lördag 16 mars 2013

Jo, du Kerstin. Nog är det så.

"Det man KAN göra åt sina gamla synder är att ta ansvar för dem och lära för framtida beslut. Det tror jag att du har gjort" skrev Kerstin till mej.
Ja, så är det absolut.
Jag har tagit lärdom, jag har arbetat med min skuld genom timmar å åter timmar av terapi, jag har bett om ursäkt och verkligen menat det.
Jag vill understryka det!
Min barndoms synder å ryggradslöshet har jag försökt förstå, försökt att förlåta och det har förmodligen gjort mej delvis till den "Pk-kärring" jag är idag.
Jag överkompenserar.
Jag måste reagera på orättvisor. Jag måste stå upp och säga ifrån. Jämt.

Men mitt inlägg väcker även andra tankar när jag läser det så här utifrån.
Medan jag skrev det kände jag skam. När jag senare läser det kan jag tycka att jag gett den där lilla Asta så mycket skit för saker som vuxenvärlden borde ha tagit ansvar för och hjälpt mej med. Hjälpt oss alla med.

Jag förflyttas bakåt i tiden. Till när jag var den där "mobbaren."
När jag slog, hånade å skrämde de där tjejerna. Sällan helt själv... så tuff var jag nog inte.
Men med de populära killarna och tjejernas hurrarop bakom.
Deras... för en kort stund... beundrande blickar, deras klappar på axeln.
Jag kan inte minnas att lärarna någonsin talade med oss om detta.
Varken med de utsatta tjejerna eller oss som mobbade.
Ingen frågade i alla fall mej hur jag mådde. Varför jag gjorde så där.
Jag var ett barn. På många sätt övergiven av vuxenvärlden.
En pappa som gett sej av, en mamma som inte förmådde älska fler barn än min lillebror.
Jag hade nyckel om halsen. Var ensam jätte mycket. Fick ta stort ansvar över min bror och hade få kompisar.
Ingen såg dem som fick stryk... vad jag vet.
Ingen såg mej.

Den 10:e september 2003 knivhöggs Anna Lindh svårt på Nk i Stockholm av Mijailo Mijailovic och hon avlider senare av sina skador.
Mijailovic har hela sitt liv reagerat med våldsamheter och aggressivitet och just en sådan omgivning. På misshandel å otrygghet. På utanförskap.
Mijailovic mamma har gång på gång, allt mer desperat sökt hjälp för sin son.
Först inom barn och ungdomspsykiatrin, sedan på vuxenpsyk.
Några dagar innan mordet vädjade hon förgäves sista gången.
Sen... den 10:e september 2003... var katastrofen ett faktum.
Två barn hade förlorat sin mamma, en make sin hustru, föräldrar sin dotter, Sverige sin utrikesminister och förmodade första kvinnliga stadsminister. 
Mijailo Mijailovic avtjänar nu ett långt fängelsestraff utan särskilt mycket av det kriminalVÅRDEN faktiskt utlovar till namnet.
Mördaren själv avtjänar ett straff med rätta (men som varken kommer att göra honom friskare el mindre farlig), hans mamma avtjänar ett annat slags livstidsstraff.
Men samhället. Alla dessa myndigheter och vårdinstanser som svek under vägen en ung utsatt pojke... på dem faller ingen skugga.

Same same but different. Helt olika nivåer men ändå någonstans samma essens.

Puss/ Asta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare