söndag 24 februari 2013

Hundsnack: Unghundspromenader

 

Jag har precis varit ute på en härlig runda med Gotteman.
Härlig för att jag var rätt klädd och inte frös halvt ihjäl, härlig för att vi var ganska ensamma och härlig för att samarbetet oss emellan funkade så bra!
Vissa dagar är kommunikationen bättre än andra.

Att vara ute och gå med en unghund är inte som att vara ute och promenera med en vuxen "färdig" hund. Det är inte en stilla meditativ stund där man kan gå i andra tankar. Det är aktivitet.
Cesar Millan- "mannen som kan tala med hundar"- säger mycket klokt men för mej är inte en promenad med hund samma som för honom.
Det är inte att "bara gå", inte bara för att hunden fysiskt ska ta ut sej och göra av med energi.
Ni vet hur han gör, han kopplar i ett kort koppel och sen går han, rakryggad å auktoritär, rakt fram.
Nej, för mej är en promenad dels att hunden skall göra sej av med energi rent fysiskt, dels att man tränar lite och han får använda sin hjärna och dels är det att hunden skall få vara hund. Lukta, snoza, smaka... "läsa morgontidningen" som det så populärt heter. Kolla in vilka andra hundar som passerat och lämnat avtryck.

Jag GÖR aktivt saker med Gottfrid när vi är ute på promenad hela tiden.
Första och större delen av rundan var han lös.
Då kallar jag in honom i onödan då å då. Slänger iväg en godis och låter honom springa igen.
Vi tränar kortare stunder. Fritt följ, sitt, ligg, stanna.
Han älskar det.
Jag berömmer honom och blir rolig när han spontant vänder sej om och tittar på mej från lite håll.
Jag hittar även på lite eget bus.
Byter håll tvärt. Växlar tempo. Springer snabbat, hasar mej fram. Hittar pinnar som jag kampar och leker med för mej själv.
Jag slänger ut "viltkorv" som jag hittar.
Jag ska helt enkelt vara spännande och jag försöker på så många sätt imitera en äldre hunds sätt att vara, hur Märta var, med Gottfrid.
Han ska hela tiden undra vad jag hittar på för lattjo.
Ibland får han vara med å hitta korven, ibland hinner jag äta upp den innan han kommer och det finns bara spår kvar.
Då har han inte varit tillräckligt snabb.
Ett annat bra och enkelt sätt att framstå som spännande och kompetent är att gå på svåra ställen. Jag klättrar på berg, tar mej fram på is, balanserar på gärdsgårdar. Huvudsaken är att Gottfrid tycker det är lite läskigt men vill hänga på. Han tittar på hur jag gör och sätter tassarna exakt i mina spår, väljer precis samma väg.

Sen kopplade jag honom.
Det var tredje dagen i följd som jag hade kopplet runt midjan.
Jag läste i någon hundbok någongång att när man tränar s skall man ge det tre veckor. Har man därefter inte fått synbara och klara resultat så är det lika bra att byta metod, då fungerar inte den särskilt bra.
Alla metoder, alldeles oavsett hur bra de är, fungerar inte på alla hundar.
Med "koppel runt midjan metoden" känner jag redan att han börjar förstå.
Att vi gör framsteg. Att han går lugnare. Att jag själv agerar mer konsekvent.
Jag ska köra det nån vecka el två till så här och känner jag mej lika nöjd skall jag investera i ett riktigt midjebälte.
När vi gick sista delen av promenaden körde jag mer Cesar Millans stil.
Gick.
Gick så han inte nådde staket och annat han gärna ville lukta på.
Stannade varje gång han krånglade för mycket och väntade in honom.
Han är envis som synden men han tycker det är förfärligt tråkigt att stanna upp och vända in så han uppförde sej mestadels.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Du är en fantastisk hundägare!

    SvaraRadera
  2. Blivit tipsad om VGW-selen, speciellt anpassad för trubbnosar... Sen kanske den inte hjälper vid dragande. Snape hänger sig i halsbandet på något vis och kyver sig själv så jag skall testa den... kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare