lördag 23 november 2013

Dödshjälps vara eller inte vara

 

Jag har inga siffror i huvudet men när det gjorts undersökningar om var befolkningen står i synen kring dödshjälp är en överväldigande majoritet för.
När endast sjukvårdspersonal utfrågas ser siffrorna annorlunda ut och flertalet är emot. Jag tror inte det är en slump.

I likhet med många andra etiska frågor kring människans existens och vår rätt att blanda oss i så är den här frågan inte enkel.
Det finns absolut bra argument för både ja och nejsidan.
Att drabbas av en allvarlig sjukdom med dålig prognos är något de flesta av oss räds mer eller mindre.
Tanken på att få en sjukdom med dödlig utgång som gör oss lidande och beroende av andra skrämmer den tuffaste.

Jag tror att anledningen till att sjukvårdspersonal till stor del resonerar annorlunda i frågan är att vi har större insikt i hur vården av palliativa patienter ser ut... eller åtminstone kan se ut.
Vi har i Sverige idag ingen lagstiftning som stöder aktiv dödshjälp.
Däremot har man som patient och som anhörig mycket att säga till om och man kan neka vård och behandling. Avstå från vård som per automatik kommer att leda till en snabbare död. En slags passiv dödshjälp.
Du kan som patient tacka nej till dropp om du inte kan äta. Dialys om dina njurar inte kan rena blodet. Hjärt och lungräddning om du får ett hjärtstopp. Antibiotika om du drabbas av en infektion. Blod om du är anemisk.
Avstå insatser som förlänger ditt liv och ditt lidande.
Som patient har du oxå rätt att kräva att vara så smärt och ångestfri som möjligt.
Där finns det massor att göra med rätt kompetens. En patient med svåra smärtor kan i princip hållas nedsövd i väntan på döden.
Detta även om morfin och andra analgetika och sederande läkemedel faktiskt
riskerar förkorta livet efter som de bidrar till sämre förmåga att syresätta dej.

Jag ser många etiska problem med att tillåta dödshjälp.
Var ska man dra gränsen? Hur sjuk måste man vara? Hur nära den förestående döden?
Vad säger att de beslut som fattas när jag är vid mina sinnens fulla bruk gäller den dag jag är tex totalförlamad och utan förmåga att kommunicera?
Kanske har begreppet "livskvalitet" ändrats?
Vad säger att den med en dödlig prognos inte är deprimerad?
Är man i så fall i stånd att ta ställning?
Å när vi är inne på det... vad säger att en svår psykiatrisk diagnos som djup och svårbehandlad depression inte är lika plågsamt som MS eller ALS?
Var drar vi gränsen?
Vad gör vi av anhöriga? Som kanske verkligen inte är med på tåget?
Vem ska utföra de här avlivningarna?
Sjuksköterskor? Läkare?
Vi som under vår utbildning fått lära att sjukvård handlar om att bota sjukdom, lindra lidande, stöda individen.

Nej, mycket råder vi människor över men inte när livet skall sluta.
Åtminstone assisterat.
En sådan sjukvård vill åtminstone inte jag vara del av.

Puss/ Asta



3 kommentarer:

  1. Men jisses hur mkt har du hunnit skriva ikväll.....nåja här är vi överens....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vad fan... jag har inget liv :)
      Vi är nog rätt samstämmiga i de flesta frågor. Kul när man tycker olika ibland med. Kram

      Radera
  2. Mycket intressant att höra hur du ser på det här, särskilt utifrån ett sjuksköterske-perspektiv. Jag lutade mer åt ja-sidan av den anledning att jag helt upp och ner ansåg att människor borde få bestämma själva om de vill dö eller ej. Få slut på lidandet helt enkelt för varför är det så jäkla härligt att leva egentligen? Det kanske är skit och evig ro bra mycket mer tilltalande.. men ändå, som du säger, vem ska dra ur pluggen? Vem ska behöva döda en annan människa? Och personen det handlar om kanske faktiskt har chans till ett värdigt, bra liv igen, hen kanske ändrar uppfattning, är för sjuk för att i stunden tänka klart. Jag har ändrat uppfattning nu efter jag läst ditt inlägg.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare