onsdag 2 januari 2013

Min gamla tant

 

Märta plätta står i detta nu å gapar på några förbipasserande.
Jag ser henne genom fönstret.
Hon ser stor å stark å stolt ut där hon står och spänner alla musklerna.
Svansen rakt upp, lyfter huvudet för att ge fritt utrymme för ljudet ur strupen.
Människorna går förbi och nöjt å lojt svassar Märta därifrån.

Jag ser varje dag tecken på att hon börjar bli en gammal hund.
Det är inte längre bara fettknölarna och vårtorna som ploppar upp överallt.
Det är inte bara tandlösheten.
Hon börjar tappa muskler. Bröstkorgen har förfallit på henne något och ger henne istället intryck av att vara lite rultig. Trots att hon inte alls är tjock.

Jag ser det på hennes rörelser.
På hur hon rör sej långsammare, mer kontrollerat.
När Gottfrid lägger sej på golvet så är det som om han bara "rinner ner", när Märta lägger sej ser man en viss... minimal... ansträngning.

I morse när vi morgongosade Märta å jag var det som om hennes blick ville säga mej något.
Hon sökte min ögonkontakt så intensivt.
Kanske... ja förmodligen... inbillar jag mej, men det var som hon sa:
"Snart går jag mamma. Snart ska jag gå vidare."

Hon fyller 8 i februari.
Jag läser då å då på facebook om Dogue de Bordeauxer som blivit både 9 och 10 år.
Jag hoppas, men tror faktiskt inte, att jag kommer få behålla min tjej så länge.
Jag känner slutet, utan att egentligen ha något direkt att hänga upp det på.
Hon äter bra. Bajsar fint. Orkar gå med på entimmes promenader.
Men hennes ögon säger mej det.

Hon är min bästa vän. Mitt ankare. Mitt öst och mitt väst.
Hon är för alltid en väsentlig del av mej själv.
Hon har gett mej så mycket, lärt mej så mycket.
Inte minst har hon nu i sluttampen av sitt liv varit en fantastiskt duktig storasyster åt Gottfrid. Min prins, garanten för att jag inte blir sinnessjuk den dagen Märta går.
Det är som om min Märta vet det.
Förstår att det är hans uppgift.
Jag älskar denna flicka.
Till månen. Å tillbaka igen.

Puss/ Asta

11 kommentarer:

  1. >:), ser själv Märta som en syster... Vi får bara hoppas att hon mår bra tills det är dags att somna in. Att hon gör som syster Rut. Jag älskar dig, och henne, såklart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi älskar henne alla. Hon har haft det vackraste av hundliv. Kram

      Radera
  2. Blir dom gamla så tidigt......Dillen han är ju snart tretton han. I mitten på April rättare sagt. Han är ju skapligt dement och rörig. Men han sover minst o håller igång mest av dom prickiga inomhus. Men höfterna är dåliga fast ja han springer likt förbannat ändå....Men man vet ju att han lever på övertid nu så visst är det jobbigt.....kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja de blir gamla så tidigt, vilket är den riktigt stora naktdelen med rasen som annars är den ultimata hunden för mej.
      Dessutom blir de inte vuxna och "klara" för än vid 5... så det är kort tid att njuta.
      Å visst är det jobbigt. Jag räds varje dag. För hur jag ska klara livet utan henne vid min sida. Kram

      Radera
  3. Det är konstigt... man visste det när hon var en liten valp. När hon ramlde över bollen och ville bli buren halvvägs in i promenaden... att man skulle få njuta av detta lilla liv på lånad tid... ändå känns det så overkligt. Att livet ska fortsätta, utan Plätt. Att man ska komma hem, utan att hon är där. Tanken känns ju näst intill befängd! Hur skulle livet kunna se ut så?! Fortsätt att njuta av henne, så länge du kan. Tills det är dags att säga Farväl... tills ni ses igen.
    Älska dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, hur kan det vara möjligt? Å hur ska det gå?
      Jag räds livet utan henne och det börjar bli allt svårare att "bara njuta" (även om jag gör det med) för jag vet att tiden är utmätt.
      Jag hoppas att jag på andra sidan sorgen ska kunna se värdet av att få ha haft en sån hund, en sådan kärlek. Och att vi ses igen.
      Älskar dej med.

      Radera
  4. Första gången jag lämnar en kommentar men jag har läst din blogg länge. Så himla sorgligt att läsa detta inlägg. Jag har fnissat och fått många härliga skratt när du skrivit om dina hundar innan och jag känner igen mig i det mesta. Jag har också haft två hundar som är så otroligt lika dina så det känns nästan som du skriver om oss. Jag fick äran att ha min Nova i 11 år vilket jag är otroligt tacksam för. Hon fick somna in förra sommaren så jag vet precis hur du känner. Det är fruktansvärt svårt när tiden väl är inne. Jag är glad att jag har mitt lyckopiller Rex på 5 år som håller mig sysselsatt så att jag lättare klarar av sorgen. Jag tror att vi kommer att träffas igen. Kram

    Pia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Pia å varmt välkommen. Vad glad jag blir över att en trogen läsare ger sej till känna. Tackar ödmjukast. Det är oxå skönt att känna att man inte är ensamma med den här enorma kärleken (och rädslan att mista) ett djur. Tack!!!
      Kram

      Radera
  5. Åhh, jag har samma känsla med min gamla katt, men han har ännu inte gett mig några signaler... Jag bara vet att jag har honom på övertid just nu och passar på att njuta av varje sekund!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja fina Freja,det är verkligen både en gåva och en belastning att älska ett djur så.
      Ja eller all djup kärlek, men till skillnad mot män å barn å vänner så vet man ju att med ett djur är det på lånad tid. Fast inte fan blir det lättare för det. Kram

      Radera
  6. Last Night

    I stood by your bed last night, I came to have a peep.
    I could see that you were crying, You found it hard to sleep.

    I whined to you softly as you brushed away a tear,
    "It's me, I haven't left you, I'm well, I'm fine, I'm here."

    I was close to you at breakfast, I watched you pour the tea,
    You were thinking of the many times, your hands reached down to me.

    I was with you at the shops today, Your arms were getting sore.
    I longed to take your parcels, I wish I could do more.

    I was with you at my grave today, You tend it with such care.
    I want to re-assure you, that I'm not lying there.

    I walked with you towards the house, as you fumbled for your key.
    I gently put my paw on you, I smiled and said " it's me."

    You looked so very tired, and sank into a chair.
    I tried so hard to let you know, that I was standing there.

    It's possible for me, to be so near you everyday.
    To say to you with certainty, "I never went away."

    You sat there very quietly, then smiled, I think you knew...
    In the stillness of that evening, I was very close to you.

    The day is over... I smile and watch you yawning
    and say "good-night, God bless, I'll see you in the morning."

    And when the time is right for you to cross the brief divide,
    I'll rush across to greet you and we'll stand, side by side.

    I have so many things to show you, there is so much for you to see.
    Be patient, live your journey out...then come home to be with me


    Tröstande ord när den dagen kommer......Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare