tisdag 16 april 2013

Jag har sagt det förut...

 

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen.
Med handen på hjärtat, lovar jag härmed eder att (verkligen försöka) bli en bättre bästa kompis till mej själv!
Japp.
Det är helt orimligt att vara så urbota taskig rent av som jag kan vara mot mej själv.
Så förminskande.
Så hånfull.
Så nonchalant.
Me, my self and I är ju faktiskt den närmsta relation jag har.
Å jag måste verkligen stå ut med mej själv tills döden skiljer mej åt.

I mitt huvud hinner jag säkert att tala hånfullt till mej själv hundra gånger om dagen. För saker jag är, inte är, gör och inte gör.
För sånt jag inte vågar, för saker jag inte klarar av osv osv.
Ni kanske tycker det låter mycket med hundra elaka tankar om dagen?
Tyvärr är det nog vanligare än man kunde önska.
Fundera själv över hur ofta du låter den där tanken om rynkor, valkar, häng, ålder, oförmåga, bristande tålamod, sviktande mod osv slinka igenom.
FÖR ofta törs jag säga.
Så är det i alla fall för mej. Eller har varit, nu ska det bli annorlunda.

Tanken började gro när jag vägde mej här om veckan.
Eller sekunderna innan jag klev upp på vågen.
"Om jag gått upp i vikt så fan med."
Nu blev det ett oförklarligt minus på 1 kg. Och istället kände jag mej som King of the world. "Yes! Vad bra jag är" lixom.
Ett enstaka sketet jävla kilo skilde mej alltså från att vara värdelös till att vara lyckosam.
Vilken annan vän (eller ovän för den delen) skulle jag betraktat på det viset???
Det är ju helt... helt orimligt.

Min kropp är så jäkla bra!
Jag är frisk (vad jag vet) från allvarliga sjukdomar.
Jag blir nästan aldrig sjuk i banala saker heller.
Jag har burit och fött fyra fantastiska människor.
Mina bröst har gett dem mat i sammanlagt dryga två år.
Min kropp är normalviktig.
Den har aldrig gått sönder.
Den tar mej varje dag från punkt A till punkt B.
Min kropp är stark nog att tillåta mej ha det bästa jag vet i livet... stora rejäla hundar.
Jag har rökt i... ja säkert 25 år. Jag har ätit en massa skräpmat.
Å den är ändå frisk.
Bortsett från astman så krånglar den väldigt sällan.
Den är... banne mej... värd lite creed för allt detta! 


Jag vill bli starkare.
(Ja, jag erkänner att jag vill bli mer slimmad och snyggare men...)
Jag vill ge tillbaka.
Orka springa. Orka lyfta.
Orka många år till med allt som jag tycker är härligt. Hundar å barnbarn.
Jag tänker ju jätte mycket på det här med att Gottfrid ska bli "rätt" musklad för att skona leder och bära honom genom ett långt liv.
Det samma gäller mej!
Borde gälla mej!

Så jag ska verkligen försöka att komma igång med att jogga.
Kommer det inte att gå när gräspollen slår till med full kraft så ska jag inte slå på mej själv för det utan fortsätta ett sunt liv på något annat sätt.

Å jag ska sluta se på mej själv som svag. Som dum. Som klen. Som harig.
Varje gång en sån tanke dyker upp (för det kommer den ju att göra) ska jag strängt säga till mej att "lägga av."
Kom igen, jag har fostrat fyra av världens finaste människor... då är man knappast helt blåst!

Nu tar jag mej själv i handen. Unnar mej ett litet glas rödvin och tänker att "fan, vad jag är BRA som powerwalkat hårt (med lufs) 45 minuter x 2 idag trots förkylning."
Fantastiskt bra till och med.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Ja, du ÄR jättebra! På alla de vis. / Hot och pepp. ;) Kramar och godnatt!

    SvaraRadera
  2. Japp!!! Det ÄR fantastiskt och bra! Och man skall vara snäll!!! Alltid. För man tjänar INGENTING på att vara elak mot sig själv. Alls. Braaaaaaa A!!!

    Kramar

    SvaraRadera
  3. Crosstrainer? Skall ju vara bra...

    SvaraRadera
  4. Grymt bra!!!
    Kram Elin

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare