onsdag 3 april 2013

Å där tog det stopp

 

Ikväll är jag trött!!!
Trots att jag har haft en supertrevlig dag så är jag skittrött.
Å inte på det där normala sömniga sättet utan så att det kryper på insidan, så att varje ljud, varje fråga, varje tanke skär genom kroppen på samma sätt som när en krita dras för hårt mot svarta tavlan eller bestick mot porslin.
Så där så jag känner min puls slå i halskärlen. Dunk, dunk, dunk... 100 slag per minut.
Det är inte bara arbete och negativ stress som gör mej utmattad, det är även trevligheter. För stor dos av sociala sammanhang.

Pappsen och hans fru har varit å hälsat på. Å nej, det är inte mina näshår ni ser överst i högra hörnet, jag vet inte riktigt vad det är.
Det var jättemysigt.
De tog vägen om GeKås först för min bonusmor är ungefär lika tokig i att shoppa som jag är så det är klart hon tar chansen. Imponerande att hon lyckas få med pappa varje gång.
Så på förmiddagen låg jag länge å myste med Gottepojken och sedan drog jag en snabb städrajd. Dammsög och vaskade av golven, fräschade upp toan, plockade en bärkasse skit på tomten. Ni vet, sånt man gör innan man får gäster.

Pappa (som är snickare i grunden) hade gjort en trädgårdsmöbel till oss.
Ett sånt där stort bord med fasta bänkar som man ser på rastplatser.
Jättefint.
Det ska bli helgens projekt. Att lasera det.
Han har även gjort en jättefin vagga till barnbarnsbarnet som kommer i juni.
Gedigen... ett riktigt hantverk... med hjärta på gaveln.
Den ska gå i generationer den här vaggan. Till alla mina kommande barnbarn och barnbarnsbarn.
Den hade han oxå med, så nu står den här å väntar på dottern.

Vi fikade. Satt i det soliga men ganska kalla aprilvädret.
Sen lagade jag lite käk och vi fikade i omgångar.
Det var verkligen jättemysigt.
Jag känner hur mycket jag saknar dem när jag ser dem, hur roligt vi har ihop.

När de åkte hade vi bara en kvart på oss att ställa om till hundkursen.
Idag var näst sista gången och vi tränade inkallningar.
De flesta övningarna gick bra, särskilt de med lite fart i och jag var som vanligt så stolt över min pojk.
Vi är ett sånt härligt litet gäng.
Bara tre deltagare och "fröken."
Man hinner bli ganska tajta och det är vemodigt att det närmar sej slutet.
Men vi ska absolut gå fler kurser för Fröken Jessica
För att hon är så duktig. Å för att vi tycker att det är så jäkla skoj.

Det var när jag kom hem som all ork och all energi bara rann av mej.
Som lusten och glädjen ersattes med de här ångestpåslagen.
Jag ska arbetsträna hela pass både i morgon och på fredag hade jag tänkt, men jag får se hur jag orkar.
Sen ska jag till läkaren igen på måndag och det ska bli så skönt med en koll.
Är det normalt att känna så här?
Ska jag må så här?
Ska jag öka eller bör jag backa?
Jag vet helt enkelt inte, jag förlitar mej åter igen på professionen.

Hoppas att ni har det bra idag.

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Det är helt normalt att känna så vid en utmattning. (För vad jag förstått är det du har...) Jag har själv gått igenom en utmattning och känner fortfarande av den efter två år.

    Vila tills du återhämtat dig. Ha sen koll på hur lång tid den återhämtningen tar. Tar det flera dygn - backa och ta det lugnare. Mår du bättre imorgon igen - då vet du att du är på bättringsvägen. Hur har du sovit i natt? Att sova hela natten efter en stressig dag är ett mycket gott tecken.

    Lycka till!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare