onsdag 31 december 2014

Några timmar kvar



Jag har denna bild som mitt skrivbordsunderlägg på datorn.
Den är underbar tycker jag.
En vacker gammal kvinna. Som levt livet. Som fortfarande bejakar krimskrams och fåfänga.
Livet ska levas. Inte bara överlevas.

Jag har ägnat, denna sista dagen på 2014, åt det jag behövde allra mest.
Återhämtning.
Jag har sovit. Varit ute med min hund. Sovit igen. Läst. Sovit. Läst igen.
Går fortfarande runt i linne utan bh å med gårdagens smink.
Jag tänkte det skulle få förbli så. Vi ska inte ha gäster å jag är så jävla nöjd med det.

Det har varit ett fint år, 2014, och jag känner mej nyfiknare och mer tillfreds med att ett nytt år väntar än vad jag kan minnas att jag gjort på länge.
Så just därför ska jag ändå ta mej en sväng förbi duschen. Slänga på mej nån av alla mina klänningar.
Lite nytt smink i nyllet.
För att ära kvällen och för att respektera min familj.

I övrigt blir det allt utom ambitiöst och det är så ljuvligt.
Färska räkor och färdig aioli till förrätt.
Entrecote och potatisgratäng med massor av grädde å vitlök till huvudrätt.
En chokladcheescake med fudgetäcke som blev långt ifrån lika snygg som på bilden men som nog kommer att smaka himmelskt till dessert.
Ett schysst rödvin och hockey.
Kanske nåt spel och läsa slut på boken.
Ett lugnt å värdigt slut på ett lugnt å i många stycken harmoniskt år.
Å precis vad min lite oroliga själ behöver.

Gott nytt år kära läsare.
Gott nytt år hur ni än väljer att tillbringa kvällen.

Puss/ Asta

tisdag 30 december 2014

Min upplevelse av att leva med en Dogue de Bordeaux



På nätet och i rasbeskrivningar går att läsa att Dogue de Bordeaux är en av Frankrikes äldsta raser och finns omnämnd redan på 1300 talet.
De härstammar från molosserhundar och har genom historien använts inom jakt på högvilt, vakt och djurhetsning.
Det är massiva, lågställda och harmoniskt byggda.
Minivikt för tikar är 45 kg och för hanar 50 kg. Rasen skall ha underbett.
Idag används rasen främst som sällskapshundar men är även imponerande vakthundar.
Mer information om rasen finner du lätt vid en googlesökning.

 

Jag har nu snart levt med Dogue de Bordeauxer i tio år och vill ge min personliga å högst privata syn på hur de är i sin personlighet och att leva tillsammans med.
Alla Dogue de Bordeauxägare instämmer kanske inte, men jag tror att de flesta känner igen sej.

"Det är en speciell ras, de har något alldeles särskilt" säger många som är ägare men sedan är det svårare att specificera vad. Alla säger väl så om sin favoritras kan jag tro.
Min första uppfödare beskrev för mej vid vårt första möte att de har något mänskligt över sej och att när man väl förlorat sej i dess blick så är man fast. Hon är kanske den som bäst lyckats fånga det där "speciella."

Dogue de Bordeauxen är svinstark i sin fysik, mycket muskler kombinerat med att de är så lågsatta.
De är precis lika envisa. Vet bäst själv. Kan bäst själv.
Tex har båda mina hundar betett sej lika dant när de ska gå ut.
De kan tjata om den där promenaden, svansa kring mej när jag klär mej. Så tar jag fram kopplet... och då går de å lägger sej under trappan med uppsynen av "Va?! Gå ut?! Nu?! Nä, det vet jag inte..."
Men det är mentalt en mycket mjuk ras. En känslig själ som ska fostras varsamt.
Vill du kunna kuva din hund, äga den, ha kadaverlydnad... då är det inte rasen för dej.



Jag hade brukshundar innan jag träffade Märta.
Gick som tonåring lydnadskurser med min mosters rottweiler som vi hade delad vårdnad om.
Jag hade Bouvier och Risen.
Jag var fostrad i den "hårda skolan" där det talades mycket om dominans och auktoritet.
Jag fostrade mina hundar så. Jag vet andra DdB ägare som sagt samma sak.
Och sen kom Dogue de Bordeaux in i deras liv... och plötsligt blev de eftergivna och mjuka.
Hunden fick tigga, ligga i soffan, slicka sej i skrevet i sängen.
Många många krusas med maten.
För de har "nåt", något som bara kräver att få bli älskade å omhuldade.
De är makalösa på att driva igenom sin vilja och flörta till sej vad de vill ha.
Ingen av mina Bordeauxer har varit superlydiga. De har haft sina exter för sej.
Men de är fostrade med mjuk hand, ur mina händer kommer bara godis och kärlek.
Jag har bejakat dem vid rätt beteende och korrigerat med mitt eget kroppsspråk och röst vid felaktigt.



DdB är en extremt familjelojal hund. Ibland en enmanshund.
Jag trodde Märta var mammig... så fick jag Gottfrid.
Gottfrid älskar mamma... när jag är borta är han "ensam" och söker inte övriga familjens sällskap.
Han är alltid, alltid där jag är.
I sängen när jag sover, vid mina fötter nu när jag skriver, på toa när jag kissar.
Alltid.

"En DdB behöver aldrig läras att vakta" så sa min första hunduppfödare till mej.
"Jag säljer bara till människor med egen stake" sa hon oxå. För det ÄR onekligen en ras som attraherar människor som behöver en potensförstärkare.
Vakta kan de från att de är små. De skäller med dova imponerande skall.
Det går mycket väl att träna med rasen, de har en utmärkt nos.
De är inte dumma men de måste motiveras till att vilja utföra det du ber den att försöka och den gör det inte om å om å om igen som många brukshundar. Å de gör det inte alltid. Inte om den inte känner för det.
 

Blicken. Jag måste ju säga något om blicken.
Om deras ögon.
Hur de kan skifta från det mjukaste, varmaste vänligaste till kyla och ren "muckar-du-med-mej attityd."
Märta var den tålmodigaste storasyster när Gotte kom. Trots att hon stora delar var krasslig.
Han hängde med sina sylvassa små tänder i hennes öron, hals och svans.
Han retades och tetades ständigt och hon lät honom hållas.
Slickade honom ibland på magen för att få honom lugn.
Men jäklar i min låda om han satte en tass i köket när hon å jag låg på golvet och gosade.
En blick... en iskall blick... fick honom att frysa i steget.

En Bordeaux är en stor hund med ett ännu större hjärta.
De älskar de de sina, de charmar brallorna av de flesta och de sticker ut i alla sammanhang.
Jag tycker dessutom att de utom jämförelse är den vackraste hundrasen jag någonsin sett.
Är lite old fashion och föredrar (oftast) de rödmaskade framför de med svart mask då jag älskar hur färger på päls, ögon och nosspegel harmonierar med varann.

Den som säger att man inte kan köpa lycka för pengar har aldrig ägt en Dogue de Bordeaux.

Puss/ Asta

söndag 28 december 2014

"Fast egentligen var det han som räddade mej"



... Vackert citat i del av kommentar från mitt inlägg nedan. Läs gärna kommentaren i sin helhet.
Det är min läsare å vän Nina som beskriver sin hund Bandit.

Det var så fint skrivet och den framkallade igen vemodet över min Märta.
Min Dogue de Bordeauxtik som jag hade innan Gottfrid.
Min första DdB. Mitt livs kärlek.

Det är snart två år sedan hon dog för mej här i hallen.
Efter att ha varit krasslig ett par veckor upp å ner, veterinärsbesök som inte gav någonting och en långrunda tidigare på dagen sökte hon sitt eget sällskap den där dagen i januari.
Kom inte fram å höll mej sällskap när jag lagade mat. Vände bort huvudet när jag erbjöd henne en smakbit.
När Gottfrid å jag gjorde oss redo för valpkurs började hon plötsligt flåsa. Hosta.
Hon reste sej då jag klätt på mej och föll ihop rakt in i skostället.
Jag tog henne i famnen och skrek att vi måste till veterinären.
Men sedan blev hon snabbt grå i ansiktet. Nos och läppar blev blåa.
Syrebrist.
Hon flåsade häftigt, ögonen vände ut å in.
Jag höll henne tätt tätt. Jag hade hela hunden i famnen när hon gav upp sin sista suck.
Sen kom den...

Sorgen. Den ofattbara. Värre än allt jag upplevt när husdjur, vänner, släktingar dött.
Hon var mitt norr och mitt söder.
Hon var min ledstjärna och vän.
Min själsfrände och mitt ankare i livet.
Jag skrek rakt ut. Värre än vilket grekiskt drama som helst.
Dygnen efteråt minns jag inte.
Jag sov å grät.
Jag föll igenom och blev sjukskriven i ett halvår.

Jag visste det innan.
Innan hon blev sjuk.
Jag kände hur hennes energier lämnade mej, förberedde mej på ensamheten.
På livet efter Märta.

Två år och jag saknar henne ännu.
Jag har Gottfrid, en i många stycken mycket bättre å enklare hund, men han är min bebis.
Hon var mitt ankare. Min skuldra. Min trygghet.
Sorgen och saknaden går aldrig riktigt över.
Den ändrar skepnad. Den har blivit mindre tung att bära.
Men hela tiden där. Alltid där.

Tack min älskling för åtta fantastiska år i ditt sällskap.
År när du räddade mej om å om å om igen.
År med skratt och närhet.
Tack för äran att göra dej sällskap.
Jag älskar dej för alltid.

Tills vi ses igen.

Puss/ Asta

Nej, det går inte...



En tanke slog mej här i julhelgen.
Det finns säkert människor (okunnigare än jag) som lever ett helt hundliv utan en enda skada.
Två Dogue de Bordeauxer har genererat ett antal stukade fötter och handleder hos mej.
Uppskrapade knän, fall när jag fått långvarigt ont i ryggen å nacken.
I höstas jacken jag fick i pannan.
Dagliga blåmärken och lårkakor.
Ett helt hundliv utan skador?!

Jag började fundera. Kanske ÄR ändå Dogue de Bordeauxer för stora å starka för mej?
Kanske är jag lite för mjuk? Lite för inkonsekvent?
Jag tror inte på fysisk bestraffning alls, men jag minns Märtas blick när Gottfrid någongång tacklade för hård.
Benhård. Iskall. Å han frös ihop av den.
Den form av respekt visar han inte alls mej. Jag tror att han på många sätt är omedveten om sin styrka, tanklös i sin brötighet. Han plöjer fram. Han är råstark. Han leker med mej som om jag vore en hund i samma size som han själv.
Vad gillar jag för hundar?
Franska bulldogar. Bullterriers. Amstaff.
Leonberger. New foundland.
På senare tid har schäfer av olika anledningar dykt upp i mitt huvud.
Will to please.
Å jag tänkte igenom alla fördelar. All charm och skönhet de här hundarna har.
Och kom fram till att...



... Nej, det går inte.
Dogue de Bordeaux är min ras.
Man kan byta jobb, karlar och intressen men hur ska man kunna byta när man funnit den ultimata hundrasen?
Den vackraste av alla raser. Den charmigaste och mest personliga.
En hund som värdesätter sin ägare, som har en egen stolthet, som inbringar respekt och som jag kan känna mej trygg med.
En hund som gör att jag trots tät inbrottsfrekvens kan sova med altandörren öppen om sommaren eller röra mej var som helst i mörkret.
En hund som kan linda mej runt sin klo med sin envishet och karisma.
På gott och ont ÄR det min hundras.

Gottfrid är ännu ung och jag har haft en sagolik tur med honom.
Han är väldigt välartad utan särskilt mycket träning.
Kan gå lös och strunta i människor, komma på inkallning när vi möter andra hundar.
Accepterar i stort sätt alla, sätter sin mamma högst.
Men han har sina akilleshälar fortfarande.
Katter. Rådjur.
Han slår med tassen när han vill ha uppmärksamhet och gosa och då menar jag SLÅR.
Så det gör ont. Så det ibland blöder och i alla fall blir blått.
Det är svårt att bestraffa eller ens negligera. Han gör det ju för att va go. För att söka närhet.
Han hoppar sällan men NÄR han gör det så gör han det med tyngd. Så att det är svårt att hålla sej på benen.

Fördelarna överväger absolut nackdelarna. Jag har inget val.
Även nästa hund kommer att bli en Dogue de Bordeaux.
Tik eller hane? Vi får se...

Varför är din ras din?

Puss/ Asta

lördag 27 december 2014

2014



Väder
Sommaren. Mest minns jag sommaren och det fantastiska väder vi hade under min semester.

Nyheter som jag minns (inrikes)
Det kaotiska valet. Sverigedemokraternas framgångar. Strömningarna i deras vatten.
Den stora skogsbranden. Tiggaredebatten.

Nyheter som jag minns (utrikes)
Det känns som ett mörkt år för världen. Ebolakatastrofen. IS framfart. Kriget i Syrien och alla miljoner människor som behövt fly. Rysslands nya beteende, doften av ett nytt kallt krig, oroligheterna i Ukraina.

