fredag 22 februari 2013

Lite hundprat



Hej hej!

Sista flämtande timmarna som gräsänka.
Jag å min prins tog en lång härlig promenad.
Det är... utan att vara särskilt soligt... vår ute idag.
Nåt med ljuset.
Härligt.

Min lilleman börjar bli tonåring.
Så smått.
Han är inte obstinat eller jobbig på det viset men han har ett större mod och tror allt mer om sin egna förmåga.
Vilket tex betyder att "kom" och "stanna" inte betyder någonting ibland.
Han är i en svår ålder så tillvida att han börjar bli fysiskt stor.
Han är liten för sin ras men vägde idag 45 kg.
Det är 45 kg muskler det, lågsittande muskler, vilket ger en jävla styrka.
Alla dogue hundar är ju extra starka vid en låg tyngdpunkt, fram till, över nacke och skuldror. Det ger en helt annan kraft än vad tex en 45 kg schäfer har... om det nu finns så stora schäfrar.
Märta slet under sitt liv AV ett gäng rejäla läderkoppel. Hon slet UPP såna hår tjurspiraler som skruvas ner i marken.
Men trots sin styrka så är han väldigt ung, omogen och känslig i sitt huvud.
Mentalt orkar han och fixar inte mer än en valp.
Klarar inte av att alltid uppföra sej osv.
Nyfikenheten, ifrågasättandet, den nya känslan av självständighet är naturlig för en valp gränsande till unghund.

Han drar.
Inte massor men han drar. Kopplet är sträckt hela tiden och det är ett jäkla tjatande, ryckande, stannande, lockande... allt utefter hur mycket tålamod jag har.
När hundar närmar sej drar han än mer och på lite halvhalt underlag är det knappt så jag orkar hålla honom längre.
Det i sin tur ger mej en aura av osäkerhet. Även om jag inte är osäker på honom är jag lixom osäker på att klara av att hålla honom.

Idag testade jag att sätta kopplet i en ögla vilande på höfterna.
Det är en fantastisk känsla.
Man får plötsligt båda händerna fria. Man får kontroll.
De allra flesta är ju betydligt starkare i ben och stuss än i bröst och armar.
Dessutom jämnar jag ut vilkoren lite genom att även flytta min tyngdpunkt neråt.
Sen bara gick jag.
Lät honom ytterst få gånger stanna för han hade redan sprungit lös en timma.
Han märker ju det direkt. Att jag är starkare, mer bestämd.
Jag kan varmt rekommendera att promenera så.

Dock!
Dock måste jag varna er. Det är inte helt riskfritt.
När Märta var ungefär i Gottfrids ålder gjorde jag samma sak.
Upplevde samma känsla av kontroll och seger.
Hon var dessutom sju resor värre i koppel.
Jag prövade och kände mej som The king queen of the world tills Märta fick syn på en flock rådjur, gjorde ett knyck, koppelsnaran åkte upp i midjan på mej och så ryckte hon!
Rakt över en lerig nyplöjd åker. Med mej ohjälpligt fast som en plog på alla fyra bakom.
Det såg säkert skitroligt ut!
Det var inte lika roligt!
Jag blev blåslagen och förnedrad.
Jag kan säga att den promenaden hem sen var inte en av våra mest harmoniska rundor.

Det finns särskilda bälten att fästa kopplet i.
Principen är ju den samma men det sitter kanske något bättre.
Jag har inte prövat.
Risken för att med en stark hund tappa balansen och HELT kontrollen på ett annat sätt än om du håller hundens koppel med händerna återstår ändå.

Fast NÄR det funkar är det fantastiskt!
Nu ska jag valla dammsugaren oxå.

Puss/ Asta

 

12 kommentarer:

  1. 45 kg. Inte illa. Har funderat på sånt där bälte, för man vill gärna ha händerna fria då. Men nä jag har inte vågat eftersom jag går med flera samtidigt. Det kan bli en jävla resa. Nä så de får allt gå bakom mig eller vid sidan när de går i koppel för det mesta. När det är långa koppel då blir det lätt ostyrigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det förstås. Med flera hundar kanske det inte är så käckt.
      Kram

      Radera
  2. Ja! eller också kan man lära hunden hur man går i koppel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åhh. Nej, men vad har vi här?! Ett litet troll så rart.
      Ja, det kan man så klart. Å det håller jag på med oxå. Men alla hundar måste lära sej och min Gotte är en valp. En väldigt stor å stark valp.
      Jag har haft hund hela mitt liv, ät utbildad instruktör så kom inte här och spela märkvärdig fröken/ herr Bessersmitter.

      Radera
  3. Jag hade sånt bälte när jag bara hade en hund och vi var ute och joggade! Han var iofs mycket lydigare på den tiden men det funkade skitbra! Har funderat på att börja använda det igen nu när jag har en barnvagn att dra oxå, så tack för påminnelsen! Hoppas du och maken får en mysig helg nu när ni fått sakna varann lite!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du, det hoppas jag med. Men jag misstänker att maken kommer tjata hål i öronen på mej om allt fackligt han lärt sej nu. :)
      Kram

      Radera
  4. När min pappa hade jakthund (jämthund) skaffade vi en särskild sele till den för att min mamma skulle orka gå på promenad med hunden. Den funkade som så att om hunden drog så drogs frambenen isär av selen och då minskade kraften. Jag vet inte om det passar alla hundar, eller om det ens är så bra att använda, men innan dess hade mina föräldrar ett strypkoppel, och då kändes den här selen betydligt trevligare för hunden. Det visade sig dessutom att selen funkade mycket bättre i och med att den faktiskt minskade hundens kraft. Strypkopplet verkade mer vara ett obehag som hunden i det längsta bortsåg ifrån och drog med oförminskad styrka...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sån sele funderar jag på. De är mkt bra och betydligt mer skonsamma för hunden än ett stryp/ halvstryp halsband är under upplärning. Gotte drar bara ordentligt i vissa situationer och jag tror det är en åldersgrej som går över med träning men under tiden kan det ju va käckt att stå upp på benen.

      Radera
  5. När vi hade våra dobbisar och P joggade med dom så hade vi sele och en expanderlina fäst i ett bälte. Funkande superbra. Det blev inte alls några ryck då tack vare expanderlinan, utan mer följsamt. Dessutom lärde hundarna sig snabbt höger och vänster. Det var bra träning inför drag på vintern sen.
    Kanske vore nåt för Gottfrid och dig, att ta en skidtur ihop.?! ;)
    Puss/C

    SvaraRadera
  6. Hahaha, jeg kan ikke annet enn å le når jeg leser det du skriver om Märtha og med deg som en plog bak. Jeg kan se det for meg. :-D Sånt er ustyrtelig morsomt, det var en dame her i Norge som gikk med sin hanne på samme måte. Vi gikk i skogen, og helt plutselig satte han av sted. Hun bare flakset etter - du vet som en sånn filledokke som barn har, som man bare slenger rundt. Altså jeg knakk bare sammen i total latterkrampe, ikke mye hjelp å få av meg. Hun skadet seg ikke, så det var bare morsomt. For meg, dog ikke for henne. Hun var IKKE glad kan jeg si....;-)
    Det kommer seg nok med Gottfrid etter hvert, han er jo bare en bebis enda. Du har mange gode ideer så det blir bra til sist. :-)
    Klem Laila

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så go du är Laila. Tack för din kommentar och ditt hopp om oss :)
      Ja sånt SER roligt ut, jag skrattar jag med när folk trillar eller beter sej klantigt.
      Å med Märta så måste jag ha bjudit på många skratt för fy tusan så många ggr under uppväxten hon drog omkull mej. Jag har stukat både händer å fötter, fått hjärnskakning, gjort sönder kläder.
      Phu.
      Men man glömmer... när de blir stora å kloka.
      Å Gottfrid är så snäll, så godhjärtad. Det är prövande men underbart roligt med en sån liten prins.
      Klem

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare