre framåt kvällningen.
Jag har försökt distrahera mej med både kvällspromenad och timmar av broderi, med att hänga på facebook, spela thaipei och städa... men det vill inte släppa.
Det är lite spridda anledningar. Lite relationer som tjorvar. Kommentarer som biter sej fast och förmodligen blir större i mitt huvud än vad det var tänkt.
Och så är det barnen oxå. Alltid dessa ungar!
Varför var det ingen som berättade det för en när man var gravid. Den här ungen kommer du oroa dej för till dödagar. Om ens det räcker, det vet vi ju inte.
Sonen ska flytta. Igen.
Det är säkert tredje eller fjärde gången han tar sitt pick å pack och nu är det åter dags.
Till Göteborg. Inte andra sidan jorden men inte nästgårds heller.
Han har det tufft i livet just nu. Är väldigt sorgsen och det gör det ännu svårare att släppa taget.
Men han är en stark fin man. Han kommer klara sej, jag vet ju det.
Fast mammahjärtat värker ändå.
Å plötsligt känns allt så meningslöst.
Vad är det för mening med att jag fixat 5:2 metoden i snart två veckor?
Vad spelar det för roll att jag tappat två kilon?
Varför ska jag hålla på med de här "vita veckorna" för?
Allting är ju bara trams. Det betyder ingenting.
Det jag verkligen skulle vilja, som ordna upp sonens situation eller åtminstone ta bort hans onda det kan jag inte göra ett skit åt!
Jag känner mej så himla trött med. Och jag har massor av jobb framför mej.
Är i princip jämt stressad inombords på jobbet numera och bara orden "Du ska få en ny patient" eller "Du måste flytta dina flyttbara patienter" ger mej tryck över bröstet.
Det känns som om jag går i lera.
Antar att många känner så?
Åtta dagar in på det nya året känns januari redan evighetslång.
Sov gott.
Puss/ Asta
Kramar A!! Önskar jag kunde hjälpa dig.. Men visst känns det redan som om januari har funnits sedan urminnes tider? Jag skall läsa ifatt din blogg endera dag. Nu måste jag försöka sova en liten gnutta!
SvaraRaderaKramar
Kramar tillbaka och sov sött. Vi måste hinna ses en dag med!
RaderaIbland tjorvar livet till sig, det bara är så! Och när det gäller barnen finns det ingenting som lättar oron, annat än att det ordnar sig för dem! Jag är säker på att du har fostrat starka, självständiga barn som har god självkänsla. Men livets smärtor kan vi inte skydda dem ifrån. De måste igenom dem bara. Det är så det är. Det gör det inte lättare på något vis. Aldrig. Men det spelar liksom ingen roll hur mycket vi oroar oss, ängslas, sörjer med dem, de måste igenom det själva i alla fall. När det gäller jobbet, så är det en annan femma. Jag brukade tänka, när jag verkligen inte räckte till, när allt bara var ångest, kaos och en evig grottekvarn, att jag gör så gott jag kan. Att jag gör mitt allra bästa till och med. Och räcker inte det, kan jag ju i vart fall inte göra något åt det (heller) och så tröstade jag med att om jag hade räddat en människa, så hade jag i alla fall räddat den människans hela värld! Sen håller jag helt med dig om att det inte är mycket av det ytliga som spelar roll, egentligen, men samtidigt är det helt nödvändigt för ens självkänsla, för ens välbefinnande att också göra lite ytliga justeringar också. Annars blir det ju beckmörkt på alla fronter.
SvaraRaderaJag hoppas du får en god natts sömn (och a pro på sängar, jag och min man hittade en jättebra säng på Blocket - till ett mycket bra pris). Kram
Tack :) Kram!
RaderaKänner med dig ... mammahjärtat ömmar när barnet/barnen inte har det bra, oavsett orsak ... Det är väldigt jobbigt och det är svårt att bortse från den känslan ... Men allt ordnar sig - det gäller att hålla ut ... "bara"/Mormor
SvaraRaderaÅhh, den där mammaoron, så många gånger jag velat gått som en levande sköld och skyddat mina barn mot vassa tungor och hårda nypor... Skickar lite varma tankar åt ditt håll!
SvaraRadera