torsdag 30 maj 2013

Tacksamhet får mota bort oron

 

Med en lätt känsla av oro i magen som jag inte riktigt kan förklara är det dags att plocka fram "tacksam just nu peppen."
Jag brukar göra det och ibland funkar det.
Jag tror att oron i magen triggas igång av att jag har mycket framför mej som jag ännu inte tagit tag i angående studenten.
Enligt smhi ska det dessutom bli regn och hur jag ska rymma 25-30 pers här inne har jag ingen aning om.
Sen väntar sjukskrivningsslut runt hörnet och livet kommer på nytt förändras.
När vet jag inte ännu, ska till doktorn den 10:e juni.
När oron väl drar igång så för det med sej oro som inte är riktigt relevant...
Tex. att jag ska till Cypern... i september.
Tex. att pappa ska opereras (å jag vet ju att det kommer gå bra.)


Nej som sagt, dags för en "Just nu är jag tacksam för" lista...

Solen skiner idag. Det luktar ljuvligt av nässlor och syren överallt. Grönskan är så skir och vacker.

Mindre än 2 veckor kvar till beräknad födelse av barnbarnet.

Gottfrid fortsätter att utvecklas, med undantag från en del jobbiga tonårsfasoner, precis som jag önskat.

Löpningen går trots sviktande motion bättre än jag vågat drömma om.

Jag är i bättre fysisk form än på många många år.

Jag tycker om att ha sonen hemma.

Fem veckor kvar till semestern.

Jag har käkat årets första svenska jordgubbar. Dyra men värda varje krona.
Åt dem som jordgubbar äts bäst. Solvarma och direkt ur kartongen.

Hur mår ni idag?

Puss/ Asta

onsdag 29 maj 2013

Var kan man köpa karaktär?

 

Hej raringar.
Idag har jag varit ledig och så här långt haft en finfin dag.
Jag var och åt lunch med Ergo Sum, vilket var lika nice som alltid, och jag har varit ute å sprungit.
Det tog emot som fan idag!
Både att komma ut och att genomföra det. Hade inte alls lust.
När jag väl sprang så fick jag känningar av astman nästan direkt och tuttarna hoppade å kändes ömma i min bh (har ingen sportvariant.)
Ganska snart började benen kännas tunga som stockar. Det gick långsamt, trögt.
Det ömmade i låren och i ljumsken.
Fick SLITA med att höja blicken, se ut över det vackra havet, andas in doften av syren och försöka tänka att "Ingen tvingar dej, du gör detta för att DU vill!"
Så kändes det inte riktigt.
Sprang 6,5 km.

Men! Det var inte mina springresultat jag ville vädra i detta inlägg utan snarare min karaktär. En karaktär som jag känner är på nedåtgående när det gäller springningen.
Jag är en lustmänniska. Jag vill ha snabba bekräftelser. Se resultat.
När det fortfarande känns tungt å motigt å gör lite ont å konditionen bråkar så tappar jag lusten.
Jag är sån och jag har varit sådan i hela mitt liv att jag går in för saker med liv å lust. Brinner.
Jag kan banta, jag kan sluta röka, jag kan börja motionera, jag kan starta igång olika projekt med en iver och engagemang som är få förunnat... men ganska snart tröttnar jag och faller tillbaka.

Bristande karaktär tror jag minsann det kallas. Lillebror brukar göra sej lustig åt allt jag startar igång och som han av erfarenhet vet att jag ändå inte kommer att ro i land.
Men KAN man göra något åt det där med karaktär?
Kan den tränas upp på nåt vis eller är det så krasst att antingen har man den eller oxå har man den inte.
Det pratas ju så mycket om att träna sin kropp, träna upp förmågan att vara i nuet, träna sin självkänsla osv osv... men karaktär?
Hur har ni det med karaktären?
Brukar ni ro i land det som ni åtagit er eller ger ni upp på vägen när det inte känns skoj längre?
Är det nån som har tips på hur man förmår att fortsätta utan lust?

Puss/ Asta

Tolkning på det den som kan

 ögat trä uggla

I natt drömde jag en så vansinnigt stark dröm.

Jag drömde att jag var tillbaka efter sjukskrivningen... och det gick verkligen inte.
Alla mina kunskaper var som bortblåsta.
Jag hann inte med, jag kom inte ihåg, jag visste inte hur man skulle göra.
Jag fick mer å mer panik och människor runt omkring blev mer å mer irriterade på mej.
På eftermiddagen stod jag fortfarande och fipplade med mediciner som skulle varit utdelade på morgonen och jag hade verkligen inte en aning.
En gammal kollega (som jag jobbade ihop med i början av min karriär) kom in i medicinrummet och tittade föraktfullt på mej och sa : Hur svårt kan det vara, skärp dej för fan, du är ju helt oduglig.

Det blev bara mer å mer uppenbart att det här jobbet klarade jag inte av.
Jag var jätte ledsen. Gick runt antingen helt mimiklös eller med tårfyllda ögon.
En kollega som är hemma för att få barn nu var där och visade lite medkänsla, men när jag brast i gråt värjde hon sej med båda händerna och sa att hon mådde så dåligt å hade fått en förlossningsdepression och kunde omöjligt ta in andras lidande.
Å så pratade vi om henne i stället. Trots att jag oxå vr förtvivlad.
Lillebror kom och han suckade högt när jag grät och sa att jag inte klaradee av jobbet... "Ja ja, det är ett jävla skitjobb i alla fall." 

Här låter det som en kort dröm men känslan var att den pågick i evighet.
Misslyckandet och alla som vände mej ryggen.

Märkligt som man kan drömma. Jobbet har ju känts helt okej sista veckorna.
När jag vaknade trodde jag en minut att det var sant.

Å igår natt drömde jag nåt om en uggla.
Minns bara att den gick framför mej på vägen. Helt enormt stor.
Så såg den på mej med kloka ögon och lyfte sina gigantiska vingar å flög.

Tolkning på det om ni kan...

Ska besvara alla era kommentarer senare idag. Det är verkligen kul när ni tycker till.

Puss/ Asta

tisdag 28 maj 2013

Jag är en ond människa

 

Idag bekände jag en synd på facebook.
Nämligen den att en bloggare jag läser lite då å då har så fula barn.
Jag vill inte tänka så om barn men jag kan ändå inte låta bli varenda gång jag ser en bild på dem.
Jag är inte superduper barnkär, har aldrig varit, kanske blivit mer på senare år.
Jag är inte typen som far ner med nyllet i varenda barnvagn och jollrar eller som tycker att alla människor under 18 år är bedårande.
Det är som med övriga människor. Vissa gillar man, andra inte.

Precis som en facebookvän skrev är det där med tycke å smak delat och hon har rätt i att det finns säkert många som tycker att jag är en riktig fuling när de ser bilder på mej eller som tycker att Gottfrid är allt utom fager.
Så klart.
Själv hittar jag aldrig på komplimanger som jag inte står för.
Jag säger aldrig att nån unge är söt eller att en vän blev snygg i håret om jag inte tycker det. Jag skulle aldrig få för mej att säga att jag tycker om nån om jag inte menar det.
Å andra sidan så behöver jag inte berätta "sanningar" heller.
Jag behöver inte säga "oj vilken ful hund" eller "de där byxorna var riktigt oklädsamma på dej." Jag kan bara vara tyst, eller berömma nåt som jag faktiskt tycker, att hunden är lydig eller att nagellacket var riktigt läckert. 

Men det är märkligt det där. Att det är så tabu att inte gilla alla ungar eller att inte tycka alla barn är söta. Till å med inför sej själv är det tabu.
Usch, jag känner mej som ett riktigt freak när jag tänker att ett barn inte är sött.
Eller ännu värre, att ett barn är riktigt olidligt.
Nej, jag tar tillbaka... att tänka att ett barn är fult är nog det värsta.
Olidliga kan faktiskt alla barn vara emellanåt. Inte mina så klart, men alla andras :)
Vem är jag att tänka så om ett oskyldigt litet barn lixom?
Men vi tänker ju alla knäppa tankar. Långt knäppare än det där faktiskt.

Jag kan tänka allt från att jag ska skälla ut grannar å använda riktigt fula ord som slyna å slampa. Jag kan tänka att jag vill förstöra saker å ting för människor jag känner, att jag ska köra in i långtradare, sätta dit folk för saker jag inte har med att göra å så där å annat tokigt som jag så klart inte GÖR.
Min vanligaste sådan tvångstanke är att jag vill ropa KUK när det är som mest opassande. På jobbmöten å annat.
Men just det här med fula barn... det är tydligen det allra värsta.

Hur har ni det med sånt här?

Puss/ Asta

Tjock? Var vänlig å gå till "skäms avdelningen."

 

Jag har funderat över det där med stora storlekar på kläder.
Funderat över de stora affärskedjornas särskilda "tjockishörnor."
De må heta hur coola namn som helst, alla vet att det är där tjockisarna handlar.
Tvingas handla.
Varför då?
ÄR det nån form av straff för ohälsosamt leverne?
Ungefär som om de haft en "alkoholisthörna" på systembolaget där det extra starka ölet stod ihop med billiga bag inbox eller en särskild, sämre vägbana för alla som kör gamla bilar utan katalysatorer? 

Nu drar jag själv sk. normalstorlek men jag har ändå inte kunnat låta bli att fundera på det där.
Avdelningen för överviktiga längst in, lite dolt, i butiken och ofta med ett helt annat sortiment än i övriga butiken.
Som att överviktiga per automtik har tantsmak. Gillar tält i märkliga mönster, blingande urringningar "lite fräckt" alt svart å trista skärningar.
Jag förstår inte ens hur man kommit på tanken att ha en "tjockishörna."
Dam ok. Herr ok. Barn jaje men... men tjock?
Varför kan storlek 48 eller XL inte hänga tillsammans med storlek 36 eller M?
Om stl 34-42 går fin fint så borde väl rimligen det gå bra med några storlekar till?
Eller?
Å varför tillverkas inte alla kläder i samtliga storlekar och tas in av affärerna i den mån de går åt?

Jag förstår oxå att det inte är sunt att vara överviktig. Att både kropp och själ mår bättre av att inte släpa på onödiga kilon. Jag hajar det. Men vet ni vad? Det gör de allra flesta överviktiga också.
Likväl finns de och de blir fler och fler. Det borde således... om man nu bortser från att butikerna borde värna alla människors rätt att shoppa med glädjen i behåll... vara en ganska så stor inkomstkälla.
Ju mer affärerna kan locka oss att handla desto bättre för dem... tänker jag.

Jag läser EN modeblogg dagligen. Ja jag läser EN modeblogg över huvudtaget.
Henne hittar ni här.
Hon inspirerar mej fan så mycket mer än alla dessa stackars anorektiska modeller.
När hon visar kläder blir jag sugen på att köpa eller åtminstone prova jag med.
När jag ser modellerna blir jag bara ledsen. Även om de retuscherat över revbenen.

Puss/ Asta

Ebba, du snackar bullshit

 http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/16837840/800/fourByThree/59aecd21af62f/ebba+busch.jpg

Så har man fått bli lite förbannad idag oxå. Käckt.
Läste en debattartikel som fick mitt röda blod att koka.
Här kan ni oxå läsa vad Ebba Busch (kd) skriver om "den relativa fattigdomen."
Ja jag vet. Ibland blir jag FÖR engagerad. FÖR förbannad.
När jag läser denna artikel där en 26 årig snärta (förlåt, det har verkligen inte med saken att göra) som uppenbart alltid haft det gott ställt gör sej lustig över OECD's rapporter och om de ökande klasskillnaderna så känner jag bara hur jag handgripligen skulle vilja kicka Alliansen från makten nästa år.

Ebba Busch menar att relativ fattigdom är inte ett problem och vi bör inte heller lära våra barn att det är ett problem. Hon tar sej själv som exempel, menar att hon har en schysst lön men jämfört med Kamprad är hon inte särskilt tät.
Vad är det om inte ett hån?
Vem har någonsin påstått något sådant?
Det OECD slår fast är att i inget annat land ökar klasskillnaderna så fort och mycket som i Sverige. Inte sedan i början av 1900 talet har skillnaderna mellan de som tjänar minst och de som tjänar mest varit större.
Sverige som knappt hade någon barnfattigdom för 10-15 år sedan har nu en ökande kurva som oroar inte bara mej utan även OECD länderna.
Det är ingenting att göra sej löjlig över.

Men jag förstår att Ebba Busch är nöjd.
Alliansen har målmedvetet drivit en politik för att nå dit vi är idag och ännu är de inte klara. Det är ingenting som jag säger för att smutskasta regeringen, det är uttalade ord av ett flertal ministrar i regeringen om att klasskillnader är BRA för samhället. Sporrande för de fattiga.
Genom att noggrant och effektivt försämra villkoren för sjuka och arbetslösa så har man inte bara gjort de sjuka och arbetslösare fattigare utan oxå deras barn.
Genom att utförsäkra och tvinga människor till socialförvaltningen så har man ytterligare dragit åt svångremmen.
Jobbskatteavdragen har varit ett utmärkt sätt att ytterligare vidga klyftorna.
Den som tjänar lite el relativt lite (som tex sjuksköterskor som Reinfeldt alltid talar så inlevelsefullt om) har fått tillbaka en slant i plånboken.
Reinfeldt själv och andra höginkomsttagare har självklart fått tillbaka mycket, mycket mer.
Å så vidgas klyftorna ytterligare mellan en direktör och hans anställda. 


OECD beskriver relativ fattigdom som en inkomst bestående av 50% av medianlönen.
Det handlar alltså inte om missnöje över att huset inte ligger vid havet med egen brygga eller att inte köra årsny bil. Det handlar om riktiga problem.
Familjer och barn som kanske inte svälter eller går i sommarjacka på vintern men där man trots sparsamhet har svårt att få det att gå runt.
Där barnen alltid får känna sej underlägsna sina vänner, där de kanske inte vågar ta hem vänner, där det är knapert och minsta lilla extra utgift får månadens ekonomi att haverera.
Sluta upp med att göra dej lustig över det Ebba Busch!
Hon avslutar sin artikel så här...

Låt oss i stället lära våra barn och unga att de immateriella värdena är så otroligt mycket mer värda än de materiella, låt oss arbeta för att fler får stöd att en gång för alla lämna den reella fattigdomen.

Ehhh. Som vanligt när överklassen talar med pöbeln så handlar det om att betona hur mycket vackert som är gratis. DET ska vi lära våra barn tycker Ebba. De immateriella värdena som gemenskap, vänner, frisk luft.
Men i nästa stund skall vi tydligen ändå arbeta (kom igen! Där är den där moroten å piskan igen) för att lämna fattigdom.
Hoppsan.

Puss/ Asta

måndag 27 maj 2013

Skyffla kol hos Hom-Per

 

Så sa alltid min morfar. Jag minns att han tidigt talade om döden.
Så där lite skämtsamt. Först som vuxen förstod jag att alla de där skämten var en katalysator för rädsla. Dödsångest. Som morfar brottades med redan i min ålder.
Morfar var inte religiös det allra minsta. Han tyckte bibeln var "sagor."
Mormor har alltid närt en barndomskristenhet.
Inte så att hon sprang i kyrkan eller läste bibeln men hon talade om Gud ibland och framför allt om synd. Det var mycket min mormor tyckte var en synd.
Nästan allt hade med sex att göra. Att vara gift fler än en gång. Att klä sej utmanande. Lill-Babs var en slampa som haft så många karlar.
En annan synd var den morfar stod för.
Att förneka Gud.
Å morfar skojade med både henne och mej.
Pratade ofta om att han skulle hamna i helvetet.
Om att i evigheter skyffla kol hos Hom-Per.

När jag var barn och morfar sa så där tyckte jag han var tokig.
Min morfar? I helvetet?
Min morfar som var världens snällaste.
Som vuxen har jag tänkt på det där. Undrat om det var något han var rädd för på riktigt. Om han oroade sej för någon form av "straff" efter döden eller om den bara gjorde honom ängslig i största allmänhet.

Min morfar står för ljuset i min barndom. Inte bara han men han till största delen.
Jag var från att jag var nyfödd tills demensen tog honom "morfars prinsessa."
Han talade alltid om mej som sin egen tös.
Han lärde mej cykla. Lärde mej gå. Han lärde mej simma och var stolt som få.
Det var han som köpte min röda fina lackdockvagn och min första cykel.
Det var han som tog med mej utomlands många, många gånger.
Han badade mej när jag var liten. Svepte in mej i varma handdukar som luktade trygghet.
Jag hade en godislåda hos morfar. En byrålåda med godis som han alltid såg till att hålla påfylld.
Han älskade mej oändligt och jag älskade honom lika högt.

Men som pappa var han sämre.
Slog barnen. Framför allt mamma och hennes syster.
Med starka knytnävar. I huvudet och där det inte skulle synas.
Riktigt rejält med stryk fick dom.
Ofta påhejad av mormor.
Mormor som sa "Vänta bara till pappa kommer hem."
Mamma har berättat att det pågick från att hon var så liten att hon knappt minns till hon blev gravid med mej.

Vi talade aldrig om det, jag och mina morföräldrar.
Jag försökte nog några gånger men det var som om de inte mindes.
Eller så ville de inte minnas.
De kallade det för "struntprat."
Nån dask kanske. Inte mer.
Jag har väldigt svårt att få bitarna av min morfar att gå ihop.
Själv växte jag ju upp hos mina morföräldrar. Jag var långt trotsigare än vad deras barn varit. Jag fick aldrig så mycket som en örfil av morfar.

Men jag tänker... kanske funderade morfar på det där ändå.
Som en synd som var oförlåtlig.
Kanske var han ändå rädd för att den där "sagogubben" eventuellt, möjligtvis skulle finnas och ställa honom till svars?
Jag vet inte...

Mammas strid med morfar får vara hennes egen.
Även om det gör ont i mej.
Jag har ju mina minnen och min kärlek till morfar.
Å jag tror att mormor och morfar är tillsammans i livet efter detta.
Och inte skyfflar kol. Jag tror inte ens på att han finns.
Hom-Per

Puss/ Asta

Detta jäkla tjat om sex


 
Det var ett jävla tjat om sex. Nu senast i Aftonbladets serie "Sverigeligger."
Nej, men jag menar allvar. Jag blir stressad. Jag får prestationsångest. Jag känner mej som en halv kvinna. En tokig människa med min bristande lust.

Debatten i blogg Sverige har ju gått om huruvida man skall skriva om träning, vikt och dieter i sina bloggar. Att det finns nog med sånt ändå och att det bidrar till en kroppsångest och en känsla av misslyckande hos somliga av alla oss som inte är jätte vältränade eller har kämpat på gymmet hela vintern.
Ibland pågår det lyckodebatter på facebook. Användare som "skryter" om sina vinkvällar med världens bästa väninna, äter hängmörat ekologiskt kött på en altan som slår världen med häpnad medans deras vackra barn å omtänskamma, snygga man står i bakgrunden med en gigantisk blombukett inköpt till frun (som givetvis är vacker som en dag hon oxå.)

Men detta tjat om sex då?
Hur ofta medelsvensson gör det? Hur ofta vi byter partners. Vilka spännande ställen vi får våra multipla fontänorgasmer på. Hur pensionärer gökar på. Hur Gittan 86 år njuter av att köra loss en dogystyle osv osv osv.

Min lust har aldrig varit något att skryta med.
Jag debuterade tidigt, jag har haft många sexpartners under mina unga år, haft massor av sex men så där vansinnigt förtjust har jag aldrig varit.
Vi hade småbarn länge. Jag ammade, var gravid, var trött och jag längtade efter den där "Stora kåtheten" som skulle komma vid 40 men som aldrig kom.
Visst, något mer än under småbarnsåren men inte så där uuuuunderbart.

Sedan jag för två år sedan började med mina antidepressiva som funkar ypperligt mot depression och ångest verkar min sexlust ha fått nådastöten.
Jag å maken har knappt aldrig sex och det problemet är äldre än Gottfrid så vi kan inte skylla på något madrassovande på golvet här.
Jag leker så gott som aldrig med mej själv heller.
Jag har helt enkelt ingen lust.
När jag ändå har det... enstaka gånger om året... så känns det mindre, tar längre tid att jobba sej fram till en orgasm som i princip känns som en nysning med ett litet kill på slutet.
Alltså väldigt blekt.
Farmakologiska bieffekter av Cipralex.

Tycker ni att jag blev FÖR personlig? Privat rent av?
Tycker ni inte att man skall skriva om bristande lust, ett obefintligt sexliv, onani och orgasmer så kollegor å grannar kan läsa?
Varför inte i så fall?
Det är ju uppenbart inga som helst problem att skriva om motsatsen till olust.
LUST, LUST, LUST... det talas om det överallt. Skrivs om det överallt.
Men med tanke på hur stor del av befolkningen som äter antidepressiv medicin så är jag knappast ensam om problemet. Det finns dessutom en mängd andra läkemedel som sätter ner libidon.

Jag skulle faktiskt ge rätt mycket för att få lust.
Det verkar ju jätte härligt att vara så där sensuell och sugen.
Det är dessutom bra för lite allt möjligt. Kropp, själ, relationen, sömnen osv osv.
Men faktum är att jag har lika svårt att ta tag i det som någon som är ordentligt överviktig har att banta, en inbiten rökare har att fimpa.
Jag vet inte hur man gör?!
Det råder ju spridda teorier om det där.
En del säger "aldrig tvinga sej själv, aldrig ha husfridssex."
Andra säger att ffa kvinnor behöver öva, lusten dör utan träning så att säga.
Män blir kåtare av avhållsamhet. Kvinnor får mindre lust.
Jag vet inte...
Jag överväger att sluta med mina mediciner men ångest å depression är inte heller någon jättebra bädd att bädda för lust.

Hur har du det med lusten?

Puss/ Asta

söndag 26 maj 2013

Okej, då sammanfattar vi igen.

 

Ja men vad tusan!
Då var det redan söndag... igen!
Dags för veckan som var å veckan som kommer temat ännu en gång.
(Madre Mia, ska veckorna hålla på att rusa så här så ligger jag snart på ålderdomshemmet med blöja och liggsår.)

Det har varit en bra vecka. Lite sämre väder men annars så...
Rätt lugnt. Mina tankar har kretsat mycket kring löpningen och ingenting kring mat. Tvärtom, jag har "unnat mej" lite väl mycket å tycker att jag känner av det i midjan. Vi får se imorgon när det är väg och mätdag.
Jag vägde in på 59 kg i måndags och oförändrade mått.

Måndag. Minns inte så mycket. Jag var ledig och ser i min almanacka att jag gick 45 minuter x 2.

Tisdag. Var hemma hos min vän Malin å fikade. Trevligt.
Gick 30 min och spräckte på kvällen äntligen 5 kilometaren!
Var så stolt över mej själv.

Ondag jobbade jag å gick bara 40 min. innan. Det funkade bra på jobbet.
Samåkte med "Lillebror."

På torsdan var jag vansinnigt aktiv. Gick 50 minuter x 2 och sprang 6 km.
Gottfrid fyllde 1 år och vi hade kalas med pannkakor och presenter.

Fredag. Jobb igen. Denna gång jobbade min vän Jai och det var länge sedan vi sågs då hon oxå varit utbränd och inte heller jobbar så mycket. Skoj att se henne.
Fikade alldeles för mkt.
Gick bara en halvtimma innan jobbet.

Lördag. Mysig dag. Sprang 6,3 km. Det var varmt, trögt och svettigt. Höll på att storkna. Maken var i Göteborg, Mini med fästman var på kalas och jag å sonen hade en mysig hemma kväll. Åt gott och sen moffade jag i mej en hel påse ostbågar. Eller ostskruvar med kraftig smak av cheddar om vi ska va korrekta.
Recenserade Moderspassion. Gick 40 minuter på kvällen.

Söndag... idag... Har jag gått en 40 minuters runda och jobbat... igen. Lugn å rätt rolig kväll på jobbet. Har blivit firad på Morsdag med en blomma av Mini och med nagellack som stora dottern skickat på posten. Fick paketet redan i fredags men höll mej faktiskt :) Två fina Isa Dora lack fick jag. Somriga fina färger. Har gjort manikyr med ett av dem nu ikväll... Icy Nougat

Nästa vecka...

Planerar jag springa 3-4 gånger... vi får se hur det känns.
Ska planera lite inför studenten som är veckan där på. Köpa present bland annat.
På lördagen ska vi bort på middag.
Jobbar bara torsdag så veckan är rätt blank och öppen.
Det är två veckor kvar till beräknad förlossning för min dotter i morgon så det skulle ju kunna hända nåt väldigt speciellt...

Hur har er vecka varit mina småfisar?

Puss/ Asta

Till mammorna

 

För...

... alla toalettstolar ni hängt över med ert illamående
... alla onda ryggar ni fått tigga massage till
... alla hundraelva kissenödsstunder
... alla timmar i förlossningssmärtor
... alla bristningar
... alla mjölkstinna bröst.

Grattis alla mammor, en rejäl hyllning, för...

... alla vaknätter
... alla ensamma amningsstunder i vargtimmen
... all oro över varför knyttet gråter trots mat å ren blöja å kärlek

För...

... alla feberpannor ni baddat
... alla kisseblöta lakan ni tvättat
... all mörkrädsla ni skrämt undan
... alla monster i garderoben ni jagat
... alla vaccinationer ni genomlidit med ert barn
... alla tårar på dagis när ni ska gå

För...

... alla gånger ni stönande inombords varit klassmamma
... alla aktiviteter ni följt med på som varit skittråkiga
... alla sockerkakor ni bakat för skolans räkning
... alla matsäckar ni packat i sista stund
... alla skolavslutningar
... allt läxtjat
... allt körande hit å dit

För...

... allt sniffande i kläder efter cigarettrök
... alla nätter vakna för att se att ungen kommer hem
... all oro när de inte gör det på utsatt tid
... alla förmaningar.
... alla gånger ni fått lösa dem ur trubbel
... alla utvecklingssamtal ni varit stolta
... alla utvecklingssamtal ni varit skamfyllda
... all tonårstrots och ilska.

Till slut så står ni där. Där jag står.
Med vuxna barn. Med individer som är så mycket vackrare, smartare, starkare och helare än du själv. Vuxna barn som kommer att göra den här jorden lite bättre.
Uppdraget tar aldrig slut, mamma är du tills du dör, men ändå...
... du har tagit dina barn från en värnlös liten nyfödd till en vuxen självständig människa.

Hipp hipp hurra för alla mammor idag.

Själv har jag två.
Min egen lilla mamma som jag ska visa en del av världen i höst och min bonusmamma som det känns som om jag känt hela livet. Som gjort så mycket för min kontakt med min pappa. Som gjort så mycket för honom!

Puss/ Asta

lördag 25 maj 2013

Halvtomt eller halvfullt

 

Tänk, vad man kan välja att se olika på sitt liv och på saker å ting som sker.
Det finns människor som går genom livet med en oförstörd optimism och tro på att allt ordnar sej till det bästa och det finns människor som är det motsatta, som ständigt oroar sej och väntar på en katastrof.

Själv när jag... säkert som många andra... båda typerna inom mej och de skiftar med livet och beroende på hur jag mår.
Jag har... oavsett om jag står i en bottendjup äktenskapskris eller ligger under som fan i Wordfeud en tro på att det kommer att vända, ett hopp om ljusning bakom hörnet.
Samtidigt är jag ständigt redo på att vad som helst, när som helst, kan tas ifrån mej.

Jag kan välja... och gör oxå så som sagt beroende på hur jag mår... olika sätt att se på saker omkring mej.

Min dotter nr II ser jag för lite...
- Hon har inga starka band eller behov av mej ELLER Hon är självständig, tuff och klarar sej själv.

Sonen hoppade av univeritetet
-Jäkla slarver, nu ställer han livet på paus ELLER Så gott att ha honom hemma igen.

Äktenskapet går på tomgång
-Vi har ingenting gemensamt eller att säga varann ELLER Vi har det tryggt å bra och vet precis var vi har varann

Ekonomin är skral
-Fasen oxå att det ska kosta på så att vara sjuk och det är så trååååkigt att oroa sej för pengar ELLER Vi har precis vad vi behöver och det är mer än de flesta

Märta finns inte mer
-Jag saknar henne, jag saknar henne så jag känner mej halv ELLER Tänk att ha fått leva 8 år med en sådan kärlek och själsfrände.

Jobbet är stressigt som fan och jag är en av få vana
- Jag mäktar inte med allt detta ansvar och denna börda av att bära så mycket utöver mitt jobb ELLER Det är speciellt att få vara riktigt bra på nåt och en förebild för de nya

Kroppen är sladdrig och trots viktnedgång är låren lika tjocka. Jag blir liksom smalare, inte finare.
-Fan. Fan. Fan vad jag skulle vilja ändra på det å det å det ELLER Jag är frisk, jag är stark, min kropp används och har används till det den är till för.

Osv osv. Beroende på vem jag är och hur jag mår för stunden så ser jag olika på saker och ting och jag gör vad jag kan för att låta den positiva och lättsinniga delen av mej ta över allt mer.
Just nu går det bra.
Väldigt få har så eländiga liv att det inte finns någon ljusning eller lösning.
När man teoretiskt talar om hälsa och upplevd hälsa så handlar det mycket om att "finna sitt sammanhang", att se en mening och därmed en möjlighet till förändring.
Att acceptera saker å tings tillstånd är inte alltid eller per automatik att ge upp, det är att gräva där man står och att se glädjen i det.
Jag blir lyckligare av att acceptera min situation och göra det bästa av den istället för att jaga något som jag ändå inte kommer nå fram till.

Hur är det med dej?
Hur funkar du?

Puss/ Asta


Bloggdalas bokcirkel recenserar Moderspassion av Majgull Axelsson



Cirkeln var sluten och det var åter min tur att välja bok.
Efter mycket tänk, stor tvekan och åtskilliga bryderier valde jag slutligen "Moderspassion" av Majgull Axelsson.

Majgull Axelsson. Född-47, utbildad journalist och kanske allra mest känd för "Aprilhäxan" som kom 1997.

I centrum för boken står Minna som lever i en livslögn för att verkligheten är för svår att hantera. Både bakgrund och framtid allt för smärtsam.
Hon är ägare av vägkrogen Sallys Café & Restaurang.
Ett häftigt stormoväder far in över Arvika och en brokig samling människor evakueras på Minnas krog. Där är den tystlåtne Tyrone, den ständigt förorättade Anette som aldrig fått uppleva känslan av att vara någon för sin egen skull, journalisten Ritva som ständigt blir omsprungen i sin karriär av yngre å sötare kollegor. Där finns den en alkoholiserad fd skådespelerska Marguerite och hennes dumdryga make Henrik.
Alla med sin egen ryggsäck. Sina egna kors att bära. Sina egna djupa hemligheter och sin egen förtärande skam.
Moderspassion är en berättelse om föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet.
Ett tema hon skrivit på förut och som hon gör mej en vass och glödande penna.
Berättelsen och människoödena är mörka men på nåt sätt ändå hoppfulla om att ha ett liv att leva, trots allt.

