onsdag 13 november 2013

Vad ska man med 228 vänner till?

 

De sociala medierna tar över allt mer av våra sociala liv.
På gott och ont, å i olika grad hos olika individer så klart.
Själv lever jag väldigt mycket ut mitt sociala liv på twitter, facebook och bloggen.
Jag skyller på att jag "inte hinner/orkar" träffa mina riktiga vänner i ett livspussel som känns allt för korvstoppat. Men egentligen är det väl en sanning med modifikation eftersom jag uppenbarligen "hinner" underhålla livet på de sociala medierna.

Facebookpolare och bloggvänner i all ära, de är inte så där mycket att hålla i handen när åskan går.
Visst finns det undantag, jag har själv träffat människor på sociala medier som kommit att bli vänner irl, men på det stora hela är det så.
Alldeles oavsett hur vi gnuggar varandra i klubbarna för inbördes beundran är det så.

Idag på promenaden med Gottfrid så funderade jag över det där.
Å över vem alla de 228 vännerna på facebook tror att jag är?
Vem alla mina läsare som inte kommer ur irl-kretsen tror att jag är?
Hur jag framstår?

Jag har till exemplet ibland hört att jag på bloggen verkar så ledsen, så djup.
Att många av mina inlägg har filosofiska, deprimerade toner.
Jag förstår att jag ibland tolkas som hårdare än vad jag är i både blogg och på fb.
Text är lättare att få till lite snärtigt och jag är mer konflikträdd i vardagen.
I princip tar jag alla rasistdiskussioner även privat men mycket annat kan jag låta glida förbi för att jag helt enkelt inte orkar diskutera.

Jag är, på riktigt, ganska blyg inför män och i ovana situationer.
Jag är ganska sårbar och skör.
Jag försöker att vara ärlig, trogen och lojal i mina relationer även om jag ibland inte alltid lyckas och jag tycker sådana värderingar är viktigare än vad jag tror "vänner" på sociala medier hinner uppfatta.
Jag är inte så där... lättsam.

Sen nån vecka tillbaka har jag gått från att känna mej "stabil-å-härlig-å-gud-vad-det-är-underbart-med-hösten" till att dippa rätt rejält ner i ett själsligt mörker.
Ett evigt, hela tiden jag är vaken, mörker av geggig rädsla, ångest, självförakt.
En skräck över vem jag är och vem jag kan bli.
Ett självhat över att hela tiden misslyckas.
Jag kan inte resa mej. Inte sluta älta och inte sluta våndas.
Jag vet inte om jag ska berätta för dem jag älskar eller bära det själv.
Jag vet inte vad som är bäst. För dom och för mej.
Å jag är chockad över hur fort det kan svänga.
Jag funderar allvarligt på att söka professionell vård.
Lägga in mej. Drogas ner.
Så mår jag. På riktigt.
Å vad fan hjälper 500 läsare på bloggen eller 228 facebookvänner då?!
När man inte ens kan tala med dem som är en allra allra närmast?
Svänga från "upp, upp, upp" till "neeeeeeeeeeeeeeeeeeeer" i dovaste basröst.
Då hjälper det väldigt lite att människor jag inte känner tycker att jag är fin.

Puss/ Asta

10 kommentarer:

  1. Var har du fått det där med ifrån att du hela tiden misslyckas? Är du för trött igen eller...för mkt på jobbet? Blir för man för trött så brukar man ju inte tycka att man duger till nåt. Prata med dom du känner väl du....och kanske med nån professionell med...det är aldrig fel. Fejjan är fejjan......där får man både ris o ros om man säger som så.....och en hel del man skriver kan lätt misstolkas. Så känner jag i alla fall ibland när man skrivit nåt också slår det liksom helt fel ut...Kram

    SvaraRadera
  2. Prata med dina anhöriga.
    Sök professionell vård.

    Du ska inte behöva må så där, ingen ska behöva må så där.
    Gör det imorgon.

    Som en av alla "sociala medier-kontakter" som inte har en aning om vem du egentligen är iRL så kan jag i alla fall säga det.

    Du ska INTE behöva må så.

    Stor kram på dig

    SvaraRadera
  3. Sök hjälp! Du behöver någon som professionellt kan hjälpa dig konkret. Min mamma led av återkommande depressioner och sökte aldrig hjälp för det. Det var lika hemskt varenda gång hon föll, att bara stå bredvid och inte kunna hjälpa. Det hördes direkt på hennes röst i telefon att det var på gång, den fick en yta av konstlad glädje...

    SvaraRadera
  4. Blir så berörd av det sista du skriver. Jag förstår precis hur du menar, tror jag. Men, har du fortsatt trappa ner? Du vet ju vad jag tycker om den "professionella" psykvården, Skulle du söka till vpm skulle du troligtvis få samma värdelösa läkare som jag, dom har bara en i affektiva teamet nämligen. HÅLL ut, tills efter årsskiftet då det blir vårdval. Eller sök hos kurator/terapeut på din vårdcentral. Eller genom jobbet. Stor KRAM, vi ses snart <3

    SvaraRadera
  5. Visst är en del av ens facebookvänner såna som bara finns där ute i pereferin. Sådana som knappt aldrig säger något men som är inne och läser och har koll. Ungefär som de där flåsarna på heta linjen. De som inte deltar men som tittar på. Dem kan du skita i. Men andra finns där om än inte nära. Hugg tag i dem. Ibland kan det faktiskt vara skönt att prata en stund med dem som inte är så nära. Jag pratade med en helt okänd kvinna på kyrkogården. Och en präst inne i kyrkan när det var alla helgon och jag kände mig otroligt ensam och sorgen och saknaden var tung. Det var skönt. Att prata med några som inte kände mig, inte dömde mig eller bedömde mig, några som bara fanns där då. Ta vara på de du känner att du kan prata med. Och gör det- prata. Var inte rädd för det. Du skulle ju säkert inte backa om någon behövde kräka av sig lite ett tag. Kram o puss

    SvaraRadera
  6. Lyssna på Louise ovanför. Även om inte tron finns så är prästen utbildad i samtals"terapi". (Det finns jourhavande präster) Kanske hjälper? Eller ta kontakt med din läkare så här skall det inte vara... kram

    SvaraRadera
  7. Anneli, vad tungt att läsa. Jag tänker på något vis att kanske är det något som du behöver gå djupare med och verkligen söka hjälp. I Halmstad finns det en underbart duktig kvinna som är väldigt bra på just det här med att ta tag i både det som man bär på och det som händer runt omkring. Hon har till och med samma namn som du och jag kan gärna hjälpa dig med nummer till henne, om du vill vända dig dit än i din stad med omnejd. Du har skrivit mycket på fb och ibland i bloggen, men främst fb reagerar jag på, där du går så hårt mot dig själv och det känns som man nästan tappar andan på något vis när man läser och väljer att undvika svara. Inte av elakhet alls, utan för det känns så tungt att du stjälper dig själv så mycket gång på gång när du klankar ner och när du ställer frågor där människor någonstans ska bekräfta dig då du själv någonstans behöver det. Du SKA inte behöva leva med sådan tveksamhet och hård ton mot dig själv kan jag känna. Du är en jättefin person och vi alla - även om det inte syns utåt för en del - kämpar med diverse och känner oss otillräckliga. Men det får inte vara det som på något vis styr eller är din första tanke hela tiden, eller att rädslan och självföraktet styr ditt liv och andra måste validera att du är okej.
    Du ska känna att du är bra oavsett vad och det definitivt inte hör ihop med vare sig det du gör eller vad du gör rent praktiskt, vem du lever med eller vad som helst - utan kännas inifrån, även om otillräckligheten ändå finns där så är du bra ändå. Kanske svamlar jag nu här i det sista, men jag kan känna en oro för dig och gjort ett tag eftersom du gärna "blöder ut" i dina sociala medier på ett sätt som känns så ledsamt och som du inte behöver, då du är jättefin, smart, bra på alla de sätt men kanske behöver komma i kapp dig själv och få hjälp med det. Hänger du med vad jag menar? Jag hoppas jag inte sårat dig i det här jag skriver, det är verkligen inte så min kommentar är menad och det är modigt att ändå säga att det är inte bra. Det är ett första steg mot att faktiskt må bra på sikt. Se det lite så. Så kanske det inte blir så tungt.
    Ta nu väl hand om dig och var rädd om dig.
    Kramar, Maria

    SvaraRadera
  8. Gå inte ner i dos på eget bevåg. Kan ge negativ effekt- Lycka till till bättre mående! Kram

    SvaraRadera
  9. Många har skrivit så bra det jag tänkte skriva! Och du - vi hörs! kram

    SvaraRadera
  10. Ofta - när jag läser dina blogginlägg - känner jag, att vi troligen är ganska lika du och jag på många sätt, även om jag inte känner av att jag är lika kategorisk som du i en del frågor/situationer/ställningstagande (ler lite) ;) .
    Du har fått många bra råd och synpunkter här ovan och jag tror att du fixar "alltihop" - faktiskt!
    Ta hand om dig och gör det du måste göra/behöver göra för att må gott!/Mormor

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare