lördag 23 mars 2013

Det fria valet

 

Jag minns när jag var liten.
(På den tiden förstår ni flickor och pojkar så fanns det bara två tv kanaler.
1:an och 2:an. Barnprogram en gång om dagen. Tecknat så sällan att vi svältfödda barn tyckte om att se inledningen på "Anslagstavlan" som eg var ett informationsprogram för vuxna men som inleddes med nåt tecknat intro
.)
Hur som helst, jag minns när jag var liten och tittade på det numera lika beryktade som kultförklarade barnprogrammet "Vilse i pannkakan."
Där var det någon som ropade "Vilja. Vilja. Ho ho Vilja, vilja var är du?" En mörk och dov röst svarade " Vilja. Ha! Din vilja sitter ute i skogen." 

Det där gjorde stort intryck på mej som barn. (Jo, jag vet... ko koo.)
Å jag funderade redan då rätt mycket på begrepp som val och att välja.
Att välja vem man vill vara. Det fria valet. Alla kan bara de vill.
Ja, ni vet.
En liten filosof redan på den tiden.

Jag funderar på sånt där rätt så mycket ännu. På min vilja. Mina val.
På mina barns val. Mina föräldrars. Okända människors.
Varför livet blir som de blir. Varför vi gör de val vi gör.

Ni som läst inlägget under från dagens datum i fjol eller ni som följt mej en längre tid vet att jag hamnade i mitt liv av en slump.
Jag växte upp i en förort med en ensamstående ung mamma och en lillebror.
Jag var som barn den drömmande, den filosoferande, den ängsliga, den flickiga, den försiktiga och rädda.
Min lillebror var den kavata. Solskenpojken. Han som lärde sej cykla bara genom att sätta sej på cykeln i en nedförsbacke. Den som hade kompisar, som var modig, som var duktig i skolan.
Jag var den som från början trasslade till det för mej.
Som skolkade. Som berusade mej. Som gjorde uppror. Som drog till mej socialtanternas uppmärksamhet.
Den som vuxna människor skakade på huvudet åt och som alla tog för givet att det skulle gå åt fanders för. Inte minst jag själv.

Istället så lyckades jag, genom från början slumpmässiga val, ta en annan väg i livet.
Medan min bror... han som mamma trodde skulle bli nåt stort, allra minst läkare... började missbruka, ådrog sej psykisk sjukdom, förstörde sina möjligheter till ett värdigt liv.
Vilka valde?
Varken han eller jag. Det är jag övertygad om. Det bara... blev.

Det fria valet. Det finns inte.
Via arv, gener, uppväxt och en egen personlighet har vi fått en mall, en kompass och en karta som jag inte vet om det är möjligt att vika av ifrån.
Vi föds och utvecklar styrkor och svagheter.
Inom samma syskonskara finns barn med liknande uppväxtvillkor som ändå upplever sin barndom helt olika därför att de har olika resurser. 

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Hmmmm - mycket intressant. Faktiskt. För det fick mig att fundera. Mycket. *ler* Jag tycker det du skriver är rätt och jag kan absolut sätta mig in i det. Ändå håller jag inte med. Alls. (Eller i alla fall inte alls lite) För jag tror på viljan. Jag tror att man har ett val - i det stora eller lilla - och att det handlar om helt andra saker än det du är inne på.

    För visst handlar livet mycket om slumpen. Det att vi föds just här och nu. Att vi föds i ett modernt västland och inte mitt under flammande hungersnöd i Darfurområdet. Det är enbart en lycklig slump som gör att jag är jag. Född här och nu. Vilka föräldrar, och därmed gener vi ärver, vi föds med kan vi inte heller påverka. Det är som det är. Vilka personligheter vi har, vad vi begåvats med kan föga påverkas. MEN. Sedan har vi ett val. Vi kan påverka vår egen syn på livet. Vad vi gör av det vi har. Hur vi ställer oss till det vi fått eller inte fått. Om vi gör oss till offer eller inte. DET kan vi styra. Vissa gör det med enorm svårighet - andra med lätthet. Där kommer våra olika personligheter in. MEN. Vi kan. *ler*

    Ber om ursäkt för lååååååång kommentar!

    Kramar i mängd

    SvaraRadera
  2. Håller med... mycket intressant! Som du vet så tror jag mycket på det sociala arvet. Och som blivande mamma tänker jag JÄTTE MYCKET på det där... vad kan jag påverka? Vilka mönster kan jag bryta? Vilka traditioner vill jag inte föra vidare... men KAN jag ens bestämma det? Eller är vissa saker bara menade att bli, utan att jag kan göra ett skit åt det? Kan jag bli den mamma som jag VILL vara eller kommer jag att bli den mamma som jag KAN vara? Jätte svåra frågor, som jag febrilt söker svar på. Jag tror inte på att vi lever i ett jämställt samhälle där alla kan få det liv de VILL ha. Förutsättningar och socialt arv styr oss väldigt mycket. Jag håller med! Men jag håller även med föregående talare. Jag tror även mycket på den fria viljan. Kanske att jag är lite mer liberal än du där... När man diskuterar svåra frågor som missbruk, hemlöshet, kriminalitet... så märker man att du är lite mer av tron på att vissa saker inte går att påverka. Men jag tror på att det finns ett val. Att vi genom livet ställs inför en mängd olika välgskäl, där vi måste försöka att välja rätt. Tar vi fel väg, gång på gång, så kommer det att få konsekvenser... och då kan vi inte så där och säga "det var inte mitt fel, jag hade inget val". Nej jag tror inte på att man väljer att missbuka! Eller att sova på gatan! Eller att leva i utanförskap och kriminalitet! Jag tror ingen har stått där framför det första vägskälet och sett en sådan framtid för sig själv. Men vi är inga robotar. Som humanist tror jag på den egna viljan och det egna ansvaret. Men visst har du rätt i att en del av livets händelsr är bara ren tur och vi kan alla hamna i olycka! ALLA!

    Många kramar!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare