När kärlek tar slut

Jag vet inte när jag började tycka att du var fånig första gången.
Jag vet inte varför den känslan bet sej kvar. Inte alltid men upprepat och allt för ofta.
Det kändes bara en dag som att jag har hört allt det här förut, sätt allt det där så många gånger innan. Du försöker bara att packa om dem så att det ska verka nytt, se ut som du ansträngt dej.
När du i själva verket inte ansträngt dej ett jävla dugg.

"Jag vill dej väl" säger du. Ja, du till och med lovar mej framgång.
Men du är typen som ger med ena handen och som samtidigt tar tillbaka med den andra.
Jag duger inte för dej. Det är hela tiden nåt fel på mej. Nåt som måste åtgärdas.
Om jag bara kunde bli lite smalare, lite yngre, lite mer välklädd, andas lite mer exklusivitet.
Å du ska hjälpa mej säger du. Men du skiter i mej. Föraktar mej.

Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att jag föraktar dej.
Men jag tycker du är utan djup, utan spänning.
Jag kommer på mej själv med att hellre göra annat än att vara med dej.
Hundpromenader, litteratur, blogga.
Jag kan verkligen fullkomligt ignorera dej.
Och du, du väntar tyst å trotsigt ut mej, tror att jag ska komma tillbaka igen.

Men vet du, denna gången tror jag inte att jag gör det.
Denna gången är din dragningskraft på mej verkligen över.
Jag tycker bara du blivit sunkig. Tunn. Du har tappat glansen.
Det är inte det att jag har nån annan, inte ens på gång.
Jag har inte hittat någon som intresserar mej.
Kanske gör jag det senare. Kanske inte.
Hur som helst så kommer jag klara mej bara finfint utan dina pretentiösa råd.
Kanske tar jag till mej någon annan på lust.
Bara för en gång.
Inget återkommande, inga förpliktelser. Jag känner mej klar med det nu.

Jag tror du klarar dej utmärkt utan mej. Trots allt är det jag som har förändrats och inte du, och det fanns ju en tid när jag tyckte att du var underbar, när jag längtade efter att du skulle komma till mej.

Sååå...
Här slutar vår gemensamma stig tidningen Amelia. Tack för de år som varit.
Lycka till i framtiden.

Puss/ Asta