lördag 27 juli 2013

På tjurighet å ren vilja och lite om mina mål

 

Jag kom iväg ändå på min löparrunda och det var baskemej allt annat än tur.
Det var ren envishet, "bara GÖR det."
Sprang dryga 7 km. På rätt kass tid. Det var grymt tungt. Så jäkla varmt och kvavt.
Jag ville sluta hela tiden. Ge upp. Men jag gav mej fan på det.
Ibland är den där tjurigheten vi oxar besitter bra.

Jag har aldrig varit intresserad av träning i hela mitt liv. Jag gick på gym 2-3 ggr/ veckan under nåt års tid innan jag skaffade Märta och jag tyckte det var trist mest hela tiden.
Således har jag aldrig läst träningstidningar/ bloggar å annat heller.
Men! Nu sedan jag började med löpningen har jag fått min husgud.
Paolo Roberto.
Jag skulle inte vilja säga att Paolo och jag har särskilt mycket gemensamt vid första anblicken. Men jag gillar hans ton kring träning.
Det är inget lullande, lockande, pockande, ursäktande.
Det är rakt på sak.
Bara gör det!
"Den som inte lägger tid på träning kommer att få lägga tid på att vara sjuk."
"Ett uteblivet träningspass blir snart två och rätt snart har man slutat träna."
"Svett är fett som gråter."
"Om du tränar för mycket får du skador, om du tränar för lite... ja då blir du en otränad tjockis."
"-10 grader är ingen ursäkt att inte utomhusträna, det är bara mesar som springer på löpband."


Säga vad man vill om hans direkta språk men det går hem hos mej.
Det väcker mitt jävlar anamma och får mej motiverad.

Paolo ställer klockan tre dagar på raken på 05:30 (nä, det är overkill för mej), går upp och drar i sej kaffe, vatten och ger sej ut och springer. Sen vilar han en dag... "för vila är ett vapen"... och så börjar det om.
Jag tycker det är förbannat starkt och dit vill jag komma.
Kanske inte halv sex på morgonen men typ halv nio?!
Det är ett av mina tre mål.
Mitt nästa mål är att sluta att jämföra mej med andra.
På min löparrunda idag mötte jag flera andra som sprang, både killar och tjejer.
Alla såg de betydligt hurtigare ut än vad jag gör när jag springer.
Rakare, mindre flåsigare, snabbare, mer tryck i stegen.
Å när jag ser det vill jag helst gå å gömma mej.
Jag tänker att "jag är ingen löpare, jag är en otränad tant som leker löpare och det är en jävla skillnad."
Just den typen av nedklankande på mej själv måste jag sluta med.
Jag måste sluta tycka att 7 km är skitdåligt för jag har sprungit en mil... jag höll ju fan på att avlida och då är det väl strongt att bara GÖRA det oavsett tid och distans?!
Mitt tredje mål är att tycka att det är roligt.
Det tycker jag inte ännu.
Jag tycker kanske det när jag kommit hem. Jag tycker det kanske när jag tänker på mej själv som "hon som tränar" men jag tycker det inte när jag springer.
Det är tungt, svettigt, flåsigt och tar emot från första 100 metrarna.
Så... hur blir det kul?!
Jag tänker att det kanske blir det automatiskt när jag är mer vältränad, har bättre flås och orkar på ett annat sätt. Som det är nu har jag ju hela tiden allergin i botten med.

Vad tror ni? Är det bra mål? Har ni egna mål med er träning? Vad är din pepp?
Vem är din husgud? Eller tränar du inte? Berätta...

Puss/ Asta

Ps. Jag sprang av mej min irritation. Nu är jag mild å timid igen.

6 kommentarer:

  1. Bra jobbat! Min husguru när jag tränade sist var Tainton Blossom. Hon är tydlig och glad! God fortsättning med träningen och dina mål!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är nog tydligheten jag gillar med Paolo oxå. Å att han inte har nåt till övers för latmaskar. Det triggar min envishet och att jag vill "visa"
      Kram

      Radera
  2. Eftersom jag mår som jag gör tränas inget nu...har inte gjorts på nåt år. Innan dess har jag tränat nästan jämt. Fotboll under tio års tid, två matcher i veckan på helgerna, flera träningar/vecka och i slutet på tonårstiden red jag också väldigt ofta. Cyklade som en tok till och från stall. Det blev för mkt så jag fick välja. Det blev ridning och dressyrträning. Jag och Challe har spelat en hel del tennis, pingis och badminton. Har alltid älskat att hålla igång. När Pyret var bebis så träningsred jag när hon sov på em i sin vagn bredvid. Sen gick jag med henne i vagn med hundarna långt varje dag. Så det är svårt nu att inte kunna göra nåt fysiskt. Mitt mål är att någorlunda komma tillbaka....till ett normalt liv och kunna rida igen.

    Så nån guru har jag inte, eftersom jag tränat för att det varit kul helt enkelt. Ja valt att träna det jag tycker är kul.

    Men det här med löpning....det har jag aldrig gillat. Jag har kunnat ränna runt efter en boll i flera timmar för att jag då har kul samtidigt, men bara springa blir jag tokig på. Sprang ju en del på försäsong med fotbollen, intervall för att det var nödvändigt för att orka springa tillräckligt mkt på matcherna sen. Nä. Jag är ingen löpare och inget jag tänker utsätta mig för framöver. Jag vill ha roligt när jag tränar.

    Men det finns ju de som älskar att springa. Så det är ju olika. Tycker du ska vara stolt över dig själv som så fort började springa så långt. Dessutom går du ju mkt med Gottepojken så du rör faktiskt mkt på dig. Promenader i sig räcker ju långt faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår att det måste vara skitjobbigt, när man är en i grunden så aktiv människa och plötsligt inte klarar av att leva så som man vill och mår bra av. Det är ungefär som om jag skulle gå och bli extremt hundallergisk. Hhuva, hemska tanke.
      Kram

      Radera
  3. åh, vad du e duktig å bra!!! du e en av mina "peppare"! jag springer regelbundet å har gjort det i några år, egentligen som ett komplement till yogan som är min "huvud" grej!! :- men jag har aldrig sprungit så långt som du och jag går fortfarande ett par minuter på varje runda, det längsta jag sprungit är 5 km på lopp.... så jag tycker verkligen du är jätteduktig!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åhhh Carola :) Tack, vad glad jag blir över ditt beröm. På riktigt.
      Jag skulle oxå vilja testa yoga faktiskt. Fast jag är osmidig som ett kylskåp.
      Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare