fredag 17 januari 2014

Att önska livet ur sitt eget kött och blod.

Detta är ett av de privataste inlägg jag någonsin skrivit. Kanske tar jag bort det, vi får se.
Samtidigt som det är självutlämnande och lämnar ut fler än mej själv så tror jag tyvärr att jag inte är ensam om den här situationen. Om de här känslorna.

Att önska livet ur sitt eget kött och blod.
I snart 30 år har min lillebror varit missbrukare och psykiskt sjuk.
I snart 30 år har vi, och framför allt min mamma, levt med att han frivilligt och ofrivilligt kört runt oss i en känslomässig centrifug.
Och nu, idag, kände jag att jag önskade honom död.
Inte av hat. Inte av rädsla.
Av uppgivenhet.

Min lillebror var en solig, glad och social pojke som barn.
Han var modig, dumdristig rent av, och enormt älskad å bortskämd av mamma.
Till mej hade hon en problematisk relation när jag var liten, ändå tror jag inte att jag var ett särskilt besvärligt barn. Men min bror... honom kunde hon älska förbehållslöst och gjorde så oxå.
Jag var avundsjuk och svartsjuk som liten. Men då jag flyttat "hemifrån" till mina morföräldrar i 12 årsåldern fick vi en allt bättre och närmare relation jag å min bror.
När inte längre "mammareviret" störde oss.
Jag minns ett par, fem-sex år där, som väldigt nära och innerliga.
Hur han vände sej till mej.
Hur han blev fadder till mitt barn.

Så en vårkväll när han var 14 år och jag hade fått mitt första barn några månader tidigare tog han mammas samlade läkemedel i en protest, i ett korkat pubertetsraseri mot mamma.
Min mamma ringde mej och sa att han låst in sej på rummet. Inte svarade.
Jag kom dit, vi fann en nyckel... och en medvetslös unge i sängen.
Det tog evigheters minuter innan ambulansen kom. Väl på sjukhuset vågade ingen svara på om han skulle vakna igen och i vilket skick han i så fall skulle vara.
Men han vaknade.
Till synes utan några restsymtom. Inga som doktorer eller EEG upptäckte i alla fall.
Men både jag å mamma sa att han förändrats.

Sen började karusellen med droger. I huvudsak hasch.
Drogpåverkan, psykoser, psykvistelser.
Ett allt mer självdestruktivt och inneslutande beteende.
Vi letade efter honom i parker och på stan.
Vi hade oändliga akuta familjemöten.
Det ena efter det andra provades.
Familjehem, boende hos vår pappa, psyk igen, behandlingshem.
Alltid på frivillig basis. Vilket aldrig varade särskilt länge.

Min mamma var på den tiden en attraktiv kvinna yngre än vad jag är.
Hon hade vänner, pojkvän och gott om andra kavaljerer.
Hon hade ett bra jobb. Intressen.
Allt. Precis allt förstördes av min brors missbruk och av hennes oro och oförmåga att släppa hoppet om sitt barn. Vilken mamma kan det?
Ja jag säger mamma. För så är det. Att vara mamma är någonting annat än att vara pappa. Eller syster.
Mamma har berättat om hur hon var på "Föräldraföreningen mot narkotika", hur hela familjen var med och engagerad kring de olika ungdomarna i början. Å med tiden... bara mammorna kvar.
Min mamma är idag en spillra. Långt äldre än sina 62 år. Själv missbrukare. Själv trasig. Oändligt ensam.

Ganska sent i sin missbrukskarriär gick min bror över till andra droger.
Amfetamin. Heroin. Alkohol. Allt som gick att bedöva sej med.
I övrigt fortsatte turerna.
Korta tider av tvångsvård. Behandlingshem. Tillbaka till lägenheten och missbruk.
I takt med att haschet byttes ut eller kompletterades med annat så förändrades min mjuka snälla bror till nåt annat. Hårdare och elakare. Hotfullare och aggressivare.

Numera dricker han mest och tar läkemedel.
Han har även fått diagnosen Aspergers syndrom.
Å han jagar livet ur mamma.
Ömsom ynklig, gråtmild, snäll och behövande.
Rädd och oförmögen.
Ömsom skrytande och skrävlande, egoistisk och krävande.
Elak och våldsam.
Han har slagit mamma så många gånger.
Hon älskar sitt barn. Men är rädd för honom.
En vuxen karl med en 11 årings intellekt.

Senast i förrgår slog han henne.
Nykter.
Han skulle få sova på soffan för han vågade inte gå hem.
Mamma fick ett telefonsamtal som han inte tyckte hon skulle få.
Då slog han henne. Upprepat. Med knytnävar. I ansiktet.
Ikväll har jag terapitalat mamma via telefonen i väntan på polisen.
Medan han ringde, sparkade å slog sej trött på hennes dörr.
En mamma i panik. Livrädd för att en förstärkt säkerhetsdörr ska ge vika.
När polisen kom var han borta.
Men den kvarten-tjugo minuterna. Jag fick ångest själv av att höra.
Å att vara så långt borta.

Jag har saknat min bror i halva mitt liv... nej, mer.
Jag har försökt hjälpa, jag har bett och hoppats.
Jag har förlorat min mamma till missbruk via honom.
Jag älskar honom, jag saknar honom men jag önskar han var död.
Jag har gett upp hoppet och en gammal människa som mamma är ska inte behöva leva så här. Med all ångest, rädsla, självförebråelse.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Puss/ Asta

14 kommentarer:

  1. Jag började gråta när jag läste ditt starka och osentimentala men känslomässigt stora blogginlägg. Jag har inga råd att ge, inga ord till tröst. Bara ett oändligt stort känslomässigt JAG FÖRSTÅR DIG! det är baksidan av kärlek, av blodsband..att kärleken och misströstan står mot varandra, och ändå i samförstånd! Jag lider med dig, din mamma och din lillebror…Du vet att jag vet! Stor kram, mycken kärlek och massor med värme till dig! <3

    SvaraRadera
  2. Kram på dig. Jag kan mkt väl förstå dina känslor.

    SvaraRadera
  3. Vet verkligen inte vad jag ska skriva... Smärtan i att älska någon i ett aktivt, tungt missbruk går inte att omfamna, inte jämförbart med något. Vet inte om jag kan tänka mig något värre än att förlora ett barn till drogerna. Och att vara en älskande syster som måste bevittna och vara en del sv detta...

    Lider med dig.
    Lider med er.

    Vi ligger ständigt steget efter drogerna. Eller mil bakom.

    SvaraRadera
  4. Starkt ... och så smärtsamt ... och så sorgligt ... Ta hand om dig!/Mormor

    SvaraRadera
  5. Åh jag känner igen lite i det du skriver. Jag har en halvbror som dricker och jagade min mamma med oanmälda besök som aspackad, telefonsamtal och tjat. Nu lever inte min mamma men hon hade också en befogad oro hela tiden.
    Jag bröt kontakten med honom för några år sedan. Droppen var när han ringde full och mina barn svarade. Nu vet jag inte ens om han lever längre. Egoistiskt kan tyckas men jag orkade helt enkelt inte.
    Nu har istället min sambo en bror som dricker sedan ett par år tillbaka. Kan lugnt säga att jag hatar alkohol stundtals.

    Stor Kram på dig!
    LiseLotte

    SvaraRadera
  6. oufff, försöker tänka styrka till dej, hoppas det känns!!!

    SvaraRadera
  7. Förstår. Förstår precis. Och tänker på dig och din mamma! Kramar

    SvaraRadera
  8. Mycket STARK berättelse, jag har ingen erfarenhet av något Du skriver.
    Kan bara sända MASSOR med styrkekramar.

    Jag kan förstå din rädsla, frustration, ångest...

    Kram Sara

    SvaraRadera
  9. Ååååå så fruktansvärt tufft för dig! för din mamma, för familjen....o även för din bror inte minst.
    Jag kan låta krass, o det är absolut inget råd, men herregud - rädda dig själv! Och din mamma - hon har ju sitt liv att leva, vilket hon inte gör nu. Ibland kan det vara en styrkehandling o det "bästa" för den som missbrukar - om än så oändligt svårt att föreställa sig! En mammas högsta önskan o innersta vilja är ju att finnas där för sitt barn - det är ju så djupt rotat... men sen finns det ju samhällets konventioner som styr, en "plikt" att har man satt ett barn till världen finns man där - oavsett vad.... Jag tror inte på detta längre , personligen, därmed inte sagt att det är lätt att stänga dörren...

    ...det är nog det svåraste i livet.

    Jag förstår din vanmakt, jag hade önskat som du, för så många liv förmörkas, förstörs.
    Inte alls underligt, snarare en klar o naturlig tanke..
    Styrkekram!

    SvaraRadera
  10. Mina barns far har asperger syndrom och ett mångårigt missbruk som fortgår. Hans mor lever i samma misär men vägrar inse att hon måste sätta stopp! Inte släppa in honom öht förrän han fått den hjälp han behöver. Inte tvätta hans kläder, inte ge honom pengar, inte ge efter för hans hot utan anmäla, anmäla, anmäla varje övertramp! Se till att få kontaktförbud! Men nej, hon flyr till kvinnojouren stup i ett. Hon talar om att nu jäklar var det sista gången han gjorde ditt och datt. Så går dagarna, och karusellen börjar om...
    Skulle kunna skriva hur mycket som helst om eländet men, din mamma måste sluta vara mamma, och du måste glömma den person som en gång var din bror. Thats it! Han kanske en dag kommer tillbaka. Ta emot honom isf. Annars får ni leva på minnena.

    SvaraRadera
  11. Jag förstår vad du känner - jag hade samma situation med min pappa. Jag fick acceptera att det inte längre var "han" bara det skal som blivit kvar efter många års alkoholism. Och ja, det var en stor lättnad när han dog. Lika mycket för min skull, som för hans egen skull. Jag såg ju smärtan bakom missbruket också.

    SvaraRadera
  12. Precis som andra skrivit här förut så känner jag också med dig. Jag vet hur det känns. Hur det är att se sin bror försvinna, hur man som syster gjort allt man kunnat göra (men funderar över om man kunnat göra mer), hur det är att se sina föräldrar vända ut och in på sig själva för att hjälpa honom. Hur han trots alla sina fel och brister ändå smälter mammas hjärta mer än vad jag någonsin kunnat. Jag vet hur det är att önska att han vore död. Hur det skulle bli enklare för alla.

    Men jag vet också hur det är att finna sin bror död. Att inte kunna göra mer. Skamkänslorna som ibland kommer fram om att jag faktiskt tyckte det skulle vara enklare om han vore död, och så DÖR han. Är det mitt fel? Självklart är det inte det. Men det är svårt att få in i skallen och hjärtat. Svårt att ta in att jag aldrig kommer träffa honom igen. Ibland är livet verkligen skit och det finns egentligen inga bra råd jag kan ge dig. Han måste vilja hjälpa sig själv. Kram /L

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare