torsdag 31 oktober 2013

Dödsklockan

 

Fredrik Colting från självaste Borås har uppfunnit en dödsklocka.
I den matar man in sina uppgifter. Sin ålder, kön, motionsvanor, sjukdomar, rökning, heriditeter, vikt, längd osv och så räknar klockan ut... eller ja ner till... ditt förväntade dödsdatum.
"Du Asta Pastasson som är normalviktig, har astma, har rökt i 20 år, slutat röka, som snusar, som dricker en flaska rödvin i veckan, springer 1-2 gånger i veckan, har en pappa som gjort en ACB osv osv kommer att dö den 13:e november 2054."
Tick tack, tick tack.
Typ...

Det är ju bara det att livet inte ser ut så.
Livet är oberäkneligt, nyckfullt och ibland väldigt orättvist.
På det stora hela, sett till massan av människor, är det hälsosamt och livsbringande att göra diverse val inom kost och motion.
Att inte köra bil full, ha oskyddat sex eller nyttja heroin.
Men likväl... det gäller bara den stora massan.

Individen Asta har kanske en cancercell som precis i detta nu börjar dela sej helt okontrollerat å rasande djupt inne i mej. Individen Asta kan en tankspridd dag råka kliva ut precis framför en buss eller få sladd på sin bil i vinterns första förrädiska halka.
Jag kan förälska mej i fel man som i ett ögonblick av raseri skjuter mej i huvudet med sin älgstudsare eller jag kan imorgon på lunchen svälja en bit gurka fel.
Å sedan är allt slut och över. Vad dödsklockan än har räknat ut.

Min vän Lena som dog för snart 9 år sedan hade aldrig rökt.
Hon drack alkohol någon gång per år och drack aldrig kaffe.
Hon åt nyttigt, gick dagliga promenader och hade egentligen bara en last... opålitliga karlar.
Men en morgon drabbades hon av buksmärtor och på hennes platta mage svällde en stor knöl ut, stor som en apelsin.
Därefter följde en kamp på dryga året.
Livet/ ödet/ Gud tog ingen hänsyn till hennes leverne.
Det struntade i att hon var ung, smal och hälsosam.
Att hon var mamma till 3 barn utan några fungerande fäder.
Hon dog ändå.
I alla fall.
Det hade aldrig dödsklockan kunnat räkna ut.

För så är livet. Precis så nyckfullt, precis så orättvist.
Även om Lena sa flera gånger "Nej, varför är det orättvist? Varför skulle det vara mer rätt om det drabbade någon annan?"
Kanske är det just osäkerheten i detta, vårt enda liv, som gör livet så dyrbart.
Dess skörhet.
Även om vi inte funderar på det dagligdags och även om de flesta unga människor har svårt att föreställa sej sin död så finns det ändå där i bakhuvudet på oss alla.
Det är bara "nu och här" vi vet någonting om.

Hissnande. Skrämmande.
Och någonstans livets mening.
Förgängligheten.

Puss/ Asta

måndag 28 oktober 2013

Men, men, men

Hänger på ljuvliga Louise inlägg om "karlar i min smak."
Egentligen är jag VÄLDIGT lite utseendefixerad, och även om jag här valt vackra män så framgår det kanske...
Går inte igång på nån särskild look, det är mer blicken, attityden, humorn, ett manligt lugn, en självsäkerhet som aldrig blir kaxig å någonting som är svårt att sätta ord på. Kanske det vi benämner som "det."

Men OM man ska snacka utseende så är det varken magrutor eller perfekt trimmade biceps som väcker mitt intresse.
Jag föredrar mörka män framför ljusa, jag är svag för skäggstubb, gillar stora män (som får mej att känna mej liten haha), starka underarmar och han får absolut inte se fixad el fåfäng ut.

Här är mina ögongodis.
Enjoy...


Josh Holloway


Naveen Andrews


Matthew Fox


James Gandolfini



Mikael Persbrandt



Johnny Depp


Jack Nicholson

Puss/ Asta

Bucketlist

 

Med anledning av dagens avsnitt av Solsidan.
Ännu en Bucketlist... nämligen min.
Ej skriven i rangordning.
En del är redan uppnått, annat har varit en dröm mer än är,somligt är lätt att nå medan annat är snudd på omöjligt.

Så här ser den i alla fall ut... mitt i livet... min bucketlist.

1. Få barn

2. Få barnbarn

3. Äga en Dogue de Bordeaux

4. Leva ut min dröm om hunddagis/ hundpensionat

5. Resa till New York

6. Gå in i varghägn

7. Lära mej prata bättre engelska

8. Ge ut åtminstone en roman

9. Föda upp en valpkull

10. Leva i en sund, givande, omtänksam, sexuell kärleksrelation

11. Flyga med i propellerplan

12. Ta dykarcertifikat

13. Äga en Fransk bulldog

14. Tatuera mej igen

15. Bo i ett hus vid havet

16. Åka till Ireland

17. Springa ett maraton

18. Äga en minigris

19. Bli barnmorska

20. Hoppa fallskärm

21. Uppnå harmoni

22. Plastikoperera mina tuttar

23. Se gorillerna i Rwanda

24. Arbeta inom politiken

25. Arbeta ideellt ex inom kvinnojouren eller genom gömma flyktingar

26. Se mina barn bli lyckliga och gamla

27. Ha ett renoverat och vackert hem

28. Ha höns

29. Hoppa av hamsterhjulet "jobba, sova, äta, handla..."

30. Åka Hurtigrutten å se späckhuggare

31. Fira jul utomlands nåt år

32. Gifta mej kär å galen

33. Vara där när Frölunda Indians tar sm guld

34. Åka på en riktig "tjej weekend" någonstans med massor av shopping å drinkar

35. Ha frid å harmoni i mina nära relationer.

36. Generationsbo med Mini när jag blir gammal

37. Aldrig leva utan hundar

38. Äga en Siames

39. Bli en duktig fotograf

40. Vara del i en bokcirkel även irl

Hur ser din ut?

Puss/ Asta

lördag 26 oktober 2013

Bloggdalas Bokcirkel. Asta recenserar "Sju jävligt långa dagar" av Jonathan Tropper



Då så.
Då var det dags för att recensera ännu en bok vi gemensamt läst i Bloggdalas Bokcirkel. Denna gången var det Freja som valde bok och hennes val föll på "Sju jävligt långa dagar" skriven av Jonathan Tropper.

Så här står det på baksidan:
På sin frus trettiofjärde födelsedag överaskar Judd henne i säng med hans chef, radioprofilen Wade Boulanger. Judd står i sovrumsdörren och ser livet rämna.
Två månader senare, på väg till sin pappas begravning, får han veta att hans blivande exfru är gravid.
Till på köpet förväntas han sitta shiva, en judisk sorgevecka, tillsammans med sin minst saft utåtagerande familj. Det blir sju långa dagar, fullda av överraskningar ich röjda hemligheter, slagsmål, otroheter och evig kärlek.



Jag har inte läst något av denna författare tidigare, men fingrat på hans tidigare "Konsten att tala med en änkling."
Tropper skriver på ett lättflytande och komiskt sätt, han blandar vilt med känslor.
Ibland skrattar jag rakt ut, ibland stiger tårarna i ögonen och allt kan ske på en halv sida, på några få rader.

Tonen är sexistisk och det är väldigt mycket tal om kvinnliga kroppar.
Unga, släta, vackra, aptitliga. Nyblivna mammor som "langar fram det som en gång var bröst." 40 åringar som kämpar mot tyngdlagen, en del som lyckas bättre än andra. Äldre kvinnokroppar med åderbråck, slappa häckar, valkar över anklar.
Kvinnor som framkallar åtrå och kvinnor som framkallar en vilja att ta hand om.
Kvinnor som framkallar det motsatta...
Ja, jag retar mej lite på det där. Jag retar mej lite på den där Judd emellanåt.
Men samtidigt är han lätt att förlåta. Det finns en sårbarhet i hans sätt att se på kvinnor.

Låt mej ta ett exempel... "Sticky fingers. Känd för sina kryddstarka kycklingvingar och yppiga servitriser i tajta svarta t-shirts med hackiga v-ringar som klippts ut med sax.
Stället är fullt av kvinnor i korta kjolar el låga jeans, med tajta ärmlösa överdelar. Dessa kvinnor, deras kroppar och deras hår, deras leenden som penslats glänsande blanka, jag är panikslaget medveten om varenda en av dem, varje läckert lår, varje len hals.
Jag går runt och handskas med stora livsfrågor; död, skilsmässa och faderskap, men här, i den här baren, kan jag inte tänka med annat än kuken."


Ja, jag retar mej på Judd, hur han bedömer varenda kvinna som ett köttstycke, men samtidigt så mejslas hans vilsenhet, sårbarhet, sorg, ensamhet och rädsla ut på ett lysande sätt.
Han är övergiven. Sviken. På ruta ett.

Vi får följa Judds familj i boken med. En brokig samling bestående av hans storebror Paul, hans syster Wendy, lillebror Phillip, deras partners och inte minst den excentriska mamman, som skriver böcker å håller föreläsningar om barnuppfostran och föräldraskap och som anses att alla känslor skall ventileras öppet.
Jag tänker mej henne som en ärtigare å mer plastikopererad version av Anna Wahlgren.

Under sju dagar skall syskon med familj sitta shiva i barndomshemmet.
I låga stolar tar de dag in och dag ut avlägsna släktingar, gamla barndomsvänner, fd flickvänner, grannar, kollegor och allsköns människor som vill beklaga sorgen.
Å mitt i all denna röra uppstår allehanda dråpliga och sorgliga situationer som gör romanen underhållande, driven, rolig och sorglig.
Det är en bok om stora frågor. Syskonkärlek, arv från föräldrarna, trohet, kärlek, ensamhet, att vara vuxen, att få sina käftsmällar av livet och av människor som man älskar... och som kanske inte är onda för att de gör fel.
Ett å annat tankvärt ord får man med sej.
Jag fastnade tex för...
"Så här ligger det till: Jag dras till kvinnor som Jenn, som dras till män som Wade, och det är inte sunt för någon inblandad men der är så det är.
Såna som Tracy kommer alltid att falla för sådana som Phillip, som man alltid kan vara säker på knullar sådana som Chelsea, Och så snurrar vi vidare i vår patetiska lilla dans, förnekar vår sanna natur i kärlekens namn eller något annat vi kan placera i dess ställe."

Jag tyckte mycket om boken. Jag ger den en 4:a

Nu väljer Therese bok. Hon bestämmer även när den ska vara färdigläst. Ser fram emot detta med spänning!

Puss/ Asta

Ps. Jag ska strax gå och köpa mej ännu en bok av Jonathan Tropper för jag blir inte klok på om det är han eller Judd som är sexistisk och jag måste få läsa en annan karaktär.

Två stulna listor av två balla brudar




 

Stulen lista från kär kollega

Beskriv dig själv med en mening
Först å främst är jag mamma, för utan mina barn vore jag nån helt annat, men jag är oxå Asta, som älskar, som försöker, som vill men som inte alltid räcker till.

Beskriv en person du älskar med en mening
När jag fick barn trodde jag ingen kunde mäta sej med den kärleken, men sedan kom Ängla, en flicka sänd från Gudarna, och henne kommer jag att älska tills jag slutar att andas, vem eller vad hon är blir.

Detta trodde du inte för två år sedan
Att jag skulle kunna överleva med förståndet i behåll utan Märta.

En sajt du alltid besöker
Min blogg

Där mår du som bäst
Vid havet om hösten, när naturen står i eld omkring och vågorna skummar, när min älskade prins springer å fullkomligt strålar livsglädje. Där och då är harmonin som störst.

Där mår du som sämst
När jag är för trött, när jag fått för lite tid till att andas och när det är disharmoni i någon av mina närmsta relationer.

Det här är nytt i ditt liv
Nytt å nytt. Sedan drygt ett år lever jag med min prins, den gudasände Gottfrid, och jag är tacksam varje dag. Sen gillar jag min grå duffel oxå.

Det här är sedan gammalt i ditt liv
Mina ständiga stränga krav på mej själv och min oförmåga att leva upp till dem.

Det här ser du fram emot
Att få bli mormor igen framåt våren. I övrigt känns det som att mitt liv just nu är för fullt av måsten och krav å för lite av lust och roligheter.

En önskan
Att våga bejaka mina drömmar på ett bättre sätt.

... Å så Frejas lista då.

Vem inspirerade dig/uppmuntrade dig att börja blogga?
Min äldsta dotter som tyckte att "kan Blondinbella tjäna en massa pengar på sin blogg så kan fanemej du"... nu blev det inte så, men det blev en massa andra vinster istället.
 

 

Hur väljer du ämnen att blogga om?
Jag skriver om allt som rör sej genom mitt huvud, Allt från det ytligaste ytliga till det djupaste.
Fast nej, det är inte riktigt sant. Jag censurerar mej själv i bland för att skydda andra. Jag är personlig men inte privat.
Jag tröttnar själv på enkelspåriga bloggar och vill därför variera mina inlägg så mycket det går.

 

Vad vet de flesta inte om dig?
Jag vet inte. Trist svar men det är sant. Det finns saker jag inte berättar, varken för bloggläsare eller vänner å då gör jag det inte här heller så klart.
Jag tror de flesta till vardags inte förstår hur blyg jag är, ffa mot okända män. Att jag aldrig helt litar på andra människor även om jag kan framstå som väldigt tillitsfull.


Vilka tre ord beskriver din stil bäst?
Min klädstil? Försöker vara smakfull, sensuell och lite lagom avslappnad.
Om jag lyckas? Ibland.


Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Vara tillsammans med min hund, sova, läsa, dricka vin och shoppa kläder. 

Häng gärna på den som känner sej manad. 

Puss/ Asta



 

 

fredag 25 oktober 2013

Natti natti

Känslan av att ha läst ut en bok och skrivit en recension för Bloggdalas räkning är alltid lite som att vänta på julafton.
Denna gång har vi läst "Sju jävligt långa dagar" av Jonathan Tropper.
Jag kom igång sent och läste den i få, men långa stycken.
Jag vill publicera den... nu!
Jag vill läsa vad ni har tyckt... nu!
Jag gissar att det blir spridda skurar för just den här boken. Vi får se om jag känner mina boksystrar rätt.

Annars har jag en väldans lugn fredagskväll.
Jag har, precis som jag gnällt om i tidigare inlägg, en intensiv jobbperiod och är bara ledig en dag i taget. I dag var en ledig dag.
Tog sovmorgon. Åt lugn frukost. Spelade Maxi-Yatzy med Mini. Gick ut å sprang.
Tvättade några maskiner tvätt. Städade maken och sonens rum (vilket tog timmar!).
Gick en långrunda med hunden.
Sen skulle jag å Mini åka och simma men lusten rann av oss på vägen och istället åkte vi å köpte vin, godis, chips, lite vegomat som jag ska lura i familjen och beställde pizza.
Efter den har jag läst å här är jag nu...
Det känns som om jag tagit tillvara på dagen bra med både lättja och nyttigheter.

Jag tänkte lägga mej alldeles strax. Imorgon är det jobb igen.
Innan dess ska jag besvara lite kommentarer på bloggen.
Även om jag emellanåt är kass på det så ska ni veta att jag uppskattar varenda en (nästan) som jag får.
Så fortsätt skriv.
Kom gärna med önskemål på inlägg eller frågor om ni har några.

Ha en fortsatt fin helg.

Puss/ Asta

Dagboksinlägg, rakt upp å ner och utan krussiduller

 

Hej på er raringar!

Tänkte att jag skulle hinna med ett snabbt dagboksinlägg innan jag kryper ner i sängen på madrassen.
Lite uppdateringar kring mina tankar å min vardag för den som möjligen kan vara intresserad. :)

Jo, det är madrassen igen. I fyra nätter försökte jag.
Vilket ledde till att hela huset fick vakna efter ca 2 timmar.
Gottemannen visade på sitt missnöje. Först med gnäll å därefter med gälla skall.
Vi blev alla sinnessjukt trötta och ja... gav väl upp helt enkelt.
Varför jag inte, som kvinna i mitt eget hus, helt enkelt trotsar min make och tar med mej hunden upp till sängen där jag försökte att sova (ett eget rum) är väl en annan, mer svårbesvarad fråga. Som jag inte riktigt orkar analysera.

Vi har möss i huset. I HUSET har vi möss.
Förr höll de sej i förrådet. Sen i väggarna. För inte så många nätter sedan vaknade jag på min madrass av att de sprang en meter ifrån mej på köksbänken och på spisen.
Det är en väldans skillnad på söta hamstrar för sällskap och på vilda möss som invaderar. En väldigt stor skillnad i äckelfaktor.
Anticimex ska komma å kika på måndag. Tills dess måste vi ha städat.
Vi... jag menar så klart jag. När jag nu ska hinna det?!

Jag har blivit skitkass på att springa. Å på att inte småäta.
Min karaktär har återgått till sitt normaltillstånd skulle man väl kunna säga.
Vilket syns på min figur.
Andra kanske inte ser, men jag ser. Å känner.
Inte kul å "bara" att skärpa till sej.
Löpningen är så förbannat tråkig. Det är segt å jobbigt å flåsigt från första kliven.
Å nej, jag vill inte göra nåt annat. För inget annat har hittills påverkat min lungkapacitet, min puls, min häck på samma vis.
Bit ihop å kom igen alltså.
Den goda Paulo Roberto har rätt, en hoppad träning blir två som blir tre och snart har man slutat träna.
Gha!

Mitt dåliga samvete över mitt köttätande fick förnyad kraft här om dagen när jag lyssnade på en dokumentär om slakt.
Djurens väl och ve... och död samt den dåliga inverkan det har på vår miljö har blivit allt svårare att ignorera och jag har beslutat mej för att smyga ut köttet ur mitt liv och att börja experimentera med vegetarisk mat.
Fick mycket hejarrop här på bloggen å på facebook och många tips, recept och idéer.
Tackar er ALLA för ert engagemang och er entusiasm.

Jag jobbar ju fullt nu igen. Det är alltid.
Just nu, sedan veckor tillbaka, inne i ett riktigt skitschema där mina lediga dagar kommer en å en. Jobbar tre, ledig en, jobbar fyra, ledig en...
Känner mej trött å less på jobbet. Rätt trött å less på att vara människa oxå.
Hinner inte med nåt här hemma, mitt sociala liv ligger på is och maken å jag utbyter kanske tre-fyra meningar per dag.

Jag har dragit ner på min alkoholkonsumtion och jag har minskat mina insomningstabletter. Utan problem. Det känns gott.
Nu vill jag påpeka att jag inte har några missbruksproblem, men en liten eftertanke och minskning då å då skadar inte, i synnerhet inte med mina gener.

Nu ska jag sova. Gör det ni med tycker jag.

Puss/ Asta

torsdag 24 oktober 2013

Hur har ni det?

 

Fin bild.
Tänkvärt budskap.
Jag frågade på facebook hur många i min bekantskapskrets som upplever sej leva i en "äldre" relation (... säg minst 15 år gammal) och som fortfarande är kär.
Jag fick inga svar...
Tystnad är oxå ett svar, kanske får jag ett annat svar här.

Jag tycker det är så vackert med äldre människor som fortfarande visar varandra fysisk kärlek, Som fortfarande håller handen, smeker den andras kind, pussas.
Jag blir glad och känner mej hoppfull när jag ser sådant.
Tyvärr har jag inte många i min vän och bekantskapskrets irl som jag tycker verkar särskilt lyckliga i sina relationer.
De flesta tjafsar, husfridssexar och mest "står ut" för att de inte ids något annat.
Längtar efter nåt annat eller har stängt av.
Klagar eller har tystnat.
Jag känner några få som efter många år tillsammans har en vital relation med gemensamma intressen, ett rikt sexliv och en ömhet gentemot varandra.

Å det är inte lätt det där med tvåsamhet.
Det har nog aldrig varit enkelt, men det är det verkligen inte numera när män och kvinnor lever mer utåtriktade liv tillsammans med andra och när möjligheterna... både till att bli förälskad i någon ny och till att ekonomiskt överleva en separation är så mycket större.

Det där med att nyfikenheten tar slut, man kan redan varandra utan å innan, det finns ingenting att överraskas av är svårt att göra någonting åt.
Det är svårt att inte övermannas av tristessen, av slentrianet, av alla de där småsakerna som blir så sjukt irriterande.
Det är svårt att inte ta varandra för givna.
Och i tider vi lever i numera där allt ska vara nya kickar, självförverkligande och passionerat så faller så många av oss för missnöjet. Längtan efter något annat, någon annan kanske.

En långvarig relation får sina pluspoäng och sin charm.
Efter att själv ha levt med samma man i över 30 år så kan jag helt klart se båda delar. Det beror lite på mej, på mitt humör, huruvida jag uppskattar det eller ej.
Tryggheten i att man kan varandra utan å innan, en tillit som tar många år att förtjäna.
Gemensamma ideal och värderingar.
Barn som vuxit upp, barnbarn som kommer och en glädje i det som man aldrig skulle kunna dela lika fullständigt med någon annan. Eller själv.
Å vad kan man egentligen begära i lust å passionsväg efter så många år tillsammans?
Är det ens rimligt att bli besviken över att hisnandet i magen uteblir om man nu skulle få för sej att kyssas?
Som sagt, jag resonerar olika olika dagar, utefter humör å balans.
Utefter hur mycket maken har retat upp mej.

Vad tycker du? Hur har ni det? Hur jobbar ni på er relation?
Vad är värt att behålla och när ska man ge upp?
Skriv till mej om långa relationer.

Puss/ Asta

onsdag 23 oktober 2013

Kom igen å hjälp mej bli en bättre människa.

 

Jag har rätt länge haft dåligt samvete över min köttkonsumtion.
Mitt dagliga ätande av kött är en av flera saker jag gör men som med regelbundenhet pockar på nåt ömt inuti.
Vi äter enorma mängder kött i västvärlden och det är inte hållbart för klimatet.
Priserna blir dessutom allt lägre. När jag var liten var kycklingfilé och fläskfilé "fin" mat, mat som man åt vid festliga tillfällen.
Nu kostar det typ 49 kr/kg.
Det säger sej själv att det priset inte bär upp kostnaden för en sund djurhållning och en human slakt.

Egentligen tycker jag inte att det är fel att äta kött.
Det är sättet vi äter kött på som jag inte kan försvara moraliskt inför mej själv.
Billigt och ofta.
Om jag visste att djuret levt ett bra liv och att det slaktats med minimalt lidande så skulle det inte vara något problem för mej.
Men nu ÄR det ju inte så.

Sedan en tid tillbaka äter jag bara svenskt kött.
Det som fick mej att avstå från det billigare danska köttet var informationen om hur suggor hela sitt liv fick ligga fixerade, något som är godkänt i alla EU länder men inte förekommer i Sverige.
Så ja, då har jag betalat de där 20-30 kr mer/ kilo för att få kött från svenska gårdar.
Men så här om dagen lyssnade jag på en dokumentär på P1 som handlade om "den sista resan"... slaktnäringen i Sverige.
De flesta djur slaktas på stora slakterier som finns fördelade över landet.
Även om transporttiderna med levande djur är kortare än på många andra håll inom Europa så kan de var uppåt 8 timmar.
Slakten behöver vara så effektiv som möjligt, vilket kräver en strid ström av djur.
Elfösare får då användas för att få djuren dit man vill. På led.
Det är smärtsamt och det skapar stress och rädsla hos ett djur.
Ibland hinns slakten inte med samma dag och djuren tvingas sova över på slakteriet. De föses ihop med främmande djur.
För ex grisar som lever i flockar och inom hierarkier skapar det stor stress och leder till slagsmål.
Under själva sövandet av grisar så görs de medvetslösa med hjälp av koldioxid.
De är då i grupper. Panik utbryter när de andas in gasen.
De trampar på varann för att försöka fly. Det hela kan ta uppemot en minut.
Under dokumentären fick man höra ljuden!
Programmet tog även upp att det fanns mindre "eko slakterier" där ett djur i taget slaktades. Där det togs hänsyn till djurets beteende, väntade in djuret till det kom på rätt plats och kvickt gav dem en stöt över huvudet som fick dem att omedelbart bli medvetslösa.
Men sånt är sällsynt. Å kostar så klart väldigt mycket mer pengar.

Alltså SKA man äta kött så ska man bannemej veta vad man gör oxå.
Jag tvingade mej att lyssna på dessa ljud.
Å någonstans där kände jag att nej, det här kan jag inte längre rättfärdiga för mej själv.
Jag är djurvän. Jag är humanist.
Så!
Jag kommer inte förändra mej från en dag till en annan. Men jag tänker försöka att äta allt mindre kött och när jag unnar mej kött köpa från små lantgårdsbutiker som kan garantera att hela kedjan gått schysst till alt köpa vilt kött.
Men!
Jag behöver er hjälp. Jag är inte särskilt mycket för grönsaker.
Jo, sallad som tillbehör men ni vet böner å sånt.
Jag behöver tips... massor av tips... på goda vegetariska maträtter.
Pajer. Piroger. Röror.
Tips på bra proteiner.
Inspiration. Hejarrop.
Kom igen nu!!!

Hur ser ni andra på köttätande?

Puss/ Asta



söndag 20 oktober 2013

Kort om ordning å reda planer

Det MÅSTE ske en uppryckning nu. Jag MÅSTE ta tag i mej själv och skaffa mej lite goda vanor.
Springa nån halvmil en gång i veckan och allt som oftast lämna över långpromenaden med Gottepojken till Mini för att jag "inte hinner till jobbet klockan TVÅ!!! annars" duger inte.
Att sippa vin var å varannan kväll och att moffa i sej en hel chipspåse ihop med det allt som oftast kan inte heller fortgå. Även om jag känner ångest för att jag inte lever upp till den jag vill eller borde vara.
Ja, det är höst och bikinitiderna är över men va fan... jag kan inte fortsätta låta mej förfalla hur som helst för det!

Lämpligt nog är det måndag imorgon.
Världens bästa dag för omstarter.
Jag är ledig och jag SKA upp i tid och hinna med att både springa och gå med vovvsingen. Jag SKA hinna åka in å handla mat, bara nyttigheter (å absolut inget vin eller snacks.)
På kvällen ska jag med maken, Mini å svärsonen för att se på hockey. Första gången för säsongen. Happy happy familjeaktivit.
Jag hade gärna varit hemma i ett tyst hus istället. Det känns som om jag behöver det mer.
Men va fan, hockey är ju oxå trevligt.

Ni kommer självklart få ta del av mina entusiastiskatillrop och delsegrar mot att bli sundheten och disciplinen själv.
FÖRSTÅR att ni är spända!

Puss/ Asta

Filosofi

 

I'm a bitch, I'm a lover
I'm a child, I'm a mother
I'm a sinner, I'm a saint
I do not feel ashamed
I'm your hell, I'm your dream
I'm nothing in between
You know you wouldn't want it any other way



Jag är allt det å mer därtill.
The Bitch är "min" sång, kanske för att den mer än alla andra beskriver min egen känsla av mej själv.
God- ond
Lojal- svekfull
Stark- bräcklig
Vacker- ful
Sexuell- asexuell
Smart- dum
Logisk- känslosam
Ängel och djävul
Synderska- helgon
Djupt moralisk- djupt omoralisk.
Och alla dessa roller...
Mamma
Dotter
Fru
Vän
Kollega
Asta...


Ingen har fått tillgång till alla pusselbitarna.
En del har fler än andra.
Några känner mej nästan bättre än vad jag gör själv.
Men det finns tankar å känslor som bara jag vet om, som bara rör mej, och som jag kommer ta med mej intill döden.
Till jag står ansikte mot ansikte med vår skapare eller till dess att min aska blandas med jorden jag är begravd i.


Är det så för alla?
Eller är det bara "jag"?
En "spåtant" sa en gång att "Du är så öppen med dej själv, många tror att de känner dej, men egentligen är det ingen som riktigt vet vem du är."
Så är det. Så ligger det till.
Å kanske är det något jag delar med resten av mänskligheten?
Jag vet inte.
Jag vet bara att det får mej att känna mej ensam.
Å inte "på riktigt."
Människor älskar den de tror att jag är.


Jag är... om det nu undgår någon... på ett filosofiskt humör ikväll.
Dubbel å tvetydig.
Rätt så lycklig och samtidigt rätt så ledsen.
Kanske mitt i en begynnande 45 årskris?
Livet blev inte som jag trodde.
Det blev så mycket mer.
Å så mycket mindre.


Puss/ Asta

lördag 19 oktober 2013

Jämställdhet å könsroller

 

Nu inspireras jag av Lady Dahmer's inlägg igen. Hon skriver om att "så länge vi har olika krav och förväntningar på könen så kommer vi aldrig bli jämställda"... och så klart har hon rätt.
Läs gärna inlägget. Det handlar om att många kvinnor tycker om att bli gammaldags uppvaktade och att vi därmed går med på även de ålderdomliga kvinnliga rollerna.
Att lixom inte kunna plocka russinen ur kakan.

Hmmm.
Det ligger mycket i det.
Vi kvinnor vill gärna ha halva makten, lika löner, män som självklart kan slänga ihop en söndagsstek samtidigt som han stryker veckans tvätt.
Men vi vill inte lika självklart dela med oss av föräldraledigheten eller tvingas byta vinterdäck.

Jag erkänner!
Jag är en sån där förtappad kvinna.
Jag gillar män som är MÄN (vad det nu betyder?)
Jag vill väldigt gärna ha jämställdhet i hemmet och jag vill verkligen tjäna lika mycket som män med likvärdig högskolebildning gör men jag går igång på manlighet.
Nej, då menar jag inte den där brötiga, sexistiska lumparmentaliteten.
Jag menar inte när män gör sej lustiga på sina fruars bekostnad i grupp, när de klappar tonåringar i baken och är allmänt smaklösa.
Men!
Jag går bananas av män med en lugn självsäkerhet.
Av initiativförmåga. Av den där trygga "ta hand om" mentaliteten.
Jag blir smickrad av män som håller upp dörrar och drar ut stolar och jag förutsätter att jag blir bjuden på första dejten (... om jag nu gått på dejt.)
Det ingår i spelet jag lärt mej spela.
Spelet där jag i gengäld är uppmärksam, beundrande och hängiven.
Där jag låter klyftan anas och svänger lite extra på häcken när jag vill ha uppmärksamhet.
Ja, jag överdriver å spetsar till det, men ungefär.
Roller... förlegade men inlärda.

Jag inser att LD har rätt.
För verklig jämställdhet krävs att vi är just det.
Att vi kvinnor inte alls behöver erövras eller tas om hand.
Att män inte alls behöver jaga eller spänna musklerna.
Samtidigt... alla djur ägnar sej åt parningslekar. Åt olika former av uppvakningsceremonier. Det känns som om vi har det i våra gener.

Vad tror/ tycker ni?

Puss/ Asta

fredag 18 oktober 2013

En ny liten människa

 

Idag fick jag äntligen lov att berätta för den stora allmänheten... för hela världen... att jag ska bli mormor igen. I slutet av april eller i början av maj kommer ett nytt litet underverk att födas in i vår familj.

Det är lilla Mini och hennes Anthon som skall bli föräldrar.
Tidigt... är jag säker på att många tycker, men själv har jag aldrig känt några farhågor.
Hon har alltid pratat om att hon vill bli en ung mamma och om sin längtan efter barn så jag blev inte precis förvånad.

Man kan göra saker på olika sätt.
Min äldsta flicka har gjort allt enligt manualen.
Utbildat sej, fått fast tjänst, gift sej, köpt hus, rest, skaffat barn.
För henne är ekonomisk standard viktigt, att ingenting ska fattas detta barn, så som det delvis gjorde för henne då hon var liten.
Min yngsta har andra prioriteringar.
Hon är en lugnare person som tänker att "allt löser sej" och att saker å ting kan köpas begagnat.
Jag är vuxen nog att se att de båda har poänger och att bådas deras liv har för och nackdelar.
Men eftersom jag själv fick barn, betydligt yngre än Mini, och aldrig egentligen ångrat det så är jag väl själv mer lagd åt Minis sätt att resonera.

Mini å hennes kille bor här och kommer till följd av sin skrala ekonomi att göra så även när barnet föds.
Det ska bli... spännande.
Fantastiskt att få följa ett barnbarn så nära, kunna gosa varenda dag å även avlasta den unga familjen när det behövs.
Mini är väldigt prestigelös och inte rädd för att be om hjälp eller råd.
Men barnet är deras, jag ska bli mormor och inte extramamma.
Det känns väldigt viktigt för mej att balansera den rollen.
Stödja, finnas men inte ta över.
JAG är för gammal för spädbarn, jag har gjort mitt på det området.
Det som kan oroa är att jag blir... får... rollen som stormorsa och hushållerska.
Än lever de lite tonårsliv.
När vi blir två familjer under samma tak måste vi alla agera som just det oxå.

Den här lilla bebisen föds med rätt panka föräldrar.
Den föds med föräldrar som fortfarande är unga och lite omogna.
Men herre gud, barn föds under sämre förhållanden hela tiden.
Barnet kommer att få två kärleksfulla, omtänksamma föräldrar.
Den kommer att omges av många vuxna människor som älskar den.
Mormor, morfar, en morbror och en Gottfrid dessutom.
En farmor å farfar å farbror nära.
Jag tror att det blir en god start på ett gott liv.

Puss/ Asta

torsdag 17 oktober 2013

Är förebilder av båda könen viktiga?

 

Lady Dahmer ställer frågan till sina läsare om det är viktigt för barn att ha både kvinnliga och manliga förebilder. Själv anser hon inte det.

Jag tror det är väldigt viktigt för barn med många olika typer av förebilder och mitt svar måste bli JA på den frågan.
Ja, det är viktigt för barn att växa upp med goda manliga och kvinnliga förebilder.
Man kan önska att det inte vore så, man kan önska att kvinnor å män stod för samma saker (om man vill) men så ser det ofta inte ut.
I en kärnfamilj... mamma, pappa, barn... fyller ofta mamman och pappan olika roller för barnet. Den stränga, den tröstande, den hårda, den mjuka, den lekfulla, den stabila, den kramiga, den fostrande, den läsande, den...
Det finns gott om betrodd forskning på vad som händer med ett barn som lever med en frånvarande/ avståndstagande pappa eller med en mamma som inte knyter an.

Jag tror däremot inte att en lycklig miljö för ett barn att växa upp i måste bestå av mamma, pappa, barn.
Det fungerar lika bra med pappa, pappa, barn eller mamma, mamma barn eller hur man nu väljer att skapa sin familj men det BÖR finnas både manliga och kvinnliga nära förebilder för barnet.
I de bästa av världar har barnet dessutom förebilder som älskar dem från olika generationer. Alltså nära å kärleksfulla relationer i form av morfar å farmor å mostrar och kusiner.
Ju fler egenskaper och gåvor ett barn får desto helare blir dem.
Ju fler som på riktigt älskar dem desto rikare blir deras värld.

Jag växte upp de flesta av mina barn och tonår utan en relation till min pappa.
Bortsett från att min pappas bortprioriterande av mej var smärtsamt så fann jag en annan manlig förebild hos min morfar.
Det sägs att, och det är inte bara ett talessätt utan finns forskning på, flickor som växer upp med en beundrande, pushande pappa som ser på sin dotter som sin prinsessa blir som mer framgångsrika både inom sina kommande kärleksliv som i sina karriärer.

Vad tror å tänker du?

Puss/ Asta

onsdag 16 oktober 2013

Vem ska man tro på?

 

Jag har, och har alltid haft, en mycket god intuition.
Tyvärr tror jag att det ofta, för flickor i alla fall, blir resultatet av delvis otrygga uppväxtförhållanden. Att man som barn lär sej tyda andra människor, uppfatta varje skiftning i sin vardag, kunna läsa när någon går från vänlig till lynnig, från trygghet till kaos.
Med mycket stor sannolikhet kan jag i olika grupperingar, små och stora, läsa av spänningar som finns i rummet.
Jag kan uppfatta tillbakahållna konflikter, agg och irritation.
Jag kan känna in hemliga romanser och svällande hjärtan.
Se blickar, avläsa kroppsspråk, nästan ta på stämningar som går många andra obemärkt förbi.
Att ha en stark intuition är mestadels positivt.

Men!
Jag har oxå en stark rädsla inom mej. Jag har ju många gånger tidigare berättat att jag är en av de räddaste människor jag känner.
Ibland... ja, rätt ofta faktiskt, så slår mitt inre alarm på, förvillande lik intuition,
Jag är en kvinna som i de flesta situationer i livet inte tycker särskilt mycket om överraskningar.
Jag vill ha det lugnt, stabilt, harmoniskt, välkänt och nästan lite tråkigt.
När livet rör på sej, pockar på att förändras, reagerar jag ofta med oro och tolkar det felaktigt som om min intuition försöker säga mej något.

Ett år, var det tre-fyra år sedan, lovade jag mej själv att våga mera.
Våga säga "ja". Å våga säga "nej."
Att lyssna mer på mitt hjärta, min nyfikenhet, min lust och mindre på allt det där som begränsar mej. Lättja, rädsla, oviljan att "röra upp."
Hur det gick?
Jag tror att det var mitt fegaste och mest händelsefattiga år någonsin.
Nyårslöften blir sällan bra.

Något annat som kan förvirra, och som gör så ganska ofta, är när människor säger en sak... övertygande å upprepande... men mina sinnen uppfattar något annat.
Någon som säger att de bryr sej, någon som säger att de tycker om mej, någon som säger att de vill... men min sammanställning av intryck säger något annat.
Vem ska man tro på då?
Sin man/ vän/ kollega eller vem det nu må vara... eller sin egen känsla?
Är det min intuition som talar eller är det mina samlade erfarenheter av tidigare svek?
Jag vet inte!
Jag vet bara att jag hellre tar vilken form som helst av information än att bli inlindad eller ljugen för.

Å jag vill våga hoppa.

Puss/ Asta

tisdag 15 oktober 2013

Jag är ingen tant.

 

1.) Jag suktar inte efter yngre män å i synnerhet inte småpojkar.
Till "småpojkar" räknas alla som är i mina egna barns ålder eller yngre.

2.) Jag kan varken virka eller sticka.

3.) Inte heller är jag någon fena på klassisk husmanskost.
Alltså... dillkött?! Hur äckligt är inte det?!

4.) Jag sitter sällan med katten i famnen och rullar tummarna
(Okej, den gills kanske inte, min katt vägrar ligga i famnen.)

5.) Jag bakar väldigt sällan finska pinnar, syltgrottor och andra tantbakverk.

6.) Jag fryser oftare än vad jag svettas och jag skrattar ångestladdat hånfullt åt kollegor med vallningar.

7.) Jag tycker att "Radio Halland" är otroligt tråkigt.

8.) Jag dricker mycket sällan bananlikör.

9.) Jag gör fortfarande snygga dyk från poolkanten och använder aldrig trappan ner i vattnet.

10.) Jag datumför inte min avföring eller dess konsistens.

11.) Jag använder inte inkontinensskydd (men borde kanske.)

12.) Jag tycker det är roligt när de pucklar på varann i hockeymatcher.

13.) Jag läser inte "Hänt i veckan" (om jag inte är hos frissan.)

14.) Jag läser verkligen inte tantsnusk som "50 nyanser av honom."

15.) Jag färgar inte håret blålila

16.) Jag kan i princip inga husmorsknep.

17.) Jag skulle aldrig bära päls.

18.) Mina lakan har aldrig blivit manglade

19.) Å jag har inget porträtt med kungen å hans familj på väggen.

20.) Jag har inga nylonstrumpor i knämodell.

Puss/ Asta

Å tecken på att jag kanske ändå är det...

 

1.) Jag har piercingar och tatueringar (precis som alla andra tanter nu för tiden.)

2.) Min största passion i livet är en hund.

3.) Jag är någons mormor

4.) Mina tuttar är längre än vad de är breda.

5.) Jag fnyser åt naivitet och hör mej själv säga "det har vi redan prövat" allt för ofta.

6.) Jag beundrar andras "fräsiga" stödstrumpor.

7.) Jag säger Opsi daisy.

8.) En planerad utekväll får mej alltid att först reflektera (å gräma mej) över hur jag skall komma hem.

9.) Jag har planer på att införskaffa en dosett.

10.) Jag säger verkligen inte... och då menar jag VERKLIGEN INTE... snuskiga saker under sexakten. Att kalla en penis för "bamsingen" ligger helt enkelt inte för mej. Alls.

11.) Jag nynnar ibland på gamla dansbandslåtar.

12.) Å till o med en å annan psalm.

13.) Jag talar om hur jag vill ha det på min begravning.

14.) Å tycker att jag är hipp som rakar kissen.

15.) Jag tycker att "P4 med Lotta Bromé" är ett himla käckt program

16.) I övrigt lyssnar jag mest på P1.

17.) Jag kan köra bakifrån sex men vägrar kalla det för dogy style.

18.) Jag förstår mej sällan på rappare.

19.) Jag pimplar vin som vilken vinkärring som helst.

20.) Jag tycker Elvis är rock'n roll.

Puss/ Asta

måndag 14 oktober 2013

Den första kyssen

 

Minns du din första kyss?
Jag minns min...
Till skillnad mot när jag hade sex något år senare så var jag verkligen redo för den, även om den inte var så där romantisk eller filmisk.

Jag var 11 år.
Jag var "ihop" med en kille från klassen. Joen kallades han.
Min kompis Camilla var oxå ihop med en kille i klassen, han hette Magnus.
De två... Magnus å Camilla... var så mycket mer våghalsiga och försigkomna, inte alls så blyga som jag å min första kille.
Vi hade i allafall käkat pizza ute på en äng när de två började kyssas.
Å när de hade gjort det ett par gånger var det vår tur...
Vi tittade blygt på varann.
Ingen vågade.
Vi fick då tillåtelse att gå in i en skogsdunge och göra det "ifred."
Nervösa vandrade vi in.
Kyssoskulder som vi var båda två.

Jag minns att han tog initiativet.
Att han liksom samlade mod och plötsligt nästan attackerade mej med sin mun.
Jag minns hans tunga mot min.
Detta var nåt helt annat än pussar som man fått innan.
Nåt helt annat.
För blött, tänder som krockade, men ändå...
Jag minns den hissnande andningen.
Hur han drog mej närmare.
Jag minns hur våra kompisar kom å tyckte att nu kunde vi sluta, nu hade vi ju gjort det men varken jag eller min kavaljer hade någon lust att sluta :)
Åhhhh. Mitt unga, alldeles oförstörda hjärta blev så förälskat där å då.
Mitt unga hjärta som ännu inte varit med om killar som bara ville ligga, killar som dumpade, killar som var otrogna, killar som inte var killar utan grodor.
Och kyssarna var underbara!

Det är märkligt med kyssar.
Ni som liksom jag varit gifta i en evighet, minns ni det?
Hur de alldeles i början av en relation är magiska.
Hur munnen verkar ha en direktkoppling med både livmodern och hjärtat.
Hur man bokstavligen andas in varandras själar.
Jag å min man kysser så gott som aldrig varandra längre, i synnerhet inte om vi inte har sex.
Magin avtar tyvärr och jag tror det är så för de allra flesta, nästan alla jag har talat med säger så. Att det på sin höjd är "lite mysigt" men det där svallande, brusande, stora... det går inte att spara.

Puss/ Asta

söndag 13 oktober 2013

Hemska ljud i mitt hus, en liten lista.

10. Gottfrids ständiga krafsande på dörrar. Antingen vill han in eller oxå ut.
Han måste ha varit burfågel i tidigare liv för han fixar inte att dörrar är stängda.

9. Minis ständiga outtömliga redovisande av diverse olika ointressanta seriers handling och konversationer.
Trots att jag var 20:e sekund säger att jag inte är intresserad.

8. Makens ständiga outtömliga redovisande av diverse ointressanta seriers (eller dokumentärer eller radioprograms) handling och konversationer.
Trots att jag var 10:e sekund säger att jag inte är intresserad.

7. Mini å fästmannens låtsasslagsmål som de ägnar sej åt timmavis per dag.
De låter som ett större dagis med skrik, retande och sen börjar Mini alltid att gråta.

6. Tystnaden som uppstår varje gång som jag får mej ett mindre eller större spel kring att ingen hjälper till här hemma.

5. Makens högljudda fisande

4. Mini å hennes fästman som idkar "vuxenlekar", jag är inte pryd men sånt orkar jag bara inte med.

3. Makens högljudda frekventa gapskratt när han sitter timme in å timme ut vid datorn och ser på serier med hörlurar på.

2. Makens brötande i köket kl 06:30. Han rycker i skafferiet, drar i lådor, svär å grymtar.

1. Absolut värst... makens ätande. Hans gnisslande med kniv mot porslin får det att isa i kroppen på mej och förstör varje måltid oavsett vad som finns på tallriken.

Puss/ Asta

Du ser äldre ut



Seg. Segare. Segast.
Det är jag verkligen denna söndag i oktober.
Rätt så välförtjänt för igår var det käckt.
Öl å snaps å drinkar å likör.
Ramlade i säng vid halv fem.
I'm to old.

Hela dagen har varit seg.
Jag sov på övervåningen i natt. Hör du det, Lisa Roos... jag sov på övervåningen!
Gottfrid var duktig pojk å fick nog vid halv nio då han högljutt protesterade i att som flockdjur vara övergiven å jag bytte bara sängplats... och sov vidare.

Vi hade besök av Dotter nr II med pojkvän vilket var trevligt på alla vis men när de åkte gick jag å la mej igen och sov i flera timmar.
Förskräckt vaknade jag i skymning, gick ut med min hund nån timma och här är jag nu.
En kort dag må jag säga.

Vi var alltså hemma hos våra goda vänner Carina och J-B igår.
Osäker på om de vill ha sina nyllen utlagda på min blogg så därför får ni hålla till godo med mej i mitt esse.
Vi bjöds på underbart god mat.
Först drink och snacks.
Sen en fantastisk gubbröra på små knäckebrödsbitar. Med öl å snaps.
Därefter en kräftsoppa som är helt himmelsk (blivit bjuden på den förut.)
Vid det laget var jag rätt mätt...
Då kom huvudrätten. Fläskfilégryta och potatisgratäng.
Å sen snacks igen till kortspelande.

Vi pratade om våra resor.
Sedan vi sågs sist hade de varit på Zakynthos och jag på Cypern.
Vi pratade allvar å vi pratade fjant.
Plötsligt säger maken:
"Jag har tänkt på det många gånger det senaste att du ser äldre ut!"
Ja men tack för den käftsmällen lixom.
Vi dividerade det där i evigheter.
Maken menade att "äldre" är inte synonymt med ful, han menade att jag var snygg när jag var 20 å jag är snygg nu. Inte lika snygg men snygg.
Jag menade att om man tittar på en person och tänker (upprepat dessutom)
"Hon börjar se äldre ut" så går det omöjligt att ta som en komplimang.
Inte för att kvinnor på 40, 50, 60 automatiskt blir fulare utan att tanken i sej har med förfall, rynkor, trötthet att göra.
Annars hade man väl tänkt "hon är fortfarande snygg" och inte "äldre."
Jag tycker att jag... med rynkor... är snyggare nu än som 20 åring.
Eller hur tänker ni?

Puss/ Asta

fredag 11 oktober 2013

"Inte råd med skäliga löner." Ett inlägg om en korkad sjukvård och bemanningsföretag

Vården är en bransch som angår alla, inte bara oss som arbetar inom den.
Den borde engagera dej!
Vi är liksom inte där i huvudsak för vår egen skull, även om intresset för människor och viljan av att hjälpa, någon gång stod i fokus för vårt yrkesval.
Sjukvården är något som alla människor kommer i kontakt med förr eller senare, för egen del och för sina anhörigas räkning.
En fungerande sjukvård och väl använda skattepengar borde således ligga i allas vårt intresse.

Under en lång tid har vården rapporterat om sjuksköterskebristen Sverige, ett problem som alla landsting brottas med.
"Det finns inga sjuksköterskor att få tag på heter det."
Väldigt märkvärdigt med tanke på att sjuksköterskeprogrammet fortfarande fyller sina klasser med, bara i lilla Varberg, två klasser/ år.

Förr i världen... för inte alls så länge sedan... lockades vårdpersonal till mitt lilla sjukhus med hjälp av sitt läge. En gemytlig sommarstad. Västkusten. Havet och ljumna vindar.
Nu mera räcker inte det.
Nu mera vill sjuksköterskor dessutom ha betalt och en dräglig arbetssituation.
Därmed söker väldigt få utannonserade lediga tjänster.
Många av de som söker tackar nej när de inte får den lön de eftersöker.
Många av mina kollegor har slutat för att löneläget är stagnerat.
Vi får hela tiden höra,  år efter år och på vartenda lönesamtal att vi är "duktiga och uppskattade men tyvärr finns det inte pengar till skäliga löner, tyvärr handlar det bara om småpengar som skall fördelas."
De nya sjuksköterskorna väljer istället psykiatrin å kommunen som av tradition anser sej ha råd att betala högre löner och de utvandrar i allt högre grad till våra grannländer Danmark och Norge med sin kompetens.
Följden blir en slitsam arbetssituation med ständiga luckor, tillfälliga vikarier, dubbelpass och byte av pass för att dag för dag lösa den akuta situatioen.

Sedan en tid tillbaka har medicinkliniken (de andra klinikerna har jag inte koll på) i Varberg fått lov att anlita bemanningsföretag för att lösa den akuta krisen.
På min avdelning har vi just nu 6 stycken bemanningssköterskor.
Det är inget fel på dem, jag vill betona det!
De är duktiga och rara, de gör säkert sitt bästa men deras arbete kommer alltid att vara "här å nu", de är anlitade för att göra en stödinsats, in och ut.
Självklart tar de inte ansvar för allt kringjobb som är på en avdelning utöver patienterna, självklart känner de inte samma tillhörighet gentemot oss andra och mot avdelningen.
De är här just nu och sedan drar de vidare till nya uppdragsgivare.
Jag kan inte svära på vad de tjänar. Men jag har hört välgrundade rykten om ca 35000 kr/ månad vilket säkert är helt rimligt. Därtill antar jag att bemanningsföretagen vill tjäna en slant.
De... som enskilda medarbetare är bara att gratulera och det står alla sköterskor fritt att söka arbete hos ett bemanningsföretag... det är inte mot dem jag vill rikta kritik.
35 000 x 6 ssk = 210 000 kr/ månad.
Var och en av dem tjänar ca 10 000 kr mer än vad vi andra gör i månaden.
10 000 x 6 ssk = 60 000 kr/mån.
Och så matas vi år in och år ut med mantrat att det inte finns några pengar till ökade löner?!?!
Det finns ju uppenbarligen HUR mycket pengar som helst.
De hade kunnat anställa 6 stycken nyfärdiga ssk med deras nya hårda krav "Inte under 25 000 kr."
Därefter hade de ÄNDÅ haft råd att fördela 60 000 kr på våra i snitt 15 sjuksköterskor och öka våra löner med 4000 kr/ månad.
För samma summa!!!

Att bedriva vård på det här sättet, genom att utnyttja personalen, betala dem lägsta lönen i hela landet och arbeta trippelhårt för att täcka luckor är inte bara korkat.
Det är hänsynslöst. Å ger en sämre vård. Å är en fara för facket och egentligen hela samhällsmodellen.
Hade pengarna som satsats på bemanningspersonal istället betalats ut för att locka nya kollegor som vill vara kvar och hjälpa till att bygga upp vården, och hade pengarna satsats på att motivera och belöna hårt slitande trogen personal så hade alla gynnats.
Arbetsgivaren som får en lojalare personal som i högre grad stannar på sin post så att kompetens kan byggas upp på nytt. Patienterna som får en kompetentare vård. Å personalen som får arbeta mer i lugn och ro utan ständigt nya kollegor som skall hospiteras in.

Vårt lilla sjukhus, min lilla avdelning, är självklart inte ensamma om det här.
Så här ser det ut i hela landet.
Och för arbetsgivaren är det så klart väldigt bekvämt.
De kan betala för toppar å dalar. De behöver inte alls ta ansvar för den här personalen, det gör bemanningsföretagen.
De hyr in när de behöver och säger "tack å hej" när de inte behöver.
Så kan man göra om man ser på sin personal som "huvuden" eller "händer."
Om erfarenhet, kompetens och lojalitet mot enheten inte betyder något.
Kårandan urholkas då, fackets inflytande lika så.

Man kan fan bli förbannad för mindre. Tack för att du orkade läsa ända hit.
Sprid gärna inlägget. Tack på förhand.

Puss/ Asta

Nu är det fredagsmys (om det så är det sista vi gör...)

 

Fredag.
Ja, jag håller med om att det är en särskild känsla med fredag när man arbetat dagen och är ledig helgen. Mina veckor ser sällan ut så där.
Men idag gör det så.

Jag har alla ingredienser. Grillchips. Rödvin. En tvapparat. En make att ligga med.
Dock tror jag att jag hoppar över både ligget å tv'n... det är jag alldeles för trött för!
Numera, med svällande prostata, är inte heller maken så jävla angelägen.
Han är oxå rätt trött.
Väljer oxå datorn framför taxöron.
Men rödvin å chips lär det bli. Rödvinet sitter jag å tullar på i detta nu.
Ett riktigt budgetvin som maken köpt.

På tal om ligg å vin så talade en kollega och jag om det idag.
Hon hade läst någon artikel om att kvinnor mår bäst och känner sej vackrast vid 0,4 promille vilket hos de flesta innebär 2 glas vin.
Jag har oxå läst något liknande, att alkohol fungerar som ett afrodisiakum för kvinnor, vid upp till två glas vin... därefter har alkohol motsatt effekt.
Å det kan jag verkligen skriva under på!
Det har hänt mer än en gång att jag skickat sexuella blickar över bordet till maken... som givetvis blir jättelycklig över chansen att få se mina taxöron fladdra för vinden... men innan vi kommit till skott så har jag hunnit surpla ytterligare ett glas vin och intresset för alla sexuella aktiviteter har tvärdött! Jag vill bara sova å vara i fred.

Två glas vin är ungefär vad jag över lag behöver för att tappa omdömet en smula.
Normalt, om jag sovit å ätit okej, märker inte jag av någon berusning vid så pass lite alkohol men jag blir ändå... en smula omdömeslös.
Nej, inte så att jag ligger med främmande män eller springer runt i kvarteret naken men på mer... subtila sätt.
Det är plötsligt inte "så jävla noga" med nånting.
Jag kan ha hållit en hyfsad kost men då plötsligt vräka i mej en påse chips själv.
Eller jag kan klicka hem både det ena och det andra i sko och klädväg trots att jag lovat mej själv att det är nog å att jag shoppat tillräckligt för ett tag.
Efter två glas vin är varken figuren eller plånboken skonad.
Då är jag bara "så jävla värd det."

Hur ser era fredagar ut?
Är det tacos å rödvin som gäller?
Rullas det runt i soffan eller ligger ni som trasor framför dumburken?
Tell me, jag kommer inte att skvallra...

Puss/ Asta

Stiliga karlar

 
Dr Jack Shephard. Aj aj aj. 

Jag skrev en status på facebook tidigare idag att "Stilig doktor på jobbet. Det är man minsann inte bortskämd med" och det blev ett fasligt intresse kring detta.
Kul! men lite småkonstigt.
Det fanns de av mina kollegor som visste vem jag åsyftade å absolut inte höll med och det fanns de som absolut ville ha reda på VEM detta kunde vara

Men hör ni, smaken är väl som baken bekant och TUR är väl det!
Tänk vad tråkigt om vi alla tyckte samma om allting.
Å så jobbigt för MEJ om alla karlar hade hängt mej i hasorna :)

Jag skrev alltså inte "Jag har en romans med en tjusig läkare"... det förstår jag om det skulle ha röjt en hel del nyfikenhet. Jag skrev att någon var stilig.
Stiliga karlar ser man väl lite då å då?
Ögat noterar att mannen där på andra sidan kyldisken/ vid pizzaugnen/ på promenaden/ på jobbet/ bland vänner "ser bra ut"... kanske till å med "är snygg som fan." Det betyder ju inte att man vill befrukta sina ägg med dem eller ens ge dem en puss på kinden.
Det är ett konstaterande man gör.
Jag gör.
Den dagen jag slutar notera en stilig karl är jag död. Eller blind.
Jag skulle bli uppriktigt oroad för var å en av er som inte gör det samma.

Då å då möter man människor som tvärvägrar erkänna att de tycker någon av andra könet (eller samma för all del) är snygg "för de har redan en man."
En undersköterska tittade en gång förfärat på mej när jag sa att en skådis var skitsexig och sa "är inte du gift?!"
Ehhh. Joo. Och din poäng där?
Jag hoppas verkligen att min make noterar snygga tjejer (å känner mej inte ett dugg orolig där för han stirrar alltid hämningslöst då)
Jag tycker faktiskt att det finns många snygga karlar.
Slampigt värre men så är det :) däremot så är jag mycket sparsmakad med vem jag hånglar upp. Som sagt har jag varit gift i ett kvarts sekel.

Puss/ Asta

torsdag 10 oktober 2013

Sveriges arbetarparti



"Mindre än ett år kvar till valet, mindre än ett år kvar till valet, mindre än ett..."
Ibland upprepar jag det som ett mantra för mej själv.

Moderaternas nya logga är säkert ett försök att vara lite klatschig och fräck.
De gör inte längre anspråk på att vara det nya arbetarpartiet. De ÄR Sveriges arbetarparti.

Risken är förstås att landets alla arbetslösa inte uppfattar det klatschiga å fräcka utan tvärtom ser loggan och partiet som arrogant å hånfullt.
Ungefär så som stadsministern uppträdde i senaste partidebatten.

Moderaterna är bra på mycket.
De är bra på att sänka skatter.
De är bra på att se om husen för de som redan tjänar stora pengar.
De är bra för företagare som vill kunna plocka ut stora aktievinster.
De är bra på att driva sin tes om att samhällsklyftor skapar drivkraft.
De är dock inte så jävla bra på att ordna fram nya arbetstillfällen.
Eller på att bry sej om hur arbetare har det på sina jobb.
Det är länge sedan Sverige hade en så fackfientlig regering som nu.

Deras politik har hittills lett till att fler är arbetslösa än när de tillträdde.
Ungdomsarbetslösheten är överlägset högst av alla jämförbara länder.
Jobbskatteavdrag och sänkt restaurangmoms ledde inte till så värst många nya jobb.
De ledde till mer pengar i plånboken för de som redan har arbeten, ffa de med redan höga löner och de ledde till något rikare krögare.
Stefan Lövén må ha en del mer att önska, jag kan ibland tycka att han är en smula försiktig och inte tillräckligt tydlig, men han spöar Reinfeldt med hästlängder kring förståelsen av hur nya arbetstillfällen skapas.
Ska Moderaterna tävla så kan de med fördel göra detta inom sina egna grenar.
Skattesänkningar bla.

Puss/ Asta

Idag ger jag cred åt...

Jag tror att vi generellt är dåliga på att ge varandra cred.
På att hylla någon, ge en komplimang eller ett ärligt menat beröm.
För några dagar sedan hyllade jag en av mina absoluta favoritbloggar... Big ass fashion och jag tänkte att jag skulle fortsätta göra så.
Hylla människor som av olika anledningar imponerar på mej.

Idag vill jag... kanske en smula otippad med anledning av att jag här om dan senaste skrattade mej halvt fördärvad åt hans eventuella död... hylla just maken.
Å då inte i rollen som make, pappa eller morfar utan i rollen som sej själv.

Min make har en sjuhelvetes rättspatos och ett till synes oändligt mod när det kommer till sin roll som fackordförande på klubben där han arbetar.
Han å jag började engagera oss fackligt ungefär samtidigt och jag låg nog några steg före där i startgroparna i och med min vana att ta till mej information, presentera den snyggt och att vara van från högskolan vid struktur och att tala inför folk.
Men han har gått om mej med hästlängder i kunskap och i att brinna för sitt uppdrag.
Han bär runt på den där boken om kollektivavtalen och det känns som om han kan den helt och hållet utantill.

När min man, anonym som Mr X började arbeta på företaget Y så fanns det inte tillstymmelse till fackklubb å chefen gjorde lite som han kände för utan att möta större protester.
Den dagen makens chef anställde min man gjorde hans sitt livs största misstag.
Maken är fostrad inom metall och van vid hur ett starkt fackförbund absolut är en part i sammanhanget.
Här fungerade ingenting som hade med det fackliga att göra.
Människor kunde sparkas från en dag till en annan, människor kunde ha en ovettigt hög lön eller en löjligt låg lön. Allt var godtyckligt.
I denna trögflytande gröt har maken sakta men säkert byggt upp en klubb, skapat engagemang hos de övriga och så smått börjat kräva både det ena å det andra av rena självklarheter som tidigare varit omöjliga.

Han är konflikträdd min make, men hans patos är ännu större.
Därmed blir han råutskälld av sin chef flera gånger i veckan över rena fackliga självklarheter.
Det måste vara jobbigt... nej, det ÄR jobbigt... att befinna sej i konflikt hela tiden av minsta småsak men han gör det ändå. Han tyglar sina känslor och sin aggressivitet och kör by the book.
Jag beundrar hans mod, hans lugn, hans envishet.
Jag beundrar hans strid för LAS och MBL och hans förmåga att hålla sej ständigt påläst. Trots att det gör honom impopulär som fan hos chefen.

Jag är stolt över honom!

Puss/ Asta

onsdag 9 oktober 2013

Julaftonsplanering

 

Välkomna till Årets Jul.
Denna underbaraste av högtider.
Ljus, glimrande paket, kärlek å gemenskap.
Inga konflikter, bristande personkemier, inget gnäll.
Bara mys, mys, mys. :)

I år har vi tänkt ändra på ett å annat i julfirandet.
Vi har länge talat om en vuxnare jul. En jul där vi inte fullständigt ruinerar oss alla genom att vuxna människor byter pengar med varandra och blir urpanka på köpet.
Hittills har "barnen" fått massor av julklappar.
Nån dryga tusenlapp per man.
Å så deras respektive.
Föräldrar.
Men Mini (... och i viss mån även jag) har varit motståndare.
Mini tänker på att hon vill ha många paket.
Jag tänker på att jag vill skämma bort mina ungar.
Å jag äääälskar att köpa julklappar. Å att få julklappar.
Men någonstans i all pengaångest och köphets så är det kanske dags för nåt annat.
En vuxnare jul.
Åtminstone mina stora flickor har minst lika god ekonomi som jag själv har.

Så!
I år har vi beslutat att vi köper till EN vuxen människa var.
För cirkus 500 kronor.
Jag skrev ner namnen på de små lapparna och Mini drog en i taget.
Väldigt korrekt och reglementsenligt allt sammans...
Så HÄR blev utfallet.

Petronella köper till Emelie
Emelie köper till Evelina
Evelina köper till sin pappa
Pappan köper till Tobias
Tobias köper till mej
Jag köper till Anthon
Anthon köper till Rasmus
Rasmus köper till Mike
Mike köper till Mormor
Mormor köper till Samantha
Samantha köper till Petronella.


Barnen i familjen får självfallet från oss alla, eller de som vill köpa. 
Julen är faktiskt barnens högtid.
(Säkert köper jag nåt litet pluttigt till mina barn ändå.)

Vi skall även införa en ny jultradition. Den vansinnigt roliga julklappsleken.
Inför det behöver varje person köpa en julklapp som troligen skulle kunna funka till vem som helst av oss för max 100 kr.

Förra året arbetade jag kväll och uppmanande mina små telningar att fira julafton hos sina respektives föräldrar. Därmed är denna julen MIN. Mohahaha...
Detta ska bli den BÄSTA julen, helt enkelt för att jag tänker tagga ner kraven på lycka och perfektion och delegera en del arbetsuppgifter.
Å ha barnbarn hemma. En liten Ängla å en liten Keylie
Vi får hjälpas åt med maten och alla kan bidra med något på julbordet.
Den som inte kan laga mat kan köpa läsk el öl.
Jag ska... självklart... göra köttbullarna å jansson eftersom jag är ungefär lika mäktig på det som på kanelbullar.

Men det där är finlir vi hinner prata mer om.
Dag är alltså Julafton 24:e december.
Tid är så klart strax före 15:00 så vi hinner avnjuta Kalle Anka och hans vänner.

Hur gör ni andra som har stora barn med julklappar å annat?
Berätta gärna. Å mina barn får gärna läsa inlägget och kommentera att ni läst å att det känns ok här, el på facebook eller hör å häpna... direkt till mej.

Puss/ Asta