Att mista sin Valther

 
Bild: Elin Stanczak

... En facebookvän har mist sin Valther. Sin stora, starka, älskade kamrat.
Jag har aldrig träffat Valther, bara sett honom på olika kärleksfullt porträtterade bilder. Jag har träffat hans mamma och jag vet att hon å jag har samma hjärta.

När jag läser Valthers mammas statusuppdateringar om förlusten på facebook så kommer minnena om Märta tillbaka.
Inte ens ett år har hon varit borta. Det känns som om hon var här alldeles nyss, det känns som om det var en evighet sedan vi sågs.

Den där kvällen i januari när hon var sjuk, när jag precis skulle ta Gottfrid å gå på valpkurs med oroligt hjärta men insåg att "nej, det går inte" för nu är tiden inne.
Hennes brölande läte som ersattes av flämtningar. Hennes slemhinnor som blev grå och hur livet rann ur henne i min famn. Hur jag skrek... verkligen ylade... ut min förtvivlan...
Jag minns det precis.
Tiden efteråt minns jag knappt. I ett töcken tog jag mej igenom nätter å dagar.
Åt jag? Sov jag?
Jag minns inte.
Det var bara en stor gegga av sorg och mörker. Där jag fick andas försiktigt för att inte gå sönder.
Vi sov i köket, jag Mini och bebis-Gottfrid.
Överlevde minut för minut.
Grät, skrattade, mindes.
Å hela tiden. Den där förfärligt grå färgen på hennes läppar, den slappa blicken, det hemska flämtandet.

Ändå.
Rädslan innan var värre. Skräcken att mista henne värre. Att leva med vetskapen, för jag visste... månader i förväg trots att Märta var frisk.
Jag kände hur våra själar krampaktigt och ofrivilligt löste sej från varandra.
Hur hon gled iväg, bort å ifrån mej.
Förberedde sej. Å mej.

Märta levde precis så länge som hon behövde. Hon klarade en stor operation. Två sövningar. För att finnas för mej och för valpen så länge hon behövdes.
När hon fullgjort sitt uppdrag dog hon, på precis det sätt som jag bett Gud om så många gånger. Fort, hemma, i min famn.

Hon var mitt väst, hon var mitt norr.
Hon var min ledstjärna, mitt ankare, min bästa vän.
Ingen kommer någonsin att kunna ersätta henne.

Innan Valther hade Elin en pojk som hette Melvin.
Elin å Melvin är och har alltid varit en av mina förebilder hur en Dogue de Bordeaux ska älskas och fostras.
Idag har jag Gottfrid. Han är allt Märta inte var... på gott å ont.
De är radikalt olika. Det finns en saknad i det, men det är oxå skönt.
Gottfrid är mild, stabil, vänlig.
Han är oerhört mkt mer naiv, lite småkorkad rent av, än vad Märta vr.
Han är godheten själv. Glad å obekymrad.
En ung själ.
När jag möter hans blick ser jag kärlek men inte Märtas djup och visdom.
Jag är så lycklig över honom. Så stolt.
Jag är hans väst och norr.
Jag är hans ledstjärna och ankare.
Han är min bäbis.
Och det är underbart att han är ung. Att ännu inte känna ångesten och tankarna på att han skall tas ifrån mej. Att jag skall tvingas leva utan honom en dag...
Det är avlägset.
Det är underbart.

Elin, mina tankar är hos dej. Du vet att jag vet hur det känns.
Det går aldrig över. Men det blir hanterbart.
Det BLIR bra igen.

Puss/ Asta