Visst är livet märkligt?

Jag måste berätta en makalös historia.
Den är egentligen inte min. Jag är bara en gemensam länk...
En länk i hur märkligt livet kan vara.

Som relativt nyinflyttad i den här staden rörde jag mej på olika sätt kring en jämnårig kvinna här.
Hon var frisör och jag hennes kund. Så lärde vi känna varann från ett håll.
Hon var en kvinna väldigt lätt att tycka om.
Karismatisk. Vacker. Väldigt mjuk och kärleksfull.
Öppen ni vet... så där som vissa människor är.
Via gemensamma vänner träffades vi även på andra håll.
På dammiddagar och annat.
Där vi hade djupa samtal och kom på relativt kort tid och få tillfällen varann ganska nära.
Men riktigt vänner kan jag inte säga att vi hann bli.

Min vän Lena (ni vet, hon som jag stod så nära och som dog) bodde i Södertälje.
Hon flydde en galen och psyksjuk man till en stad som hon inte hade någon som helst anknytning till.
Min nära bekant å frisör flydde av sina skäl och råkade hamna i samma stad.
En dag, mitt i cellgiftsbehandlingar, gick min vän Lena till en frisör helt random.
Bara valde en på måfå.
Å under frisörens arbete med hennes hår kom de fram till att de hade en gemensam nämnare. Falkenberg. Mej.
När Lena gick ifrån frisören hade hon samma känsla av... numera vår frisör... som jag hade, hon ville lära känna henne närmare men tyckte att det verkade konstigt att "fråga frisören om en fika."
Några veckor senare står Lena på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, en helt annan stad, och väntar på en hiss...
... och ut stiger frisörskan.
Där och då bestämde de att detta måste vara meningen.
Å så blev de vänner.

Det är snart 8 år sedan min vän Lena dog.
På en av mitt livs absolut vidrigaste dagar, Lenas begravning, såg jag min bekant och fd frisörska för sista gången.
Båda ville vi kanske mer.
Men ni vet, livet...

Idag hörde jag någon som frågande ropade mitt namn i affären.
"Asta, Asta är det du?"
Å där stod hon!
Lite äldre... jo vars... men lika snygg, lika innerlig som då.
Hon var tillbaka i stan.
Vi bytte nummer.
Nu får vi väl se vart livet för oss.
Men nog känns det, som att vi på nåt sätt är menade att höra ihop.

Visst är livet konstigt?!

Puss/ Asta