söndag 10 februari 2013

Bra sista dagar

 

Ja ha.
Här sitter jag å myser och sippar på en dubbel Treo utan is.
I stugvärmen.
Jag har precis varit ute med ett stycke busig valp å gått en timma i kylan och innan dess lämnade jag av ett annat stycke.
En smånervös make vid tåget. På väg mot 2 veckors fackkurs.

Det känns...
Det känns ingenting ännu. Jag får återkomma med det.
Jag tror vi mår väl av att komma ifrån varann. Vi har varit ihop i nästan 30 år och jag undrar om vi varit åtskilda 14 dagar förut? Det är länge sen i så fall...
När katten är borta dansar råttorna på bordet sägs det.
Men Harry's och de andra krogarna kan känna sej lugna, jag tror inte att jag kommer att springa ner dörrarna där.
Då är det mer troligt att jag busar till det och smugglar upp hunden på övervåningen, men jag ska försöka låta bli det med.

Det är måndag imorgon och jag hoppas inleda nästa vecka ungefär som jag avslutat denna. Å då syftar jag inte på Treo.
Nej, men de sista dagarna har jag "tagit tag" i flera saker som skavt.
Ett är privat. En ursäkt som jag var skyldig en människa som jag en gång för länge sedan gjorde illa.
Vad har hindrat mej tidigare?
Tja, kanske ren feghet över att mötas av oförsoning men oxå en omsorg om hen, att inte riva upp någon gammal skit.
Nu gick det mycket bra, över all förväntan, och jag känner stor förtröstan och förhoppning inför framtiden här.
Det är inte bra att bära på gammal skuld hör ni.
Gör er av med den!
Låt det inte som för mej ta över 10 år.

En annan viktig sak är att börja sätta min egen hälsa framför plikter.
Jag får en viss ångest i magen bara av att tänka på alla krav och detta eviga ekorrhjul jag lever i.
När jag var på jobbet sist, efter 14 dagars sjukskrivning och öppnade min mailbox möttes jag av HUR många mail som helst.
Fackmöte då, utbildning då, sårutbildning, sårmätning osv osv.
Utöver mitt jobb... som redan kändes too much.
Jag fick hjärtklappning bara av att slå på den där jäkla datorn.
Så! Här om dagen tog jag ett viktigt beslut.
Vad måste jag?
Jo jag måste arbeta för att försörja mej.
Det måste jag klara av.
I mitt yrke ingår patienterna, anhöriga, studenter och hospitering av nya kollegor.
Punkt!
Jag väljer att avsluta mitt förtroendeskap för vårdförbundet.
Jag väljer att hoppa av mina extrauppdrag och blir jag impopulär hos chef el kollegor för det (vilket jag inte tror) så må så vara.
För NU får det vara så här.
För nu behöver jag reducera kraven i mitt liv.
Det bara är så.
Det var en sån skön insikt att komma fram till, när jag väl bestämt mej.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Gud så skönt och bara du vet vad du orkar med i ditt liv. Du gör en spännande resa just nu känns det som i ditt liv. Bra att kunna säga förlåt, det tyder på en stor människa. Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Så skönt att få av lite vikt från axlarna, både ursäkten och besluten. Själv sitter och har bestämt mig för att jag vill göra omprioriteringar i livet; jag vill ha mer tid med familjen nu när barnen är små (duh liksom, som alla frågade när jag började jobba heltid men som jag så säkert avfärdade med att nej, den kvinnofällan skippar jag...) och ha en annan... känsla för mitt jobb. Så här på söndagskvällen är det något olustigt gnag som smyger sig på och jag måste ta reda på vad det är. För jag vill inte ha en klump i magen när jag tänker på mitt jobb. Men jag har inte kommit på HUR jag ska löda varken tiden eller känslan än.

    Kram Elin

    SvaraRadera
  3. Vad skönt att kunna lägga av sig en gammal skuld. Jag gjorde en liknande grej för några år sedan då min faster tagit avstånd från mig på grund av att jag hade behandlat hennes lillebror, alltså min far, illa. Jag skickade ett brev (eftersom hon vägrade prata med mig) där jag förklarade hela situationen och bad om ursäkt. Min faster förlåter mycket sällan folk som gjort henne orätt. Hon förlät mig och det kändes väldigt stort. Och skönt. Jag är så glad över att vi har kontakt igen för mellanbror älskar både henne och hennes man så det känns som en tusenfaldig vinst.

    Bra att du tog ett aktivt beslut om att dra ner på ansvarsfrågor. Bara det gör stor skillnad för det psykiska måendet. Själv var jag totalt utbränd efter ett flera år långt destruktivt förhållande och när jag väl tog mig ur det föll jag ihop psykiskt. Då fick jag ta ett aktivt beslut om att bara göra det jag måste och inget mer. Det kändes jätteskönt och jag upplevde faktiskt en förändring i mitt mående till det bättre direkt.

    Bra jobbat!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare