Psykologi, rätt å slätt

Jag kan av någon outgrundlig anledning inte svara på kommentarerna ang städinlägget nu. Det blir bara error från Google. Säkert Reinfeldt som inte vill att jag ska sprida mer sossepropaganda :) Skall försöka återkomma till det där å svara er, är så glad över att ni tyckt till i frågan.

Såg på Skavland i kväll. En gubbe som skriver psykologiböcker var där å pratade.
Det hade säkert kunnat bli mer intressant om han var mer intressant, jag tänkte mest på att han var arrogant.
Men han talade våra olika sätt att tänka, det snabba... intuitiva  och det långsamma mer eftertänksamma.

Många människor säger sej lita på sin intuition. På sin magkänsla, följa sitt hjärta eller hur man väljer att uttrycka det.
Jag säger det själv... upplever själv att jag har en mycket stark intuition.
Men vad ÄR egentligen intuition?
Ja, för mej är det den samlade livserfarenheten, allt jag lärt, känt, upplevt som kokas ihop till en känsla. Ett intresse av att försöka förstå människors psykologi och varför de handlar och agerar som de gör.
Jag kan... i ett rum fullt av folk... känna av spänningar.
Vilka som egentligen inte tycker om varandra, vilka som spelar lyckliga, om några har en hemlig förälskelse, om någon vänstrar osv.
Det är inget magiskt, inget hokuspokus, det är min blick och all min hjärnas tidigare information.

Problemet är bara att ibland har jag fel.
För hur mycket jag än tycker om att studera andra människor, och mycket livserfarenhet jag än har, så är den begränsad. Det är allas.
Min intuition... känslan i magen... styrs oxå av andra saker.
Förhoppningar, drömmar men kanske framför allt rädsla.

Rädslan att misslyckas eller att såras eller att göra bort oss eller något annat otrevligt sätter ibland käppar i hjulet för oss.
Får oss att backa... och dessutom med magkänslan som alibi.
"Det kändes inte riktigt rätt i magen" kan vi säga.
Å tro på.
När det egentligen handlar om någonting annat.

Författaren hos Skavland sa något jag hört många gånger förr när det gäller psykologi.
Detta att "man kan inte välja att vara en lycklig person."
Huruvida du blir lycklig beror i hög grad på dina föräldrar, dina gener, din uppväxt.
Du kan välja att göra smarta val, framgångsrika val. Du kan välja att arbeta med dej själv, gå i terapi osv men den där "lyckliga peronligheten" den har du eller har inte.
Jag har den inte.
Mina föräldrar var inte särskilt lyckliga, min barndom var "så där" och mina gener gapflabbar inte precis.
Jag är en grubblare, en filosof.
Jag tänker å ena tiden alltid på glaset som halvtomt, men har å andra sidan ett obotligt "hopp" om att allting kommer att lösa sej, allt kommer att bli bra till slut. Hey, jag har snart varit gift i 25 år! Bara en sån sak.
Då är man uthållig.
Men den där bekymmerslösa människan kommer jag aldrig att bli.
På gott å ont.
Jag avundas dem. Avundas människor som inte oroar sej för någonting, vars värsta problem är varför inte äppleträdet på tomten ser ut att ta sej.
Min make kan säga saker som "Nej, jag orkar inte tänka på det idag, jag får ta det imorgon" om RIKTIGA problem och så gör han precis så.
Jag... jag ältar å ältar å ältar och det finns ingen avstängningsknapp för det.
Det sinnesläget göder min intuition men gör knappast mitt liv enklare.

Hur har du det med intuitionen? Litar du på den?

Puss/ Asta