torsdag 28 februari 2013

En inlägg mest till mej själv

 

Så här i slutet av min sjukskrivning vill jag på något sätt samla ihop mej och mina tankar. Jag ångrar att jag inte skrivit en dagbok under tiden, men det är lätt att vara efterklok. Svårt att alltid i starten av något inse att "detta kommer att bli något viktigt."

Men så känner jag. Att denna tid hemma, med mej själv har varit viktig.
Inte bara för att jag var utmattad utan för att lösa trådar av tankar å av mej, essensen av mej, börjar finna varandra.

Jag brukar alltid börja må dåligt när jag får för mycket tid att grubbla.
Alla semestrar och så där brukar initialt utlösa en liten mikrodepression.
Jag behöver liksom rutiner och saker att göra för att hålla en lagom distans till mitt känsloliv.
Så var det nog även denna gång, men det blandades å försvann i sorgen kring Märta.
Tiden hemma har förändrat mej på ett sätt som jag inte kan förklara.
Jag känner mej långt ifrån "klar" eller "framme" än, jag är rädd att både ångesten kommer tillbaka och att jag tappar de upplockade bitarna av mej själv.
Men dels är det ett par veckor kvar, och dels måste jag ju faktiskt försöka.

Det är inte meningen att låta svår eller mystisk, jag gillar inte själv att läsa den typen av inlägg.
Det är bara så självklart för mej vad jag menar medan det för er kanske blir rena rappakaljan?

Rent konkret har jag fokuserat på följande tankar och delar av mej själv:

Att tydligare sätta gränser för vad jag vill, kan och hinner.
Inse att det är inte mitt ansvar om andra tar illa upp. Mitt ansvar är att orka med mitt eget liv så väl som möjligt. Jag har redan övat mej några gånger på att säga "Tack, men nej tack" till saker som verkar roliga å spännande men som kräver en tid å ett engagemang som jag inte har å som bara skulle leda till en inre stress.

Ta tag i min övervikt
Nej, den är inte lika stor som andras. För mej handlar det inte om 40-50 kg.
Men jag vet att det kommer att handla om de siffrorna om några år om jag inte tänker mej för lite nu och då.
Jag vägde 65 kg när jag startade i måndags. Jag vill ner till 57-58 kg men 60 kg känns ok.
Jag vill bara kunna komma i mina vanliga kläder igen.
Över lag har jag struntat mycket i mitt utseende ett tag här hemma.
För att jag mått dåligt så klart, men oxå som ett skydd av nåt slag.
Vi är alla olika men JAG mår bäst när jag känner mej en smula snygg.

Be
Jag samtalar med Gud en stund varje kväll. Jag hade lika gärna kunnat tala till Märta eller mej själv.
Det hela är inte särskilt religiöst...
Det är mer att jag sammanfattar vad som har varit bra under dagen, vad jag är tacksam över. Att jag tänker lite extra på olika människor jag vet som går igenom något svårt eller oroligt.

Att ta ansvar
Detta är en ny tanke... en ny insikt... som kom till mej och som är så sann och kanske den allra svåraste att förändra för den handlar om min personlighet.
Det kan låta konstigt att säga att jag inte tar ansvar nu eller är en ansvarsfull människa när jag i princip fostrat 4 ungar själv och har ett av de mest ansvarsfulla yrkena som finns.
Men det är på ett annat sätt, att jag lixom gärna... glider med.
Tackar å bockar över att andra tar på sej saker, glömmer av, skiter i att lära mej saker som är tråkiga.
Å visst, jag kommer undan mycket på så vis både i mitt yrke och privat men inombords... inombords skapar det en stress.
Av att inte kunna det jag borde.
Allt man borde gjort men inte har stressar mej ofantligt mkt mer nu än tidigare.
Hemma kan det tex handla om att maken betalar alla räkningar och har koll på hela ekonomin medan jag inte har nån koll.
Jag "gör ju så mycket annat."
Sant, men om jag skiljer mej då? Om jag skiljer mej å är 43 år och inte kan betala en räkning över datorn eller har en susning om vad elen ligger på i månaden.
På jobbet är det en massa småsaker, dagsutbildningar jag borde gått, administration jag inte vet hur man gör utan ständigt ber nån annan om osv.
Jag har alltid varit så där... lite slarvig.
Kommit på att ungarna har utflykt sent på kvällen dagen innan och svärandes stått å stekt pannkakor kl 06 på morgonen sen. Eller skickat med dom några torra mackor å en flaska saft och tänkt på att de andra barnen säkert har varm choklad, piffiga muffins, handtrillade köttbullar i matsäcken.
Stress.

Ordning runt mej
Jag har fortfarande väldigt hög tolerans för stök och sandiga golv men inte som tidigare. Yttre kaos skapar numera inre kaos i mej.
Allt för många skitiga kastruller och smutsiga tallrikar på diskbänken, smulor överallt och tröjor/ strumpor som jag å övriga familjemedlemmar dumpat där de stått.
Det kliar i mej nu. Oroar mej. Jag behöver rena ytor. Lugn i omgivningen.

Se och njuta av det lilla
Detta tränade jag på en hel del när jag mådde dåligt och gick på kognitiv terapi för några år sedan. Jag blev rätt bra på det.
Att njuta av allt det vackra å fina runt omkring mej här å nu, att inte tänka så mycket framåt, inte längta så mycket utan att leva just här, just nu.
Jag har tappat en del av den kunskapen sista halvåret men känner nu att jag är på gång igen. Att det går bättre och bättre, lättare och lättare.

Sen är det ju det här gamla vanliga... bli en bättre å mer kärleksfull mamma/ fru/ dotter.
Men jag vet inte hur mycket jag kan jobba på och hur mycket jag kan förändra på en gång.
Det sägs att för att KUNNA något riktigt bra måste man ha gjort det minst 9000 gånger, då sitter det lixom. Då har det blivit som en reflex, ett rörelsemönster.
Jag har en del glas vin å chokladkakor att försaka, en del NEJ att säga, en del kurser att gå, en del böner att be innan jag har koll på detta...

Ni som orkat ända hit, tack för att ni "lyssnat."

Puss/ Asta

onsdag 27 februari 2013

24 år sedan

 
Bild: Dotter nr II med sin fästman

Idag för 24 år sedan blev jag mamma för andra gången.
Jag minns inte tiden, jag minns inte vädret.
Men jag minns att vi på förmiddagen ringde efter barnvakt för att jag hade värkar.
Jag var skiträdd!
2 år och 2 månader tidigare hade jag varit med om min första förlossning och trots att den var helt normal var den en skräckupplevelse för mej.
Under graviditeten hade jag vid några tillfällen fått träffa en särskild barnmorska med intresse för förlossningsrädsla för samtal.

Vi hade enats om att jag skulle föda på ABC förlossningen.
Det låg inte på "vanliga förlossningen" på Sahlgrenska utan uppe på själva BB i ena änden.
Där var det naturlighet som gällde.
Naturlig smärtlindring så som varma bad, massage, kvaddlar (som ju låter jätte läskigt) och möjligen lustgas.
Där var födslorummet inrett i stort sätt som ett vanligt sovrum. Med vanlig säng och sängram i furu. Starkare färger på väggar å gardiner.
Lugnt å fiiiiiint.

Jag fick massage, jag blev klappad i pannan, jag fick bada bubbelbad och hade så jävla ont att jag bad barnmorskan dränka mej.
"Jag vill inte leeeeva mer! Dränk mej för helvete!!!!!" vrålade jag.
"Jag har så ont i tänderna" skrek jag oxå, det har jag av nån anledning haft på alla mina förlossningar.
"Den ska uuuuuuuuuuuuuuuuuut!" vrålade jag om och om igen.
Jag fick kliva ur badet för att krysta och när jag då bad om lustgas tyckte dom att "inte nu, nu har du ju varit så duktig och klarat dej utan, nu är det snart klart."

Det tog kanske 7-8 timmar. Helt normalt för en ung, stark omföderska.
Jag var 19 år.
19 år och mer omtumlad och borta när min andra lilla dotter föddes än jag varit var på nån av mina andra mer drogfyllda förlossningar.
Jo, för jag har gjort dem alla.
Första gången... bäckenbottenbedövning, lustgas, petedin (tror jag det hette... någon form av morfin.)
Andra gången... naturligt :)
Tredje... Lustgas
Fjärde... Ryggbedövning och lustgas på slutet. Det var outstanding!
Flickor, flickor... ni som inte fött barn, det finns ingen anledning att plåga sej i onödan. Man blir icke en bättre mor av det. Å man är definitivt inte mer vaken å alert när babyn kommer ut.

Jag minns att jag fick upp henne på bröstet. Att hon var olik sin storasyster.
Storasyster var smal, liten och med massor av hår. Denna lilla var stor å rund och helt flintskallig med stooora blå ögon.
Jag var mest tacksam över att det var över.
Vi fikade å jag kände mej en smula avstängd, utmattad.
Vi förflyttades till vanliga BB. Utanför dörren trängdes andra nyförlösta mammor som sa: "Vi hörde! Du måste ha haft det fruktansvärd!"
(Well, jag var förmodligen bara lite mer dramatisk än de flesta andra morsorna där.)

Jag kom in på mitt rum. Maken åkte hem till stora tjejen.
Lillflickan låg i sin plastbur och sov på sidan.
Jag såg på henne.
Hon slog upp sina blå ögon och tittade utforskande på mej... och tänk, det minns jag PRECIS hur det kändes.
För där å då överfölls jag av det enorma, vidunderliga mirakel som kallas moderskärlek.
Känslan man måste ha upplevt för att förstå. När en annan människa plötsligt blir det viktigaste i världen. Det största i världen. En kärlek som får all annan kärlek att kännas futtig och i en annan liga.
Jag tog upp henne i famnen. Ammade henne. Lovade älska och beskydda henne så länge jag andas!

Den känslan består.
Grattis fina unge.

Puss/ Asta


En bristfällig dotter?

 

Jag. Idag.
Lik pappa över ögonen och näsan.
Lik mamma på andra sätt.
Min egen. Oxå.

Jag är medelålders och har en så genomarbetad relation till mina föräldrar som jag tror att vi kan ha.
Mamma... har jag en tryggare relation till. Till henne kan jag säga... och gör ofta... att "Åhhh, jag orkar inte prata med dej om det här" eller "Nu är det tredje gången du ringer idag, vad VILL du?!"
Så skulle jag aldrig våga säga till pappa. Eller jo kanske, men steget är längre.
Pappa... inte lika självklar för mej. Inte lika trygg. Skulle kunna försvinna.
Å andra sidan så är jag "pappas flicka" på så många andra sätt.
Ser upp till min pappa. Är lik min pappa. På gott och ont.

Jag är inte någon omtänksam dotter.
Jag har ofta dåligt samvete för det. Att jag borde ta mej tiden att hälsa på pappa oftare (jag tycker ju att det är roligt... men saker här hemma drar i mej) och att jag borde ringa mamma oftare. Finnas mer för henne. Hon är så ensam.
Men jag lever på liksom...
Älskar mina föräldrar... ja, absolut men har fullt upp med min egen familj.
Egentligen vet jag att det inte är så.
Att jag visst skulle hinna. Andra hinner ju.
Jag kan trampa på mej själv rätt mycket för det där.
Att jag är så... nonchalant som dotter.
Men så ibland far min inre röst in som försvar.
"Man får de barn man förtjänat."
Mamma har alltid älskat min lillebror mest. Omhuldat honom, satt honom i första rummet. Först för att han var minsting, liten och älskvärd. Sedan för att han blev missbrukare och sjuk.
Min pappa har alltid älskat sin styvson mest. Ägnat honom mest tid, är mer stolt över honom. Å han ÄR en helt fantastisk ung man min bonusbror.
Snygg, ambitiös, smart, rolig.
Det är som det är, det gör inte alls ont längre, det är färdigarbetat och klart.
Men det kanske sätter spår i min prioritering av mina föräldrar... trots kärleken.

Jag tänker på hur det ska bli när jag är äldre.
När mina barn har sina familjer och fullt upp med det.
Kommer jag sitta här då och önska att de ska komma på besök som alltid dröjer?
Kommer jag att ringa dem, lite för ofta, och höra deras svalda irritation över att jag stör.
Trots att jag tycker mej "ha förtjänat" något annat.
Det är märkligt det där...
De som vet bäst hur barn ska uppfostras är de som inte själva har fått barn.
Å kanske är det lika dant med de som ännu inte har vuxna barn?
Jag ser på mina fyra barn, hur olika de är.
Vilka olika uppfattningar de har om sin barndom.
Trots att de är uppvuxna i samma hem och trots att man försökte vara millimeterrättvis när de var små. Delade noggrant lika många godisar i varje skål,
mätte glasen mot varandra så alla fick exakt samma mängd läsk.
De upplever utefter sin personlighet.
Ser och ser inte saker utefter vilka de är.
Upplever oförrätter som jag inte ens minns eller som jag kommer ihåg fast i ett helt annat ljus.

Jag stod med "Felicia försvann" (Annas Wahlgrens dotters bok där hon rasande gör upp med sin mamma och sin barndom) i handen i bokhandeln igår men la tillbaka den.
Dels är jag inte så förtjust i "sanna skildringar av elände böcker" och dels så kändes det... lite som att snoka, lägga sej i ett personligt och smärtsamt bråk där bara den ena sidan får höras.
Utan att ha läst boken... Anna Wahlgren var även hon ett barn och en förälder av sin tid och jag tror att alla föräldrar... faktiskt... gör så gott de kan. Sen är det inte alltid tillräckligt, men alla föräldrar vill sina barn väl utifrån vad de själva förmår.
Utifrån vad deras föräldrar har gett dem för redskap som i sin tur är en produkt av sin barndom.

Det är inte helt lätt att vara förälder. Eller att vara någons barn.

Puss/ Asta

Effektiviteten själv.

 

Idag har jag varit riktigt effektiv om jag får säga det själv.
Effektiv med "utmattningsmått mätt."
Jag har duschat, sminkat mej, klätt mej.
Jag har varit ute med hunden två rundor, en lång å en kort.
Ljuvlig känsla av annalkande vår ute.
Jag har ringt min chef och meddelat läget.
(Åhhh hon är så bra!!! Sagt det förr men kan säga det igen.)

Jag har varit på stan.
Köpt böcker på bokrean (läs inlägg nedan) och inne på Försäkringskassan och lämnat in sjukintyg. Så gott att det lixom är fixat.

Jag har lagat mat.
Pysslat med present till Dotter nr II som fyller år imorgon.
Grattis älskade hjärtat på din dag. Jag älskar dej, jag är stolt över dej.
Å jag har sett på hockey. En riktigt skittråkig match men vi vann i alla fall.

Jag har pysslat lite här hemma.
Jag har skött maten. Var förresten och handlade när jag var i stan och ignorerade med vissa svårigheter kexchoklad, folköl å chips som jag blev akut sugen på.
Jag ska inte hålla på å beklaga mej över "hur tjock jag är" för jag vet att det är en piss i Nilen jämfört med övervikt andra kämpar med, men jag väger mer än någonsin. Mer än när jag åkte höggravid in på mina förlossningar... och det är inte kul. Även om det bara är en 7-8 trivselkilon.
Inte kul att ha 3-4 par byxor som man kommer i.

Spelat spel med Mini, druckit te och diskuterat politik med henne.
Jag har bloggat lite och jag har nu ikväll besvarat era kommentarer bakåt.
Med anledning av det måste jag fråga, brukar ni som kommenterar komma tillbaka och läsa svaren eller går ni bara vidare när ni skrivit er kommentar?
Jag gör nog själv lite olika när jag läser och kommenteras hos andra...
Det är ju inget man MÅSTE så klart, men det kan vara kul å veta när man sitter å skriver svaren till er om ni läser dem eller ej.

Å nu mina vänner. Nu ska kärringen sova.
God natt.

Puss/ Asta

tisdag 26 februari 2013

Bokrean 2013




Oj oj oj vad ni var pigga på att gissa :)

Hur som helst.
Gjorde mej ett litet ärende in till La Stada idag för att besöka bokhandeln och kika in årets rea.
Egentligen lider jag ingen brist på böcker alls. Jag har säkert ett 20 tal som jag inte har läst och bokhyllan vi har är överfull av böcker... trots att Gottfrid gör vad han kan för att strimla dem och säkert har käkat upp 30 stycken vid det här laget.
Men, då får man väl köpa sej en till bokhylla då för böcker behövs i ett hem, litteratur är bra för själen.
Det enklaste sättet att berika sitt språk, förstå fler livsöden än sitt eget och att göra resor på.

Jag handlade i år...

"Det goda inom dig" av Linda Olsson.
Jag läste... och älskade "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" som var en fantastisk historia. Jag har hört att hon inte riktigt lever upp till den nivån i böckerna efter detta men jag tyckte historien lät spännande och har kikat på den boken länge.
Tror minsann att jag köpte den till mamma när hon fyllde år någongång.
Denna roman sägs handla om "En gripande historia om ett barns utsatthet, kärlek mellan syskon och om vänskap som läker."

"Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli trött" av Alex Schulman.
Denna bok har jag minst förväntningar på, men jag har ändå vänt å klämt på den några gånger.
Jag är inte speciellt förtjust i Alex Schulman som person (ja, nu känner ju inte jag honom så han kanske är väldigt rar) och den handlar om Alexs som kort efter sin skilsmässa träffar sitt livs stora kärlek.

"Gustavs grabb" av Leif GW Persson
Denna har jag varit nyfiken på länge, dels är jag näst intill förälskad i GW med sin loja men knivskarpa intelligens och dels är det här med klassresa oerhört fascinerande. Klass- kanske den del av ens barndoms identitet som är svårast att förändra. Om man nu skulle vilja det. Jag har ju skrivit mängder av blogginlägg i ämnet.
Jag vill veta mer om GW helt enkelt.
Jag har inte läst någon tidigare bok av honom, helt enkelt för att jag inte är särskilt svag för deckare men hans böcker har nästan alltid underbara titlar.

"Någonstans inom oss" av Kajsa Ingemarsson
Jag har läst de flesta av Kajsas böcker. Jag gillar henne för det mesta.
Hon skriver lättlästa böcker utan att för den saken skull bli tråkig eller allt för förutsägbar.
Denna hade jag säkerligen köpt som pocket någongång om jag inte hittat den på bokrean. Det är en perfekt semesterbok, att läsa utan allt för hög närvaro.
Romanen sägs handla om "liv och död, om försoning med det som varit och om kärlek för den som finner modet att släppa sin älskade fri."

"Anna och Mats bor inte här längre" av Helena Von Zweigbergk
(Varför måste människan ha ett sånt krångligt efternamn?!)
Denna bok har jag längtat efter och vill lixom bara börja läsa nuuuuu.
Det är en fristående fortsättning på "Ur vulkanens mun" som är en av de starkaste och smärtsammaste relationsromaner jag någonsin läst, kanske för att den påminner en hel del om mej själv, min man och vårt äktenskap.
Otäck igenkänningsnivå, men det har jag i och för sej hört många säga så den är kanske ändå allmängiltig på nåt vis.
I denna boken är skilsmässan ett faktum mellan Anna och Mats och vi får följa deras parallella nya liv under sex månader.

Har ni läst någon av dessa böckerna?
Eller blev ni sugna på nån?
Eller har ni shoppat egna romaner idag på bokrean?

Puss/ Asta

Gissa vilka titlar jag har fyndat?

 

Gissa vilka titlar som göms i min bokreapåse?
Nå, vilka tror ni???
Har ni själv "fyndat" några böcker (som ni liksom jag varken behöver eller får plats med bara för att det är så hääääääärligt?!)

Puss/ Asta

Var en smula källkritiska för fan.

Facebook är ett gift.
Lätt att bli beroende av och att lägga allt för mycket tid på.
Facebook har många goda syften.
Det blir som en anslagstavla som man kan samlas kring.
Men jag kan också reta upp mej till ett ohälsosamt högt blodtryck där.

Då å då rensar jag bland mina "vänner."
En del plockas bort för att man helt enkelt inte har något att säga varann.
Jag kommenterar inte dem, de kommenterar inte mej.
Vi hälsar knappt om vi ses.
Då känns det meningslöst att dela varandras flöden.
En del plockar jag bort för att de står för en människosyn som jag aldrig skulle accepter IRL och då ser jag ingen anledning att göra det på nätet.

Sen finns det de där "mitt emellan", de som bara inte tänker sej för och det är om dem detta inlägget handlar.
Det sprids en jäkla massa skit på facebook i form av text eller bilder.
Jag tänker tex på en bild som flanerade flitigt för ett tag sen, med tre killar (med utländskt utseende) som flinande höll upp en katt som de skurit halsen av.
Jag tänker på alla dessa förbannade statusuppdateringar som ställer människor i nöd mot varandra.
Att vi skickar bistånd och tar emot flyktingar när vi har egna hemlösa och fattiga barn.
Att vi ska sätta åldringarna i fängelse (å ge dem alla dessa fantastiska förmåner) och fångarna i äldrevården (där det serveras kall skitmat och ingen har tid med dem.)
Osv osv i det oändligt.

Jag tycker inte att det är varken särskilt käckt eller sympatiskt att hugga huvudet av katter.
Jag är emot all form av djurplågeri.
Det finns, och har alltid funnits, sadistiska barn och ungdomar (å vuxna) som gillar att tortera djur.
Jag minns hur mina (svenska) klasskompisar i mellanstadiet brukade pricka änder med stenar i huvudet i en damm vi hade nära skolan.
Jag minns hur en del äldre killar kletade stark senap i rumpan på katter.
Å en hel del annat med.
Människor som sparkade sina hundar mm mm.
Ingen vettig människa med någon form av anständighet eller empati i kroppen kan försvara hur man kan ge sej på försvarslösa djur.
Men!
Varför tror ni bilden sprids? Vad är syftet hos de som lade ut den från början?
Vad tror ni den lilla bieffekten blir förutom att man tycker synd om katten?
Det är rätt självklart om man har förmågan att bara tänka till en liten stund.
Bilden sprids med rasistiska syften.
För att visa upp hur "de jävla invandrarna beter sej" och även om jag har en "vän" eller två på facebook som inte hade just det syftet så hjälper de till att sprida denna tanken vidare.

Samma med dessa nödställda människogrupper som ställs mot varandra.
Flyktingar mot sjuka, människor som hamnat på glid mot gamla.
Avsikten är rasistisk och el inhuman.
Vi är ett av världens rikaste länder.
Vi har RÅD och ANSVAR och SKYLDIGHET och MORALISKA FÖRPLIKTELSER att hjälpa dem som behöver hjälp varesej det handlar om rehabilitering tillbaka till ett icke kriminellt liv eller att hjälpa människor som flyr för sina liv.
Ett lands demokratiska syn kan värderas i hur de behandlar sina svagaste.
Gamla människor skall ha det bra på ålderns höst, inte tu tal om det men inte på bekostnad av andra utsatta.

TÄNK!!! lite när du gillar å sprider sån här dynga.
Jag ser att "vänner" till mej på facebook delar å gillar hej vilt TROTS att de faktiskt på något sätt arbetar med behövande. Med utsatta. Med sjuka.
Vilka om inte oss inom vård, soc och omsorg skall man kunna ställa krav på om en human inställning till alla människor, en respekt för allas lika värde?!

Jag blir så fruktansvärt trött ibland!

Puss/ Asta

måndag 25 februari 2013

Dr Gunnar

Jag var hos Doktor Gunnar idag.
(När jag gick i skolan hade vi en föreläsning med en sjuksköterska som hela tiden hänvisade till läkaren hon jobbade med i var och varannan mening. "Doktor Siåså säger Dr Siåså menar, Dr Siåså tycker att, Som Dr Siåså alltid insisterar..." Tills vi eftermiddagströtta studenter vred oss av fniss å skickade lappar om vilken typ av vuxenlekar Syster Föreläsare och Dr Siåså säkert ägnade sej åt.)
Det var en parentes, men jag känner att det själv finns en stor risk att jag själv kommer låta likadant. Inte för att jag är horney på nåt sätt på "Dr Gunnar" utan för att jag tycker han är ett under av klokhet, pedagogik och empati.

Jag var alltså hos Dr Gunnar. (Paus) Med min utbrända själ som jag själv tycker har återhämtat sej rätt så väl.
Lite nervös, för jag visste inte riktigt själv vad jag trodde skulle vara "bäst för mej" men jag tänkte att jag säger precis som det är och förlitar mej på professionen.
Så. Jag kom dit. Dr Gunnar sa att jag såg glad ut och jag svarade att jag mår rätt så bra.
Ingen ångest, jag är inte ledsen, jag känner mej i stort sätt som mej själv men är lite mer lättstressad, lite mer lättaggad åt alla håll, fortsatt ljudkänslig. Jag berättade att jag tar in "för mycket" om stressen kollegorna vittnar om på facebook och att jag känner sån bitterhet gentemot politikerna.
Jag sa även... till Dr Gunnar :)... att det är svårt att avgöra HUR jag mår för jag lever en ganska så enkel tillvaro där hemma med sovmorgon, långa promenader, eftermiddagslurar och allt vad det är.
Jag planerar in saker var annan dag ungefär, för även om det är roliga saker så blir jag stressad av att ha för mycket framför mej.
Ungefär så.

Lite till min förvåning så sjukskrev han mej helt 2 veckor till för att jag därefter skall arbetsträna (innan jag går på halvtid.) Vara på arbetet utan prestationskrav. Kunna gå hem om det känns jävligt. Inte räknas in i bemanningen utan mer ses som en resurs.
Jag skriver det så sent idag för jag ska prata med min chef.
Hon är väldigt väldigt bra, men jag vet ju att jag ställer till bekymmer för henne å det känns "så där."
Samtidigt känns det bra.
Det är som Dr Gunnar säger, det tar tid att läka utmattning. Ingen... varken jag, min arbetsgivare eller samhället... tjänar på att jag kommer igång för fort och sedan får bakslag. Jag ska hålla... för att kunna producera... till jag blir 65 år. Eller 85 som det lär väl vara om vi inte byter regering.
Det låter ju klokt. Det ÄR klokt.

Puss/ Asta

Brokigt å härligt eller en krigsförklaring.

Marcus Birro och Jenny Strömstedt är båda krönikörer på Expressen och skriver om samma sak. Nämligen skilsmässor och barnens påverkan av den.
Gå gärna in och läs.

De befinner sej på var sin sida i frågan.
Föga förvånande kanske. Jenny lever mitt i den "moderna familjen" och Marcus har uttryckt en längtan efter att få kandidera till partiledarskapet i Kristdemokraterna.
Jenny skriver om rätten att få vara lycklig även som vuxen. Trots att man är mamma. Om att barnen har kvar båda sina föräldrar och förhoppningsvis ytterligare föräldrar i bonusformat.
Hon skriver att omsorgen om barnen är det viktiga och om att vikten av att vara sann mot sej själv är en viktig del i barnuppfostran. Ja... fast kanske med andra ord.
Hon betonar starkt att blod inte alltid tjockast
Marcus å andra sidan skriver om att "alla barn är små kristdemokrater" och menar med det att barn tar för givet att föräldrarna kommer hem på kvällen, att vi sover där med dem, att vi alla älskar varann förutsättningslöst.
De vet ingenting om att kärlek kan ta slut, om otrohet och om att förverkliga sej själva.

Jag har själv båda erfarenheterna kan man väl säga.
Själv ett skilsmässobarn som som vuxen valt att hålla ihop familjen genom en hel del kriser å annat härligt. Stundtals "för barnens skull."
Jag tycker att båda har en poäng, för så jäkla enkelt... och så jäkla svårt... är livet.
Jag tror att många skiljer alldeles för lätt.
Väldigt mycket har kommit att handla om "jag, jag, jag" även för föräldrar.
Jag tror oxå att många skiljer sej alldeles för sent.
När de hatar varandra, gör illa varandra eller är halvt psyksjuka själva.
Det GÅR inte att säga vad som är rätt eller fel för någon annan.

Det jag kan säga är att en skilsmässa nog för alla barn är ett trauma.
Alla barn vill att mamma och pappa ska älska varandra.
Jag minns mina föräldrars skilsmässa när jag var 6 år som igår.
Å jag minns att jag drömde många många år om att de "skulle bli kära" i varandra igen.
Varenda gång (vilken i rättvisans namn inte var så många) som de talade vänligt till varandra så hoppades jag.
En gång, några år efter att mina föräldrar skilt sej, vaknade jag en sen kväll av pappas röst och av att mina föräldrar stod i hallen och talade med lågmälda och vänliga röster till varann.
Jag blev så fruktansvärt glad!
Men jag vet också att jag och min make periodvis varit så olyckliga med varann, så arga och så bittra, att det har förpestat tillvaron inte bara för oss utan i högsta grad barnen.
Med facit i hand hade de kanske då mått bättre av att vi delade på oss.
Det är ett hårt slag för ett litet barn när mamma och pappa skiljer sej.
Men det är kanske inte heller alldeles sunt att växa upp med vetskapen om att mamma och pappa är tillsammans för min skull.

Idag skiljer sej människor förhoppningsvis på ett bättre sätt än på -70 talet.
För barn har rätt till båda sina föräldrar, får de sedan kärleksfulla bonusföräldrar så är väl det underbart, men framför allt har de rätt till kärleksfulla ursprungsföräldrar.
Ursprungsföräldrar... jag säger inte mamma å pappa för det finns ju fler konstellationer... som båda har barnens bästa för sina ögon, som samarbetar och som inte ständigt å jämt kastar skit på varann genom barnen.
Det är faktiskt något av det jag minns som allra mest plågsamt från min barndom.
Hur mamma ständigt förtalade pappa och sa saker som att han var falsk, en skit, en man som struntade i sina barn.
Å pappa som, då jag träffade honom, talade hånfullt om mamma. Kallade henne korkad, dum.
Båda sa de "Du är precis som honom/henne" (å tänkte väl inte själva på vad det innebar att vara lik någon som var värd så mycket förakt.)
Jag försvarade alltid min mamma/ pappa.
Jag... som litet barn... älskade båda mina föräldrar.

Barn gör gärna det... varesej vi förtjänar det eller ej.

Puss/ Asta

Barnbarnsnamn

 

Asta, Alma, Agnes, Amanda, Amalia, Astrid, Cordelia, Cornelia, Dagny, Elvira, Esmeralda, Elsa, Ellen, Fanny, Filippa, Havanna, Judit, Kerstin, Lisa, Leha, Lahle, Märta, Ophelia, Rut, Stina, Stella, Selma, Tintin,Viola, Josefin

Albin, Alfred, Alfons, Abbe, Bengan, Calle, Elias, Hampus, Holger, Isak, Jonathan, Jack, Konrad, Leon, Maximilian, Nikodemus, Otto, Torsten, Viggo, Zakarias,Teo, Teodor, Leonard

Fina namn. Tips till min dotter som väntar barn. Då har jag inte tagit med fina namn ur den närmsta familjen. Min Mini te.x heter Petronella och det är bedårande på henne.
Hon gick under arbetsnamnen Cordelia eller Moa.
Jätte vackra namn.
Men när hon föddes var hon helt enkelt ingen Cordelia eller Moa.
Vi var blanka i skallen på namn och tycker dessutom så olika kring vad som är fint.
Men så låg jag där, med min lilla kråka på bröstet, så alldeles perfekt, och ute ruskade november.
Det regnade hårt på fönstret och från ingenstans kom "Hej sa Petronella ifrån Plaskeby, det är dags att fälla upp sitt paraply" upp i skallen på mej och plötsligt var hennes namn alldeles självklart!
Petronella är... och var... för mej ett namn lite som Pippi Långstrump.
Det utstrålar en stark, busig och självsäker flicka. Inte någon liten dussintös.

Vilka namn tycker ni är fina? Då och idag.

Puss/ Asta

söndag 24 februari 2013

Summering och en liten bekännelse

Ännu en vecka är över och till enda.
 

Söndagskväll.
Ny vecka imorgon. Imorgon ska jag till läkaren igen.
Vi får se vad han säger. Förmodligen att jag är i form att börja arbeta igen.
Jag litar på professionen, i synnerhet hans, men känner mej lite spänd.
Nervös.

Veckan som gått har varit bra.
Tanden som opererades i måndags, värken i tisdags, mammi på besök i onsdags, lugn i torsdags, maken hem på fredagen, familjekväll i går och idag inget särskilt.
Seger mot AIK i hockey förstås. En skön promenad. En för lång middagslur, Falukorv å makaroner till middag. Nyheter och Agenda på tv.
Jag gillar Lövén. Jag tror på Lövén.

Jag har börjat med nåt.
Majoriteten av er tycker säkert det är skitfånigt.
Jag bryr mej inte så mycket om det ärligt talat, för jag mår bra av det.
Jag har börjat be kvällsbön.
Det har jag gjort tidigare i perioder i mitt liv.
Lite är det som meditation.
Det är det sista jag gör. När jag pussat Gottfrid godnatt, läst den sista fb uppdateringen, avslutat den sista wordfeudkampen.
Jag ber Fader vår och anstränger mej för att känna och mena varje ord, att måla upp bilder för varje ord. Jag andas lugnt, ligger bekvämt (eller ja, så bekvämt det går på en tunn å smal skumgummimadrass med en 45 kg hund mellan benen) och har knäppta händer. Och sedan tackar jag för saker som gjort mej glad under dagen, ber för människor som har det jobbigt, säger åt honom att påminna Märta om att jag älskar henne och säger god natt.
Tycker ni det är märkligt? Löjligt?
Kanske inte helt å hållet The Asta Pastasson style :) Hon som är mer arg på orättvisor, dräper Sverigedemokrater å ryar om låga löner.
Men det är jag, lika mycket och jag kommer fortsätta med det så länge det känns bra och meningsfullt. Just nu brukar jag längta efter mina samtal med Gud, så även ikväll.
Japp.

Nu bedtajm.

Puss/ Asta

Hundsnack: Unghundspromenader

 

Jag har precis varit ute på en härlig runda med Gotteman.
Härlig för att jag var rätt klädd och inte frös halvt ihjäl, härlig för att vi var ganska ensamma och härlig för att samarbetet oss emellan funkade så bra!
Vissa dagar är kommunikationen bättre än andra.

Att vara ute och gå med en unghund är inte som att vara ute och promenera med en vuxen "färdig" hund. Det är inte en stilla meditativ stund där man kan gå i andra tankar. Det är aktivitet.
Cesar Millan- "mannen som kan tala med hundar"- säger mycket klokt men för mej är inte en promenad med hund samma som för honom.
Det är inte att "bara gå", inte bara för att hunden fysiskt ska ta ut sej och göra av med energi.
Ni vet hur han gör, han kopplar i ett kort koppel och sen går han, rakryggad å auktoritär, rakt fram.
Nej, för mej är en promenad dels att hunden skall göra sej av med energi rent fysiskt, dels att man tränar lite och han får använda sin hjärna och dels är det att hunden skall få vara hund. Lukta, snoza, smaka... "läsa morgontidningen" som det så populärt heter. Kolla in vilka andra hundar som passerat och lämnat avtryck.

Jag GÖR aktivt saker med Gottfrid när vi är ute på promenad hela tiden.
Första och större delen av rundan var han lös.
Då kallar jag in honom i onödan då å då. Slänger iväg en godis och låter honom springa igen.
Vi tränar kortare stunder. Fritt följ, sitt, ligg, stanna.
Han älskar det.
Jag berömmer honom och blir rolig när han spontant vänder sej om och tittar på mej från lite håll.
Jag hittar även på lite eget bus.
Byter håll tvärt. Växlar tempo. Springer snabbat, hasar mej fram. Hittar pinnar som jag kampar och leker med för mej själv.
Jag slänger ut "viltkorv" som jag hittar.
Jag ska helt enkelt vara spännande och jag försöker på så många sätt imitera en äldre hunds sätt att vara, hur Märta var, med Gottfrid.
Han ska hela tiden undra vad jag hittar på för lattjo.
Ibland får han vara med å hitta korven, ibland hinner jag äta upp den innan han kommer och det finns bara spår kvar.
Då har han inte varit tillräckligt snabb.
Ett annat bra och enkelt sätt att framstå som spännande och kompetent är att gå på svåra ställen. Jag klättrar på berg, tar mej fram på is, balanserar på gärdsgårdar. Huvudsaken är att Gottfrid tycker det är lite läskigt men vill hänga på. Han tittar på hur jag gör och sätter tassarna exakt i mina spår, väljer precis samma väg.

Sen kopplade jag honom.
Det var tredje dagen i följd som jag hade kopplet runt midjan.
Jag läste i någon hundbok någongång att när man tränar s skall man ge det tre veckor. Har man därefter inte fått synbara och klara resultat så är det lika bra att byta metod, då fungerar inte den särskilt bra.
Alla metoder, alldeles oavsett hur bra de är, fungerar inte på alla hundar.
Med "koppel runt midjan metoden" känner jag redan att han börjar förstå.
Att vi gör framsteg. Att han går lugnare. Att jag själv agerar mer konsekvent.
Jag ska köra det nån vecka el två till så här och känner jag mej lika nöjd skall jag investera i ett riktigt midjebälte.
När vi gick sista delen av promenaden körde jag mer Cesar Millans stil.
Gick.
Gick så han inte nådde staket och annat han gärna ville lukta på.
Stannade varje gång han krånglade för mycket och väntade in honom.
Han är envis som synden men han tycker det är förfärligt tråkigt att stanna upp och vända in så han uppförde sej mestadels.

Puss/ Asta

lördag 23 februari 2013

Stink, stank, stunk

 

Det stinker hemma hos Asta Pastasson.
Å nej, jag kan faktiskt inte skylla det på maken som är hemma igen hur mycket jag än skulle önska.
Det stinker värre än jag någonsin känt och jag har gått med ett dovt illamående under senare delen av dagen.
Då är jag ändå härdad. Vad det gäller obehagliga lukter.
I mitt yrke lär man sej att känna skillnader på olika bakterier i bajs, i sår, i urin.
Man kan sniffa sej fram till Chlostridium eller en urinvägsinfektion.
En pseudomonasinfektion.
Man ser när skruttiga gubbar och gummor harkar och har sej för att sedan spotta ut nån läskig goja i dricksglas, hur de kommer gående med en plutt skit i en servett för att jag vid nåt tillfälle bett dem om avföringsprov eller hur de har kisseflaskan tätt intill sin lunchbricka.
Man är rätt van vid att klippa upp kläder för att patienten är indränkt i diarré och... ja, ni kanske fattar... jag är INTE äckelmagad men detta luktar... stinker... bortom ALLT annat.

Gottfrid rullade sej i "nåt"... vad såg jag inte, men han var gömd i vassen en god stund innan han kom springande lycklig insmetad i nåt som såg ut som grått fosterfett men luktade allt utom det.
Rutten val är vad jag tänker på. Jag minns att det svagt, svagt luktade nåt liknande på ett museum vi var när jag var liten.
Vedervärdigt fisk, död, förruttnelse.
Jag tog upp honom i badkaret när vi kom hem.
Andades försiktigt genom munnen medan jag stängde av näsan.
Tvålade omsorgsfullt in honom å duschade ur.
En gång. Två gånger. Tre gånger.
Han stank fortfarande.
Jag gav upp och torkade honom och familjen skrek högt och äcklat när han kom i närheten.
In i duschen igen.
Ny sanering. Denna gången väääääldigt omsorgsfullt med Yes diskmedel.
Han stinker ännu.
JAG stinker trots dusch efteråt.
Allt stinker!

Å maken är hemma igen ja.
Belamrar huset med saker.
Pratar oavbrutet. Kräver mitt öra, min åsikt.
Peppad så klart med politiska och fackliga argument och slagord.
Igår spelade de poker... högljutt... till halv två på natten.
Jag som brukar ha det så lugnt och skönt.
Gottfrid blängde på familjen.
Även han ville sova.

Igår fick jag besök av ett "troll" för första gången på länge.
Ett troll är alltså en läsare som kommenterar anonymt, med ett enda syfte, att vara spydig.
Det var ett ganska försiktigt litet troll. Inte alls särskilt högljutt.
Men väl ett troll.
Jag skulle kunna gissa mellan tre, fyra stycken vem det är.
För jag tror det är någon jag "känner."
Pillutta mej om det inte är så.

Bilden.
Tyckte bara den var cool.
Därför.

Jo, vad tyckte ni om Mello idag då?
Army of lovers var otippat dåliga tyckte jag.
Ulrik Munther som gick direkt till final var väl inte kass... inte alls... men tänk att höra den låten med någon som har lite mer röstresurser.
Tänkte genast på Jay Smith från Idol. Ni vet, killen med den stora rösten som tyvärr föll tillbaka i missbruk istället för att ta tillvara på sin chans.
Han hade ju gjort den fantastiskt!

Hur har er dag varit?

Puss/ Asta

fredag 22 februari 2013

Lite hundprat



Hej hej!

Sista flämtande timmarna som gräsänka.
Jag å min prins tog en lång härlig promenad.
Det är... utan att vara särskilt soligt... vår ute idag.
Nåt med ljuset.
Härligt.

Min lilleman börjar bli tonåring.
Så smått.
Han är inte obstinat eller jobbig på det viset men han har ett större mod och tror allt mer om sin egna förmåga.
Vilket tex betyder att "kom" och "stanna" inte betyder någonting ibland.
Han är i en svår ålder så tillvida att han börjar bli fysiskt stor.
Han är liten för sin ras men vägde idag 45 kg.
Det är 45 kg muskler det, lågsittande muskler, vilket ger en jävla styrka.
Alla dogue hundar är ju extra starka vid en låg tyngdpunkt, fram till, över nacke och skuldror. Det ger en helt annan kraft än vad tex en 45 kg schäfer har... om det nu finns så stora schäfrar.
Märta slet under sitt liv AV ett gäng rejäla läderkoppel. Hon slet UPP såna hår tjurspiraler som skruvas ner i marken.
Men trots sin styrka så är han väldigt ung, omogen och känslig i sitt huvud.
Mentalt orkar han och fixar inte mer än en valp.
Klarar inte av att alltid uppföra sej osv.
Nyfikenheten, ifrågasättandet, den nya känslan av självständighet är naturlig för en valp gränsande till unghund.

Han drar.
Inte massor men han drar. Kopplet är sträckt hela tiden och det är ett jäkla tjatande, ryckande, stannande, lockande... allt utefter hur mycket tålamod jag har.
När hundar närmar sej drar han än mer och på lite halvhalt underlag är det knappt så jag orkar hålla honom längre.
Det i sin tur ger mej en aura av osäkerhet. Även om jag inte är osäker på honom är jag lixom osäker på att klara av att hålla honom.

Idag testade jag att sätta kopplet i en ögla vilande på höfterna.
Det är en fantastisk känsla.
Man får plötsligt båda händerna fria. Man får kontroll.
De allra flesta är ju betydligt starkare i ben och stuss än i bröst och armar.
Dessutom jämnar jag ut vilkoren lite genom att även flytta min tyngdpunkt neråt.
Sen bara gick jag.
Lät honom ytterst få gånger stanna för han hade redan sprungit lös en timma.
Han märker ju det direkt. Att jag är starkare, mer bestämd.
Jag kan varmt rekommendera att promenera så.

Dock!
Dock måste jag varna er. Det är inte helt riskfritt.
När Märta var ungefär i Gottfrids ålder gjorde jag samma sak.
Upplevde samma känsla av kontroll och seger.
Hon var dessutom sju resor värre i koppel.
Jag prövade och kände mej som The king queen of the world tills Märta fick syn på en flock rådjur, gjorde ett knyck, koppelsnaran åkte upp i midjan på mej och så ryckte hon!
Rakt över en lerig nyplöjd åker. Med mej ohjälpligt fast som en plog på alla fyra bakom.
Det såg säkert skitroligt ut!
Det var inte lika roligt!
Jag blev blåslagen och förnedrad.
Jag kan säga att den promenaden hem sen var inte en av våra mest harmoniska rundor.

Det finns särskilda bälten att fästa kopplet i.
Principen är ju den samma men det sitter kanske något bättre.
Jag har inte prövat.
Risken för att med en stark hund tappa balansen och HELT kontrollen på ett annat sätt än om du håller hundens koppel med händerna återstår ändå.

Fast NÄR det funkar är det fantastiskt!
Nu ska jag valla dammsugaren oxå.

Puss/ Asta

 

torsdag 21 februari 2013

En enkel tant

 

Maten puttrar på spisen.
Köttfärssås med rikligt av ajvar relish, champinjoner, bacon och lök.
Det är gott om grädde i.
Det luktar mustigt.
Jag har tänt lite fönsterlampor och några stearinljus.
Hällt upp ett glas mörk öl som inte är för kall.
Hunden har ätit sina två mål (hans matvägran framkallar alltid en viss oro inom mej) och lugnet sänker sej.

Jag är en enkel flicka tant.
Inte så mycket för det som är dramatiskt, kultiverat eller fancy.
Jag uppskattar god mat och har under min sjukskrivning funnit glädjen också i att laga den emellanåt.
Jag tycker om flottig pizza och pommes med feta såser.
Jag skulle välja det varje dag framför sjötunga eller sushi.

Det känns som om jag kräver så lite för att vara nöjd.
Som om jag med åren lärt mej att se glädjen och njutningen i enkla små ting.
I att se på när hunden leker. Eller tungt sover.
I naturens skiftningar. I att ljuset återvänder.
I sovmorgnar och i en stilla lunk.
En god bok, ett bra tvprogram, ett gott glas vin (där är jag något mer kräsen och finsmakande.)

Och ändå.
Ändå finns så ofta den där känslan av att vara missnöjd och förbisedd hos mej.
Den där... läskiga, krypande känslan... av att leva fel och av att slösa bort mitt liv.
Men idag är livet gott.
Enkelt.
Vi njuter av det tycker jag.

Puss/ Asta

Bild stulen från Marias blogg...

 

... för att den talar så mycket till mej.
Gör den det till dej oxå?
Läs budskapet långsamt och känn efter.

Puss/ Asta

Hoppla Kerstin, vad fort tiden går.

 
Bild: Jag och svärsonen igår. Å så lilla knähunden då. 


Ingen reaktion på inlägget nedan?
Ibland förvånar ni mej. Jag tyckte det var ett av mina bästa inlägg på länge.

Nåväl. Helskotta vad tiden går FORT!
Imorgon är min tid som gräsänka över.
Jag tycker typ maken åkte i förrgår.
Det var ju så mycket jag skulle göra under de här veckorna.
Träffa folk, kanske gå ut på lokal, städa garderoben, skriva brev, läsa en massa böcker, miljöträna hunden, komma till rätta med sovtider. Ja jag hade till och med planer på att måla om vardagsrummet.

Men tjoff tjoff så har tiden gått och imorgon kväll är han tillbaka.
Vad HAR jag gjort av tiden egentligen?
Jag har läst en bok.
Jag har träffat lite folk.
Jag har haft tandvärk och varit hos tandläkaren två gånger.
Jag har haft äldsta dottern hemma en helg.
Systera mi och lillebror på middag.
Sonen kom hem.
Det har varit betydligt mer städat här än när maken är hemma och det har inte luktat "offentlig toalett" från badrummen en enda gång sedan jag städade.

Jag har ju varit sjukskriven hela denna tiden.
Haft det gott... inte tu tal om det.
Kanske skulle jag ändå behövt vara ensam mer på riktigt.
Den där ödsliga stugan ÄR kanske trots allt inte en dum idé.
Samtidigt är det ju trevligt att träffa folk och det ligger lite rehabilitering i att ha saker planerade i almanackan även om det bara är små saker.

Idag har jag sovit alldeles för länge. Igen.
Solen skiner. Jag ska duscha. Klä mej och gå ut med hunden och hoppas att solen har lust att vara kvar till dess.
Sen ska jag handla lite mat. Å vin.
Maken önskade sej ett stort glas vin när han kommer hem imorgon kväll.
Å jag ska vara en förtjusande hustru och lyssna på alla hans intryck av veckorna som gått.
Det kan bli kul... det oxå.

Puss/ Asta

onsdag 20 februari 2013

Asta rekommendera... ta daaa... Avpixlat.

 

Bild: Svensk man. Närmare bestämt Anders Eklund.

Avpixlat hyllar idag den svenska mannen och alla hans kvaliteter.
(Å får mej för första gången att asgarva så mycket att de förmodligen förlängt livet på mej med flera minuter. Vilket säkert inte var deras avsikt.)


Avpixlat (rasistiskt och politiskt inkorrekt sajt med Sd's fotsoldater, sponsrade och stöttade av de "stora grabbarna" i riksdagen) presenterar stolt...

En svensk man vaknar upp på morgonen, häver i sig några koppar kaffe och åker till jobbet, i vått och torrt. Sverige och dess välfärd är uppbyggd av svenska män som varje dag går till arbetet, sliter och släpar och betalar en stor del av sina hårt förtjänade pengar i skatt till staten och därmed välfärden.
Glömmer inte Avpixlat nåt nu? Utan kvinnorna skulle vi inte heller ha någon välfärd.
Utan alla som av olika orsaker invandrat eller flytt hit så skulle vi inte heller ha någon välfärd. Utländskt födda läkare, ingenjörer, forskare, undersköterskor, pizzabagare, elektriker, taxichafförer etc betalar oxå skatt och driver samhället och välfärden framåt.


En svensk man är laglydig, han håller sig till spelreglerna. Den svenske mannen respekterar lagar och regler. Han kanske bränner lite sprit hemma eller sjukskriver sig någon dag under hockey-VM men den svenske mannen är överlag inte känd för att vara inblandad i gängvåldtäkter, pensionärsrån på öppen gata, kvinnoförtryck eller hedersmord på sina döttrar.
Flertalet svenska män begår ingen brottslighet att tala om nej. Det är korrekt.
Det gör inte flertalet utländska män heller.
Däremot finns det rötägg inom alla nationaliteter och etniciteter.
Såna som mördar sina fruar (ex. Helge Fossmo), våldtar och mördar barn (ex Anders Eklund), avrättar poliser (ex Tony Olsson), massvåldtar och misshandlar främmande kvinnor (ex. Niklas Eliasson) Osv


Svenska män är intelligenta. Sverige har en enorm resurs och samling intelligenta svenska män och har så alltid haft.
Det glädjer mej enormt. Vi har uppenbart en del underskott vad det gäller intelligens med. Vuxna karlar som går på stan med järnrör och ropar "babbe" och "hora" till folk, och dessutom är så dumma att de filmar skiten

Svenska män är enormt atletiska och musikaliska.
Som exempel drar Avpixlat tex Gustav Wasa som var duktig på skidor och E-type(?!) som är duktig på musik.
Ehhh... japp.


Svenska män är inte speciellt våldsamma. Man kan nog hävda att svenska män till och med är fredliga, vare sig det rör sig om internationella konflikter eller mot andra individer såsom barn, kvinnor eller främlingar på gatan.
Trevligt,trevligt.
Bortsett från att 17 kvinnor om året cirkus mördas av sina män och tiotusentals kvinnor misshandlas. Även av rödmosiga vodkaförfriskade vikingättlingar.

Svenska män ställer mer än gärna upp och städar, tvättar, lagar mat, tar hand om barn och lite annat smått och gott som i andra kulturer anses vara enbart kvinnliga sysslor. Med andra ord, svenska män är kvinnors dröm ur ett jämställdhetsperspektiv. Utan svenska män stannar hushållet!
Ställer de mer än gärna upp? Att "hjälpa till" med sin egen byk å egna ungar?
Gentilt.
Trots denna kvinnliga våta dröm som svenska män är så kommer larm på larm om att svenska kvinnor bränner ut sej genom allt dubbelarbete. Genom att både göra karriär och även ta det överhängande ansvaret för barn och hushåll.


Puss/ Asta



Typ en sån här...

... Det är typ en sån här jag vill ha.
Denna från Milestone. Säljs på Zalando för... gulp... 2635 kr.
Men jag är inte kräsen. Jag kan köpa en bättre begagnad. Eller en i fuskskinn om den bara inte ser allt för plastig ut.
Tips?
Ja, eller så köper ni den bara till mej.
För att jag är värd den.
Tack på förhand. :)

Känslig

 

Min Mammi från jobbet har varit här idag.
Jag fick de här fina tulpanerna av henne. (Svåra att fota med mobilen.)
Vi gick ner till stranden med Gottfrid. Hon hade köpt varsin lyxig sallad till oss och hon hade med bakad mjuk pepparkaka och kaffe. Å mjölk för att jag har det i.
Det är omtanke att komma ihåg det.
Det var svinkallt ute och vi talade om ditten å datten.
Så där som man gör när man känner varandra väl, men har en hund som avbryter hela tiden och vet om att tiden är begränsad.
Det vill säga lite på ytan.
Jag tycker hemskt mycket om henne min Mammi.
Hon har gått i pension nu och är bara inne å jobbar ibland.
Hon har lämnat ett stort hålrum efter sej.
Hon är en mycket duktig undersköterska. Hon är snygg, rolig och hon vågar säga precis vad hon tycker.
Å så är hon lite "mammi" oxå, någon jag kan anförtro mej åt och vara svag inför.

Det där med att vara svag är en känslig bit hos mej.
Jag vet inte varför...
En del människor, tex Mammi, säger det "Du är så känslig lilla gumman" och de menar ingenting illa med det.
Ibland argumenterar jag emot. Ibland säger jag ingenting.
Men jag upplever inte mej själv som känslig.
Jag upplever mej själv som skitstark!

Egentligen är det väl ingenting fel med att vara känslig.
Å kanske är jag både ock.
Jag har lätt till oro, lätt för att bli rädd, lätt för att bli sårad.
Men jag orkar bära en hel del och kanske mer än de flesta.
Jag har ett annat slags mod.
Allt jag har, allt jag är, allt jag gjort... är jag tack vare mej.
Allt jag inte är är oxå tack vare mej.
Jag bryter ihop lite då å då men jag reser mej alltid igen.
Alltid!

För ett kort tag sedan blev jag av någon som står mej nära jämförd med min familj.
Med min mamma. Med min mormor. I negativ bemärkelse.
Med deras svagheter och med deras missbruk.
Det var inte med en elak avsikt, snarare av omtanke, men det gjorde jätte ont och jag blev både rasande arg och fruktansvärt ledsen.
Jag har i hela mitt liv kämpat med att vara JAG och inte summan av min bakgrund eller min släkt.
Jag tror det är därför som "styrka" är så viktigt för mej och antydningar om motsatsen jobbiga.

Puss/ Asta

Asta testar

 

Efter tips och rekommendationer köpte jag här om veckan
Isa Doras Bold tip eyeliner.

Jag använder ju annars samma märke men flytande och vattenfast eyeliner och är mycket, mycket nöjd med den.
Men denna är betydligt bredare, ger maffiga perfekta linjer och är väldigt lätt att använda.

Högt betyg således, tänker ni nu.
Nej inte alls.
Den håller nämligen inte för någonting.
Den kladdar av sej och efter en kort stund är hela ögonlocket gråflammigt.
Jag har prövat den med ögonskugga under, med primer och idag med puder.
Samma jäkla kladd.

Tyvärr, för tanken och idén var ju jättebra!

Betyg; 1,5 (för den smarta pennan)

Puss/ Asta

tisdag 19 februari 2013

Hur går det efter Märta nu?

 

Det var länge sedan jag skrev någonting om Märta. Om sorgen efter henne.
En vän undrade hur det gick för mej med det... och kanske är ni fler som undrar?
Eller inte... i så fall skriver jag för mej själv.

Jag saknar henne...
Jag saknar henne rent fysiskt så himla mycket.
Mina händer saknar att ta på henne.
Mina ögon saknar att blicka in i hennes.
Min panna saknar att luta sej mot hennes muskulösa skuldra.
Mina öron saknar hennes snarkningar.
Mitt huvud saknar att få vila på hennes rumpa.
Min luft är tyngre att andas när den inte blandas med henne.
Gottfrid är mycket. Gottfrid är på många vis en stadigare, enklare hund.
Gottfrid är kärleksfull, mammig, sällskapssjuk.
Han är min Gudasände.
Men han är inte Märta.
Han är inte stor, stark, trygg, vuxen.
Han är min stora kärlek.
Men han är inte mitt ankare.

Jag saknar henne. Varje dag.
Fysiskt.
Men jag sörjer henne ingenting.
Inte alls.
Kanske är det en försvarsmekanism, men jag känner hur hon är med mej hela tiden.
Överallt... runt mej, kring mej.
Tyvärr inte på nåt övernaturligt sätt. Jag önskar att jag sett henne, hört hennes kedja skramla, hennes klor mot parketten men inget sånt.
Hennes ständiga närvaro är däremot påtaglig.
Med mej, runt mej, i mej.
Hela tiden.

Jag är så tacksam för tiden jag fick med henne.
För all hennes kärlek, för allt hon lärde mej.
För att hon tog emot Gottfrid med sånt tålamod
Jag är så tacksam över att hon var sjuk så kort tid.
Jag är så tacksam över att hon väntade med att gå till jag kunde hantera det.
Att döden kom hastigt och här hemma, precis som jag bett Gud om många gånger.
I min famn.

Hon var verkligen one of the kind.
Min ledstjärna.
Det kommer hon alltid fortsätta vara.
Vår kärlek var för stor för att brytas av något så banalt som döden.
Hon vakar över oss.

Men sakna henne (just nu så jag nästan börjar gråta igen.) Det kommer jag att göra tills jag dör. Eller tills vi möts igen.
I en annan själ.

Märta mitt hjärta, vem är väl som du? Ingen i hela världen!

Puss/ Asta


Feminist... ja visst eller vad då?

 

Är du feminist?

För mej känns svaret självklart.
Jag tror på män och kvinnors lika rättigheter... ekonomiskt, juridiskt och socialt.
Men när jag läser feministiska diskussioner på nätet så inser jag att jag måste vara "feministisk hin håle själv."
Jag älskar klänningar, smink, nagellack och höga klackar.
Jag rakar både här å där och känner mej inte bekväm om jag låter bli.
Jag ropar ofta på "en man" om en propp måste bytas eller en krok skall borras upp.
Jag tankar bilen och fyller på spolarvätska på bilen... that's it.
Och här kommer det hemskaste av allt... jag tror att vissa skillnader mellan män och kvinnor, mellan flickor och pojkar... är biologiska. Ännu inte tillrättade sedan vi levde i grottor å käkade mammutar precis som vår reaktion på rädsla å stress inte riktigt har hängt med.

När det talas feminism så finns det nästan lika många definitioner som personer.
Det finns hur många vinklar som helst.
Men för mej är definitionen ovan det viktigaste... ekonomisk, juridisk och social rättvisa och jämställdhet.
Hur kommer vi dit???

Jag kan bara svara för mej själv.
Jag har försökt att fostra mina barn till kloka, empatiska, tänkande människor mer.
Mitt självförtroende, mitt äktenskap och min trovärdighet som stark kvinna inför mina barn blev större och bättre efter att jag skaffat mej en utbildning, ett yrke och en egen försörjning.
Att inte bara tala om att allt är möjligt och att jag är kapabel utan oxå praktiskt visa det!
För mej är det viktigare än att barnen sett mina håriga ben när jag står och gör ett oljebyte om ni förstår hur jag menar...

Jag tycker det är tragiskt när jämställdhet mellan könen innebär att kvinnor och flickor kopierar män och pojkar. Att deras egenskaper blir åtråvärda och norm.
I att kvinnor dricker allt mer, i att företagsledande skall innebära att en normala arbetsdag ligger på 12-15 timmar, i att flickor måste söka sej till traditionellt manliga utbildningar.
Varför kan det inte vara precis tvärtom?!
Jag tycker samhället och politiken ska peka med hela handen... ja, hela jävla armen om så behövs... kring att män och kvinnor ska dela på föräldraledigheten.
För att föräldrar ska bli mer likvärdiga.
För att mjuka värden som barn och familjeliv behöver uppgraderas.
För att arbetsgivare och företagsklimat skall anpassas efter det och inte tvärt om.
Som det är nu väljer många kvinnor... av biologi eller av tradition... bort att göra karriär därför att det inskränker för mycket på barnen och familjen.
Vi kvinnor är ofta socialt begåvade, empatiska, flexibla, lyhörda.
Vi har stor simultankapacitet. Är intelligenta och verbala.
Skit samma om det är biologiskt eller inlärt... det är utmärkta ledaregenskaper!

Prat leder ingenstans. Att kvinnor sins emellan grälar om vem som har rätt å inte rätt att kalla sej feminist spelar patriarkatet rakt i händerna.
Problemet är inte att kvinnor bär för korta kjolar, problemet är att det finns män som tar sej rätten att ta vad de vill ha och inte förstår ett nej.
Problemet är inte att kvotering skulle innebära att kvinnor med sämre kompetens valdes före en mer kompetent man, problemet är att män som det är nu kvoterar in män därför att de liknar dem själva.
Problemet är inte att flickor bär hårspännen eller gillar att ha prinsessklänning på sej, problemet är att klädkedjorna gör flickkläder mycket tajtare å mindre än vad pojkkläderna är.
Problemet är inte att det är mindre flott att vara sjuksköterska än ingenjör utan att det värderas lägre i lönekuvertet.

SÅNT behöver förändras!

Puss/ Asta

Ps. Gillar ni mitt nya blingiga nagellack?

Vad tänker ni om detta?

 har pappas välsignelse. Pappa Ronald har gett tummen upp för Rihannas återförening med Chris Brown. Foto: SPLASH NEWS
En kvinnomisshandlare är en kvinnomisshandlare är en kvinnomisshandlare. 
Eller?
Rihanna har förlåtit Chris Brown och är tillsammans med honom sen ett tag tillbaka.
Nu... 4 år efter den grova misshandeln av Rihanna... stödjer även hennes familj återföreningen. "Chris har alltid varit artig och snäll mot mig, och behandlat mig med respekt. Det är allt man kan önska av sin dotters pojkvän" säger Rihannas pappa.
Tja, och kanske att han inte slår halvt ihjäl ens barn med tänker jag...

Om vi lämnar Rihanna och Chris.
Är en man... bör en man... som misshandlat en kvinna vara för alltid brännmärkt?
Vad tänker ni?
Själv vet jag inte riktigt...
Jag tror att jag skulle springa av bara helvete om jag fick höra talas om att min nya pojkvän slagit sin föredetta. Jag är säker på att om min make slog mej så gjorde han det den gången och aldrig mer.
Och jag tror verkligen inte att jag någonsin skulle förlåta min svärson om han slog min dotter.

Men rent allmänt...
Alltså, människor måste väl kunna förändras?
Få en andra chans?
Avtjäna ett straff eller göra bot å bättring?
Annars torde ju det gälla alla synder.
Är någon som bedragit sin partner för evigt benägen att göra om det?
Är någon som ägnat sej åt stöld eller bedrägeri för alltid falsk?

Så klart inte.
Människor gör fel. Människor brister. Människor har både ont och gott inom sej.
Inte bara onda människor begår dåliga handlingar.
Men ändå, det här med män som slåss känns...
... unket minst sagt.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta

måndag 18 februari 2013

Å fy fan vad jag har ont!

Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. Å fy fan vad jag har ont. 

Bloggcirkeln... ris å ros.

 

Bloggdalas bokcirkel startade jag upp under förra året.
Mest för att jag alltid har längtat efter att tillhöra en bokcirkel.
Jag kom på att minus vin å ost så funkar ju bloggen lika bra (nästan.)
Min känsla och intention när jag startade den var att man nästan skulle kunna göra så ändå. Käka ost å dricka vin.
Att vi läste varandras recensioner den bestämda dagen och diskuterade.

Nu har det snart gått ett varv.
Så himla många hoppade ändå inte på, men å andra sidan så var vi ett gott gäng och inför denna omgången tror jag bestämt att vi fått två stycken nya medlemmar.
Tråktanten som är allt utom tråkig och Elina , kanske mer känd som Köpenhamnsmamman.
Mina intryck så här långt är att det har varit JÄTTE roligt!
Jag har kommit igång med att läsa igen, vilket jag annars periodvis gör i massor och periodvis inte alls. Nu blir det mer regelbundet!
Jag får läsa böcker som jag normalt kanske inte skulle ha valt själv och det är det mest spännande av alltihop.
Å jag får dela det med andra, kanske lite mindre diskussioner hos varandra än vad jag trott/ tänkt men ändå...
Kul!

Men...
Har ni känt "men'et" i luften? :)
Men! Jag tycker... faktiskt... att ni får skärpa till er nu.
Jag pekar inte ut någon, jag talar till er allihop.
Vi får lång tid på oss att läsa boken. Ibland en månad, ibland mer.
Ändå är det alltid så att några recenserar senare.
Det är oxå så att deltagare "hoppar över" denna boken.
Vid nåt tillfälle var vi väl typ 3 st som läste boken varav en inte helt...
Det tycker jag är respektlöst mot gruppen och framför allt mot den som har valt bok!
Vi är alla varierat skickliga/ vana läsare, en del är mer bizzy i sina liv osv osv.
Men har man 4-5 veckor på sej att läsa en bok så får man utifrån det lägga upp sin läsning.
Vissa böcker har jag tagit veckor på mej att läsa. Andra gånger har jag gått skynda mej och ta det på en kväll el två.
Jag tycker hela idén faller om vi inte läser alla böcker ihop och recenserar samtidigt.
Skärpning nu!
Jag vill inte höra era försvar eller ursäkter, jag vill att ni tar er Bloggcirkel mer på allvar. Den är ju inte för MIN skull, den är VÅRAN!

Så!
Muttra ni på om hur sträng å oresonlig jag är och att det är lätt för mej att säga som bara går hemma å är utbränd hela dagarna :) men skärp er ändå.
Denna gången är det alltså den ljuva Elina som väljer bok.
Hon har valt "Jag skulle aldrig ljuga för dej" av Moa Herngren.
Tid för recension har hon inte satt ut så då gör jag det.
Jag tänker mej den 24:e mars, Då har vi fem veckor på oss. 

Vilka är på?
Några fler nya?
Har ni egna tankar?

Puss/ Asta

Asta testar; Babyfoot

Jag får väl börja med att varna känsliga läsare med äckelkänslor för fötter för här kommer ni att få se saker som inte är vackra.
Men älskade vänner, allt i livet är inte det!

För ett tag sedan testade jag Ä N T L I G E N Babyfoot.
Köpt på GeKås men finns i annat fabrikat på Apoteket där det kostar drygt 200 spänn.

Sägs de sammetslena små fossingar.
Well... vi testar.
Häng på...




Så här ser paketet ut som jag köpte. På Apoteket heter det Footner eller nåt sånt.



Så här såg min fossing ut innan.
Jag vet inte riktigt om ni till fullo kan SE eländet. Men det är ordentligt med tjock grov sprucken hud på framför allt hälarna.
Jag har NOLL fotsvett (om jag så går i gummistövlar hela dagen, vet inte om det har med saken att göra.



Jag tog ett snabbt vanligt fotbad på 5-10 minuter innan jag satte på specialplastpåsarna med nån geléaktig gegga inuti.
Där efter drog jag på ett par av makens tubsockar för att hålla dem bättre på plats.
Dessa små raringarna satt jag med under utsatt tid... 2 timmar.
Det sved lite i småsår jag hade första kvarten.
Gammal hud skall sedan börja trilla av efter 4-5 dagar eller nåt sånt och fortsätta med det upptill 14 dagar.



Tja, så här såg det då ut efter 4-5 dagar.
Jag blev eld å lågor för jag äääälskar att pilla på sånt här.
(Ja jag vet, det är en mörk och märklig böjelse jag har.)
Tyvärr släppte inte huden ifrån sej särskilt många sådana här stora sjok.
Det var mer som när man flår ni vet, eller när solbränna ramlar av.
Hud som blev lös efter dusch och bad och gick av torka bort.
Små fjäll i taget som släppte... även på och mellan tårna och en bit upp på fotryggen.
Mina hårda hälsar rådde den inte riktigt på tyvärr så där tog jag fram mitt vanliga trick... hyveln.



 

Å så  här blev då slutresultatet!
Klart klart bättre. Absolut!
Men ändå inte så där enastående fantastiskt som jag förväntat mej... eller som motiverar priset.
Några bebismjuka fötter fick jag inte.

Nu har jag fått en ny paket av Anders & Marie och den ska jag använda lite närmare vårkanten tror jag.

Puss/ Asta

söndag 17 februari 2013

Har han vant sej?

 

Pratade med mamma förut.
Hon: Hur är det med Gottfrid nu då?
Jag: Jodå, han mår bra.
Hon: Har han vant sej nu? Jag: Vant sej vid vadå?
Hon: Ja, vid att ha bytt hem, vid dej å så. 


Ehh. Ja hon är lite lustig mamma.
Jo, jag tror nog han har vant sej efter snart 7 månader här.
Vant sej vid mej oxå faktiskt.
Jag tror inte han någonsin reflekterar över att haft ett annat hem eller en annan mamma.

Han är underbar!
Jag vet inte... jag kanske nämnt det förr?
Nå väl, det är han hur som helst.
Så sjukt go och gosig och mammig.
Vi skedsov middag två timmar förut och det var underbart.

Han är en så trygg liten valp.
Nyfiken på det mesta, vågar allt mer på egen hand, men när det blir läskigt får jag följa med.
I dag sprang han IN till hästarna. Jag som inte känner till varken DE hästarna eller hästar som djur blev lite smånervös.
Hästfolk där ute... brukar hästar vara pålitliga mot hundar de inte känner?
Det blev Gottfrid oxå när de närmade sej... och sprang ut igen.
Men sen stod han på andra sidan staketet och sträckte fram nosen mot dem å så luktade de igenom varandra.
Jag fick duscha huvudet på honom sen för jag är ju så allergisk mot häst.

Märta skällde på allt som skrämde henne.
Gottfrid tror det mesta om gott. Han är nyfiken.
Han leker, tar för sej men backar å visar undergivenhet om äldre hundar är burdusa.
Ja jag vet... han är bara valp än så länge och det kan mycket väl komma tider när han spänner musklerna men än så länge.
Än så länge går allt så himla BRA med honom!

Min gudasände.

Puss/ Asta

Bokrecension av Öster om Heden

 http://4.bp.blogspot.com/-sjsvxTYRY7s/T1B7dmB6nzI/AAAAAAAAA6M/IJYRGMpwZ9A/s1600/9789174331271.jpg

Då var det dags igen för Bloggdalas bokrecension.
Denna gång av boken som Emelie valde Viveca Lärns "Öster om Heden."

Boken handlar om en brokig samling människor från ett bostadsområde öster om Heden i Göteborg som vinner på Poskodslotteriet och åker iväg på en gemensam safariresa till Afrika. Var och en med sina egna agendor och förhoppningar... och kanske med en delad fascination för elefanter.
Resan blir inte riktigt vad de har tänkt sej. För någon av dem.

Jag har läst någon bok av Viveca Lärn tidigare, kan inte minnas vilken, men kommer ihåg att jag fick samma känsla.
Att boken inte var något för mej, men att den ändå bet sej fast.
Ni vet som gamla konstiga teaterföreställningar på tv kan göra.
Man både gillar å inte gillar. Hur som helst kan man inte sluta titta.
Eller läsa.

Lärn skriver med allt utom krusiduller.
Det är ett ganska tafatt och enkelt språk.
Lite som en saga, men för vuxna.
Karaktärerna är enkla och endimensionella.
Den alkoholiserade Margaretha. Den unga och äktenskapligt uttråkade Samantha.
Prästänkan Karin. Osv.
Ändå, ändå har den någonting.
Jag är ju ursprungligen från Göteborg. Lärn beskriver miljöerna på ett härligt sätt så där lite i förbifarten. Heden, Nordstan, Örgryte, nakenbadet vid Björkö osv.
Igenkänningen är hög. Mysig på nåt vis.

Boken får en lite klen 3:a.
Den roade för stunden.
Tydligen är "Öster om heden" den första delen i en serie. Jag kan nog tänka mej att läsa del två oxå vid nån blå pool en varm grekisk eftermiddag.

Jag tackar Emelie för denna bok och lämnar över stafettpinnen till Elina.  Allas vår Köpenhamnsmorsa.

Puss/ Asta

Uppdejting.

 

God kväll vänner...

Så var det söndag igen. Det var fasligt vad fort tiden går. Å ändå inte.
Jag känner mej rätt less på vintern nu. På isiga underlag och på kyla.
Vill ni kan ni ju påminna mej om att jag sa så i juni-juli nångång när jag för 511:e gången gnäller över pollenplågan.

Jag har varit gräsänka i en vecka nu.
Så smått börjat sakna min make lite grann.
Äldsta dottern var hemma i helgen. Jag fick dessa vackra blommorna av henne.
Ber om ursäkt över bildkvalitén över lag, jag är fotointresserad men systemkameran är sönder sedan länge å alla mina foton är sådana jag knäpper av med ajfånen.
Mest som någon bilddagbok för mej själv. Å för att skoja till bloggen lite.

Det var mysigt att ha äldsta dottern hemma en stund även om det fanns känsliga episoder. På fredagskvällen grät jag. I morse hon. :)
Vi talade om det i fredags... att vi ofta hamnar i samtal/ diskussioner där någon blir ledsen eller upprörd i den här familjen.
Men å andra sidan bär vi inte runt på en massa groll och tysta konflikter.
Allt vädras.
Jag tror det är bra.

Mellon var ju igår ja.
Jag äääälskar ju Caroline Af Ugglas. Många säger att vi är lite lika... i utstrålning.
Jag vet inte om jag håller med om det men jag tar det som en fet komplimang, för hon är underbar.
I övrigt gillade jag gubbarna faktiskt. Kanske inte nåt att skicka till den stora finalen men kul ändå... och handen på hjärtat, är det nån annan melodislinga ni minns idag?

Tandhelvetet värker ännu.
Det är bäst på morgnarna och sämst på kvällarna.
Imorgon ska jag till tandläkaren och skära upp hela käften för att få ut rötterna.
Om jag längtar?
Inte särskilt.
Men precis som med allt annat jag är rädd för vill jag få det överstökat.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

fredag 15 februari 2013

Duger inte som lekkamrat

 

Vi... du, jag, alla... slänger oss med ord.
En oskyldig fras som jag själv ofta använde i mitt hundägarskap innan jag fick Märta i samband med ex hundmöten var "Är han snäll?"
menade jag egentligen... Tycker han om andra hundar? Kan de hälsa?
Under tiden med Märta lärde jag mej att avsky det uttrycket för jag fick höra det så många gånger när hon morrade/ skällde/ gjorde utfall mot andra hundar eller när jag nekade främlingar att komma fram för att hälsa på henne...
"Oj, är hon inte snäll?! 

Jo Märta var jätte snäll. Den snällaste hund jag någonsin fått äran att träffa faktiskt.
Men hon var dominant och utåtagerande i möten med andra hundar och hon tyckte inte om att kreti å pleti som hon inte kände kom fram och tog på henne under promenader.
Hon var mycket min Märta. Osäker, dominant, vaktig. Men dum var hon inte... långt därifrån.
I området har vi en med Märta jämnårig Bullmastiff hane som... trots att han är en annan ras, pojk och svart i ansiktet... ofta förväxlades med Märta.
Bullmastiffkillen är väldigt... ja, snäll :)
Social, ödmjuk, glad hela tiden mot allt å alla.
Flera gånger under mina promenader har jag fått frågan av hundägare som möter oss "Är det den snälla?"
Vad svarar man på det?
"Nej, det är den dumma"?!?!

Idag mötte Gottfrid och jag en man med en Golden retrivertik.
Hela hon lös av glädje och leklust. Hon plirade med ögonen och viftade på svansen.
Mannen stramade in kopplet när han passerade oss. Gottfrid var lös och jag höll honom i halsbandet.
"Så fin hon är" sa jag.
Han tittade intresserat på Gottfrid men hummade till svar.
"Får dom hälsa?" frågade jag.
"Nej det är ingen bra idé" mumlade mannen vidare.
"Nähä, tycker hon inte om valpar" frågade jag (för det är en milsvid skillnad mot "är hon snäll"... många snälla hundar tycker inte om valpar.)
"Jo, jo... men jag vill inte hon ska leka med Doguehundar" svarade mannen.
Jag blev så paff!
Han tittade på min lilla fina, ödmjuka, försiktiga kille och dömde ut honom som lekkamrat.
"Nähä!" sa jag hårt, snörpte på blicken och gick iväg.

Tänk om jag sagt till nån förälder, "Jag vill inte att hon ska leka med färgade barn."

Puss/ Asta

torsdag 14 februari 2013

Att svika sina plikter, att säga nej.

Jag har beslutat mej för att hoppa av mitt förtroendemannaskap i Vårdförbundet.
Det är som ett led i att jag rensar i garderoben och gör mej av med allt som jag inte nödvändigtvis behöver göra här och nu.
Jag har förstått att jag... åtminstone där jag är just idag... behöver rensa bland mina åtaganden. Skapa mer luft i min dagliga tillvaro.
Arbeta MÅSTE jag. För lön MÅSTE jag ha.
Därefter kommer saker å ting att prioriteras bort.
Gällande mitt jobb så tänker jag göra det som åligger mej som sjuksköterska.
Ta hand om mina patienter. Handleda studenter. Leda omvårdnadsarbetet.
Punkt!
Inga extrauppdrag. Inget fixande å trixande för att underlätta läkarnas arbete.
Inte "hjälpa undersköterskorna" på bekostnad av egen rast eller att kunna gå hem när arbetsdagen faktiskt är slut.
Inget agerande av soptunna åt frustrerade anhöriga. De kommer hädanefter hänvisas till min chef eller varför inte Mats Eriksson själv?!
Punkt!
Jag ska träna mej på att bli jävligt mycket bättre på att säga stopp, nej, det är inte min sak.

Men det är ändå med viss sorg som jag lämnar mitt ansvarsområde inom Vårdförbundet.
Jag tycker att fackligt arbete är roligt! Jag tycker att det är förbannat viktigt!
Vi har i Sverige så mycket lagar och rättigheter som vi skall vara jävligt tacksamma över. Som våra förfäder kämpade för och som kan gå förlorade om vi inte bevakar dem.
Vi lever just nu med en fackfientlig regering.
Så är det!
En regering som mer värnar arbetsgivarens rättigheter än arbetstagarnas och som bit för bit monterar ner fackens inflytande.
Som försvagar vår A-kassa samtidigt som arbetslösheten ökar.
Unga människor som har tillfälliga anställningar, låga inkomster och som "sparar in" på den kostnaden ett medlemskap i facket innebär.
Som inte har blivit fostrade i den styrka som kollektivet besitter och som ännu inte lärt sej, den hårda vägen, hur ensam man är som enskild anställd.
Jag brinner för dessa frågor. Det svider i hjärtat att inte orka.
Att inte vara en del i striden och i den kämpaanda som börjar vakna inom svensk sjuksköterskekår.
Jag hoppas att jag en dag orkar ta nya tag gällande facket.
Orkar vara engagerad, stridig, pådrivande så som varje enskild företrädare för ett fackförbund bör vara.

Jag vet inte om det är så...
Men min känsla är att svenska folket har börjat vakna.
Att det debatteras mer plötsligt. Om allting som har med politik att göra.
Det är som att positionerna hårdnar.
Plötsligt är det inte fult att framföra sverigedemokratiska åsikter.
Å antirasisterna ruskar yrvaket på sej och ställer sej på barrikaderna.
Småpartierna profilerar sej.
De röda partierna ropar allt högre.
Låg skatt ställs mot nedmontering av välfärden.
Sjuksköterskor har fått nog!
Lärarna likaså.
Jag gillar det!
Jag gillar att vi TYCKER saker och ting.
Att det HÖRS!

I mitt privata och på bloggen kommer jag aldrig att tystna.

Puss/ Asta

Hur ser utbrändhet ut?



Jag har haft mina fina vänner Anders å Marie här på besök.
Jag hade städat innan, gjort mej lite fin och bjöd på kyckling i en sås av cream fraise, senap, soja, vitlök å ost ihop med ugnsrostade potatisskivor och grekisk sallad.
Det var trevligt.
Jag saknar ju dom. Hela tiden.
Mina finaste kollegor, två av dem få jag verkligen... och då menar jag verkligen... kallar mina vänner.

En stor del av samtalen kom att handla om när jag kommer tillbaka till jobbet.
Att jag behöver komma tillbaka till jobbet. Att jag inte är utbränd... för jag ser inte utbränd ut.

Hur ser en utmattad person ut?
Mimiklös?
Grå?
Hyperventilerande?


Det är svårt att förklara det där. I synnerhet när man ses en kväll, några timmar, för att ha trevligt.
Jag har då varken ork eller lust att gå in på min hjärtklappning, min ångest vid minsta krav, min trötthet så fort jag gör något litet.
I synnerhet blir det svårt... nästan förolämpande... att försöka förklara det för min vän Marie som varit väldigt drabbad av sjukdom, död och olycka... och som ändå piggt orkar gå till jobbet och ta extrapass.

Men oavsett hur klent det är. Jag mår inte väl.
Jag är mentalt i en mycket mycket skör uppbyggnadsfas just nu.
Inte längre där när jag bara gråter eller inte orkar duscha men trött...
Fysiskt och psykiskt.
Jag tror att man kanske måste ha upplevt det för att förstå.
Å jag tror att det kan drabba vilken supertuff människa som helst när hen minst anar det.

Sovdax. God natt mina änglar.

Puss/ Asta

onsdag 13 februari 2013

Mitt bästa småbarnstips.

 

Detta inlägg är inspirerat av Lady Dahmer och jag skulle nästan kunnat kopiera det rakt av men jag väljer att ge det min egen vinkling.

Mitt allra bästa råd kring det här med spädisar och småbarn...

Precis som jag skrev i inlägget nedan var jag en väldigt ung och outbildad förstagångsmamma. Jag kände inga bebisar. Jag hade knappt sett dem på vykort.
Jag läste numera kritiserade Anna Wahlgrens Barnaboken som så många andra under den tiden och jag tog till mej det som kändes bra i magen och ratade resten.
Jag gick nästan uteslutande på instinkt.

Anna Wahlgren skrev en sak som lade grunden för mitt förhållningssätt till spädbarn. Bäbisar är som ufon på en främmande planet, de förstår inte språket, de har överlevnadsångest.
Deras skrik ställer frågan "Kommer jag att få mat? Kommer någon att ta hand om mej?"
Det bästa sättet att lindra denna ångest är att handfast svara: Ja och ja.

Alltså. Små barn behöver massor av mat. Helst innan de bett om det.
Ja, du kommer att överleva.
Å de behöver massor av närkontakt.
Ja, jag tar hand om dej.
Jag har ammat samtliga mina barn och haft turen att ha gott om mjölk.
Med sonen kruxade det i samband med stress inför dop, då stängde jag in mej med honom och gjorde ingenting annat än att amma tills mjölken kom igång igen.
Oavsett hur du matar... mycket mat.
Å så bar jag!
Satt med dem, med deras hjässa mot mitt hjärta. Bar i bärsele. Sov med dem tätt intill på natten.
För PRECIS som LD skriver, "Trygg kan man bara bli i ett överflöd av trygghet."
Självklart låg de på filt, eller som dotter nr II satt i hoppgunga. Men jag bar dem ofta å gärna och vi samsov... länge!

Jag har alltid tyckt att det är absurt att vuxna människor sover tillsammans och tycker att det är tryggt och skönt medan små barn ska sova ensamma.
I egen säng och kanske till och med i eget rum.
Min mormor tyckte det var vansinnigt att sova bredvid en baby. "Tänk om jag låg ihjäl henne?!"
Men som en klok gammal sköterska på BVC sa... "I större delen av världen sover hela familjen tillsammans och hur många barn tror du dör av de blir ihjälklämda?! Barn dör av andra saker."
Så jag har anammat det.
Det underlättar amningen. Det är tryggt för det lilla barnet att vara omgivet av sina föräldrars lukter, hjärtslag och snusningar.
Det gör läggningen mindre dramatiskt då det är något skönt å kärleksfullt å inget avsked eller separationsaktigt.

Svara "ja och ja" alltså :)

Puss/ Asta

tisdag 12 februari 2013

Njut av det

 

Det pratas allt mer genus nu för tiden när det kommer till barnuppfostran.
Fint så och säkert på tiden!
Vi behöver medvetandegöra hur vi tänker å handlar, både som land och individer, om det inte ska ta ytterligare 100 år innan vi är på riktigt jämlika män och kvinnor i landet Sverige.

När jag var småbarnsmamma funderade jag inte en enda sekund på sånt skall jag erkänna. Inte i de termer som är nu i allafall.
Jag ville uppfostra mina barn till goda människor. Tänkande och empatiska individer som fick lära sej att argumentera för sej. Som trodde på sin kapacitet.
Men genus... nä.
Mina flickor var väldigt "flickiga", särskilt min äldsta och yngsta som älskade klänningar och fina frisyrer och halsband och tiaror och som redan som små flirtade med alla män. Satt i ett soffhörn och blinkade med ögonfransarna.
Å sonen han önskade sej ett gevär när han var 3. En "pang pang."
Han hade inte fått något leksaksvapen innan, för även om jag inte funderade i genus så hade jag principer.
Men han tog allting och använde som "pang pang"... galgar, pinnar, skedar.
Å när han fick ett cowboygevär var lyckan total.
För att inte tala om när han fick "en gräsklippare precis som pappa" som fyraåring.
Han SOV med sin gräsklippare. Som ett kramdjur.

Min äldsta dotter väntar barn. 26 år efter att jag väntade henne.
ALLT har förändrats! Mycket så klart till det bättre.
Kvinnor röker i dag i allt mindre utsträckning under graviditeten, dricker inte, aktar sej mer för läkemedel.
Klokt så.
Men när det kommer till en liten skiva ost eller vakuumförpackat pålägg å lakrits i viss (liten) mängd börjar det kännas... ansträngt.
För att inte tala om vilken sida man bör sova på.

Vi har, intet för intet, världens lägsta spädbarnsdödlighet i det här landet.
Det skall vi vara glada och tacksamma över.
Å vi har lagar och förhållningssätt till hur vi tar hand om våra barn.
Hur de ska uppmuntras, lyssnas på, synliggöras, skyddas.
Jätte bra.
Men någonstans kan jag känna att både det här med att vänta barn och att få barn håller på att bli så komplicerat och så vetenskapligt att vi glömmer att det är världens naturligaste sak.
Det är faktiskt nästan det enda som människan är förprogrammerad till att göra ihop med att äta, skita å sova. Att reproducera sej.
Vara gravid. Föda barn. Ta hand om sin avkomma.
Det känns som att instinkterna håller på att gå förlorade, erfarenhet underskattas för att vi GÖR det så satans... märkvärdigt.
Förstår ni hur jag menar?

Ergo Sum och jag talade om allt detta när vi sågs sist.
Om mej och min dotter. Om mitt väntade... älskade... barnbarn.
Om hur olika vi tänker. Jag då. Hon nu.
Å Ergo är så klok.
Precis som hon sa så var jag en enkel och outbildad ung flicka.
Jag gick på instinkt. Kroppen lärde mej hur.
Min dotter är en betydligt äldre kvinna än vad jag var som förstföderska.
Hon är inte bara barn av en annan tid.
Hon är akademiskt skolad. Van vid att läsa sej till, van vid evidens, vid fakta.

Om jag ändå får lov att ge min dotter och alla andra unga kvinnor som väntar sitt allra första barn ett gott råd så är det att, tänk inte så mycket. Njut av resan.
Njut av att det kommer att gå bra (för det gör det nästan alltid och i synnerhet i vår del av världen) och att kvinnor har gjort detta sedan tidernas begynnelse.
Den fertila tiden går så fort.
Gravid är man inte så många gånger i livet.
Å du kommer aldrig att ha så bra koll på var ungen är som nu :)
Njut av det.

Puss/ Asta

En inte så bra dag

 

Jag har mått väldigt bra nu ett par dagar.
Gjort vettiga saker, fattat kloka beslut och unnat mej sådant som jag mår bra av.
Det är lätt att överskatta sin styrka och underskatta krafterna i att faktiskt vara utmattad.
Jag klarar inte av konflikter. Jag klarar inte av krav. Jag klarar inte av för mycket intryck.
Konflikterna kan vara små... bagatellartade. Kraven kan vara roliga. Intrycken hög musik tex.
Jag klarar inte av det ändå...
Det stod ganska klart idag.

Jag kan inte skriva om vad det gäller riktigt.
Vill lixom prata med nära å kära IRL innan men det var nåt som väckte tankar.
Men det är nåt som kunde vara roligt.
Dessvärre är för mej är kedjan numera tankar-> grubbel -> ångest.
Jag tror inte att jag är i stånd eller i skick att fatta avgörande beslut just nu.
Tyvärr.
Jag tror att jag behöver stadga, rutin, lugn å ro.
Hur som helst har de här grubblerierna tagit mycket kraft och fokus av mej idag och jag ska... för min egen skull... fatta ett snabbt beslut.
Jag måste hur som helst och vad jag än bestämmer mej för sluta upp att vara dum mot mej själv. Att klandra/ håna mej tyst i huvudet för mina beslut.
Vi får se...
Men chanser till förändringar kommer ju hela tiden. Om man vill.

Gick å la mej efter maten.
BIG misstake.
Somnade och sov i flera timmar.
Nu känner jag mej så där loj men osömnig om ni förstår hur jag menar?!
Å vi förlorade i hockeyn oxå. Å tanden värker.
Jävla skit.

Puss/ Asta