tisdag 19 februari 2013

Hur går det efter Märta nu?

 

Det var länge sedan jag skrev någonting om Märta. Om sorgen efter henne.
En vän undrade hur det gick för mej med det... och kanske är ni fler som undrar?
Eller inte... i så fall skriver jag för mej själv.

Jag saknar henne...
Jag saknar henne rent fysiskt så himla mycket.
Mina händer saknar att ta på henne.
Mina ögon saknar att blicka in i hennes.
Min panna saknar att luta sej mot hennes muskulösa skuldra.
Mina öron saknar hennes snarkningar.
Mitt huvud saknar att få vila på hennes rumpa.
Min luft är tyngre att andas när den inte blandas med henne.
Gottfrid är mycket. Gottfrid är på många vis en stadigare, enklare hund.
Gottfrid är kärleksfull, mammig, sällskapssjuk.
Han är min Gudasände.
Men han är inte Märta.
Han är inte stor, stark, trygg, vuxen.
Han är min stora kärlek.
Men han är inte mitt ankare.

Jag saknar henne. Varje dag.
Fysiskt.
Men jag sörjer henne ingenting.
Inte alls.
Kanske är det en försvarsmekanism, men jag känner hur hon är med mej hela tiden.
Överallt... runt mej, kring mej.
Tyvärr inte på nåt övernaturligt sätt. Jag önskar att jag sett henne, hört hennes kedja skramla, hennes klor mot parketten men inget sånt.
Hennes ständiga närvaro är däremot påtaglig.
Med mej, runt mej, i mej.
Hela tiden.

Jag är så tacksam för tiden jag fick med henne.
För all hennes kärlek, för allt hon lärde mej.
För att hon tog emot Gottfrid med sånt tålamod
Jag är så tacksam över att hon var sjuk så kort tid.
Jag är så tacksam över att hon väntade med att gå till jag kunde hantera det.
Att döden kom hastigt och här hemma, precis som jag bett Gud om många gånger.
I min famn.

Hon var verkligen one of the kind.
Min ledstjärna.
Det kommer hon alltid fortsätta vara.
Vår kärlek var för stor för att brytas av något så banalt som döden.
Hon vakar över oss.

Men sakna henne (just nu så jag nästan börjar gråta igen.) Det kommer jag att göra tills jag dör. Eller tills vi möts igen.
I en annan själ.

Märta mitt hjärta, vem är väl som du? Ingen i hela världen!

Puss/ Asta


4 kommentarer:

  1. <3 Blev lite gråtig jag med kände jag. Stor kram och tack för idag!

    SvaraRadera
  2. Hm.. De samme tankene, samme motløshet, samme ordene. I alle fall føles det slik. Men, vi er to forskellige individer vi to. Likevel kjennes det godt å se ordene dine, fordi jeg trodde det bare var meg som kunne tenke slik om.. "bare en hund". Det kommer til å bli lettere å bære, men det blir aldri borte, bare en annen sjel som du så vakkert skriver..
    Et anonymt takk for at du deler, for at du forteller om livet usminket- og fordi du våger å være deg ! Du skriver så godt, og treffer både tårer og latter, refleksjon og inspirasjon!

    SvaraRadera
  3. Usch nu fick du mig att börja gråta igen..! Fast fina, kärleksfulla tårar.
    Jag saknar henne också... så fruktansvärt mycket!

    SvaraRadera
  4. Jo jag tänkte faktiskt på hur det går utan henne i går. Usch ja, det är svårt att mista. Vi miste ju en högt älskad katt härom veckan. Inte för att vi hade samma connection som du och Märta men visst sörjer jag. Hoppas du har det bra och tar vara på din lite lugnare tid.Som sjukskriven menar jag. Varma kramar Carina

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare