Min stora kärlek

 

En vecka.
Det har gått en vecka. Redan och en evighet beroende på hur man ser det.
En vecka sedan jag i hallen miste min ledstjärna och livskamrat.
Om ytterligare en vecka skall jag hämta henne i form av aska i en liten ask.
Det är allt som finns kvar av min vackra tanthund.
Sorgen har fart fram med mej.
I början stormande, rytande.
Elak och högljudd.
Slitande i mitt hjärta och i mitt förstånd.
I min livsvilja.
Nu mer stillsam, sorgsen och ständigt närvarande.
Jag börjar förstå hur det ska bli...
Det kommer att gå. Det kommer till och med att gå bra emellanåt. Men det kommer alltid att vara tomt.
Hon kommer alltid att fattas mej.
Livet kommer alltid vara hårdare, kantigare, ensammare och mindre färgstarkt.

Jag har skrivit... många gånger... om vad hon har gett mej.
Vad hon var för mej.
Mitt ankare, min ledstjärna.
Min bästa vän, min stora kärlek.
Min tröst, min stolthet, mitt hjärta.
Men jag tänkte här sammanfatta vad jag var för henne, vad jag gjort för henne, mest som en tröst för mej själv.

Jag försökte ge dej det bästa av liv min älskling.
Ingenting var gott nog för dej.
Du fick ett dyrt och fint foder, alltid med vispgrädde i.
Du fick grisöron var och varannan dag.
Du var nästan aldrig ensam.
Mitt hjärta, jag prioriterade alltid min tid med dej.
Tyvärr på bekostnad av andra men jag ville inte vara ifrån dej mer än vad som var helt nödvändigt med jobb och annat. 

Vi gick dagliga långa promenader.
Du fick springa lös vid havet som du älskade lika mycket som jag.
Jag lät dej nästan alltid välja väg, och gick ofta längre än vad jag tänkt för att du så snabbt lärde dej vilken som var den längsta vägen hem var du än befann dej.
Vi åkte bil, vi badade, vi gick i skog å mark och vi lekte kamplekar på lekplatsen med linbanan.

Jag älskade dej av hela mitt hjärta och varenda sekund.
Du fick mej att ompröva mitt hundägarskap och jag lyfte aldrig handen mot dej.
Någonsin.
Jag fick ett helt annat tålamod med dej, trots mkt dumt du hittade på kan jag räkna på ena handen de gånger du gjorde mej riktigt irriterad.
Jag slet med dej när alla andra skulle gett upp.
Jag trodde på dej när ingen annan gjorde det.
Jag försvarade dej när alla for ut mot dej.
(Jag till och med sparkade en schäferhund för dej)
Jag anpassade mitt hundägarskap och aktiviteter till vad du klarade av och förmådde... och jag gjorde det gärna. 

Jag njöt av dej varenda dag min skatt.
Pratade med dej, smekte dej, lekte med dej, skrattade med dej.
Jag gick igenom du kropp och din päls varje dag och jag tog hand om dina klor, dina öron och jagade alla dina fästingar.
Jag tvekade aldrig att ta dej till veterinären och lägga pengar på dej, hellre en gång för mycket än en gång för lite, och jag var fast besluten för att aldrig låta dej leva för min skull.

Jag höll dej i mina armar när du blev dålig. Å jag fanns kvar, om än djupt ångestfylld och gråtande, tills du passerade andra sidan.
Jag har dej intatuerad på ryggen och jag skall begravas med din aska. 

Slutligen tackar jag dej för allt du gett mej.
Böjer ödmjukt på huvudet för allt du gav.
För all din oändliga kärlek.
Jag kommer sakna dej tills jag dör.
Med hopp om att en dag få möta dej igen och borra in mitt ansikte i din hals.
Sov så gott min ängel.
Sov så gott. 

Puss/ Mamma