Låt som fastnat
Laleh's "En stund på jorden" och Amanda Jensens "When we dig for gold in the USA"

Tvseriet jag gillat
"Bonde söker fru" som vanligt och "Torpederna"

Bästa film
Vet inte om den kom i år men för mej oslagbart "Mej äger ingen."

Bästa bok
"Mormor hälsar och säger förlåt", "Britt-Marie var här" och "Mississippi"

Klädesplagg som varit favoriten
Har använt haremsbyxor massor i år så jag säger nog dem.

Roligaste festen
Varit lite fester i år men det spelar ingen roll, min å Lillebrors Göteborgsdygn med "Kristina från Duvemåla" hade vunnit i vilket fall som helst.

Personliga framgångar
Åhh, jag vet inte om jag haft några större. Sprang rätt regelbundet under våren och sommaren, höll i mitt alkoholuppehåll bra med.

Personliga glädjeämnen
Barnbarnen... allihop men det är klart att det är väldigt speciellt att än en gång få uppleva denna genuina kärlek å beundran som Noah ger mej hela tiden. Pussar å kramar och genuin lycka över att få se mej varje morgon å när jag kommer hem från jobb.
Gottfrids utveckling mot harmonisk vuxen (än är vi inte där) hund.
Att jag återfunnit stora delar av min yrkesstolthet igen.

Trender jag uppfattat
Hälsotrenden så klart men även de starka antirasist och feministiska krafter som växer som motkraft och revolution mot den hårdnande synen på flyktingar.

Nya vana
Har nog ingen ny. Ingen jag håller i åtminstone. Jo, jag köper betydligt mer ekologiskt.
Har bytt ut en hel del matvaror som jag alltid köper eko/ fairtradeat och annat jag ofta väljer det samma.
Ögonfransarna som jag fixade med hela sommaren å älskade.

Bästa köp
Vet inte om jag gjort nåt skitbra köp. Det har blivit väldigt många klänningar.

Nya bekantskap
Min läsare å vän Nina känns det som om jag kommit närmare. Hoppas på än mer nästa år.
Jag har återfått lite kontakt med min vän Lenas (som dog) barn

Stora tacksamhet
Att vi fått vara friska. Att vi sluppit stora katastrofer inom min närmsta familj.
Det finns så mycket som är tungt... i världen, i vårt land, inom min närmaste krets men barn å barnbarn har det ganska bra och det är det viktigaste

Nästa år...

Jag har alltid känt ett visst obehag inför det nya året, minns det redan från att jag var barn.
Det är något sentimentalt, någon slags rädsla inför vad som kan hända.
Man vet vad man har men inte vad man får.
Jag är ju en liten korp. En obotlig pessimist. Av förståsejpåare diagnostiserat som "katastrofångest", rester från saker som hände för länge sedan.

Inför 2015?
Jag vet inte, jag är väl inte helt befriad från mina mörka tankar men jag försöker tro på att det kommer att bli ett år av nödvändig förändring och förnyelse.
2014 var ett stilla år där familjen tog all plats och tanke. Bortsett från Noah (Hur kan man bortse från Noah???) så hände väldigt lite.
Jag tänker att precis som det sias om en kall vinter efter en mild så kommer 2015 att röra upp mer.
På ont å gott.
Redan nu har jag planerat in ett partydygn på hotell med två svägerskor där jag känner den ena lite grann och den andra inte alls, en större tatuering och en utlandsresa.
Jag har tankar å funderingar, både om mitt innersta och min karriär.
Så jo... om hälsan står oss bi så kan nog 2015 bli ett viktigt år.
Jag hoppas det.

Puss/ Asta 




fredag 26 december 2014

Annandag juls promenad

Idag var jag utsövd, solen sken, ingenting var inplanerat och det fanns inga ursäkter.
Lite korv i fickan till Gotteman å lite snus i den andra fickan till mamman och så gav vi oss ut.
-6°c stod termometern på.



Mossklädda stenar är något av det vackraste jag vet.



Vi knatade på längst öde vägar



In till stan där vi rundade den vackra kyrkan.



Falkenbergs absolut fulast vy. Hujedamej.





Me and my best friend (å tanden som fattas.)

 

Ut med havet bet vinden jävlar i kinderna



Gullefjunet



Träd märkta av vinden från havet som aldrig tar slut



Hej på dej du.



Ser ni vad Gottfrid såg?



Ja, då var kärringen luftad. Det blev nog 1,4 mil ungefär och dryga två timmars frisk luft.
Lilleman sover gott nu.

Fortsatt god jul på er.

Puss/ Asta

torsdag 25 december 2014

2014 års krönika i bilder







Januari
I januari startade jag med 5:2 som jag faktiskt höll i till långt in på vårkanten och som fick mej tappa X antal kilon (... som jag nu gått upp igen.)
Jag hade överlevt 1 år utan min Märta.
Det kom massor av snö.
Jag la många timmar på att brodera denna årets första månad. Många politiska diskussioner på bloggen, fick en hel del rasistiska läsare plötsligt.
I Bloggdalas bokcirkel recenserades "Kaffe med rån", en roman jag skolkade ifrån.

 

Februari
I februari började jag så smått springa kortare sträckor igen.
Gottfrid å jag gick hundkurs.
Gravida Mini å jag var på BB för att kolla till bebisen som sparkat lite och vi fick se helt fantastiska ultraljudsbilder.
I bloggdalas bokcirkel recenserade vi mitt val, "Örfilen" av Christos Tsiolkas.

 

Mars
Nu började jag springträna lite mer koncentrerat, kring nån halvmil åt gången, peppad inför att springa Vårruset i maj.
Vi införde NCS, läkemedelslistor i datorn på jobbet, vilket gjorde allt lite rörigt.
Jag beslutade mej för att pausa med alkoholen ett längre tag.
I Bloggdalas bokcirkel recenserades "Svinhugg."

 

April
Nella är höggravid, vi har babyshower för henne. Löpningen fortlöper bra bra. Våren kommer stort.
Men det som är den här månaden, och hela årets, stora händelse är att Noah föddes.
Bloggdala recenserade "Fördjupade studier i katastroffysik" men jag hann lixom inte med här...



Maj
Jag hade en veckas semester och njöt av den lilla bäbisen,
Jag sprang 1 mil för första gången i år.
Politiken började ta större plats, valår och allt, och jag var med Nella å vände ryggen mot Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Vi hade ett EU val.
5:2 dieten är i princip avslutad.
Bloggdala recenserade "Kvinnan som gick till sängs i ett år"



Juni
Blev fruktansvärt allergisk och tvingades ta två kortisonsprutor för att få bukt på det.
Ängla döptes och vi hade en fin dag hemma hos dem. Min gudson tog studenten.
Lillebror och jag jag gick med i stans första Pridetåg. En ljuvlig varm sommardag.
Jag började med lösögonfransar (årets passion) och blev farmor under tyvärr sorgliga omständigheter.
Min fina vän Nina med familj fr Australien var här å hälsade på.



Juli
Semester... tre härliga veckor med fantastiskt väder. Jag badade, läste böcker, skrev brev, solade, sprang och gosade förstås med Noah. Han döptes och med mycket jobb så blev det en fin dag.
Johnny jag var på minisemester i Helsingborg-Helsingör och hade otippat trevligt.
I Bloggdalas bokcirkel recenserade "Liten handbok i konsten att bli lesbisk."




Augusti
Beställde nya glasögon. Två par.
Vi kom äntligen tillbaka till vår avdelning på jobbet efter att ha huserat med grannavdelningen över sommaren. Borta bra men hemma bäst.
Jag var i Göteberg med 3 av mina 4 barn och 2 av mina 3 barnbarn och hade en ljuvlig dag. Sommarens bästa kanske... trots regn.
Bloggdalas bokklubb recenserade "Än klappar hjärtan" som jag redan läst.

 

September
Massor av politiskt prat, diskussioner och tjafs. Sen ett riksdagsval utan egentlig segrare.
Ja det blev sosse-mp seger men ffa tog Sverigedemokraterna mark och landet vaknade upp i någon slags misstrogen chock.
Var förkyld länge och löpningen kom verkligen av sej.
Jag upptäckte Marabous Salta mandlar.
Vi recenserade Ru (eg i början av okt, men det var septembers bok.)



Oktober
Ramlade å slog mej så in i bänken. Slog upp jack i huvudet och fick hjärnskakning, var sjukskriven en vecka men hade men i minst tre veckor.
Jag sökte ett jobb som jag sen bestämde mej för att jag inte ville ha.
Hade en helt underbar student
Jag å min kollega Monne renoverade mitt rum med fjärilstapeterna
Bloggdala recenserade "Mississippi" (eg 1:a nov men det var oktobers bok)

 

November
Hade min vanliga semestervecka när jag bland annat var på GeKås och adventstädade.
Vi hade Medicinfest med dryga 100 deltagare som var trevlig.
Har kvar arbetsglädjen men i övrigt var det tungt på jobbet med en massa kollegor som sa upp sej.
Politiskt kaos när Sd fällde regeringen och Löfven kallar till nyval i mars.
Bloggdalas bokklubb läste "Läsarna i Brokenwhels"



December
Var på Kristina från Duvemåla med Lillebror å sov på Posthotellet. Ett underbart dygn.
Julklappsinköp, knäckkok med Cissi, julförberedelser och slutligen en riktigt fin julafton.
Ledig hela julhelgen.

Puss/ Asta

Bränna moskéer lite kristligt så där.


Jag sitter å känner mej en smula hatisk så här på kvällskvisten.
På självaste juldagen har jag lyckats ånga upp en ångande vrede.
Och nog fan är det mänskligheten som bär skulden åter igen.
Eller mer precist, korkade människor.

En moské utsattes för mordbrand i dag i Eskilstuna.
Någon kastade in en flaska och där efter utbröt en kraftfull brand.
Människor flydde barfota, krossade fönster för att undkomma.
Inne i lokalen fanns människor för att mötas och kanske bedja.
Barn fanns i lokalen.
Fem personer fördes till sjukhus, en allvarligt skadad.
På juldagen.
Bara detta kan få en att tappa hoppet om sina medmänniskor.

På facebook finns en grupp som heter "Nej TACK till moskéer i Sverige" startad av en nazist.
Ett foto på den brinnande moskén hade lagts upp med rubriken "God fortsättning."
179 personer "gillar" detta i skrivandets stund.
Kan ni förstå vad smaklöst?!
Massor av människor har kommenterat, en hel del ska erkännas som kallar rasisterna vid sina rätta namn men oxå en hel del som antingen hyllar branden eller också försvarar den.

Här är en del av kommentarerna... 

"Discobranden i Göteborg som dödade 63 personer startades av iranska killar."
Och?! Vad har det med moskébranden att göra någonstans? Jag förstår inte parallellen över huvud taget. 63 ungdomar, av olika nationaliteter dog då, för att några puckon ville skrämmas.
Fruktansvärt självklart men brott sker varenda dag.

"Här börjar åsiktsregistreringarna" ( Nån som är upprörd över att folk länkar sina vänner för att fråga om de är medvetna om att de är med i gruppen/ va fan de sysslar med)
Heeey, den där var man ju bekant med. Har till å med råkat ut för själv.
Alltså allvarligt, en del kan vara med utan att veta om det och vill säkert veta.
Andra, ja de förtjänar väl att få bli uthängda en sekund som de rasister de är?

"Skäms ni som skvallrar på era facebookvänner för att de är medlemmar i en viss faceebookgrupp."
Precis. Se svar ovan.

"Stick och berätta att du vill bygga en kyrka i ISIS territorium och se hur dom reagerar vet ja, dumma Stalin älskare."
Detta vänsterkort som de älskar att dra i Sd genom hela kedjan från partiledare till marksoldat så fort någon kritiserar. Tröttsamt.
Jag förklarar nu så att en efterbliven femåring hänger med. Vi har religionsfrihet, det har inte alla länder. Vi är en demokrati, det är inte alla länder. Människor flyr FRÅN diktaturer.

"Underbart! fortsätt så. Mindre mosker till folket."
Precis. En del... rätt många... stavar så här jävla uselt. Människorna på den här sidan av den politiska skalan står inte för begåvningsreserven i vårt land om man skall uttrycka sej lite finkänsligt.

"Förvånande över att det inte händer mer. Troligtvis för att svenskarna är ett fredligt folk. Det här är nog bara början."
Ja stackars oss. Överrösta av moskéer och terrorister. Å där sitter vi snällt och äter julmiddag med familjen i ett försök att bevara ett uns av våra gamla traditioner.

"Hör inga fördömanden från dessa människor när brandbilar blir angripna, polis riskerar sina liv o nu brinner en moské o då är alla nassar. Jävla hycklare"
Kanske för att den formen av upplopp sällan har rasistiska förtecken smarting. Det handlar om utsatta, övergivna ungar av olika nationaliteter och det drabbar dem som själva bor i området i första hand, de av olika nationaliteter.


Ett angrepp på religionsfriheten är ett angrepp på grundlagen och där med ett angrepp mot nationen Sverige. Ett hatbrott ses allvarligare än ett vanligt brott av samma anledning.
Kommentarerna här ovan är ett axplock av människor som i många fall ser ut som vem som helst, påfallande många är män, så gott som alla har någonstans på sin egen facebooksida den pyntat med den lilla blåsippan- Sverigedemokraternas partisymbol.
Vilket parti som helst. Helt vanliga svenskar som röstar på Sd.
My ass. 


/ Asta



onsdag 24 december 2014

V.S.Ö.J (Vi som överlevde julen)




Samlade tankar så här en julaftonskväll som gick å aldrig kommer åter.
Jag är så trött så jag får, som ni ser, hjälpa till en smula för att få till julleendet.
Något djupare inlägg är ingen mening att skriva för ni läser ändå inte en dag som denna, besöksstatistiken gör ingen människa munter, men att ni har det bra och gör annat än att hänga framför datorn är å andra sidan positivt... kanske.
Jag tänkte att jag nöjer mej för nu med att stolpa upp dagen, Julafton 2014, i punkter.
Hej å hå då kör vi...

Trots att vi alla bara köpte till barnen och mindre än vad vi brukar blev det så mycket julklappar att ungarna inte orkade med att varken öppna eller ta in en bråkdel av dem.

Tomtemasken vi har i vår ägo skulle kunna användas i vilken tortyrkammare som helst.
Att bära alltså vilket av någon besynnerlig anledning alltid faller på astmatikern i familjen... dvs jag.
Den är tät, varm och ger en klaustrofobisk känsla.
Sen att den skrämmer livet ur barn som vuxen gör att det borde införskaffas en ny variant.
Vilket år som helst.

Maten... herre gud, hur tänker jag... erfarna husmor... när det närmar sej jul?
Det var så mycket mat att det inte ens syntes på faten när 8 vuxna och 2 småttingar ätit.
Det är så mycket mat att jag förmodligen skulle kunnat hålla julbord för hela kvarteret å ändå få mat över.

Ja, mina köttbullar gjorde succé. I år. Igen. Ängla gav dem högsta betyg och proppade i sej fem stycken bara till frukost.

Julstressen hoppade en generation detta året. Jag var tämligen cool (nåja, allt är relativt) medan äldsta och yngsta döttrarna stressade på kaffe mitt i middagen, tomten mitt i kaffet, bryta upp mitt i julklappsutdelningen. Kanske är det värre när man har småbarn?

Klockan halv tio sover alla utom jag å maken. Sonen sover officiellt middag sedan kl 20 men... nä, jag tror inte han pallar mycket mer.

Gottfrids rikliga fisar luktar... eller stinker... förvridet av köttbullar å jansson.

Denna julen bjöd på många äkta samtal och riktiga känslor å jag kan konstatera att vi håller ihop som familj.

Jag har ensam nästan ätit upp all knäcken.

En vit jul fungerade faktiskt.

Även vid stora julmiddagen diskuteras det politik i det Pastassonska hemmet.

Jag klappar mej själv på axeln för att jag roddat så himla mycket näst intill själv. Heltidsjobb, mat för ett medelstort samhälle, alla dessa julklappar och städning. (Okej att äldsta dottern fick en allergichock av allt damm och började morgonen med att dammsuga hela huset.)
Det var bra ändå. Good enough.

Puss/ Asta

Tomten hälsar.




måndag 22 december 2014

Love actually is all around




En av mina absoluta jultraditioner, kanske den allra främsta, är att tillsammans med Mini titta på filmen Love Actually.
Jag äääääälskar Love Actually. Jag skulle kunna se på den, typ jämt, men för att den ska fortsätta att vara den älskade filmen den är och ha den plats den har i mitt hjärta så håller jag på mej (jodå, så att...) och ser den bara någon gång strax före jul.
Det är den bästa julfilmen alla kategorier och jag älskar var enda en av karaktärerna i filmen.

För er som mot förmodan missat denna godbit så samlar Love Actually en stor del av den engelska skådespelareliten. Hugh Grant, Emma Thompson, Liam Neeson, Kiera Knightley, Colin Firth, Rowan Atkinson och många fler.
Sen vävs det ett nät, där alla personerna hör ihop med varandra och bildar ett pussel genom olika bitar där den gemensamma nämnaren är kärlek... på gott och ont.
Det är en charmig film som alltid får mej att både skratta och gråta.
Men allra mest rörd blir jag... varje år... av början och slutet.
Vanliga människor som filmas på en flygplats. Möten av kärlek och saknad.
Olika sorters kärlek. Den mellan älskande, mellan mor och dotter, mellan vuxna syskon, barndomskamrater, mellan unga å gamla.
Love is... actually all around.

Puss/ Asta 

Om jag bara fick köpa tre julklappar till...

Om jag skulle köpa julklappar till mina döttrar så skulle det nog blivit varsitt  sånt här.
Så jävla vackert. På alla sätt.




Finns att köpa hos Karins konstgrepp för 450 kr. Länk här

Puss/ Asta

Vikt, metabolisk ålder och drömmen om att bli stark.



Läste i Aftonbladet att Charlotte Perelli ska banta 10 kg till sommaren för att vara fin när hon ska gifta sej. Å det är det ju många som gör och vill... vara sitt vackraste jag på sitt bröllop.
Hon ville inte ha en massa "fläbb" hängande under armarna sa hon.
Där började jag känna någon slags obehag. Fläbb?
Å när det sedan står att hennes man tränat i smyg för att vara snygg då han friade tycker inte jag det är ett dugg gulligt utan bara... hur ytliga ÄR dom i den där familjen?
Samma blivande make var tidigare gift med sportjournalist Susanne Sjöberg och på den tiden stod det i en intervju att hennes man brukade säga till henne när han tyckte hon blev för fet.
Jag minns det för att jag tyckte det var så osympatiskt.
Kanske är det därför jag reagerade lite extra negativt på artikeln om Perellis planer.

Det och lite avundsjuka för jag önskar att jag själv hade karaktären.
Jag vill få bättre flås och jag vill bli jäkligt mycket starkare... jag har lixom bara ingen lust att jobba för det. Jag ljuger inte när jag säger så, kondis å styrka känns så här mitt i livet viktigare för mej än att "bli smalare." Det är dessutom något jag skulle få på köpet.
Jag önskar att jag på något sätt kunde drabbas av en sådan där träningsabstinens.
Känslan av att jag bara måste få gå till gymmet en stund för att bli människa... och så springer jag hem efteråt.
Men det...
Det är som om det helt enkelt inte är "jag."

Idag hjälpte min kollega mej med nåt himla spännande.
Jag fick väga mej på hennes specialvåg. Hon är Herbalifeförsäljare och allmänt tokig i träning och hälsa.
Jag vill betona att jag hade jobbkläder på mej, både klänning och byxor. Peanger, tejprullar, pennor och lite annat så, kan kanske dra av nåt kilo.
Men resultatet blev som följande.
Kvinna. 45  år. 162 cm lång.
Vikt 63,8 kg.
BMI 24,3
Fett 31,9 %
Vatten 49,9 %
Muskler 41,2 %
Bukfetma 5,5 %
Fysisk gradient 5
Metabolisk ålder 40.
Vätskenivån är alltså normal och alla värdena är "okej" och visar ganska väl att jag är en aktiv, icke tränande person. Jag går mina promenader, jag rör mej en hel del men jag kunde ha mindre fettprocent och högre muskelprocent.
Min metaboliska ålder är 5 år yngre än den som står i passet.

Jag blev jävligt pepp av det här.
Tror att resultatet var precis lagom dåligt å tillräckligt bra för att jag ska känna att det går att förändra.
Promenader och löpning och sen bygga muskler.
Jag har det egentligen jävligt förspänt med ett gym på jobbet som är gratis och tydligen helt okej.
Hemmaövningar är ju en annan variant som kan vara precis lika effektiva om man bara ser till att komma till skott.
Så är det ju med all träning... den bästa träningen är den som blir av.
Vad gör du? Vad önskar du att du gjorde?
Vilka är dina bästa tips? Vill ni ha mina tips?


Ska 2015 verkligen bli året som jag börjar träna?!

Puss/ Asta

Ps. Nej, jag vet att BMI inte alltid är ett bra sätt att mäta. Muskler väger mer än fett osv.
Men på mej stämmer den rätt bra och jag ser nog ut ungefär som kvinnan på senare delen av "normal."

söndag 21 december 2014

Bland köttbullar och MBL förhandlingar





Hej mina hjärtegull.

Det har varit en effektiv söndag här med pastassonska mått mätt trots att den började som näst intill apatisk.
Så mycket att göra, så förbannat lite ork.
Gissar att det dessvärre finns ett å annat kvinnfolk där ute som känner igen.
Ingen ovanlig känsla alls när man är a.) kvinna b.) det är vinterhalvår i norra Europa c.) det börjar närma sej jul.

Efter ett par timmar där jag växlade mellan att stirra in i mobilskärmen och upp i taket tog jag mej slutligen i hampan och gick ut med hunden.
Vi gick en lång runda, 70 minuter, mestadels längst ett blyertsgrå skummande hav. Det duggregnade och blåste, så som det nästan alltid gör här på västkusten i december, och det var befriande härligt att få den stunden med min prins och mitt hav.
Därefter kände jag mej piggare å vid lättare sinne.

Jag tog tag i köttbullegörandet när jag kom hem.
Det är det viktigaste på julbordet nästan. Mammas köttbullar. Bättre än någon annans.
Bättre än dina egna. Bättre än svärmors.
Ni anar, prestige...
Ska jag va ärlig så blev de inte helt hundra. Vet i tusan vad som blev fel.
Det är "goda köttbullar." Inte köttbullar to die for.

Jag skrev oxå en liten lista med vad som var kvar att göra, ink avbockning och signering.
Maken började oja sej och klaga, frågade vad jag va för diktator och om detta var MBL förhandlat.
Jag la mej så klart platt fall, bad om ursäkt och sa att självklart, självklart ska vi ha demokrati och jämlikhet i den här familjen.
(Maken är väl medveten om att han beter sej som om det fortfarande var 1953 och han inbillar sej att han är någon slags "karl i huset" vars enda åsikt självklart trumfar oss andra.)
Så nä, det var tydligen inget han ville diskutera närmare.

Efter köttbullarna städade jag toaletten här på nedervåningen inklusive badrumsskåp som innehöll allt å lite till. Ledsen om någon behövt tenablöjor, flytande johannesört, femhundra igenklibbade nagellack, allsköns salvrester, gammal klorhexidin, dammiga tops och annat smått å gott för det är kasserat nu.

Å i denna stund gör jag fröknäcke!
Ja men... applåder på det gott folk.
De är ju inte klara än så hur de blir (ätbara?) återstår väl att se. Det är första gången jag gör två satser och kör varmluftsugnen. Tycker inte riktigt det blir samma med varmluftsugn.

Ringen nedan?
Den köpte jag till mej själv på Indiska när jag var där för julklappsinköp.
Bara för att den var så mycket "jag" och för att jag är värd det mitt i all denna julstress.

Hur har ni det?

Puss/ Asta




Göran Hägglund, om jag bara får komma med en liten korrigering.


Kristdemokraterna och Göran Hägglund gjorde i veckan ett utspel kring flyktingpolitiken.
Deras förslag för att minska "de enorma kostnaderna" innebar bland annat tillfälliga uppehållstillstånd och sänkta ersättningar till nyanlända.
Göran Hägglund pratade allvarligt om att möta de enorma utmaningarna samt hyllade återigen arbetslinjen. Om ersättningarna minskar ökar det de nyanländas vilja till att komma i arbete, det gäller svenskar och det gäller självklart även människor från andra länder.

Det bekräftar återigen Alliansens människosyn att människan i grunden är lat och behöver piska å morot för att arbeta och om de inte har något arbete så har de inte varit motiverade nog, inte ansträngt sej tillräckligt.
Som ett eko av Sverigedemokraterna säger Hägglund att "vi måste ta människors oro för den bristande integrationen på allvar" och menar att Sd äger inte den här frågan, det har ingenting med Sd att göra.

Det är så många problem och så många felaktigheter i dessa förslagen att jag knappt vet vart jag ska börja.
Ska vi börja med ersättningarna?
Dagsersättning för en asylsökande är...
24 kr/ dag för vuxen ensamstående person där mat ingår i boendet.
19 kr/ dag för vuxna som delar hushåll där mat ingår i boendet.
12 kr/ dag för barn t.o.m 17 år (fr och med 3:e barnet halveras bidraget.) där mat ingår i boendet.
Ersättningarna har inte ökat sedan 1994.
Källa: Migrationsinfo.se
Min fråga till Hägglund är, hur mycket känns rimligt att minska dessa bidrag med för att individen skall bli "arbetsmotiverad"?
Som en liten parentes kan tilläggas, när vi nu talar om "enorma kostnader" att svenskarna beräknas köpa julklappar för ca 3000 kr/person.

Tillfälliga uppehållstillstånd har en rad negativa effekter varav det främsta är att det hindrar integrationen. Det handlar om åratal... tre-fyra-fem år... och ovetskapen om det någonsin kommer att bli tillräckligt tryggt och säkert för att återvända till sitt hemland.
Människor har liv att leva. Barn att föda, kärlekar att möta, utbildningar att gå, arbeten att uträtta, hem att inrätta. Människor kan inte förväntas leva i ett limbo.

Libanon har en massinvandring. Turkiet har en massinvandring. Miljoner av människor på flykt som lyckats ta sej över gränsen och lever under nästan lika outhärdliga förhållanden som innan i överfulla flyktingläger.
Vi i Europa har ingen massinvandring, inte ens Sverige som per capita tagit emot bland de största flyktingströmmarna i vår del av världen.
Vi är ett av världens rikaste länder och vi har gott om yta och kommuner som utarmats på människor.

Så! Det jag slutligen vill komma till, för inlägget skulle egentligen inte handla om flyktingpolitik, är att anledningen till att Sverigedemokraterna kunnat växa och bli så stora som de blivit beror förutom på att det tyvärr sveper rasistiska och fascistiska vindar över hela Europa till största delen på Alliansens fördelningspolitik under 8 år av styre.
Bland annat denna förbannade arbetslinje som jag startade inlägget med.
Människor skall arbeta till varje pris och för att motivera dem så ökas klyftorna mellan rik och fattig.
Skattelättnader för de som arbetar, för en vanlig sjuksköterska som jag skitpengar, för höginkomsttagarna betydligt mer.
Dessa skattelättnader har bland annat betalats med att sjuka tvingats jobba varesej de orkar eller ej och de som inte fixar det får gå till socialen för ettt förnedrande existensminimum.
Arbetslösa har tvingats in i pinsamma arbetsåtgärder som FAS 3.
"Dagis för vuxna" sa min son som gick på nåt sånt.
"Slipa på ditt CV tre dagar i veckan månad in å månad ut."
Hur bra kan ett CV egentligen bli?!
Skattesänkningarna har därtill kostat indragningar i den offentliga sektorn.
Ett vanstyre över våra gemensamma tillgångar så som sjukvård, skolor och järnvägar.
Sämre områden har lämnat åt sitt öde både vad det gäller bostadspolitik, skolgång och en meningsfull fritid för ungdomar.
"Europas starkaste finanser" som vi har hört Borg trumma ut har resulterat i de snabbast ökade klasskillnaderna i OECD länderna.
Å precis SÅ medverkar en regering till att skapa ökad segregation, ett vi å dom klimat, ett vaktande på det egna området.
Att problem härjar bland fattigdom har ingenting med etnicitet att göra, så har det alltid varit, över allt.

Sveriges problem är med andra ord inte att vi hjälper människor som flyr för sina liv.
Det är inte heller det att de blir bortskämda på 24 kr/ dag.
Det beror på att Alliansen har slitit i sär vårt land.
Skulden skall läggas där skulden finns. Punkt!

Puss/ Asta

Det bästa med Göran Hägglund...


... (å kanske det enda som är bra) är att han har utomordentligt god glasögonsmak.





Puss/ Asta

fredag 19 december 2014

Asta recensera "Britt-Marie var här" av Fredrik Backman

Britt-Marie var här

Jag har precis avslutat "Britt-Marie var här" av Fredrik Backman. 

Han har nåt den gode Fredrik Backman som jag inte kan sätta ord på.
Ett enkelt språk, en upprepande ibland nästan tjatig berättarstil. En förmåga att invagga läsaren i att det som hon läser är en enkel, smårolig historia med lustiga karaktärer.
Men så plötsligt där emellan glimmar det till av sådan insikt i människan och i livet att jag som läsare stannar upp, andäktigt lyssnar.
Mitt i allt det skojiga, roliga, den där "nu skrattar jag högt texten" ligger sorg och visdom begravt.
Jag har läst min tredje Fredrik Backman bok och jag häpnar fortfarande,

"Britt-Marie var här" handlar om en kvinna i sextioårsåldern. Hon har varit hemmafru i hela sitt liv, levt i skuggan av sin bullriga, egocentriska, otrogna karl. Hon kan allt om renlighet och vet att bikarbonat hjälper mot så gott som allt. Nu har hon lämnat sin man och står vilse i världen. Hon behöver ett arbete, det får faktiskt flickan på Arbetsförmedlingen lov att förstå.
Jag blir väldigt lycklig när det efter några sidor går upp för mej att Britt-Marie är samma Britt-Marie som var en av karaktärerna i "Min mormor hälsar och säger förlåt."
Det är inte nödvändigt att ha läst böckerna i ordning men det gör att jag redan från början känner Britt-Marie och hennes man.

Det enda arbete som finns att få ligger i Borg, ett finanskrisdrabbat samhälle, där det mesta är nedlagt och de flesta har flyttat där i från.
I Borg finns en samling udda karaktärer, en kombinerad pizza, affär, bank och bilverkstad, en fritidsgård som är tom och ett gäng ungar som spelar fotboll å brinner för sporten trots att de inte kan träffa någonting.

"Britt-Marie var här" är en kärlekshistoria och en kärleksförklaring. Om en kvinna som väntar ett helt liv på att hennes liv ska börja, och om ett samhälle vid vägar där fotboll och pizzerior är det sista som överger människorna.

Låt mej få bjuda på några citat som berörde mej lite extra.

Britt-Marie till sin arbetsförmedlare...
"När Kents barn var små och bodde hos oss varannan vecka hade jag för vana att läsa sagor för dem. Jag föredrog Mäster Skräddare" Det är en saga, det får ni förstå. Barnen ville att jag skulle hitta på egna sagor, men jag förstår faktiskt inte vad det ska vara bra för när det finns färdiga som yrkespersoner redan har skrivit ner. Kent sa att det var för att jag inte hade någon fantasi, men jag har alldeles utmärkt fantasi."
Flickan svara inte
"Det kräver utomordentligt god fantasi att låtsas som om man inte begriper något i flera år när man tvättat alla hans skjortor och själv inte använder någon parfym."


Kent sa alltid att Brit-Marie var socialt inkompetent. 
"För fasen, var lite glad istället! Flinade han alltid när han kommer ut i köket för att hämta fler cigarrer medan hon tar hand om disken.
Kent underhåller gästerna och Britt-Marie underhåller hemmet, det är lite så de har delat upp livet.
Kent är lite glad för fasen och Britt-Marie är så himla negativ. Man blir kanske det.
Det är kanske lättare att vara optimist när man aldrig behöver städa upp röran efteråt.


Några ögonblick. En människa, vilken människa som helst, får så få chanser att leva i ett enda av dem. Att släppa taget om tiden och falla. Älska någon besinningslöst, Explodera av passion. Några gånger när vi är barn, kanske, för dom av oss som får vara det.
Men efter det, hur många andetag drar vi utanför oss själva?
Hur många rena känslor får oss att jubla högt och skamlöst? Hur många chanser får vi att välsignas med minnesförlust?<

All passion är barnslig. Den är banal och naiv. Den är inte inlärd, den är instinktiv, så den översvämmar oss. Välter oss. Sköljer bort oss.
Alla känslor tillhör jorden, men passionen bor i rymden.
Det är därför passionen är värt något, inte för vad den ger oss men för vad den kräver att vi ska riskera. Vår värdighet. Andras oförståelse och nedlåtande huvudskakningar.
Britt-Marie skriker rakt ut när Ben gör mål. Hennes fotsulor släpper från idrottshallens golv. De flesta människor välsignas inte med det i januari. Rymden.


Jag tyckte mycket om "Britt-Marie var här." Jag läste med spänning, jag log, jag skrattade, jag blev tårögd.
Kanske, kanske inte riktigt i "En man som heter Ove" klass men fortfarande fantastisk litteratur.
Betyg: En något blek 5:a.

Å man måste ju älska en författare som tillägnar sin mamma boken med orden:
Till mamma, som alltid såg till att det fanns mat i min mage och böcker i min bokhylla.

Puss/ Asta


torsdag 18 december 2014

Jul-hiss eller diss?

 

Lyssnade en liten stund på Karlavagnen igår som kunde sammanfattas som "Jul-hiss eller diss?"
Väldigt väldigt många människor verkar tycka att julen är hysterisk och jobbig, långt värre än vad jag brukar känna. Eller jag är i gott sällskap åtminstone.
Vilket  är så himla synd! Julen, om den görs "rätt" har ju all potential att vara en riktig mysstund.

Hur gör man julen rätt då?
Ja, enligt människorna som hörde av sej till Karlavagnen via samtal, mail, sms och sociala forum handlade det framförallt om kraven. Kraven på obscent många och dyra julklappar. Surfplattor, tvapparater, nya datorer, resor, smartphones och årets stora julklapp aktivitetsarmband.
Det handlade om tvång vilka man skulle umgås med, eller ensamheten som skulle uthärdas och det handlade om perfektionen i hemmet.
Nu är ju inte precis jag någon som ska banna folk över att de känner så, jag har mått dåligt oändligt många jular.

Men vem är det egentligen som ställer de här kraven på oss?
Är det våra barn? Våra vänner som vi jämför oss med? Reklam och massmedia?
Varför köper många så mycket saker och så dyrt?
Jag vet inte...
Förra året köpte jag för första gången bara till barnen plus vår secret santa då.
Det kändes konstigt, lite snålt och genant trots att alla barnen utom Mini tyckte det var helt okej.
I år. I år har något hänt med mej.
Dels har jag väl vant mej en smula. Nu är det andra året. Nu är det tradition.
Men det är oxå ett medvetande som börjar bottna i mej.
Hur mycket prylar vi egentligen har och hur lite andra har. Hur moder jord dignar under bördan.
Då känns det mer... orimligt.
Orimligt att delta i nån fånig tävling att den som köper flest julklappar vinner.
Därför får inte ens barnen särskilt många julklappar. Tre var.
Det räcker. Alla kommer att köpa till dem och de kommer...ändå... få berg av klappar som de är för små för att på riktigt förstå.
Julklappar till barnen när de är mellan 6-18 månader är ju faktiskt mest för min egen skull eller möjligen deras föräldrar.
Noah hade blivit lika glad för några kulörta band och Ängla för en burk sopbubblor.

Å städningen... kom igen. Vad spelar det för roll?
Egentligen?
Vi måste reclaima det fina med jul. Att samlas. Att sitta ner tillsammans. Att umgås.
Spela spel, se på tv ihop, äta gott.
Jag skulle gärna ha fler människor här. Vänner. Blanda frisk, låta vem som helst av dem man älskar komma. Hade det inte varit för maken som är mer... vad ska jag säga, restriktiv... så hade jag kunnat tänka mej att bjuda in några hemlösa med.
För det är väl så julen ska vara? Generositet är för mej nåt helt annat än att bräcka andra släktingar med att köpa till den som redan har för mycket. 

Jag fortsätter på att jobba med mej själv om att sänka ambitionerna. Det kanske tar några år att bli kvitt den där inre rösten men på sikt så... 

Puss/ Asta 

onsdag 17 december 2014

Julklappar from hell



Igår kväll innan jag skulle somna läste jag på Mix megapols sida på Facebook.
Det var en fråga om någon fått några julklappar de inte varit helt nöjda med.
En del av svaren fick mej att flabba högt.
Här är ett urval...
 
Jag fick en bok av min morfar, när jag var 10 år som hette "om ingen nyper mig i rumpan snart går jag hem", och handlar om desperata medelålders kvinnor som sitter o hänger i barer och väntar på ragg. 

Fick årligen två diskborstar av min man, och en jul slog han till med 10-pack kökssvamp. Så det var bara att bita ihop o köpa en julklapp själv

Min första svärmor gav mig tops (för det använder alla och är bra att ha hemma) och en använd trä skärbräda (för jag önskade mig en och hon hade en hemma som hon inte använde så mycket) det slog tom det kyckling gula 40tals nattlinnet jag fick av min senila farmor. Underbar jul

Jag fick ett par halksockor av min farmor när jag va 15

Inte i julklapp.. Men på alla hjärtansdag ett år, fick jag en gravprynad som d stod "min ängel" på. Plus 2 gravljus?! va säger man? Eh.. Tack!   

Olika sorters dammtrasor till hemmet och för att man verkligen skulle fatta vad dom skulle vara till så var dom märkta med: kök, badrum, damm osv... Jättekul gåva... Not...


Hur är det med er?
Har ni fått något ni blivit... ja, ska vi säga mindre glad över?

Här har det hänt. Ofta är maken den skyldiga. Han är inte riktigt lika bra på att köpa julklappar som han tror själv. Han köper nämligen sällan det man önskat sej. "Det är inget roligt om du vet vad du får" säger han och stressar ut den 23:e.
Sämst lyckades han när han var i Las Vegas och köpte keps(?), t-shirts i X-large och skor stl 45.
Eller när jag fyllde 25 och fick en jordgubbsplanta i plast och en eltändare (fast jag slutat röka) köpt i en hast på Shell.
En jul fick jag en kostym. I plast.
Ett år när vi firade hos svärmor fick min några år yngre svägerska en jättefin tröja av svärmor medan jag fick olika köksredskap i plast.

Puss/ Asta