Den första måndagen

 

Det är måndag.
Mitt livs första måndag utan en mormor i livet.
Så mycket man tar för givet, så mycket man aldrig lär sej...
En bortskämd känsla av att den som alltid funnits för en alltid ska fortsätta göra det.

Så mycket ansvar att axla. Att vara äldst. För även om mamma fortfarande finns så är det så.
Den som har ansvar. Den som ska vara starkast, samlande, "där."
En märklig... tung och ansvarskrävande känsla... som jag inte räknat med.
Det finns så mycket problem i familjen. Massor. Massor. Massor.
Så många som är så trasiga.
Skit med.

Å ändå.
Livet går vidare.
Jag har unnat mej en lugn morgon och förmiddag.
Druckit flera muggar kaffe.
Solen skiner, luften är kall men klar och altandörren står öppen och släpper in den.
Gottfrid påtar i trädgården. Gräver i gräsmattan. Fåglarna kvittrar som om de tagit amfetamin eller nåt.

Jag har gått ner 2 kg i vikt denna veckan. Väl mycket faktiskt men jag har varit tuff oxå.
Jag har lätt för "antingen eller"... att käka sanslöst med onyttigheter eller att vara vääääldigt spartansk och hård mot mej själv. Mellantinget är svårare.
Så brukar jag ju inte orka dieterna någon längre tid heller utan faller tillbaka.
Men just idag ger jag mej själv en klapp på axeln.
Jag ska belöna mej själv med nåt fint i två steg. Något jag vill ha när jag nåt 60 kg.
Nåt mer när jag nåt 57 kg. Om jag kommer dit, andra målet känns skit samma.

Hoppas ni har en fin måndag mina vänner. Var rädda om er.

Puss/ Asta