Trött är nog dessvärre mer än trött

 

Då har jag arbetstränat två pass.
Jag vet inte vad jag ska säga...

Mina kollegor är verkligen världens gulligaste.
Jag lullar runt på jobbet utan nåt annat ansvar än att jag faktiskt har min legitimation. Gör lite stödinsatser. Matar en patient, hämtar medicin för en kollega, vakar över en orolig tant, kollar mina mail.
Inget betungande alls. Inga krav.

Men igår kväll när jag kom hem märkte jag av en helt befängd trötthet.
Typ som om jag jobbat ett dubbelpass.
Jag sov oroligt. Drömde mycket, vaknade av svettningar, av att jag dreglat ner hela kudden (mycket obehaglig information nu.)

Idag...
Jag märkte under promenaden med Gottfrid att jag fick bröstsmärtor igen.
De kom från ingenstans. Utan att jag ansträngt mej särskilt hårt fysiskt och utan att jag var orolig.
Bröstsmärtor hade jag frekvent sista tiden jag jobbade och ingenting under sjukskrivningen.
Arbetspasset gick bra, bortsett att jag kände att jag hade för LITE att göra och att det skapade en vilsenhet hos mej.
När jag skulle hem klarade jag inte av att ha ljudet på på radion.
Kom lagom till hockeyn... det är kvartsfinal och en jätte viktig match. Å hockey är som sagt ett av mina största intressen, men jag orkade inte hålla koncentrationen.
Prövade att gå ut å gå en snabb halvtimmesrunda med hunden mitt i och kom hem när sudden death började.
Men det gick inte alls.
Koncentrationen var noll. Istället stegrades pulsen på ett mycket obehagligt sätt till reportrarnas ettriga stämmor och de flaschiga bilderna av hockeyn.
Så jag gick till er istället.

Jag känner mej... skör... på ett otäckt sätt igen.
Jag har tänkt oerhört mycket på den här 13 åriga flickan som slängde sej framför tåget efter att ha blivit utnyttjad av en 44 årig nätpedofil.
Det är hemskt... men det fäster på ett sätt som inte känns sunt.
Jag har läst mycket om det i tidningarna.
Hur hon vädjat till förövaren att inte släppa bilderna som han hotade om.
Sagt att hon var rädd, att hon tänkte ta livet av sej.
Men det ASET struntade väl i det.

Jag kan inte förklara, det väcker så mycket.
I och med min egen sexuella utsatthet i den åldern så kan jag känna hennes förtvivlan, hennes skräck. Man är bannemej inte stor när man är 13 år.
Man har inte så vansinnigt mycket tillförsikt och perspektiv att luta sej emot.
Det rubbat min värld.
Det rubbar min nyvunna tro på Gud.
Men HUR kan det få hända?
Hur ska en liten tunn söt flicka alldeles ibörjan av sitt liv få känna en sån förtvivlan att hennes enda utväg blir ett dundrande tåg.

Jag är så ohyggligt trött ikväll.
Nedstämd, ledsen, orolig över vart fan jag är på väg.
Är jag inte redo?
När fan blir jag redo då?
Eller blir allt bättre bara jag får krypa in i Gottfrids famn och sova bort ett par timmar?
Den som lever får se. Men det är dåliga tecken. Mycket dåligt.

Trött på att vara en sköris. Letar desperat efter min harmoni.
Den må vara lite luggsliten men jag har haft den länge så hittar du den kan du väl vara schysst å lämna tillbaka den,

Säger Go natt då. Lite stukad.

Puss/ Asta