Jag anser att Majgull Axelsson är en krävande författare.
Det fodras en smula ansträngning att ta sej igenom hennes böcker.
När Axelsson är som bäst, så som i Aprilhäxan och i denna Moderspassion, så är hon bländade. Hon skriver inte böcker, hon skapar litterär konst. Hon skildrar inte karaktärer, hon målar fram sina gestalter.
Hon gräver historien djupt inom oss, om vi är mottagliga för den, så att vi sen aldrig kan glömma den.
Som ingen annan skildrar hon mörkret inom människan och hennes trasiga relationer. Med knivskarp precision å detaljrikedom får vi ta del av realismens svärta. Det gör henne inte unikt, det finns det en å annan till som förmår.
Det som GÖR henne unik är att hon blandar in saga i svärtan, fantasi i smärtan.
Individerna i hennes böcker ser saker som inte finns, vet saker de inte borde veta och hon får ihop sagodelen med diskbänksrealismen på ett fullkomligt trovärdigt sätt.
Ett ex fr sidan 286 Det händer märkliga saker när rondskålen hade fallit i golvet. Plötsligt såg jag saker långt bort, såg hur någon öppnade dörren till min lägenhet och gick in i mitt hem, såg hur denna någon gick från rum till rum och betraktade det som inte får betraktas. Förfallet...

Jag tycker att hon har ett enkelt men fullkomligt briljant språk.

Om jag gillade den?
Jag är fullkomligt tagen av denna bok och hoppas innerligt att ni andra oxå tagit er den tid och koncentration som kan krävas för att uppskatta en sån här roman.
Första tredjedelen av boken läste jag dessvärre lite okoncentrerat och i för korta stycken. Den var okej ändå. Men när jag äntligen gav boken den tid den förtjänar... lång läsning... då blev den det konstverk den är.
För detta mina damer och herrar är en roman av den digniteten som man inte läser allt för många av i sitt liv.
Jag älskade den. Å jag älskar Majgull Axelsson.
Boken får självklart 5 lysande stjärnor av fem möjliga. Nåt av det bästa jag läst.

Ser med spänning fram emot vad ni tyckt å tänkt.
Vi har fått två nya läsare så nästa bok  väljs av Sara.

Puss/ Asta

fredag 24 maj 2013

Den stora matriarkalen

 

Om dryga två veckor är det beräknat. Beräknat att jag ska bli mormor.
Hur är man mormor? Vad kännetecknar henne?

Min mormor var 36 år när jag föddes. Hon skulle faktiskt kunna ha varit min mamma. På många sätt var hon det oxå.
I mina minnen från barndomen kokar hon kräm. Serverar ljummen hönökaka som smöret smälter på. Hon bakar kakor. Hon förmanar. Hon bromsar morfar i att inte skämma bort mej för mycket.
I mina tonår grälade hon på mej. Om tider, pojkar, klädsel, skolan.
I mina vuxna år förmanade hon mej. Om att städa mer, kräva mer av min man, fostra barnen strängare.
Hon pussade mej på mun. Hon blev alltid varm i rösten när jag ringde.
Vi hade ingen enkel relation men jag saknar henne. Stillsamt fattas hon mej. Mer nu än när hon dog i mars.
Mamma var 35 år när min äldsta föddes. När hon hade barnbarnet med sej i affärer några år senare och barnbarnet ropade "Mommo" svarade hon henne med len röst, "Ute kan du kalla mej för Kerstin." :)
Min mamma har aldrig lagt sej i mitt vuxna liv eller barnbarnens.
Hon är fin på det sättet mamma att hon aldrig kräver och aldrig dömer.
Men hon har aldrig varit den som suttit barnvakt eller låtit livet kretsa kring barnbarnen.

Jag har höga ambitioner kring att bli mormor.
Vem jag vill vara. För min dotter och för mitt barnbarn.
Vem jag vill vara i min roll.
Jag vill skämma bort på alla sätt som går.
Framför allt vill jag visa mitt barnbarn livet. Plocka blommor, gräva sandslott, smeka kattungar, äta glass, mata fåren, läsa böcker, gå på bio, shoppa leksaker, göra skumfigurer i badet, måla med fingerfärg, springa barfota i leran, klättra i träd, hoppa från kanten ner i poolen... ja, men allt.
Jag vill ha min egen relation där jag får vara mormor på egna vilkor.
Jag hoppas få passa, badda febervarma pannan, pyssla med pärlor, somna tillsammans i soffan.
För att jag längtat, men oxå för att jag tror det är viktigt för barn att få vara "speciella" och umgås med äldre generationer.
Jag längtar efter dej liten.

Jag kommer ur en ganska trasig släkt. Yada, yada... vi behöver inte dra det igen.
Trots missbruk å allvarlig osämja var mormor den samlande matriarkalen i vår släkt.
Den som oroade sej (över allt och ingenting), den som samlade oss, den som hade koll på alla oss frö för vinden.
Det var hos henne som vi länge firade julafton.
Bråkandes, suckandes men tillsammans.
Nu finns ingen sammanhållande kraft. Ingen direkt vilja att samlas.
Visst har jag nån kusin, några kusinbarn, en morbror som jag gärna träffat då å då men ingen har riktigt drivet för det. Vi är för olika, känner varann för dåligt, har ingen riktig släktkänsla.
Jag tänker att jag inte bara vill bli mormor och så småningom kanske farmor.
Jag vill bli den nya matriarkalen.
Den samlande kraften.
Epicentrum för vår familj. Den nya som vi nu bygger med mina barn och deras barn.
Jag vill att mina barnbarn ska känna varandra och vara tajta kusiner.
Jag vill att mina barn ska finna en vuxen gemenskap.
Att dom alla ska känna en trygghet i att jag finns där för dem alla.
En omstart.
Mina barnbarn ska komma att säga "Jag minns somrarna hos mormor."
Överambitiöst?
Kanske...

Puss/ Asta

Anvisningar inför Mors dag.

 

Hittade denna ljuvliga på fejjan och log stort.
Kan riktigt se hur barnen bakar eget bröd och far läser något finstämt vid middagsbordet.
Riktigt käck var den, men kanske känns den ändå en smula omodern (och småborglig) så här kommer en uppdaterad variant av att fira Mor.
Anno 2013.

1.) Mor får sova ut till elva-halv tolv (som vanligt alltså.)
Då hon uppvaknar ur sin skönhetssömn bjuds hon på finstämd sång av en samlad barnkör. (Skit samma att de inte är just "barn", de är mina ungar ändå och att de är vuxna borgar bara för mindre trams och flams.)

2.) Frukosten serveras. Jag tänker mej nybakta frallor (har ni mycket att stå i ungar så duger det med nybakt från konditoriet), lagrad ost, perfekt kokade ägg, sval nypressad juice, starkt kaffe.

3.) Å blomster så klart. Glöm inte blommorna. En stor bukett liljekonvalj alt ståtliga vita liljor.

4.) Huset städas å vädras medan lilla mor tar igen sej med stärkande promenader och wordfeudspel. Vid fint väder kommer mor att vistas ute i trädgården och blir då inte ledsen över att bli serverad ett glas svalt öl lite då å då.
Sällskap vore trevligt om ni mäktar med mellanhushållssysslorna.

5.) Flott och vällagad middag serveras med noggrant utvalt rödvin, vatten i karaff och en lätt dessert (inte allt för många kalorier, mor har en sommarkropp att tänka på.)
Far i huset läser högt ur Utvandrarna och middagen avslutas med att Mor får sjunga sitt paradnummer "Du måste finnas" utan att familjemedlemmar ylar i protester.

6.) Frånvarande barn? Detta existerar inte.
Hur skulle det sett ut om mor varit frånvarande när ni som små hade böldpest feber? Om jag varit frånvarande vaknätter och skolavslutningar?
Nej, samlad trupp om jag får be.
Å mer vin. Jag är ledig på måndagen.

Puss/ Asta

torsdag 23 maj 2013

Ähhh...

 

Då är den här födelsedagen snart slut. Den här lediga dagen snart över.
Jag känner mej härligt trött och ska strax försöka komma i säng.
Jag har gått å sprungit mycket idag, varit ute i friska luften massor, och det känns i både huvud å fötter.

Jag tror Gottfrid är nöjd med dagen.
Dubbla långrundor. Lek i hav å på stranden. Öppnat presenter.
Käkat grisöron. Haft mamma hemma hela dagen.
Å nu på kvällen... pannkakor med sylt å grädde.
Nu är han ordentligt firad.
1 åringen.

Det är en dryg vecka kvar av maj månad och fortfarande ganska kallt.
Tänkte på idag att dessa ljusa vårkvällar försvinner nu, utan värme å möjlighet till soft altanhäng och de kommer inte tillbaka.
Vi får lixom inte chansen på en "varm maj" för än nästa år.
Lite deppigt. 10 dagars prognosen framåt ser inte bra ut för Hallands del.
Om man nu inte tänker på grundvattennivåerna. Då ser det kanske strålande ut.
Ändå tycker jag att jag tar vara på det som är av allting som ÄR så gott det går.
Sen nån vecka tillbaka har jag haft fräscha liljekonvaljer inne hela tiden.
Så fort man kliver innanför tröskeln så känner man doften.
Liljekonvalj. Kanske den bästa blomdoften. I konkurrens med hägg å syren och med kaprifolen.
Jag är ute massor å vid havet minst en gång om dagen.

Nej, hör ni... jag kan inte tänka en enda vettig tanke.
Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om alla dessa facebooksgrupper som dyker upp i kölvattnet  av Husby. Grupper med mörka krafter bakom vars egentliga syfte är att snacka skit om "invandrare som grupp" och som människor okritiskt ställer sej bakom å delar. Även "vänner" till mej.
Jag blir så arg när folk inte TÄNKER. Tänker "varför delas detta, av vilket syfte, vad blir resultatet." Hell no, det är bara ut med bilder av händer å annat med "Rör inte våra poliser."
Vad ÄR det?
Det är ett 40 tal ungdomar, säkert med diverse olika skäl till att delta i kravallerna,  som håller en hel förort i skräck och som nu på nåt sätt skall stå representativa för "utlänningar."
Jag tänkte skriva nåt genomtänkt å analytiskt om detta... men jag orkar inte riktigt.

Detta måste vara det tråkigaste inlägg jag någonsin skrivit.

Puss/ Asta

Gottfrid får en ny vän

Här är han. Han är noshörning och heter Herr Blå.
Han kom precis.
Inslagen.
Han är en present till Gottfrid. Kanske en ny vän.
Sydd i kraftigt tyg för att tåla tuffa tag å stora tänder.

 

Här är Herr Blå 1 minut senare.
Utan huvud.
"Jag dödade honom mammi" säger Gottfrid och ruskar för säkerhets skull nacken av den stackars blå.

Mmmm. Käckt Gottfrid.

Hipp hipp hurra

 
l



Så stor och så liten. Så liten och så stor.

 
Bild: Dagen innan

Det är tidig kväll i januari.
Jag är på väg på valpkurs. Väskan med vattenskål, leksak och bajspåsar är packad.
Jag hade en oroskänsla i magen. Märta hade varit så där konstig i ett par timmar igen.
Vägrat resa sej. Var undertempad. Ville vara ifred.
Men lik väl, vi förberedde oss för valpkurs. Märta skulle inte vara ensam.
Så reser hon sej... och faller.
Hon börjar andas märkligt. Brölande. Ändrar färg på nos å läppar.
Å jag förstår.
Jag förstår att NU sker det. Det jag varit så rädd för. Så länge.
På några minuter dör Märta i mina armar.
Jag skriker rakt ut när det är över.
Snyftandet övergår i ett sorgeyl.
Mitt ankare har lämnat mej. Rotlös och oändligt sörjande lämnade hon mej kvar.
Dagarna som följer är ett töcken.
Ett töcken av sorg och tårar. Av slumrande och ångest.
Hjälplöst fladdrade jag utan fäste. Utan grund. Hjälplöst trampade jag vatten.
Sjunk. Tappade livslusten. Viljan att fortsätta.
Sorg kan göra så med människor... 


 

Å mitt i denna sorgens tornado... mitt i ögat på stormen... stod han.
Med sin kärlek. Sina krav på kärlek. Sina lena öron. Sin tröstande kropp.
Sitt behov av mej.
Min Gudasända. Min Gottfrid.
Det må låta melodramatiskt men det vet i katten hur jag överlevt utan honom.
Hur jag skulle ha överlevt med förnuftet i behåll.
Hur jag skulle ha återfått skrattet. Lusten. Viljan att leva.
Men han gav mej den åter.
Gottfrid Gotteman.

 

Idag fyller min Gottfrid 1 år.
Ett år. Det är så kort tid. Alldeles nyss var han en liten plutt.
Nu tror han sej vara stora karln.
Ett år. Kort tid men jag minns knappt livet utan honom.
Min glädjespridare. Min vackra pojk.



Vem är Gottfrid?
Chevalier Rouge Jagger.
Ja, till att börja med är han ju alltså Gudasänd. Hur många har en sån titel?
Han är en liten kille. Når mej upp till låret. Väger dryga 50 kg.
Växer jämt å fint för att vara tonåring.
Gottfrid är en mammegris utan jämförelse.
Där jag är, där är han. När jag inte är här så saknar han mej.
Han är kärleksfull. Vill alltid sitta i knät. Kräver (hårdhänt som tusan) att bli klappad, slår med sina stora tassar när man slutar.
Han är killen som är nyfiken å positiv.
Som vill vara med på alla äventyr.
Han är tonåringen med övermod.
Som vaktar med grov stämma. Som kaxar till sitt kroppsspråk i mötet med andra hanhundar. Som jagar allt som rör sej om han får chansen.
Han älskar hundtjejer.
Han är tonåringen som ännu inte är stor.
Som blir ängslig när mamma gömmer sej.
Som ställer sej bakom benen på mej när nåt är läskigt.
Som först skäller kaxigt men sedan med ödmjukhet närmar sej.
Stor men liten.
Liten men stor.



Varje dag gör han mej lycklig.
Varje dag får han mej att skratta högt, fnissa förtjust och le stort.
Varje dag gör han mej förundrad, utmanad och stolt.
Jag är så tacksam över att få visa denna lille kille världen.

Grattis på första födelsedagen min prins.
Puss/ Asta

tisdag 21 maj 2013

Kan jag... ja då kan vem som helst.

 

Jo, men så är det...
Kan JAG då kan ta med tusan ALLA!

Jag är helt ny inom löperiet.
Jag har aldrig varit en motionstjej.
Under alla mina hundår har jag kommit upp i en hyfsad grundkondition vad det gäller att GÅ. Jag har gått mellan 45-60 minuter i någolunda tempo dagligen i åratal.
Men där ifrån till att springa. Eller att "jogga det saktaste man kan" är steget väldigt stort.
Jag överdriver inte... det är verkligen helt sant... när jag säger att jag från början kanske orkade springa hundra meter, alldeles oavsett hur långsamt jag sprang.
Sen tog andan slut. Å jag skylde på astman.

Men så började jag då att springa det jag orkade. Kanske 100 meter.
Så gick jag tills jag lugnat mej. Sprang igen. Gick. Sprang.
På en 4 kilometersrunda kanske jag sprang sammanlagt femhundra meter.
Eller lufsade, för jag hade "springmönstret" men tog det lika långsamt som om jag gick.

Ganska snart kunde jag springa dubbelt så långt. Behövde hämta andan kortare stunder.
Det är inte många veckor sen jag sprang 3 km I STRÄCK och var så jäkla stolt över mej själv.
Det där med konditionsökning, det går fort i början.
Å idag nådde jag alltså målet som jag satt upp för mej själv att nå i mitten av juni... fem kilometer. En halv fucking mil!
Det är inte mycket jämfört med kollegor som springer stadslopp och Göteborgsvarv och annat... men jämfört med mej... jag som hade springkondition som en 75 åring är det FANTASTISKT!!!!
Gud, jag är så stolt över mej själv.

Kan jag så kan garanterat du. Om du vill!
Gå-lufs-gå-lufsa några veckor och ge dej sen fan på att du fixar springa fem minuter i sträck, en låt i sträck eller vad det nu kan vara.
Att springa är verkligen härligt när man väl kommer igång.
Det är tillgängligt, bara att snöra på ett par skor.
Det är enkelt. Det kräver inte en massa tid eller utrustning.
Det går fort att utföra och det bästa av allt (som jag själv inte trodde ett skit på innan jag kom igång) endorfiner sprutar ut i kroppen.
Man får ett slags glädjefnatt av det.
Blir hög på sej själv!

Puss/ Asta

Nä, nu jävlar säger jag vad jag tycker

Jag hade inte tänkt skriva om Husby. Jag blir ibland trött på min egen "röst."
Men så läser jag/ hör på nyheterna om att stadsministern inte tänker åka dit "för det löses bäst av människor som bor där" och en helig vrede flammar upp inom mej!

Två nätter i rad har det varit kravaller i Husby.
Stenkastande ungdomar som sparkar, slår, förstör allt i deras väg.
Alla är inte från Husby. Många är ditresta från andra närliggande och också utsatta förorter.
Bilar sätts i brand. Brandkåren tvingas backa från att sköta sitt jobb.
Poliser som tar i med hårdhandskar. Skällande polishundar. Okvädningsord.
Och Fredrik Reinfeldt anser att "människor på plats bäst löser situationen." 

Man kan tycka vad man vill om de stenkastade ungdomarna. Om den förstörelse de orsakar.
Man kan som Sd's representanter på twitter uttrycker sej skadeglatt flinande anse att "nu får kulturivrarna vad de förtjänar", "se hur barbarerna uppför sej."
Eller man kan mer nyanserat se det som att det är människor som lämnats i sticket bland fattigdom, arbetslöshet och förtvivlan som sånt här kan gro.

Oavsett... och alla nyanser däremellan... det rör sej om en begränsad grupp ungdomar. Tillhörande i Husby och ditresta, och en hel förort drabbas.
De allra flesta i Husby kastar inte sten. Slåss inte med polisen. Förstör inte affärer.
Sätter inte bilar i brand.
De allra flesta i Husby ser med oro, sorg och rädsla på vad som sker.
Jag hörde en ung kvinna som sa att hon inte vågade sova av rädsla för att få in sten genom fönstret eller brand.
Jag hörde en man säga att barnen inte kunde gå ut.
Alldeles oavsett vad man anser om frustrationen och ilskan dessa ungdomar har, och vilken förmåga man har att leva sej in i orsakerna, så hålls en hel förort som gisslan.
Å stadsministern tycker alltså att det inte är hans sak. 


De stenkastande ungdomarna har ju rätt även om jag inte försvarar deras uttryck.
Samhället skiter i dom. Samhället lämnar dem åt sitt öde.
Regeringen önskar sej ett klassamhälle... well, varsegod.
Föreställ er detta krigsliknande tillstånd någon annanstans i Stockholm.
Innanför tullarna, på Söder, på Östermalm.
Föreställ er att "krigarna" inte var mörkhåriga och med konstiga namn.
Att det var Anders å Niklas å Tobbe som härjade runt på "mammas gata"... tror ni att stadsministern tyckt att "det löser de bäst själva."

Jag säger det igen, det är skillnad på att misslyckas och att arbeta för något.
Det är skillnad på att inte ha räckt till vad det gäller politiken och på att sträva åt andra hållet.
Skillnader på att fattiga finns... trots... och på att aktivt arbeta för klasskillnader.

Det tål att upprepas för många tror att det inte är nån skillnad på blocket.
"Det är samma skit" säger dom. "Sossarna är de nya Moderaterna och Moderaterna är som Socialdemokraterna."
Ehhh... nej.

Av OECD's 32 länder är Sverige det land där klasskillnaderna växer snabbast och där skillnaden mellan fattig och rik nuär störst.
1995 hade Sverige den lägsta fattigdomen av samtliga 32 länder. Den låg då på 4%.
2010 var siffran fattiga uppe i 9%. Sedan dess fortsätter den att öka även om jag inte har siffror på det.

Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson anser att denna utveckling är både farlig och förfärlig. Dessutom bromsar den utvecklingen och skapar inga nya jobb!
Folkpartiets talesperson svarar på samma fråga att det är bra och att de ville se ökade klasskillnader i samhället.
Där är en oerhörd skillnad. Tänk på det i september nästa år gott folk.

Puss/ Asta

måndag 20 maj 2013

Vad är din knäppaste anledning?

 

Sugen på att va hemma från jobbet imorgon?
Kommer du inte på nån bra ursäkt?
Bara lugn... Asta hjälper dej. Dessa hittade jag i Expressen.
Tydligen nån brittisk studie som satt ihop de galnaste sjukanmälningarna. Om de är sanna har jag ingen aning om, men rätt roliga...
Några av dem har man ju velat använda. Några av dem HAR faktiskt hänt mej.
  • En burk vita bönor landade på min stortå.
  • Jag simmade för fort så jag slog i huvudet i kaklet.
  • Jag har blivit biten av en insekt.
  • Min bils handbroms gick sönder så jag rullade ner för en backe in i en lyktstolpe.
  • Min hund är skräckslagen, så jag kan inte lämna honom själv.
  • Min hamster har dött.
  • Jag har skadat mig under sex.
  • Jag har halkat på ett mynt.
  • Jag har inte kunnat sova i natt.
  • Min mamma har dött (detta var andra gången personen använde denna ursäkt).
  • Jag hallucinerar.
  • Jag måste stanna i mitt hus eftersom dörren har gått sönder.
  • Min nya flickvän bet mig på ett känsligt ställe.
  • Jag har bränt min hand på brödrosten.
  • Hunden har ätit upp mina skor.
  • Min fisk är sjuk.
  • Jag har svalt lacknafta.
  • Min tå har fastnat i badkarskranen.
  • Jag drack för mycket och somnade på någons golv, och nu vet jag inte var jag är.
  • Mina byxor sprack på vägen till jobbet.
  • Jag använder en ny linsvätska som gör mina ögon vattniga.
  • Jag är täppt i näsan.
  • Jag fhar färgat håret – och det blev katastrofalt.

Vilken är er konstigaste sjukskrivningsorsak?
Ett år, för många år sedan, sista dagen på semestern var jag med familjen och badade. Jag sköt då upp Mini (som kanske var 5-6-7 år nånting) i luften från axlarna i havet. Hon åkte säkert nån meter eller mer upp i luften men föll inte ner bakom mej i vattnet utan RAKT ner på mitt huvud.
Det krasade till i nacken och jag hann tänka "nu dör jag."
Men... det gjorde jag inte. Ta daaaa... jag sitter ju här idag.
Däremot fick jag kraftigt ont i nacken ett par veckor å fick ringa å sjukskriva mej.
"Jo, jag fick en unge i huvudet."
En annan gång sjukskrev jag mej för djävulsk nageltrång och det hade flera kollegor roligt åt kan jag lova.
Men hur ska man kunna jobba i vården när man knappt kan då?

Däremot har jag aldrig sjukskrivit mej för baksmälla. Det är en hederssak! 

Puss/ Asta

Ett negativt inlägg med plus

 

Trist väder för andra dagen i följd och det skall tydligen inte ske någon större förbättring denna veckan.
Vädret. Det hamnar på minuskontot idag även om det inte är så mycket att göra åt.
Jag är ganska väderberoende. Allt känns roligare när solen skiner.

Det rör sej lite oroligt i magen idag.
Inget större... så som livet är bara. Oroar mej för ekonomin.
Mini tar studenten. Inga pengar är sparade för detta. Inte för kalaset (som blir väldigt litet å enkelt, men ändå...) och inte för någon present eller annat heller.
Jag skulle vilja gå kurs med Gottfrid och har anmält oss, men vet faktiskt inte om jag har råd.
Jag skulle vilja ställa ut Gottfrid i juli men den anmälan ska oxå in på majlönen.
Sjukskrivningen KÄNNS av ekonomiskt kan jag säga och jag kan inte heller som annars gå in å köra ett extrapass med kval ersättning när kassan behöver förstärkas.
Jag har shoppat lite för mycket, lite för onödigt de sista månaderna.
Men det är ju så trååååkigt att bara handla mat hela tiden.
Ungdomar äter som hästar.

Ja ja, vi lär överleva och Mini är inte bortskämd och krävande på nåt vis.
Det här med studenten har ju precis som allt annat blivit så överdådigt sista 10 åren kanske.
Men man vill ju så klart att det ska bli en så fin dag som möjligt för henne.
Att hon ska få känna sej uppvaktad och speciell på sin student.
Måtte bilar hålla sej hela å djur friska så går det nog med ett nödrop.

Nej, fan... här får vi muntra upp oss lite. Dagens plus: 

Jag är ledig och ska unna mej att läsa lite längre stycken ur "Moderspassion."

Jag såg världens största humla förut surrandes i fönstret. Släppte ut den.
Älskar humlor, är paniskt rätt för getingar.

Allergin är ovanligt sen i år (sommaren med... kan ha ett samband.)

Jag vägde 59 kg precis idag å även om måtten märkligt nog inte förändras så känner jag på kroppen att den är tajtare.

Jag har jobbat ner hela tvättkorgen (eg, pluralis.)

Alla är friska å mår bra.

Nu ska jag ta tag i dagen, jag tror allt kommer att kännas mycket bättre efter en promenad med lilleman.

Puss/ Asta


söndag 19 maj 2013

Vm guld, födelsedag å en hemvändande son.

 

Dags för veckosummering igen då.
Lite av en snabbsammanfattning av veckans inlägg å i huvudsak där jag tar upp mat och motionsresultat.
Veckorna flyger verkligen iväg så här års... och denna veckan måste ha varit en av de bästa på väldigt, väldigt länge. Många guldkorn att spara. Till mörkare tider, till hårdare stunder.

Dieten har jag i princip slutat med. Jag tänker mej för inför onyttigheter men tankarna avslutas rätt ofta med "ja, tack." Således har det blivit både chips å starköl å kakor denna vecka.
Skit samma, jag är nöjd med min vikt nu. Nöjd i min kropp.
Jag lär inte göra någon sen modellkarriär men jag ser ut som folk gör mest å jag är frisk!
Att träna och bli stark har däremot fokus nu (så länge det varar.)
Min allergi håller sej beskedlig än så länge. Min harmoni håller i sej.

I måndags vägde jag in på 59,2 kg. Jag tog inga mått.
Gick en runda bara på 45 minuter och jobbade kvällen. Det kändes bra!

Tisdag. Sprang 3,7 km. Gick därefter samma runda och sen ytterligare en på 4 km på kvällen. Sjukt duktigt om ni frågar mej.

På onsdagen flyttade min son hem igen. Han kom å svepte in som en virvelvind med en gigantisk tvätthög. Å jag som ALLTID hånat människor som tvättar tvätten åt vuxna söner. Well, han kom åtminstone inte endast för den utan flyttade som sagt hem. Han har tagit ett studieuppehåll å lämnat storstan... för ett tag.
Jag skulle självklart helst sett att han fortsatte sina studier men jag kan inte förneka att jag trivs med "huset fullt." Jag är ju så van vid det.
Nu bor vi fem vuxna här och det enda som är lite trist med det är att bara jag å maken har inkomst... och jag en kraftigt nedsatt sådan.
Pengar har vi inte fett med precis. Men en massa kärlek.
På onsdagen var jag på lönesamtal (fullständigt meningslöst då inga potter är klara att fördela å då alla vet att det kommer handla om skitsummor.)
Jag var hos psykologen... mer givande och jag hann med att gå 45 minuter x 2.
Min bror fyllde år å det är alltid känslosamt.

Torsdag. Fyllde år själv och hade min bästa födelsedag någonsin.
Cissi var här och jag blev uppvaktad med så fina presenter.
Sverige spöade Kanada i hockey och allt var underbart!
Solen sken.
Jag gick 5 km och på kvällen sprang jag å sonen 3,9 km.

På fredan jobbade jag kväll igen. Ihop med lillebror å Marie bland annat.
Hade en bra kväll. Gick bara 30 minuter.

Lördag. Födelsekalas å babyshower med alla barnen.
Underbar dag med sol å grill å fina presenter igen.
Fick en ljuvlig tunika av Dotter nr II och en blus samt en T-shirt fr Kapp Ahl av min stora flicka.
Lycka.

Söndag... idag. Sverige vann hockey VM!!! Hemma i Globen!!!
Fantastisk känsla.
Det har regnat, vilket har varit rätt skönt idag.
Jag har tvättat en massa och lagat käk.
Jag har sprungit 4,7 km (snart klipper jag halvmilen) och blev sjukt trött!
Svimfärdig. Gick samma runda en halvtimma senare med Gottfrid i betydligt behagligare takt.

Summa summarium en fantastisk vecka.
Nästa vecka... 

Jobbar on, fr, sö.
Gottfrid fyller 1 år den 23:e maj och på lördagen (den 25:e) ska vi recensera i Bloggdalas bokcirkel.
Annars har jag inte så mycket mer planerat.

Hur har er vecka varit å hur ser veckan som kommer ut?

Puss/ Asta

Vad provocerar dej?

 

Det pågår ständigt diskussioner om vad som provocerar i bloggar och på facebook.
Bland de lite större elefanterna i bloggvärlden pågår återkommande diskussioner om ansvar... vad som skrivs och vad som förmedlas.
Just nu diskuteras träning. Underbara Clara har börjat träna. Inte för att få en modellkropp eller åla in sej i size zero jeans utan för att bli mer hälsosam.
Starkare.
Lady Dahmer i sin tur tycker att det ändå bidrar till träningshets och utseendefixering och själv har hon slutat skriva om sin träning för att hennes blogg ska vara fri från att framkalla prestationsångest kring utseendet.

Vad provoceras ni av? Å hur tänker ni kring ansvar över vad man bloggar om osv?
Min blogg är min. Den är, i första hand, mitt kryp in där jag är och där jag tycker precis vad jag vill. På ett rakare och mer påstridigt sätt än hur jag är irl.
Sedan är jag jätte tacksam över att så många läser, följer och gillar... absolut.
Men jag kan lixom inte anpassa mej efter det. Förstår ni?
Fick en kommentar för några månader sen där någon anonym gnällde över att jag skrev så mycket "skit om Sverigedemokraterna och tyckte att det var synd för att jag i övrigt kunde vara rätt kul å läsa."
Ja, men jag är ledsen men Sd kommer jag aldrig att hålla mej neutral eller timid mot.
Ansvar?
Tja, nu är jag ju en liten blogg. Jag snittar ungefär 500 läsare om dagen.
Jämförelsevis är det inte stort.
Min påverkan på samhället och opinionen är i stort lika med noll.
Ett visst ansvar tycker jag nog att man har om man är "känd" och i synnerhet om beundrarna är väldigt unga.

Jag har precis börjat springa. Skriver ganska lite om i det i bloggen. Skryter lite mer på facebook. Detta är ingen träningsblogg.
Jag började med att kunna springa typ 200 meter och nu springer jag 4,7 km (å dör nästan på kuppen.)
Försöker ta mej ut å springa 2-3 ggr/ vecka och därtill går jag ju väldigt mycket.
Jag gör inte det för utseendets skull, det är en bonus om jag blir snyggare, jag vill bli starkare. Sundare. Ta hand om min kropp.
Om någon provoceras av det får det va så. Jag drar stl 38-40 i kläder, har rejäla lår å är absolut inte någon size zero tant.
Visst kan man väl som soffpotatis uppleva en viss "hurtighet å duktighet" i mina rader, jag vet för jag är egentligen väldigt lat själv, men det är ju ingenting att dividera om. Människans kropp är GJORD för att arbeta. Motion hjälper vårt hjärta, vår cirkulation, vår syreupptagning, våra leder osv osv och påverkar oss i väldigt hög grad psykiskt.
Sen om man ändå väljer att hänga framför en dator eller tv'n... då gör man det valet men man kan inte säga att de som gör andra val bidrar till kroppsfixeringen så länge det bara handlar om sunda vanor.

Allting kan ju egentligen provocera eller såra.
Jag kan själv bli lite småprovocerad av alla träningsuppdateringar på fejjan.
Särskilt när det är väldigt hurtigt som "tjohoo, äntligen ska jag få träna" eller
"två timmar på spinningcykel, gud vad härligt" men då bläddrar jag bara vidare.
Det finns barnlösa människor som kanske blir sårade av inlägg å bilder på barnen? Singlar som blir ledsna av att se kära par?
De utan någon polare som påminns om sin ensamhet när de ser kramandes väninnor i bloggar?
"Fula" människor som bara ser alla "vackra"?
Osv osv i all oändlighet.
Det är mänskligt att bli provocerad... jag blir det oxå... blir jag tillräckligt provocerad så slutar jag umgås med den personen/ avföljer på fejjan/ slutar läsa bloggen.

Bortsett från rasism, homofobi, djurplågeri och sånt uppenbart trams så provoceras jag bland annat av tvärsäkerhet... människor vars liv är väldigt svart el vitt, jag provoceras att elitism... människor som tror att de är bättre än andra.
Kan bli tokirriterad på folk som (upprepat) kommenterar nedlåtande om främmande människor de möter på gatan, i bussar eller vad det nu må vara.
Att de är feta, fula, har taskig smak eller vad det må vara.
Särskilt när det slår mot redan utsatta grupper.

Vad provocerar dej?
"Lyckas" jag provocera dej nångång?

Puss/ Asta

En underbar dag


Ja, det har jag verkligen. Haft en underbar, underbar dag tillsammans med mina nära å kära och solen som har strålat över Halland.
Vi firade min födelsedag och vi hade lite babyshower för min stora tjeja som snart ska bli mamma.
Alla barnen och min mor var här.

Jag har inte särskilt många bilder på alla barnen samlade men här är dom... och jag dör nästan lite av stolthet... för de är så fina. På in och utsidan.
Från vänster Dotter nr II, sonen, min gravida och sedan Mini.

 

Vi grillade kött, åt en grekisk sallad och potatisklyftor. Solen stekte oss, Gotteman å jag trampade runt i poolen.
Jo jo, vi är flådiga värre och har egen swimmingpool.
Inte så stor men...
Här är hon Asta i egen hög person. Jo, så ser jag ut lite tunnklädd. Bara å gilla läget. Jag tog med bilden för jag ser verkligen ut som jag känner mej... genuint lycklig.

 

Efter maten fikade vi en halvmisslyckad marängtårta. Gott ändå.
Sen åkte gästerna hem och Mini å jag tog en långrunda med Gottfrid.
En perfekt avrundning på en perfekt dag.
Det är stor kärlek i denna bilden tycker jag.

 

Havet låg kav lugnt, vinden var ljummen. Gottfrid var lyckan själv när han badade å hade tjurrusning i sanden.
Å mina små...
Jag kan aldrig se mej mätt på dom.

 

Natti natti säger Asta. Nöjt konstaterar jag att Petra Mede var bästa programledaren någonsin i ESC och att bästa bidraget... Danmark... vann.
Heja Danmark!

Sov gott mina små pärlor!

Puss/ Asta

 

lördag 18 maj 2013

Sanna Lundell negligerar värdet av kunskap.

Inspirerad av min dotters inlägg, men vi har inte riktigt samma läsare.

Sanna Lundell skriver en krönika där hon, på ett mycket märkligt sätt, underminerar värdet av utbildning.
Hon förlöjligar "arga kommentarer" från förskolelärare som vill bli kallade just detta och inte "dagisfröken" och hon ställer sej frågande till varför man i hemtjänsten behöver vara undersköterska när det handlar om något så naturligt som omvårdnad, att vårda med hjärtat.
Jag finner detta resonemang helt befängt!
Så klart att kvinnor och män som läst en lång pedagogisk utbildning på högskolan vill ha cred för det. Så klart att vara undersköterska handlar mer om "att ge med hjärtat."
Vi... och i synnerhet inte en journalist... ska inte underskatta ordens betydelse.
Titlars värde.
Eller är det lika okej med Sanna Lundell om jag som bloggare kallar mej journalist för att jag tycker om att sätta ord på pränt?
Jag menar, ord som ord... eller?

Självklart bör man i alla former av yrken som har med människor att göra en känsla för det.
Inom pedagogiken ett intresse av att lära ut, inom krogbranschen en känsla för service, inom vården en vilja att hjälpa osv.
Intresset för människan är en god början men utbildning är en förutsättning för fortsättningen.

Som undersköterska anställs under somrarna kreti å pleti som "undersköterskor."
Främst inom hemtjänsten kanske men även vi på sjukhusen får våra små juveler.
Rätt ofta läkarstudenter, små teoretiker i dryga 20 års åldern, som säkert har goda studiekunskaper men som knappt sett en naken tant eller matat en tandlös farbror.
Än mindre satt en kateter, tagit ett EKG eller hjälpt någon att tvätta snottelotten.
Inom hemtjänsten är det ofta en salig blandning av människor som inte får plats någon annanstans. Nyanlända svenskar som knappt kan språket, långtidsarbetslösa, ungdomar som läst media osv. Alla är de vikarierande "undersköterskor."
Hade jag varit undersköterska så hade jag tagit det som en förolämpning.
Goda samtal i all ära men en duktig uska hanterar så mycket mer.
Lyftteknik, ergonomi, nutritionskunskap.
De skall kunna avgöra när en sjuksköterska eller läkare skall kontaktas.
Avgöra vilka kontroller som är relevanta på en patient "som inte mår bra."

I media och bland "folk i allmänhet" görs sällan skillnad på en undersköterska och en sjuksköterska. De benämns som "sköterskan."
Vad den egentliga befattningen är spelar inte så stor roll.
Förmodligen förstår de inte skillnaden.
En undersköterska har en gymnasial utbildning alt en kortare vuxenutbildning.
En leg. sjuksköterska har en treårig högskoleutbildning.
Visserligen sysslar vi båda med omvårdnad men från olika håll och på väldigt olika nivåer.
Vi ligger väldigt lika i lön vilket är skrämmande, men vi har helt olika ansvarsnivåer.
Jag tror inte att vi kommer få se en förändring i synen på mitt yrke om inte människor i samhället förstår skillnaden, om inte politiker inser den samma.
Jag har som sjuksköterska en legitimation som jag kan förlora om jag gör fel.
Jag ansvarar för omvårdnaden, jag har ett medicinskt ansvar, jag hanterar svårt sjuka patienter dagligen, potenta läkemedel. Jag är arbetsledare, handledare och patientens knutpunkt mellan olika instanser.

Jag är inte "titelsjuk" för sakens skull.
För att jag tycker det är flott att vara akademiker och det är jag säker på att inte flertalet förskolelärare är heller.
Jag tycker vi ska värna om våra befattningar för att öka värdet och statusen på våra yrken.
Undersköterska är ingenting man ÄR för att man gillar människor.
Sjuksköterska skall inte förväxlas med undersköterska.
En bloggare är en bloggare och inte per automatik en journalist...
eller hur Sanna Lundell?

Puss/ Asta

fredag 17 maj 2013

Att vara tacksam

 

Inspirerad av min fina bloggkollega och vän vill jag skriva ett inlägg om tacksamhet.
Idag... eller ja, klockan är över midnatt så igår... fyllde jag 44 år.
"Hur känns det?" frågar dom som vill vara snälla. "Hur känns det att vara så gammal" frågar dom andra :) och mitt svar är samma...
Alternativet vore mycket värre.
Allt sedan min vän Lena dog inte ens 35 år gammal har jag känt tacksamhet över att få bli äldre, över att ha fått vara med ännu ett år. Även stunder när livet varit ganska svårt.

Jag har en del yngre läsare.
Till er vill jag säga... räds inte medelåldern. Räds inte att fylla 40.
Samma dag... i princip... blir du förvisso mer rynkig, gråhårigare, slappare i hullet, stelare i leder, orolig för malignt melanom... men livet blir oxå så mycket bättre.
Min bästa tid är nu!

Jag brukar vara rädd för att säga att jag är lycklig.
Jag brukar dra lite grann på det där med att erkänna att jag mår väldigt väl.
För att jag i grunden är en människa inställd på katastrofer.
För att jag är mer pessimist än optimist, även om det senare anses lite finare.
Jag är helt enkelt så himla rädd att det ska vända... att nåt hemskt ska hända... i samma ögonblick som jag uttalat orden eller ens tänkt dem.
Men nu gör jag det ändå.
Är lite wild & crazy så här på födelsedagsnatten.
Jag mår bra! Jag känner mej så tillfreds och så tacksam och det har jag gjort ganska länge nu (med mina mått iaf.)
Jag känner att jag står allt stadigare på jorden och att jag är nöjd med det jag har och eftertraktar inte en massa mer.
Inte just nu.
Inte idag.

Jag känner så klart tacksamhet över att vara född i ett av världens absolut tryggaste länder. Jag är tacksam över att ha ett hem, pengar så jag överlever, mat på bordet. Att jag lever i en demokrati. I ett av världens mest jämställda länder (trots allt.)
Jag är tacksam över att få vara kvinna. Över att ha fått bli mamma.
Tacksam över världens finaste barn. Över att ha en man som bryr sej om mej.
Tacksam över det väntade barnbarnet, över världens bästa kollegor, över mitt yrke (trots allt även här.)
Jag är tacksam över mina pärlor till vänner.
Tacksam över att ha båda mina föräldrar i livet å att älska dem. Tacksam över min fina bonusmamma Britt.
Jag är tacksam över att Märta vakar över mej vart jag än går och jag är tacksam över att få dela mitt liv med världens finaste prins.
Å över ER... tänk vd jag är glad över alla er. Som läser, som följer, som tycker att jag har något att säga, som kommenterar!

Jag är tacksam över att få vara frisk. Över att ha kommit igång med träningen.
Jag vill bli ÄNNU starkare, friskare, sundare.
Jag vill ta hand om mej å ge tillbaka till min kropp och det är så skönt att det denna gång inte handlar alls (jo, kanske pyttelite) om utseende och vikt.

För att tjata vidare är jag tacksam över att jag får må bra igen. Över att jag är påväg tillbaka in i arbetslivet och över denna fina dag.
Egentligen kanske den inte skilt sej från många andra födelsedagar, det är nog mitt mående, min känsla som gjort den till min hittills finaste födelsedag.

Sov gott.
Hade jag varit amerikan nu så hade jag skrivit and God bless you, men nu är jag svensk så då avslutar jag med... "Fan så gött att Tre Kronor spöade skiten ur Kanada."
Vilken bragd. Have a safe trip home Canadicks. :)

Puss/ Asta

torsdag 16 maj 2013

Min dag i bilder

Åhhh vilken härlig födelsedag jag har haft idag!
En av de bästa jag kan komma ihåg faktiskt. Kanske den allra bästa?!
Här är lite bilder som sammanfattar dagen å allt fint som jag har fått på stora dagen.

Öppnar Minis paket. På bordet står en kärleksmums hon bakat till mej i form av ett hjärta. Hon är en sån raring.



Jag fick denna fina toppen och två par strumpbyxor av henne.
Har redan toppen i två andra färger å älskar dom.
Från HM om ni blir sugna.



Av den återvända sonen fick jag en bok. Det är lite tradition mellan oss att ge varandra litteratur. Denna var på engelska. Självklart, även om han har pausat utbildningen är han pedagog i hjärtat. Jag är ju rätt usel på engelska, ffa har jag ett lågt självförtroende gällande att tala engelska och sonen menar att bästa sättet att skaffa ett större ordförråd är att läsa.



Sen kom finaste Cissi å fikade kärleksmums å kaffe före jobbet.
Jag blev så himla glad för hennes presenter.
En ring som jag suktat länge efter och en biljett till Badjävlar.
Som jag så gäääärna ville se men inte hade råd med.
Nu ska vi gå på det. Själva. Utan karlar. Ska bli kul.
Jätte kul!



När Cissi dragit iväg så tog jag å Gottfrid en halvmilsrunda i lugn å ro utmed havet.
Det var så varmt å skönt i luften å jag doppade fötterna.
Det var INTE varmt och skönt.



Han är så vacker min prins. Så vacker och så levnadsglad.
Snart är det hans tur att fylla år och ha kalas. :)



Vardagslivet står inte still på bemärkelsedagar.
Kylen ekade tom så jag drog in å storhandlade lite.
Nu är det jobbigt tomt i plånboken men gott om mat i kyl och frys.



Mannen kom hem lagom till middagen var färdig.
Jag fick rosor och choklad.
Sämre kan en flicka ha det.
... Sämre kan en 44 årig kärring ha det oxå.



Efter mat å lite slapp men innan hockeyn drog jag och sonen ut och sprang en runda.
Det var härligt!
Svettig som fan men endorfinerna sprutar.



Nu ska jag fortsätta se matchen.

Puss/ Asta


onsdag 15 maj 2013

Tung dag

 

Bilden: Min pappa, ack så ung... knappt äldre än vad min son är... och lillebror.

Den 15:e maj. Ett speciellt datum. Ett tungt datum, så oxå i år.
Min lillebror fyller år idag, just i år 41.
Jag undrar varje år om det är hans sista.

I över halva sitt liv har han varit missbrukare.
Missbrukare av det mesta. Hasch, amfetamin och alkohol.
Lite vad han får tag på kan man säga.
Likt katten har han överlevt så många gånger när han kunde varit död.
Så mycket tokigt.
Han har druckit handsprit. Han har injicerat kaktussaft så hela armen höll på att gå i nekros på honom. Han har varit jagad av skummisar. Utsatt för mordbrand.
Han fick ett aortaanevrysm, dvs ett bråck på stora kroppspulsådern och överlevde en svår operation.
Likt kattens nio liv... men en dag tar väl även de slut tänker jag.
Jag har väntat. Fasat. I så många år att jag tappat räkningen på vad som komma skall. På att få det där samtalet.
För något halvår sedan ringde en kvinna mej kring midnatt och presenterade sej som polis i Göteborg.
"Nu" tänkte jag. "Nu kommer det."
Men då hade han bara ställt till oreda.

Jag har inte sett min bror på ett halvt liv. Det är nog snart 20 år sedan.
Då... en gång, var det tillslut ett ställningstagande att min familj och min egen sinnesfrid kom före honom. Det var ett ställningstagande mot drogerna.
"Jag vill inte ha dej i mitt liv så länge du missbrukar med allt vad det innebär, med allt du blir då."
Nu... nu är vi väl lite rädda för att ses både han å jag.
Vi har blivit fast i två skytteläger. På varsin sida vallgraven.
Å ändå vet jag, att det när som helst kan vara för sent.
Ibland ringer han.
Inte ofta, men vart annat år kanske.
Ibland är han hånfull, fördömande, hatande.
Andra gånger sentimental och sorgsen. Då gråter vi både han å jag.
Mumlar kärleksbetygelser till varandra.
Om att älska, om att alltid älska.
Om att blod är tjockt, att vi alltid kommer vara syskon.

Ganska nyligen ringde mamma mej.
Sa att min bror fått en diagnos.
Bortom drogmissbruket.
Att han hade sk högfungerande autism.
Jag vet inte mycket om sådana sjukdomar, jag har svårt att få det att gå ihop med mina minnesbilder av honom som barn.
Men trots att han var solig och populär var han VÄLDIGT mammabunden, han fick utbrott när han inte fick som han ville.
Gråtattacker som liten. Vredesutbrott där han slog sönder skåpsluckor och annat som 12-13 åring. Före drogerna.
Vi tolkade det som att han var bortskämd. Alla sa det, att mamma daltade så med honom.
Kanske var det ändå nåt redan då. Autism är man ju född med.
På nåt sätt gjorde hans diagnos mej så ledsen.
Ovanpå allt annat med honom. En diagnos han inte alls kunde rå över.
Än mindre ett val med drogerna.
Att han aldrig haft en chans till att fatta bra beslut.
Å att så många... alla utom mamma... undan för undan valt bort honom ur sina liv.
Om vi vetat?
Hade det gjort skillnad?
Hade allt han ställde till med i haschdimmorna varit lättare att stå ut med?
Tja, det känns ju... i en efterkonstruktion i alla fall... onekligen så.

Min lillebror.
Lintotten. Den glada. Som älskade mamma så. Som var allas favorit.
Jag minns honom. Jag minns den han var.
Jag minns när han cyklade snabbast av alla. När han kastade sej från tak.
Jag minns när han köpte sin första egna LP skiva. Alhaville.
"Forever young, I want to be forever young. But do you really want to live forever. Forever young."
Jag minns med vilken ömhet han bar runt på min äldsta dotter när hon var liten.
Han då i början av sitt missbruk. 14-15 år. Hur han kom till mej om kvällarna och vi åt smågodis medan han satt med babyn i sin famn.
Jag minns min lillebror.

Å jag saknar honom. Trots att han är en annan idag. Trots att min lillebror inte längre finns i den bemärkelsen.
Kärleken är evig.
Forever.
Grattis på 41 års dagen.

Puss/ Asta

En bra dag trots allt.

Idag har jag haft en bra dag... trots att det är ett jobbigt datum... återkommer till det i senare inlägg.
Det har varit fint väder, äntligen lite sommartemperaturer, och jag har varit ledig.

Jag var på jobbet ändå. På lönesamtal, vilket är tämligen meningslöst när inga siffror eller pengar ändå inte är klara och man inte kan förhandla sin lön i alla fall.
Well, well... jag skulle ändå till grannstan till psykologen så det blev som en extra liten utflykt.
Å när jag väl var där (på jobbet alltså) träffade jag min kollega och vän Mi och fick födelsedagspresent som jag helt fräckt öppnade i förväg.
Hon är en toppenvän på alla vis min Mi, men ibland lite för generös för sitt eget bästa. ALLT detta fick jag.

Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten, är värdelös på att fota in i speglar, vet inte hur andra gör för att få till bilderna. Ignorera mina märkliga miner.
Först ut ett linne från Kapp Ahl. Enkelt och jätte sött.



Å så denna fina sjalen som jag suktat efter länge.
Oxå från Kapp Ahl.



Å så fick jag cash (som om presenterna inte var nog) och köpte det här härliga linnet på HM i dubbelt skrynkligt tyg. Oxå enkelt och kanonsnyggt sen när man fått lite färg.
(Nej, jag är inte svettig i pannan, det ser bara så ut.)



Hos psykologen var det bra. Hon är en oerhört klok kvinna.
Alla människor borde regelbundet gå i terapi.
Jag fick en läxa som jag håller för mej själv.
Men i mitten av juni får vi se hur jag klarat av den.

Sen har sonen flyttat hem igen.
Han har tagit studieuppehåll i sin utbildning och kommer att bo hemma ett tag.
Det är rätt ofrivilligt för hans del att lämna sin bostad i centrala Göteborg för att flytta in i sitt pojkrum i lilla småstaden igen.
Själv så hade jag väl helst sett att han inte tagit studieuppehåll utan fortsatt framåt i livet men självklart är det viktigaste att han mår bra och självklart är alla mina barn välkomna hem igen den dagen det behövs.

En bra dag. Den 15:e maj. Trots allt.

Puss/ Asta