OMG

(Vilket för er äldre läsare betyder rakt översatt Ohh my God å inte omgående.)

Jag var hos läkaren idag på den lokala vårdcentralen.
Pustade ut när jag hörde hans namn... det var svenskt.
Nej, jag är inte ett dugg emot utländska läkare men jag har på det stället träffat så många doktorer som inte förstår vad jag säger eller där jag inte förstår vad hen säger.
När man söker för psykbryt så känns kommunikation som något viktigt.

Jag fick vänta en dryg timma på att få komma in.
Det gjorde ingenting. Jag bläddrade i glassiga magazin och tjuvlyssnade på dom andra som satt i väntrummet.

Så kom jag in till doktorn.
Okej, jag har träffat några läkare i mitt liv. En del bättre än andra.
Unga, gamla, kvinnor, män, svenskar, av utländsk härkomst, skickliga, mindre skickliga, empatiska, ointresserade, snorkiga, trevliga osv.
Detta var en man.
I 50-55 års åldern. Rätt så alldaglig. Klädd i sjukhuskläder.
Jag slog mej ner. Han bad mej berätta om mitt problem.
Jag kände mej samlad. Lugn.
Jag beskrev hur jag under en längre tid haft det jobbigt.
Stressigt på jobbet, besvärligt hemma i mitt äktenskap, att jag inte upplevt mej kunnat vila någonstans.
Jag berättade att jag ffa haft psykiska stressymtom som svar på detta.
Ont i axlar, rubbad sömn, ont i bröstet.
Mina resurser var slitna... så dog Märta i torsdags.
Jag frågade honom:
"Jag vet inte om du kan förstå hur en relation till en hund kan bli den viktigaste man har. Ens bästa vän. Ens följeslagare under 8 år?"

Han satt vänd mot datorn medan jag pratade och vände sej plötsligt för att fråga "vad han skulle göra åt det?"
Jag sa som det var.
Jag fungerar inte, jag äter inte, jag gråter hela tiden, jag behöver vara sjukskriven nån vecka och samla ihop mej.
"Hur skulle det hjälpa?" sa han. Blir din hund levande av det? Jobbet mindre stressigt? Ditt äktenskap bättre?"
Han var så rak. Så direkt att han fick mej ur balans.
Jag började gråta. Stamma. Gå i försvar.

Han hakade mycket upp sej på mitt äktenskap och dess problem.
Ville mest prata om det. Verkade tro att "där" fanns det verkliga problemet.
Jag beskrev det rätt svalt, var rätt ointresserad av att tala om det, det var liksom inte därför jag var där.
Men han pratade om det. Frågade närgångna frågor. Sa... för all del... en del klokheter. Som att knäcka varandras näsben, gå i terapi, säga sånt vi har hållit käft om i för många år. Blöda. Se vart vi landar.

Jag kan inte återge 30 minuters samtal bara känslan.
Det var liksom ingen pardon.
Det var rakt å naket å närgånget å upprörande.
Ett tag kände jag mej villig att säga:
"Fine, vi skiter i sjukskrivningen, jag kan börja jobba dubbelpass med start i natt om du bara släpper ut mej här i från."
Jag är van vid att ha kontroll över konversationer men jag var helt lost.
Imponerad och obekväm och nästan rädd på samma gång.

Jag fick en veckas sjukskrivning mot en mängd krav.
Att ta tag i mitt liv, prata ut med min man, boka psykologbesök, äta, promenera, ta hand om mej.
Han frågade mej rakt ut vad som blir bättre av att gråta och tycka synd om mej själv.
Av att inte duscha på 4 dagar. Blir hunden mer levande då?

När han äntligen var klar med mej sa jag som det var.
"Fan, vad du var tuff doktorn."
Han sa att han bryr sej om sina patienter. Att jag inte blir ett dugg hjälpt av att bli sjukskriven och duttad med. Att jag behöver konfronteras... och att han skulle kunnat handskas med det om jag inte klarade av det.

Jag fick en kram när jag gick, han strök mej över håret och sa "gumman."
Som sagt... jag vet inte om jag tyckte han var bra som fan eller om jag inte gillade honom ett skit.

Puss/ Asta