tisdag 31 december 2013

Det vinnande önskeinlägget: En vecka till med Märta, då skulle jag...

 

Vi brukade skoja om det... att Märta skulle leva exakt en timma längre än mej så att jag aldrig skulle behöva vara utan henne.
Å ibland citerade jag ur minnet Bröderna Lejonhjärta, samtalet mellan bröderna när Jonathan säger till sin Skorpa att tiden i Nangiala går så fort och att han skulle få leva 60 år på jorden utan sin Skorpa, "Det var vad vi trodde..."
I stället dör Jonathan först å bröderna återförenas i livet efter detta rätt fort.
Å helt på skoj var det inte.
Jag var nog nästan mer rädd för att leva utan Märta än att inte leva alls.
Om jag hade kunnat förhandla med Djävulen, om jag kunnat sälja min själ, för att få behålla henne... då hade jag gjort det.



Men Märta levde precis så länge som hon behövde.
Hon kom till mej när jag behövde henne som bäst, när min älskade Lena dog och jag levde mitt i ett äktenskapligt inferno och hon stannade till Gottfrid kommit och till han klarade sej utan henne å kunde vara ensam hemma några timmar då det behövdes.
Märta var inte min hund. Inte ens min älskade hund. Hon ÄR min skyddsängel. Ibland i form av en individ, ibland osynlig och svävande omkring mej. Jag är övertygad om att våra själar för alltid är fastnaglade i varandra.



"En vecka till med Märta, då skulle jag..."
Ja om jag vetat att jag hade en vecka till... att tiden var utmätt och datumet satt... då hade jag blivit galen på riktigt. Jag tror det.
Jag skulle önska att jag kunde svara något annat.
Men under hennes nästan 8 år på jorden så tog jag vara på varje minut med henne.
Jag njöt av varje stund.
Vi promenerade, vi gosade, vi tränade, vi pratade, vi satt tysta.
Jag lutade min panna mot henne, hon lutade sin panna mot mej.
Hon visste.
Hon visste att hon var min ledstjärna och vän. Mitt ankare och min förtrogna.
Jag kunde inte gjort nåt mer.



Märta blev aldrig en "gammal" hund. Dogue de Bordauxer blir sällan det.
De lever sällan längre än till 8 års ålder och de hinner inte stelna, gråna, bli dementa som andra hundar.
De lever, med full kraft och sen dör dom.
Dagen då Märta dog gick vi en långpromenad bara hon å jag.
Hon busade med Gottfrid på tomten.
Hon var full av liv.
Några timmar innan hon dog förstod jag att hon var dålig igen.
Hon hade varit krasslig till å från sista månaderna.
Först några minuter innan hon dog förstod jag att det var kört.
Hon dog precis som jag bett till Gud om.
Snabbt, hemma, i min famn.

Så. Tills vi ses igen. Jag älskar dej. Jag saknar dej. Du fattas mej. Jämt!

Puss/ Asta


6 kommentarer:

  1. Ojojoj. Vad det kändes rätt i hjärtat att läsa detta. Så mycket kärlek. Har varit där själv med den underbaraste boxerkillen. Fyra år sedan han slutade sina dagar i min famn. Jag har nu mer två hundar till och när vi går våra långa promenader känns det ibland som han är med. Saknar honom varje dag. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar. Idag när Gotte å jag gick på en tom grusväg så hörde jag tassande bakom mej. Vände mej om då jag trodde det var en joggare som kom, men det var tomt. Jag tror Märtis var sugen på en "till havet runda". En dag får vi se dom igen.

      Radera
  2. Underbara Asta!
    TACK från hjärtat att jag fick dela detta! Underbara du,,,å Märta! Fantastiskt att ni alltid delar detta! Övertygad om att hon är med dig, alla dagar...
    Å tack för dagboken:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du. Dagboken är postad idag. Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare