Dagen är verkligen piss!
Ni vet en sån där dag när man undrar om det egentligen finns någon mening överhuvudtaget! När den där boktiteln, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" känns jävligt träffande.
Jag är inte ledsen egentligen. (Jo det är jag kanske, bakom alltihop.) Jag är mer... trött. Så in i dödens trött!
Jag känner mej som ett stort fult pms monster utan att ha pms.
Hunden är odräglig, vädret är jävligt, ekonomin äter sönder mej, huvudvärken går aldrig över, hjärtrusningen sitter där det sitter osv.
Stekte pannkakor och värmde ärtsoppa till familjen, efter ett mindre tjafs som jag normalt skulle ryckt på axlarna åt så blev det bara too much.
Jag gick upp å la mej en stund.
Å väl där, i dunklet, i tystnaden funderade jag över...
Vem skulle jag ha varit om jag bara haft lite jävla stöd i livet?
Om det fanns någon jag kunde luta mej mot, vara liten inför.
Någon som kunde ta över rodret, styra upp, låta mej sitta på däck med benen över kanten.
Någon som omslöt mej, som lovade att allt kommer att bli bra.
Om det fanns nån där, som inte ständigt förlitade sej på att jag skulle städa, laga mat, fixa, släta över, orka. Som gjorde det för mej.
Vem skulle jag ha varit om jag fått en annan grundtrygghet med mej från start?
Om jag varit älskad, omhuldad, uppmuntrad?
Ovillkorligt och alltid.
Vem skulle jag ha blivit då?
Och varför... varför i hela Hälsingland... är det så svårt att vara människa trots att jag är snart 44 år.
Varför är det en sån kamp... ännu... med allt från ekonomi till mod.
Varför kan jag inte bara bestämma mej? Spotta i nävarna och ge mej fan på att "nu är det bra, nu räcker det med undergångstankar och tillkortakommanden."
Jag ÄR en duktig sjuksköterska. Jag vet att jag kan.
Å jag HAR tur att ha världens bästa kollegor, att vara omtyckt och stöttad.
Jag arbetstränar bara... några ynka timmar... utan krav och press och vips så är jag tillbaka på ruta ett?!
Varför kan jag inte bara... lägga av!
Puss/ Asta
hjärtat då... känner med dig, det var en av andledningarna att jag lämnade j till slut... Det fanns ingen som tog emot mig när jag föll och då brände jag ut kram
SvaraRaderaMmmm. Det ligger en del sanning å gnager där ja. Kram
RaderaSkickar dig en stor kram!<3
SvaraRaderaStarkt inlägg, blev riktigt rörd av att läsa det. Skickar en virtuell kram
SvaraRaderaTack :) Tar emot den där kramen å sänder den tillbaka.
RaderaMen du, det låter inte bra det där. Det låter inte som att du är påväg tillbaka, uppåt, in i arbete? Det låter som du fortfarande är ganska mitt i en utmattningsdepression. Förlåt att jag uttalar mig så här över nätet och utan nån kompetens... Men jag tycker du ska ta det på allvar och prata med din läkare! Du kommer ju fixa det här, men det kanske är för snart, för tidigt?
SvaraRaderaSkickar styrketankar till dig och stämmer också upp i lite förbannelse över livets orättvisor!
Kramar Elin
Tack Elin och jag är rädd för att du har rätt. Att det är för tidigt.
RaderaKramarna värmer ska du veta. Kram tillbaka
Stor kram till dig
SvaraRaderaStor kram till dej med. Är ni redan hemma igen? Kram
RaderaUsch det låter tugnt! Kan du inte få någon samtalshjälp? Att "bara" gå hemma och vänta ut det hela kanske inte hjälper. Som sjukskriven så har du mer tid till dystra tankar, ekonomin försämras och din självkänsla blir sämre. Prata med din läkare och be om mer hjälp.
SvaraRaderaStyrkekramar
Tack, fast nu är jag ju på väg tillbaka o det efter efter arbträningen som ala känslor och moodet kommit tillbaka. Japp, det blir till att prata med El Doctoras. Kram
RaderaKänner igen mig i din situation. Är just nu sjukskriven,medicinerat i 14 dgr,själv önskat KBT o läkaren höll med om det. Ska dock avvakta ett tag tills situationen blivit stabilare. Har du fått vara ifred från Fk? Jag har varit sjukskriven ett tag nu, 6-7 v o idag rinde min handläggare o stressade på mig. Går oxå på Falkenbergs vårdcentral, följde min läkare dit då han bytte arbetsplats dit. Skönt när han oxå insåg allvaret i mina försämringar, alla stressymtom o nu stöttar på ett bra sätt. Önskar dig lycka till i din återhämtning
SvaraRaderaKram Anneli
Då står vi på samma plats ungefär. Jag var borta i en 8 vekor å mådde riktigt bra sista tiden. Har arbetstränat två dar, lugnt och försiktigt och känner mej tillbaka på ruta upp. En fruktansvärd känsla.
RaderaÖnskar dej lycka till med. Sköt att du har en doktor du blir lyssnad till, det känner verkligen jag oxå att jag har. Kram
Vet inte hur jag kan trösta eller skänka mod. Det ÄR svårt och komplext ibland att vara människa. Känslan av otillräcklighet och bristande mod har vi alla, hela tiden i någon grad, i någon dimension av vår exixtens. Förstår mer än väl att det är tufft att försöka få tillvaron att gå ihop igen. Jag tror dock att du klarar det till sist. / kram Blueberries
SvaraRaderaTack. Det känns skönt när någon som känner mej ganska väl tror det.
RaderaSärskilt när jag inte är övertygad själv. Kram
<3 Inga ord. Kram bara
SvaraRaderaEn kram duger fint. Mer än så faktiskt :) Kram tillbax
RaderaHej! Har läst din blogg ett tag men aldrig kommenterat förr.
SvaraRaderaVill ge dig lite förtröstan, du kommer att bli bra, du kommer få din kraft och styrka tillbaka. Men det kan ta tid. Kroppens alla hormoner och signalsubstanser som
rubbats pga utmattningen måste få lång tid på sig att komma i balans igen.
Du kan inte få arbetsträna endast två timmar per gång eller nåt?
Gör dig nog ändå gott att träffa dina goda kollegor kontinuerligt.
Ett tips, fundera inte på ändringar i äktenskapet och liknande förrän du känner dig riktigt återhämtad. Bestäm dig för att göra en "utvärdering" om ett halvår, ett år. Låt all energi nu gå åt till att göra ditt mående bättre, med hjälp av goda vänners (som du verkar ha många), (Gottfrid inkluderad) och dina barns stöd.
Du kommer få bakslag - men de blir lite lindrigare. Du vet, två steg upp, ett ner.
Men tvivla inte på att du kommer känna dig stark en dag.
Låter toppen att du har en läkare som verkar ha kunskap och erfarenhet av problematiken.
Styrkekramar
Helene
Hej Helene. Varmt välkommen hit till bloggen och tusen tack för omtänksam och klok kommentar.
RaderaDen kändes insiktsfull och tröstande.
Jag tackar för ditt tips. Behövde det nog :) och du har rätt.
Allt fokus just nu på att bli stark igen.
Kram