fredag 29 november 2013

Misstron mot sjukvården.

 

Överallt, bland mina vänner irl men ändå mer i bloggar och på facebook, läser jag om misstron och missnöjet som finns mot vården. Ingenting är minsann bra. Alla är klåpare.
För oss som arbetar inom vården och sliter på i stort sätt varenda jävla arbetspass, knappt hinner äta och får jobba över snudd på jämt kan det kännas som en käftsmäll och en personlig förolämpning.

Men om vi tittar lite på det där missnöjet mer detaljerat och försöker förstå vad de säger utan att gå i försvar...
Jag är inte på något sätt sjukvårdspolitiker och det finns massor av kunskap jag inte besitter men några enkla saker förstår jag. Det handlar om tillgänglighet, förtroende, närvaro och att kedjor fungerar.

Jag har begränsad erfarenhet som patient och en hel del erfarenhet som Sjusköterska och jag kan inse att det finns ett å annat som inte fungerar. Småsaker som blir stora i sammanhangen.
Remisser som inte når fram, provsvar som aldrig meddelas, personal som har för kort om tid, patienter som hela tiden får träffa nya läkare, läkare som hela tiden får träffa nya patienter, oklart vem som håller i ansvaret osv.

Mina förslag är enkla.

Bygg ut primärvården och ge läkarna där förutsättningar att arbeta.
Jag tycker inte om alla dessa privata initiativ, inte för att de är sämre utan för att de är orättvisa, men det är en annan fråga.
Ge läkarna på vårdcentralerna tid att samtala med patienterna och lära känna dem.
Lyssna på patienten men ha även modet att stå för det medicinska kunnandet att sätta ner foten för ständiga krav på nya undersökningar och prover som frustrerade patienter kan tänkas begära. En patient som är trygg med att deras läkare är både kunnig och bryr sej om dem blir tryggare och söker inte vård på olika instanser.
Öka vårdcentralernas tillgänglighet så de kan ta emot patienterna på ett bättre sätt och så att de sjuka inte uppmuntras att söka akuten för icke akuta tillstånd.

Ge kommunsjuksköterskan ökade befogenhet och tätare kontakt med ansvarig läkare så fler sjukdomstillstånd hos äldre kan skötas ute i kommunerna, i patienternas privata hem eller på boenden.
Ingen dement gammal människa borde behöva komma in till slutenvården för lite dropp eller några dagars intravenös antibiotikabehandling.

Genomför brytpunktsamtal mellan patient och/ eller anhöriga och läkare.
Besluta var vårdnivån bör ligga för gamla människor. Det är inte alltid i en 94 årings intresse att flänga fram å tillbaka till sjukhus för att kroppen börjar ge upp.

Ge sjukvårdspersonal tid att utföra sina arbetsuppgifter med reflektion.
Om en Läkare/ Sjuksköterska inte har femtielva saker de ska göra på samma kvart är risken mindre att saker å ting glöms bort eller struntas i.
Ge oss tillbaka vår förutsättning att faktiskt bedriva god vård.

Ställ människor till svars. Själv frågar jag alltid i kontakt med vården "å ditt namn var?", det är svårare att strunta i något som är överenskommet om det finns ett namn.

Otrygga patienter som inte känner sej lyssnade på och sedda är utöver det personliga lidandet kostsamma för sjukvården, det vet alla som arbetar där, vissa patienter kommer alltid tillbaka.
Pengar som investeras i att patienten skall känna sej trygg och lyssnad på är därför alltid väl investerade.
Det kan omöjligt vara så i en välfärdsstat att man måste vara frisk för att vara sjuk. 

Puss/ Asta

7 kommentarer:

  1. Håller till fullo med men det gör nog inte de andra som betalar skatt i detta land.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trevligt att du håller med mej för en gång skull syster Norrman ;)

      Radera
  2. Ja jag är ju en av de främsta missnöjestyckarna. Jag förstår dig....har ju jobbat på Soc där man har noll resurser och tusen ansvarsområden och får mkt skäll trots att man sliter sig sönder o samman. Jag ser resursbrist o tycker synd om er som sliter. Jag klagar nästan aldrig på nåt när jag ligger på sjukhus....är nog väldigt artig och har mest dåligt samvete för att man inte orkar till alltid o bära matbrickor o annat. Det märkliga tycker jag är att jag väldigt sällan blir dåligt bemött av sjuksköterskor eller undersköterskor. Visst personkemin kan vara bättre eller sämre, men på undersökningar de gör eller omhändertaganden, så har jag sällan känt mig dåligt bemött. Det är ibland vid provtagning/tider det strular eller de som tar emot samtal o ska fördela tider......där kommer det grodor....men de har också för få tider så de måste gallra hårt. Men om ni som är så pressade som sjuksköterskor ändå kan vara empatiska, trevliga och lyssna på vad man säger....varför kan då inte läkarna det med. Jag har väl haft några få läkare som jag tycker haft förmågan att lyssna och därmed kunna hjälpa ordentligt. Då har jag träffat väldigt många och inte för att jag är hypokondrisk. Sen var hjärtläkarna i Örebro förbaskat bra. Men för det allra mesta är kommunikationen stängd. Har vi tio minuter ihop så förlorar de just inget att lyssna i de där tio istället för att mässa den där tiden om ingenting. Sen kanske de skulle kunna erkänna när de inte kan......och hänvisa eller fråga nån annan - men det är mkt prestige med och ett jävla attitydproblem. En del läkare kan nog heller inte - saknar förmågan helt enkelt. I dagsläget finns det nog inte en läkare jag skulle lita på efter allt som varit.......faktiskt. Sen tror jag det lite beror på vad man har för problem ang bemötande o hjälp....om man kommer in med tydliga hjärtbesvär så tror jag vården oftast är väldigt kunnig och bra...men vid värk, diffusare symtom....svårare påvisbar hjärtsjukdom - ja då skylls allt på stress gärna utan undersökning. Det är min erfarenhet. Och sen när det uppdagas att de visst bedömt det hela fel, medicinerat en jävligt sjuk - får man då en ursäkt - nej inte en enda. Sjukvården för mig har blivit en traumatisk plats att vara på - tack vare läkarna. Går ju i terapi nu humoristiskt nog för att bearbeta de här erfarenheterna.......Ja vad sjukvården skulle spara pengar om läkare blev bättre på att lyssna på sina patienter och ta det på allvar......Jag tror också att man som patient är mer benägen att ta att det ibland blir fel, om man känner att ens läkare engagerar sig, lyssnar och verkligen försöker allt hen kan.

    Sen borde ni verkligen få mer resurser, inläggningsplatser och mer folk - man ska inte behöva bli sjuk på sitt arbete för att man vill hjälpa andra banne mig. Ha en bra kväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ledsamt att höra Camilla och jag blir bedrövad för dej och för varenda människa som känner så.
      Trots liten erfarenhet av att vara patient så har jag ibland upplevt just detta och då tagit till kontakter jag har inom vården. Så ska det så klart inte vara.
      Jag har träffat fruktansvärt nonchalanta läkare, som patient och som sjuksköterska, precis som jag träffat fantastiska läkare i båda rollerna.
      Å så är det nog med allt. Socialtjänsten, på Konsum, i vården, inom polisen med flera...
      Mkt är på individnivå. Men mkt inom vården, precis som du säkert känner igen inom soc, är oxå systemfel. Pengar satsade på fel saker, resursbrist. Långvarig stress kan göra den finaste människa både inkompetent och empatilös.
      Kram på dej

      Radera
  3. Jo det är ett jäkla systemfel. Det finns inte folk. Man skrattade till sist när man skulle gå kurser när man jobbade på soc...för jag skulle ju ändå inte kunna använda mig av det jag lärde....det handlade ju mest bara om att sopa undan det värsta pga tidsbrist. Ja och det kan bli väldigt osunda arbetsplatser där förväntningar/krav inte motsvarar resurser och personal. Absolut. Det är synd....det är som Challe ofta säger att han gärna skulle betala mer i skatt om det gick till sjukvården. Man kan inte bara vilja ha utan att betala heller....Vi får väl hoppas på regeringsbyte åtminstone här framöver.

    SvaraRadera
  4. Jag har så många dåliga erfarenheter de senaste åren så jag helt har slutat att ens förska få tag i en läkare... Men jag skyller det absolut inte på personalen. Den personal jag träffar är effektiva och empatiska samtidigt, och de som tog hand om min mamma (och oss, de sörjande) var helt fantastiska. Men politikerna är galna! Som här hos oss där de i våras bestämde sig att sluta anlita 2stafettläkare". En god tanke kan en tycka, för visst vore det bättre med läkare som stannar kvar och skapar relationer till sina patienser. Men här slutade de bara anlita stafettläkare, utan att på något sätt försöka ersätta dem pmed fasta läkare. Så tre av fyra hälsocentraler blev stående med en eller ingen läkare... Var ska vi som är sjuka då vända oss? Jag skrattade högt när jag var på ett apotek i Stockholm förra vintern. Jag har en inflamerad axel som ibland blossar ut och värker konstant. Jag uppsökte apoteket för att få råd vad jag kunde göra. Jag fick tips om en salva och sen sa apotekaren "Men om det håller i sig i några dagar bör du ringa läkare..." Hahaha, att "ringa läkare" här där jag bor innebär att en först sitter i telefonkö till och från under minst några dagar. Därefter kommer en fram till en syster som tar ens uppgifter och säger att läkaren ringer upp en. Sen går det någon vecka så ringer ett hemligt nummer, företrädesvis när jag sitter i ett möte jag inte kan lämna, och inget meddelande lämnas. En vecka senare kommer ett brev "Jag har försökt nå dig ett flertal gånger (knappast) men inte lyckats. Hör av dig om problemen kvarstår"... Och så får jag börja ringa igen, och stå i kö, och vänta på att bli uppringd...

    Jag är fylld av beundran över vårdpersonal på alla nivåer och inom alla instanser, men de får inga förutsättningar att göra ett bra jobb, och det är helt politikernas fel!

    SvaraRadera
  5. Inte 2stafettläkare", utan "stafettläkare", min dator vill inte alltid som jag vill...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare